Klimatet, skarpt läge

Publicerat den 10 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

FN:s klimatpanel IPCC´s mellanårsrapport lyfter fram allvaret med den pågående uppvärmningen av jorden där människans utsläpp av växthusgaser spelar en avgörande roll. Isarna vid polerna smälter allt fortare, permafrosten släpper vilket leder till att enorma mängder metangas frisläpps och risken finns att ganska snart passerar vi en tröskel där människan inte har situationen i sin hand utan vi rubbat en balans där krafter i naturen själv tar över. Rapporten visar att om vi lyckas begränsa uppvärmingen till 1,5 grader istället för till 2 grader fram till år 2100 så får det stora effekter i form av lindrigare konsekvenser och minskad utsatthet för många miljoner människor. Det är inte för sent, men rapporten konstaterar att ”det kommer kräva brådskande och kollektiva klimatansträngningar utan motstycke inom alla områden”.

Men världssamfundet, majoriteten av världens stater som är kvar i Paris-överenskommelsen kan inte ens prestera tillräckliga beslut för att nå upp till 2-gradersmålet. Nyss kunde EU inte enas kring en tillräckligt kraftig begränsning av bilarnas utsläpp fram till 2030. Det skulle behövas 50% minskning, men man kunde bara enas om 30% eftersom Tyskland, en stor bilproducent och en del östeuropeiska länder bromsade.

Dessutom tenderar de nya högerpopulistiska ledarna att negligera riskerna med temperaturhöjningen. USA under Trump har övergett klimatöverenskommelsen, och om segraren i presidentvalet i Brasilien, Bolsonaro vinner i andra omgången hotar han att överge överenskommelsen.

Vi har alltså två problem:

  1. De klimatmedvetna staternas tröghet att fatta tillräckligt kraftfulla beslut.
  2. Högerpopulistiska ledares benägenhet att tänka kortsiktigt och bagatellisera problemet vilket kan få avgörande betydelse om den högerpopulistiska vågen fortsätter att kunna manipulera massorna på grund av övriga partiers flathet, korruption och inbördes splittring.

Det är skarpt läge nu men mänskligheten tycks fortfarande sova. Svenska kyrkan har länge talat om klimatet, och Katolska kyrkan har lagt till omsorgen om miljön som ytterligare en viktig byggsten i socialläran. (Påve Franciskus miljöencyklika Laudato Si.)

Kyrkorna har fått hållas, man har nog tyckt det varit bra att de talar om moraliska frågor, bara det inte påverkar oss själva och vår bekvämlighet, och kristna själva berömmer sig ofta av att ha bra tankar och hög moral om människovärde, flyktingpolitik och miljö.  Men det är skarpt läge nu och det hjälper inte med att ha bra deklarationer och låtsas som man lever i en värld där man har hur mycket tid som helst på sig för att förverkliga innehållet i de förträffliga deklarationerna.

Kyrkorna har en nyckelposition att vara profetiska röster i detta avseende. Men då måste man själva vakna och inse vad som behövs för att gå från att halvsovande författa vackra deklarationer i en värld som sover till att tyda tidens tecken och se vad som verkligen behöver göras för att påverka och väcka människors samveten.

FNs miljöpanel tillhör de profetiskt medvetna. Påve Franciskus också. Samtidigt blir dessa instanser motarbetade särskilt från högerpopulistiska krafter. Trump och Bolsonaro har många anhängare som vill förvilla och bryta udden av miljömedvetenheten.

Högertraditionalistiska krafter inom Katolska kyrkan motarbetar påve Franciskus, och en av de punkterna på agendan är att kyrkan skall inte lägga sig i miljöpolitiken.

Några citat ur Laudato Si:

The entire material universe speaks of God’s love.

—-

I urgently appeal for a new dialogue about how we are shaping the future of our planet

—-

I would like to enter into dialogue with all people about our common home

—-

The earth, our home, is beginning to look more and more like an immense pile of filth.

