#Metoo-rörelsen som drogs igång för 10 år sedan men som fått sitt crescendo och slutliga genombrott under hösten 2017 har varit välgörande. För mig har det känts som en befrielse att kvinnorna äntligen säger ifrån. Jag har sett dessa fenomen länge men tänkt att det är fel på mig som inte fattar att detta är tingens ordning som alla är med på, eftersom det tillåtits fortgå också i det frigjorda landet Sverige där den feministidska rörelsen är så stark.

Sverige utmärker sig som bäst i klassen genom att driva detta mest intensivt, samtidigt som man återigen ser tecken på hur vi svenskar visar upp en av våra största brister: Att inte kunna hålla flera bollar i luften samtidigt. När en rörelse blir väldigt kraftig måste det också finnas utrymme för kritik och att kunna granska när det går över styr, t.ex. att det urartar till drev och tummande på rättssäkerheten där gatans parlament dömer på förhand. Det har hänt flera personer, t.ex. min kollega David Eberhard som blivit av med ett uppdrag för att han hade skrivit kritiskt om #metoo. Det handlade inte om att man inte höll med om att hans synpunkter var relevanta, men att han inte passade för uppdraget längre då styrelsen i organisationen som engagerat honom ansåg honom ”bad for business” eftersom han torgfört detta. Problemet är inte bara svenskt, och Eberhard tar i en krönika i GP upp liknande fall i övriga västvärlden.

I årets samtalsprogram med nobelpristagarna ”Snillen spekulerar” som traditionsenligt sänds i SvT tog man upp problemet att vi mer och mer lever i en tid då första prioritet inte längre är vad som är sant eller inte, utan om hur många läsare man får, hur många ”likes” en nyhetsartikel får på internet.

Katolska kyrkan har haft sitt #metoo genom pedofiliskandalerna som föranledde en smärtsam uppvaknande- och omställningsprocess. Men det återstår mycket att göra. Ännu i denna dag sker övergrepp, och ännu i denna dag finns det förnekandemekanismer och svårigheter att gå till botten med problematiken. Läs om den nyligen släppta statliga rapporten från Australien där det framgår att Katolska kyrkan haft en stor del i de övergrepp som begåtts. Rapporten framhåller att Katolska kyrkan har visat katastrofala misslyckanden vad gäller ledarskap, särskilt innan 1990. Men mycket återstår att göra än idag. Påvens egen kommission för skydd av minderåriga där flera som tidigare varit offer för övergrepp ingick har råkat i svårigheter och flera nyckelpersoner har hoppat av för att man inte tycker att det görs tillräckliga framsteg.

Och precis som i Katolska kyrkan kommer man i det övriga samhället att finna att alla problem inte undanröjs genom en kampanj som pågår under en begränsad tid. Sexismen utrotas inte så lätt, därför att i grund och botten beror den inte på enstaka ideologiska felföreställningar, utan på människans hemfallenhet åt synd och benägenhet att utnyttja andra människor för sina egna egoistiska syften. Sex, pengar och makt är de tre områden där detta tydligast demonstreras. Så länge människor inte vill erkänna detta utan betraktar sig själva som felfria och moraliskt oförvitliga medan ondskan och problemen helt och hållet förläggs hos andra, så kommer problemet att finnas kvar. Ett samhälle som anser sig ha monopol på rättrådighet urartar till slut i sin motsats och blir odrägligt att leva i.

Teologiskt/filosofiskt har kristendomen i allmänhet och specifikt Katolska kyrkan alltid varit medveten om detta. Kristendomen med dess människosyn med medvetandet om människans ofullkomlighet och fokusering på förbättringsutrymmet, och med en moral som sätter kärleken till nästan i centrum är den mest humana och livsbejakande livsåskådning man kan tänka sig. Påve Franciskus betonar detta mycket starkt då han anger färdvägen för Kyrkan bort från allt bigotteri, all fariseism och sätter barmhärtigheten och Guds kärlek till mänskligheten i centrum.

Men det räcker inte med en rätt teologi, det måste till rätt praxis också. Visst, katoliker är medvetna om sin ofullkomlighet, men man kan inte avfärda sin brist på bredvillighet att följa Jesus exempel genom att hänvisa till detta. Att med halvljummen ånger bikta samma synder gång på gång utan att göra minsta ansträngning att låta nåden verka till växt i helgelse är att synda på nåden.

Katolska kyrkan som institution har fortfarande stora problem med att vara fast i orättfärdiga strukturer. Det gäller särskilt i länder där kyrkan har en stark ställning i staten. Det är strukturer som upprätthålls av vissa människors behov att upprätthålla sin makt och andra människors rädsla eller obenägenhet att protestera och ytterligare andra människors blinda tilltro till makten. Maktens arrogans och tystnadens kultur går hand i hand.

