Idag vill jag skriva lite om hur jag upplever diskussionen i samband med Svenska kyrkans kyrkomöte och den nya kyrkohandboken.

Prästen Kristin Molander skriver i Dagen om att man förväntar sig av den som engagerar sig i kyrkan och dess ledning är brinnande för kyrkans sak. Det håller jag med om. Vad är då kyrkans sak? Molander citerar ur kyrkoordningen för Svenska kyrkan:

”…människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.”

Man kan definiera sig som brinnande eller ”hängiven” kristen utifrån olika teologiska utgångspunkter: evangelikala, högkyrkliga, pingstkarismatiska, sociala etc. Men grunden är att man är brinnande inte bara för sin favoritidé eller specialinriktning, utan för Jesus Kristus och den frälsande tro som den universella Kyrkans gemenskap delar. Det är ekumeniskt och går över alla samfundsgränser.

Påve Franciskus uppmuntrar speciellt de unga att vara brinnande och aktiva i världen. I förordet till den nyligen utkomna ungdomskatekesen DOCAT om Katolska kyrkans sociallära skriver han:

” Jag önskar att jag hade en miljon unga kristna eller, ännu bättre, en hel generation, som är ”levande exempel på socialläran” för sina samtida. Det enda som kan förändra världen är människor som med Jesus ägnar sig åt den, som tillsammans med honom går från utkanterna och ända in i mitten av smutsen. Gå in i politiken, också, och kämpa för rättvisa och människans värdighet, i synnerhet för de fattigaste bland de fattiga. Ni alla är Kyrkan. Se alltså till att denna Kyrkan omvandlas, att hon lever, för hon låter sig utmanas av ropen från de medellösa, av de utblottades vädjanden, och av dem som ingen bryr sig om.”

En del kan känna sig obekväma i att kalla sig hängivet kristna. Jag antar att detta kan ha olika utgångspunkter: Kanske man helt enkelt vill vara ärlig i att man inte har en tro som gör att man vill satsa allt på Kristus och Kyrkan.  Eller kanske man inte vill sticka ut för mycket i en sekulär tid där det anses lite suspekt att kalla sig kristen. Kanske man i själ och hjärta är en hängiven kristen men inte kyrkokristen.  Man säger ja till kärleksbudskapet men menar att det anstår kristna att hålla en låg profil och inkludera alla former av andlighet. Man talar hellre om ”Gud” som en allmän princip än om den mera teologiskt definierade formeln Fadern, Sonen och Anden. Man kan uppskatta Katolska kyrkans sociallära bara man slipper veta av bekännelsen i övrigt.

Men för en kristen är socialläran och den frälsande tron på Jesus Kristus två sidor av samma mynt. Som kristen bärs min kärlek till nästan inte bara upp av min egen godhet och förträffliga vilja, utan motiveras av något större, att Gud först älskat oss människor och sänt sin son Jesus Kristus för att var och en som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (jfr Joh 3:16).

Påve Franciskus skrev 2013 den apostoliska maningen Evangelii Gaudium som blivit något av en programskrift för hans pontifikat. Där riktar han sig till alla kristna i ett mycket starkt dokument som jag rekommenderar till läsning med eftertanke och begrundan av alla kristna som vill ha ett brinnande hjärta för Evangeliet. I inledningen skriver han:

 ”In this Exhortation I wish to encourage the Christian faithful to embark upon a new chapter of evangelization marked by this joy, while pointing out new paths for the Church’s journey in years to come.

The great danger in today’s world, pervaded as it is by consumerism, is the desolation and anguish born of a complacent yet covetous heart, the feverish pursuit of frivolous pleasures, and a blunted conscience. Whenever our interior life becomes caught up in its own interests and concerns, there is no longer room for others, no place for the poor. God’s voice is no longer heard, the quiet joy of his love is no longer felt, and the desire to do good fades. This is a very real danger for believers too.”

I dokumentet sägs att alla vi döpta har ett ansvar att vittna om Evangeliet i världen.
Redan Paulus VI, påven som fick fullfölja och avsluta Andra Vatikankonciliet, skrev ett berömt  dokument om evangelisation: Evangelii Nuntiandi (Om evangeliets förkunnelse i dagens värld). Principerna därifrån är fortfarande grundläggande för det som utvecklats i Katolska kyrkan alltifrån Johannes Paulus II som lanserade begreppet ”den nya evangelisationen” till biskopssynoden om den nya evangelisationen 2012. Evangelii Gaudium är en sammanfattande syntes av detta och kan ses som en uppföljare till Evangelii Nuntiandii.

Det handlar om att evangelisation är Kyrkans grundläggande uppdrag här på jorden, det är inget man kan göra eller låta bli, och att evangeliet förkunnas både genom kärlekens gärningar, socialt hjälparbete och genom proklamation, det kerygmatiska budskapet om Jesus Kristus, Guds Son och att varje människa på vår jord kan finna frid, glädje och evig frälsning i honom.  Paulus VI ställer i början av Evangelii Nuntiandi frågan:

”-Vad har det i våra dagar blivit av Evangeliets dolda kraft som förmår att påverka människors samveten?” (4)

Evangelii Gaudium har många referenser till Evangelii Nuntiandi och frågan ställs om vi verkligen tagit till oss Evangeliets glädje och känner från vårt hjärtas djup ivern att föra det vidare, eller har vi gripits av letargi och ljumhet eller anpassat oss till ett helt inomvärldsligt perspektiv. 