Sagt av Benedikt XVI:

The misuse of creation begins when we no longer recognize any higher instance than ourselves, when we see nothing else but ourselves

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Katolska kyrkan, sexövergreppen och den kvardröjande tystnadskulturen och cover up-mentaliteten. Aktuellt läge

Publicerat den 8 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

F.d. kardinalen Theodore Edgar McCarrick utnämndes till kardinal av Johannes Paulus II 2001. Han tillträdde den tunga posten som ärkebiskop av Washington 2001 och avgick 2006 av åldersskäl. McCarrick var aktad och respekterad, en tung person i det katolska USA. Därför blev hans fall desto större då det kom upp i offentlighetens ljus att han under hela sin karriär ägnat sig åt sexuell misskötsamhet, framförallt genom intima kontakter med unga prästseminarister, även yngre gossar i något fall. En diskussion pågår om att detta under årens lopp inte kan ha varit okänt för de medarbetare och överordnade han haft i sin närhet, och det har på så sätt gett näring åt diskussionen om tystnadskultur och låt gå-mentalitet. Läs denna mycket intressanta intervju med kardinal Joseph W Tobin, ärkebiskop i Newark i North Jersey Record, den ger stor inblick i problematiken. Detta har lett till en svår kris i Katolska kyrkan i USA som nu är splittrad i olika läger.

Även påven har anklagats för att ha slätat över och sett mellan fingrarna på sexuella övergrepp. Det slog ner som en bomb när en f.d. påvlig nuntie i Washington, ärkebiskop Carlo Maria Viganò i augusti publicerade ett 11-sidigt brev där han bl.a. anklagade påve Franciskus för att redan 2013 ha fått information om McCarrics misskötsamhet utan att göra något. Viagno krävde i brevet påvens avgång.  Flera biskopar i USA nämns vid namn samt flera tunga kuriakardinaler, bl.a. Kardinal Sodano, Vatikanens statssekreterare under Johannes Paulus II´s tid som agerade mycket bakom kulisserna för att släta över de uppoppande skandalerna. Kardinal Sodano är nu 90 år men fortfarande dekan för kardinalskollegiet, och skulle påve Franciskus avlida den närmaste tiden så är det han som kommer att leda kardinalskollegiets dagliga möten då ny påve skall väljas. Sodano är aktiv trots sin ålder och ses i Rom allmänt som en person med stort inflytande bakom kulisserna och har ett stort nätverk av vänner och beskyddare särskilt i statssekretariatet.  När påve Franciskus nu tvingas begrunda vad ansvarsutkrävande för cover up av sexövergreppskandalerna implicerar, så måste förr eller senare även Sodano komma i fokus anser flera bedömare.

Mycket av detta har varit känt sedan tidigare, men anklagelsen mot påve Franciskus att han med berått mod skulle ha sett mellan fingrarna på anklagelser om sexuella övergrepp utan att agera bedöms av många som att det finns för lite underlag i Viagnos brev för att belägga. Sannolikt träffade Viagno påven 2013 som han sade och kanske också nämnde McCarricks beteende, men det handlar ju om hur påven i så fall utvärderade detta. Hela tiden får ledande personer inklusive påven massor med information om rykten och anklagelser, och det handlar om hur man bedömer trovärdigheten, kanske han konsulterade andra källor som sade något helt annat. Och man kan fråga sig: Om Viagno hela tiden känt till detta, varför agerade inte han och begärde företräde för USA´s biskopskonferens?

Samtidigt måste man säga att det självklart måste vara tillåtet och t.o.m. en plikt att kritisera även påven när man märker missförhållanden. Att påven länge agerat långsamt och trögt i den fortsatta handläggningen av pedofiliskandalerna har många både katolska och externa bedömare länge sagt.

Detta år har kommit flera chockartade rapporter från t.ex. Chile och USA, nu Tyskland och i Indien hörde vi nyligen om en nunna som anklagar en biskop för våldtäkt men där det tydligen gått väldigt trögt att utreda detta.

Det begås idag betydligt färre pedofiliövergrepp i kyrkan än under slutet av 1900-talet, men handläggningen av låt gå mentaliteten och att skydda dem som varit ansvariga ligger fortfarande kvar som en ouppklarad del av denna tragiska historia.

Påve Franciskus verkar nu mera beslutsam och tycks inse vidden av problemet. Efter att tidigare ignorerat en kraftig opinion från offer för övergrepp i Chile lät påven efter sin resa dit förra året tillsätta en utredning, vilket resulterade i att hela Chiles biskopskonferens såg sig föranledd att ställa sina platser till förfogande. Efter den s.k. Pennsylvaniarapporten och uppmärksammandet av McCarrics olämpliga beteende som täckts upp under alla år har Vatikanen 6 oktober publicerat ett pressmeddelande där man sagt att man skall göra en ännu grundligare utredning och ta fram all tillgänglig dokumentation. I pressmeddelandet heter det ”as Pope Francis has said: ‘We will follow the path of truth wherever it may lead’ (Philadelphia, 27 September 2015). Both abuse and its cover-up can no longer be tolerated and a different treatment for Bishops who have committed or covered up abuse, in fact represents a form of clericalism that is no longer acceptable”, och man blundar inte för att det kan komma fram egna försummelser: ”The Holy See is conscious that, from the examination of the facts and of the circumstances, it may emerge that choices were taken that would not be consonant with a contemporary approach to such issues.” 