Nyligen fick vi ett exempel från El Salvador. I en Amnesty-rapport tas upp fallet med en kvinna som för tio år sedan födde fram ett dött barn där anklagelsen mot henne löd att hon medvetet framkallat en sen abort. Som framgår av rapporten finns inga bevis för detta. Enligt kvinnans vittnesmål var det ett väntat barn, men hon blev misshandlad av några män och slagen i magen mot slutet av graviditeten och det var en stor sorg för henne att barnet sedan dog. I El Salvador har man mycket stränga abortlagar, men i detta fall var det inte ens bevisat att det var frågan om en medvetet framkallad abort, det är något som presumteras av domstolen som dömer henne till 30 års fängelsestraff. Nu, tio år senare skulle fallet tas upp till prövning vilket gav både henne och hennes familj nytt hopp. Det är detta som beskrivs i amnestyrapporten och den tragiska utgången: Att kvinnan inte fick upprättelse utan dömdes att avtjäna resten av sitt straff i fängelse.

Detta är ett exempel på maktmissbruk mot kvinnor och fattiga där mycket låga krav ställs på bevisning. Det var en fattig kvinna som inte hade råd att bekosta en bra advokat. Samtidigt ser vi att män som våldtar och misshandlar kvinnor inte tillnärmelsevis behandlas på samma stränga sätt. De går ofta fria och mycket höga beviskrav ställs om någon skall fällas. Vad säger kyrkan i El Salvador? Jag har inte kännedom om några uttalanden från El Salvadors biskopar. I andra liknande fall har vi sett en benägenhet från kyrkliga diginitärer att inte stödja kvinnor åberopande att abort är en svår synd och med en kyrka i ohelig allians med den statliga makten drar kvinnan alltid det kortaste strået. Presumtionen är att människor (kvinnor) är onda som gör sådana handlingar och istället för att lyssna och förstå anser man det nödvändigt att statuera exempel genom de stränga lagarna. Så skriande orättvist och dubbelmoralistiskt då mäns brottslighet och övergrepp ses med överseende och inte alls bekämpas lika nitiskt.

Abort är en synd, det har kyrkan rätt i, precis som alla andra övergrepp och våldsdåd som utförs här i världen, de flesta av män, är det. Det handlar inte om att Katolska kyrkan skall överge den grundsynen och förkunna något annat. Men det handlar om sans och förnuft och en pastoral hållning som sätter människan i centrum och utövar barmhärtighet och vädjar till den personliga tron istället för att styra och kontrollera människor med maktmedel.

Kardinalerna har nyckelpositioner som ledare i kyrkan, och det är nu ett gyllene tillfälle att med den pastorala inriktning påve Franciskus angivit i ryggen verka för en mänskligare värld. Katolska kyrkan skall inte behöva vara en del av problemet utan en del av lösningen. Kardinal Anders Arborelius skriver i sitt herdabrev för Livets söndag 2017 (mina markeringar):

Till vår sorg och fasa har vi sett att flickor och kvinnor av alla åldrar och av olika social bakgrund kränks i skolor och på arbetsplatser. Tyvärr är det många män som på det grövsta missbrukar sin maktposition. Stora delar av vår livsmiljö har sexualiserats i så hög grad, att man inte längre har reagerat när kvinnor trakasserats sexuellt och deras integritet utsatts för övergrepp. Därför är det  verkligen på tiden att man nu reagerar kraftfullt och vidtar effektiva motåtgärder för att förhindra allt detta.

Detta gäller givetvis lika mycket om det sker inom Katolska kyrkan som i samhället i övrigt. Må de som bäst behöver höra dessa ord höra dem.

Det är tragiskt att feministrörelsen så militant talar om abort som en ”mänsklig rättighet”, tvärtom förväntar jag mig av denna rörelse att man slår vakt om sin avkomma och rätten till god reproduktiv hälsa och att få föda i trygghet. Preventivmedel har sin plats och abort kan inte helt undvikas utan måste finnas som en nödlösning då vi inte lever i den bästa av världar, men som Lisa Magnusson framhåller i en ledare i DN har p-pillerkulturen mera kommit att handla om en sexuell revolution för männen som tillåter dem att fortsätta förtrycka kvinnorna än om kvinnlig frigörelse. Samma sak gäller den fria aborträttens ideologi. För en tid sedan då en av mina vänner blev gravid ville hon behålla sitt barn med fadern inte. Då hon insisterade tyckte fadern det var på sin plats att införa ”juridisk abort”, dvs att mannen lagligen kan frånsäga sig sitt ansvar för barnet om modern mot hans vilja väljer att föda.

Man kan inte ha dubbla agendor. Antingen är det mänskliga livet skyddsvärt och okränkbart i alla situationer, annars inte alls. Jag citerar från herdabrevet igen:

Det mänskliga livet har ett gudagivet skyddsvärde i sig självt, oavsett på vilket stadium av sin existens det befinner sig. Mitt ibland er står de som vi inte känner och ser – och ofta inte vill veta av. Men Gud ser dem, älskar dem och vill att det skall få födas och få finnas till. Det är en del av evangeliets glada budskap, att varje människa från det första ögonblicket till det sista har ett oändligt, okränkbart värde. Ingen människa får kränkas i sin värdighet eller berövas sin existens. Därför kan abort och eutanasi aldrig rättfärdigas eller försvaras, om man inte vill förneka människovärdet i sig.

(uppdat 17 dec 2017 14:05 med citat från Herdabrev från livets söndag)