Evangelii Gaudium är inte tänkt som ett lärodokument utan som en uppmuntran och maning att besinna det som Kyrkan redan lär. Det har sagts förr, och påve Franciskus säger det igen: Kyrkan måste alltid börja med att evangelisera sig själv. Ständigt på nytt måste vi höra Evangeliet och begrunda det och ta emot det i vårt hjärta.

I nästa steg innefattar evangelisationen:

• De som redan går i kyrkan men inte uppfattar att de har ett evangeliserande uppdrag och inte brinner för det.
• Avfallna kristna som inte längre regelbundet går i kyrkan och inte ber.
• Alla de övriga, icke döpta som ännu inte hört budskapet eller inte tagit emot det i sitt hjärta.

Påve Franciskus´ svar på Paulus VI´s uppfordrande fråga vad det blivit av evangeliets dolda förvandlande kraft är drömmen om en levande evangeliserande kyrka med Jesus i centrum, ledd av den helige Ande, utåtriktad, fri från allt introvert navelskådande:

”I dream of a ‘missionary option’, that is, a missionary impulse capable of transforming everything, so that the Church’s customs, ways of doing things, times and schedules, language and structures can be suitably channeled for the evangelization of today’s world rather than for her self-preservation. The renewal of structures demanded by pastoral conversion can only be understood in this light: as part of an effort to make them more mission-oriented, to make ordinary pastoral activity on every level more inclusive and open, to inspire in pastoral workers a constant desire to go forth and in this way to elicit a positive response from all those whom Jesus summons to friendship with himself. As John Paul II once said to the Bishops of Oceania: ‘All renewal in the Church must have mission as its goal if it is not to fall prey to a kind of ecclesial introversion’.”(27)

En orealistisk dröm? Lika lite eller lika mycket orealistisk som Martin Luther Kings dröm om ett samhälle utan diskriminering. Vare sig realistiskt eller inte betraktad ur ett inomvärldsligt perspektiv, som kristna är vi kallade att vända våra hjärtan till Gud som kommer oss till mötes i Jesus Kristus och följa honom. Vi är fria att säga ja eller säga nej. Gud är beroende av vårt ”ja” som han var beroende av Marias ”ja” för att kunna födas in i vår värld. Läs Evangelii Gaudium, begrunda, be. Fördjupa ditt ”ja”!

—

Det blev en lång inledning som handlade om hängivenhet i den kristna tron. Jag tänker att de flesta kristna har en längtan att vara brinnande i sina hjärtan kan bejaka dessa grundläggande tankar. Det gäller också medlemmar i Svenska kyrkan, dess biskopar, och medlemmar i kyrkomöte och kyrkostyrelse.

Kristin Molander skriver i Dagen-artikeln att man inte kan mäta den kristna tron hos någon. Det stämmer. Endast Gud och den enskilda personen själv vet vad som finns i hjärtat. Men ofta har vi förutfattade meningar om varandra.

De som ivrigt bekänner sig som hängivna kristna betraktar ofta de icke hängivna som liberalteologiska, sekulariserade och allmänt benägna att vända kappan efter vinden, medan de icke hängivna kritiserar de hängivna för fanatism, högerextremism eller fundamentalism. Det blir en schablon som vi gärna inrangerar våra medmänniskor i. Men vi vet ju att alla hängivna kristna är inte fanatiker och alla icke-hängivna kristna är inte liberalteologiska. Det finns den som kallar sig hängiven men vars hjärta är av sten och långt från Kristus och det finns den som i sin ödmjukhet inte vill kalla sig hängivet kristen vars hjärta är mycket nära Kristus.

Utan hängivna kristna som intill martyriet hållit fast vid sin kristna tro skulle vi inte ha någon kyrka idag.  Situationen är liknande idag. Det går inte att leva på gamla lagrar, varje kristen har ett ansvar. Benedikt XVI sade till 80.000 katoliker församlade i Hyde Park i London 2010:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”.

Men sant är att det finns kyrkopolitiker inom Svenska kyrkans organisation som inte känns vid dessa tankar, inte uppfordras av dem utan ser sitt engagemang i kyrkopolitiken som en helt sekulär sak. Trots det är de med och beslutar om viktiga inomkyrkliga angelägenheter som har avgörande betydelse för gudstjänstlivet, såsom den nya kyrkohandboken. Deras intention är snarare att med sitt engagemang och vilja påverka kyrkan än att som påve Franciskus uppmuntrar ungdomarna till, att utifrån tron på Jesus Kristus genomsyra världen.