I pressmeddelandet refereras också till att påven kommer att ha ett möte med presidenterna för hela världens biskopskonferenser i februari nästa år. Man påminner också om påvens brev till hela Guds folk angående kyrkans kris som gavs ut i augusti, och att det som sades där fortfarande är aktuellt: ”The only way that we have to respond to this evil that has darkened so many lives is to experience it as a task regarding all of us as the People of God. This awareness of being part of a people and a shared history will enable us to acknowledge our past sins and mistakes with a penitential openness that can allow us to be renewed from within” .

Jag vill ytterligare hänvisar till ett par artiklar som väldigt bra kommenterar och sammanfattar det aktuella temat.

Först en artikel av en familjeterapeuten Gail Grossman Freyne. publicerad i LaCroix international,  [Towards credibility and a clean conclave] som tar upp mekanismerna bakom trögheten att gå till botten med problematiken. Jag tänker att sexövergreppsskandalerna och cover-up-mentaliteten verkligen är Katolska kyrkans #metoo. Precis som i samhället i övrigt finner vi att så många män som tidigare gått under radarn lyfts upp i ljuset och anklagas. Kulturprofilen, Brett Kavanaugh… De flesta biskopar och kardinaler har naturligtvis inte varit förövare, men med tanke på problemets storlek kanske väldigt många tagit emot rapporter och fått höra rykten där frågan uppstått om de borde ha agerat mer utifrån det. Här måste till en rimlighetsbedömning, och det får ju inte bli en häxjakt, men utifrån det nya läget som är frågar sig författaren hur det skall gå till att välja en ny påve bland kardinalerna, fri från att ha haft ett finger med i tystnadskulturen.  Men en sak är säker, som Gail Grossman Freyne skriver, för att man skall kunna gå vidare och såren helas, så måste till både rättvisa och sanning:

”Any psychotherapist will tell you that a true apology entails each cleric who abused or covered up to step forward to tell their victims what they did, how they hurt them and why.

There can be no justice without truth and both are essential for healing. But it seems that our bishops are hoping to rush towards healing, by-passing the elements of truth and justice.”

Den andra artikeln publicerades nyligen i NewYork Times och sammanfattar mycket bra läget utifrån USA´s horisont.

————————

Till sist några ord om att kunna hålla flera bollar i luften samtidigt. Alldeles oberoende av sexövergreppsskandalerna har funnits en kampanj mot påve Franciskus som anses alltför globalistisk och heretisk mot katolsk tradition. Denna supertraditionalistiska rörelse är besläktad den antiglobalistiska, nationalistiska och protektionistiska   strömning vi nu ser i politiken världen över.   Det är ingen slump att kontakter har förekommit med Trumps förre informationschef Steve Bannon som nu åker världen runt och propagerar för hur den klick som driver detta skall kunna manipulera massorna genom ett skickligt utnyttjande av sociala media. Det är i detta perspektiv man får se Viagnos öppna brev med krav på påve Franciskus avgång [Se mitt tidigare inlägg om detta].

Vatikanen har nu specifikt svarat på Viagnos öppna brev genom ett motsvarande öppet brev från kardinal Marc Ouellet, prefekt för Biskopskongregationen.  Men detta är en annan historia som jag tänkte återkomma till. I skrivande stund dyker denna artikel upp som kan förse den intresserade med ytterligare information under tiden. En Vatikankännare rapporterar om spelet bakom kulisserna vid den pågående biskopssynoden som handlar om de unga i kyrkan [A pope under siege tries to revive a paralyzed Church]

Vi lever i en mycket allvarlig, men också mycket spännande tid. Glöm inte att vi alla är uppmanade av påven att be för kyrkan varje dag under denna oktobermånad.

bengtveranda

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | 1 kommentar

Heliga Birgitta och den den andligt bärande grunden för Europa

Publicerat den 7 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

Heliga Birgitta (1303-1373), den 7 oktober 1391 helgonförklarades hon av påven Bonifacius IX. Hon är skyddspatron för Sverige, och Johannes Paulus II upphöjde henne till en av Europas skyddspatroner tillsammans med den helige Benedikt, Katharina av Siena, Edith Stein, Cyrillos och Methodios.

Följande predikan hölls av Msgr Mirek Dudek på hennes festdag 7 oktober 2018 i Stockholms katolska domkyrka. Predikan fokuserar på vilken betydelse Birgitta kan ha för oss idag, och för Europas moderna historia.

————————————————-

Predikan följer här:

birgittaVisa mig Herre din väg och gör mig villig att gå den. Detta var den heliga Birgittas bön, som visar på inriktningen i hennes liv. Men vad kan detta innebära för oss som lever 700 år senare? Har vi något att lära oss och ta till oss?

Hon är ju i alla fall Sveriges skyddspatron och Europas skyddspatron tillsammans med den helige Benedikt, Katharina av Siena, Edith Stein, Cyrillos och Methodios. Dessa stora gestalter har betytt mycket för Europa. När påven Johannes Paulus II upphöjde dem måste han ha haft en tanke, en idé för Europa. Att vittna om Gud på olika sätt var dessa helgons liv i bön, i sanningsiver, offervilja och missionsiver. Johannes Paulus förstod att efter kommunismens sammanbrott – mycket, tack vare honom, – kommer hela Europa att förvandlas men frågan är till vad? Det är en chans och en risk. Vad kommer det starka och sammanhållande bandet vara? Det kan inte baseras bara på ekonomi och nyttotänkande. Det blir tomt i längden. Det måste få finnas en gemensam andlig bärande grund.

Johannes Paulus förstod att efter kommunismens sammanbrott – mycket, tack vare honom, – kommer hela Europa att förvandlas men frågan är till vad? Det är en chans och en risk. Vad kommer det starka och sammanhållande bandet vara? Det kan inte baseras bara på ekonomi och nyttotänkande. Det blir tomt i längden. Det måste få finnas en gemensam andlig bärande grund.

Efter Andra världskriget kom tanken upp om ett Europa som inte mer skulle få uppleva krig, ett Europa i fred, ett fritt och solidariskt, i ett ömsesidigt utbyte länderna emellan, beroende av varandra i någon form av union. Men ett Europa som skulle vara byggt på kristen humanistisk grund, med en människosyn som har sin grund i evangeliet. Europa var en gång kristet och alla krig till trots hade man ändå en gemensam grund att stå på och hänvisa till. Det var politikerna De Gasperi, Schuman och Adenauer som lade grunden till detta nya Europa som kom att växa fram. Idag är dessa män nästan bortglömda och ändå pågår en saligförklaringsprocess för de två förstnämnda.

Varför berättar jag detta, när det är den heliga Birgitta vi firar? Tre områden skulle jag vilja lyfta fram som var synnerligen viktiga för Birgitta: Hennes stora kärlek till Kristus den korsfäste, han som gav sitt liv av kärlek till människorna. Detta var inspirationen till barmhärtighet och nåd som källa till allt liv.

Det som var viktigt för henne var hennes Familj, Kyrkan och Samhället. Dessa tre områden låg henne varmt om hjärtat.

  • Familjen som grunden till ett gott människoblivande.
  • Kyrkan som skänker oss Guds liv och barmhärtighet på vår väg genom livet.
  • Samhället som den mänskliga gemenskapen i ett ansvar för varandra.

Dessa tre områden familjen, kyrkan och samhället hör ihop och utgör ändå en enhet tillsammans. Om familj, kyrka och samhälle drar åt olika håll uppstår lätt förvirring och otrygghet. Det som förenar dessa tre områden av vårt mänskliga liv är en kärlek till sanningen, en kärlek till goda värden, alltså det som är gott och sant för det mänskliga livet och en kärlek till rättvisa. Sanningen är alltid överordnad allting. Om sanning och rätt underordnas politiska eller andra ideologier, blir allt till slut manipulerbart. Det öppnar för lögn, fakenews, och språket förändras så småningom, så att orätt plötsligt kan kallas för rättighet. Språket förändras och mentaliteten hos människorna förändras. Lögnen blir sanning, bara den upprepas tillräckligt länge.

Om familj, kyrka och samhälle drar åt olika håll uppstår lätt förvirring och otrygghet. Det som förenar dessa tre områden av vårt mänskliga liv är en kärlek till sanningen, en kärlek till goda värden, alltså det som är gott och sant för det mänskliga livet och en kärlek till rättvisa. Sanningen är alltid överordnad allting. Om sanning och rätt underordnas politiska eller andra ideologier, blir allt till slut manipulerbart.