Det är den stora anomalin i Svenska kyrkan att man har ett system där sekulära politiska partier styr över kyrkan. Debatten och försvaret för denna ordning är minst sagt förvirrande. Det är som att det finns en allians mellan de styrande i kyrkan och berörda politiska partier (främst s och c) att inte tala om detta. När kritiker framhåller det som ett problem avfärdas det som att de överdriver eller har en konservativ förlegad världsbild och följer inte med sin tid.

På kyrkomötet mals alla invändningar  effektivt ner då alla motioner från minoriteten tröskas igenom och avslås. Kyrkohandboksförslaget trodde man skulle få en mer allsidig genomlysning eftersom kritiken från många håll varit så massiv. Men inte så, lätt passerade det genom systemet också.

Prästen Bertil Murray tillhör dem som är kritiska till Kyrkohandboken. Det är inte så att traditionella formuleringar som ”Herre” eller ”Fader” försvunnit som vissa falska nyheter låtit påskina, men ibland har niten att få bort könsattributet fått språket att bli konstlat, säger han i en intervju i Världen idag. T.ex i nattvardsordningen där man i luthersk tradition poängterar att Jesus är närvarande med sin kropp och sitt blod. I den nya handboken talar bönerna mer om att Jesus finns överallt, och att nattvarden är ett av många sätt som han närvarar genom vilket öppnar upp för andra teologier. Och i vigselordningen framgår att man inte ser äktenskapet mellan man och kvinna som något speciellt och relationen man-kvinna tonas ned så långt som möjligt.
– Man kan visserligen ”kryssa sig fram” mellan de olika alternativen så att man får ett förslag som är någorlunda okej, säger han men tror att många kommer tycka att det blir svårt att hålla sig helt till den nya ordningen.

S- politikern Margareta Winberg valdes in i Kyrkostyrelsen, trots att hon i en intervju för fyra år sedan betraktat sig som icke troende. Detta har naturligt nog blivit föremål för debatt trots att det sedan länge är känt att det finns kyrkopolitiker som inte är troende. Man är medveten om att det inte ser bra ut, och kyrkoledningen försöker krishantera genom att försvaga kritikernas argument.

Ärkebiskop Antje Jackelen rycker ut till försvar och i en twitterdialog framhåller hon å ena sidan att ingen kan döma över en enskild människas tro, å andra sidan att Margareta Winberg är döpt och att det är ett tvingande kriterium för att sitta i kyrkostyrelsen.

Om ärkebiskopen här är ute efter att stärka medvetenheten om dopteologin så vore det vällovligt. Men här handlar det ju om att någon faktiskt förnekat att hon är kristen. Vare sig man har en sakramentalt förankrad syn (som katoliker) eller en syn som betonar den personliga tron och Ordet (som evangelikala) så är alla överenskom att tro och dop hör ihop. Barndopet förutsätter föräldrarnas ställföreträdande tro, men då man växer upp måste det bekräftas av personen själv.

Margareta Winberg själv försöker också krishantera genom att i en intervju i Dagen modifiera bekännelsen av sin icke-tro för fyra år sedan.
Hon börjar med att slå ifrån sig och säger att hon är trött på alla dem som sprider en förenklad och stundom osann bild av en komplicerad fråga. Tron är privat menar Winberg och bagatelliserar frågan om den offentliga bekännelsen. Men hon delar ändå med sig lite om sitt trosliv:

– För mig är tron ett mysterium som måste sökas och som man kanske finner svar på, säger hon. (Underförstått: kyrkans gemensamma bekännelse räcker inte). Under tiden handlar jag efter bästa förmåga i enlighet med det jag tolkar som det kristna budskapet (Åter igen, den privata tolkningen, ej kyrkans bekännelse).

Då jag är med på kyrkans gudstjänster ber jag, säger Winberg i en intervju med Kyrkans tidning.  Men det är ju i ord och handling en offentlig bekännelse. Jag antar då att hon också instämmer i trosbekännelsen. Hon berättar också om en privat erfarenhet av bönesvar.
– Jag bad för en sjuk medarbetare, och hon fick leva ganska många år till. Den händelsen har jag tänkt mycket.

Winbergs berättelse illustrerar vårt privat individualiserade sätt att se på det andliga här i Norden och hur svårt vi har för den offentliga bekännelsen och tillhörigheten till kyrkan som gemenskap.

Jag undrar om alla i kyrkostyrelsen tvingas att redovisa sin tro, frågarMargareta Winberg retoriskt. Jag skulle vilja vända på det och fråga: Om man nu är döpt, går i kyrkan och deltar i den offentliga bönen och trosbekännelsen, varför skall det då vara så svårt att bekänna sin tro offentligt också utanför kyrkans väggar?

Om vi betraktar Jackelens och Winbergs båda bidrag till denna debatt i ett sammanhang hamnar vi ganska långt från Luthers vision om tron som personlig bekännelse och Andra Vatikankonciliets vision om Kyrkan som Guds folk. Istället frammanas bilden av en klerikal kyrka där prästerna förvaltar sakramenten men där den enskildes personliga tro saknar betydelse för gemenskapen. Låt var och en bli salig på sin tro, bara man inordnar sig i den allmänna ordningen som Svenska kyrkans ledning beslutat. Men så vill man väl egentligen inte ha det?