För att lyfta fram en av dessa vägar i den heliga Birgittas liv har jag kort valt ut den som pekar på hennes mod. Hon är orädd och vågar – vågar säga ifrån till dem som man i vanliga fall inte vågar säga ifrån till, Kung och Påve och kyrkliga dignitärer. Synd är synd och orätt är otätt. Omvänd er. Trampa inte på lag och rätt! Visa ödmjukhet! Lev i överensstämmelse med evangeliet. Påve återvänd dit där du hör hemma, fly inte från ditt uppdrag, ta ditt ansvar. På det sättet var hon en profet.

Påven Johannes Paulus har ju upphöjt den heliga Birgitta till Europas skyddshelgon – undrar just varför? Kan det möjligtvis vara så att Europa mer eller mindre har avsagt sin tro på Gud och blivit sig självt nog? Det är så mycket som ifrågasätts eller undergrävs som att det är konservativt eller gammalmodigt i det moderna Europa.

Kan det möjligtvis vara så att Europa mer eller mindre har avsagt sin tro på Gud och blivit sig självt nog?

Den traditionella familjen ifrågasätts, Kyrkan krymper, och samhället blir alltmer vilset och otryggt. Blandningen av kulturer blir till en stor, kanske alltför stor utmaning. Om sanning och rätt i grunden endast bestäms och definieras av majoritetsbeslut eller av en ideologi i i olika färger blir följden den att det är den starkares lag som vinner, även om det kan vara hur dumt som helst. I dagens Sverige och Europa skall man visa tolerans åt ett håll, medan andra åsikter diskrediteras hånfullt.

Europa, en gång kristet har blivit något annat. Vårt kära fosterland likaså. Det förändrar inte vår tro men det är tråkigt att det blivit så. Och det uppstår ett tryck på kyrkorna att tänka om. Ni måste tänka som vi och anpassa er till det som är politiskt korrekt i vår tid, annars stänger vi era skolor, annars får ni inga bidrag, annars tolererar vi er inte, annars får du inte jobba kvar som lärare eller barnmorska etc.

I det nya Europa med denna oerhörda blandning av kulturer och religioner och språk måste det få växa fram djupt andliga öar, som förmår att stråla ut evangeliet på ett trovärdigt och värdigt sätt.

Hur finner vi oss till rätta i detta som sker? Det skulle inte skada om vi var och en skulle våga vara lite mer av den heliga Birgitta. Våga uttrycka vår mening och inte känna oss underlägsna bara därför att vi kallas för konservativa eller gammalmodiga, eller intoleranta. Vi är inte detta, men vi vill försvara det som den kristna kulturen och tron har burit fram, i respekt för livet från konception till död. Vi måste våga säga ifrån mer. I det nya Europa med denna oerhörda blandning av kulturer och religioner och språk måste det få växa fram djupt andliga öar, som förmår att stråla ut evangeliet på ett trovärdigt och värdigt sätt.

Det är inte politiken som skapar rätt och sanning utan rätt och sanning som skapar god politik. Visa mig Herre din väg och gör mig villig att gå den.

Jag tror att vi får vara vaksamma och inte låta lura oss bara för att man ändrar på språket. Vad jag till slut menar är att vi kan lära oss lite mer av den heliga Birgittas mod och frimodighet, men den heliga Birgitta får nog också anstränga sig lite mer från himlen för oss, när hon nu är Sveriges skyddspatron. Hon får ställa upp lite mer för ett Europa som håller på att tappa en del av sin värdegrund. Det är inte politiken som skapar rätt och sanning utan rätt och sanning som skapar god politik. Visa mig Herre din väg och gör mig villig att gå den.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar

Ratzingers klassiker ”Introduktion till kristendomen” nu på svenska

Publicerat den 5 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

ratzingerintroEinführung in das Christentum: Vorlesungen über das Apostolische Glaubensbekenntnis var ursprungstiteln på denna klassiker som kom ut första gången 1968 av Joseph Ratzinger, senare påve Benedikt XVI. Jag har den tidigare på engelska, men inte orkat läsa från pärm till pärm då det är en mycket tätskriven och ordrik text.
Jag har nu tagit mig an den på svenska i Stefan Jarls utmärkta översättning (Veritas förlag). Ratzinger är verkligen pedagogisk och kryddar sitt resonemang med berättelser från skönlitteraturen. Även om mångordigheten kan uppbringa ett visst motstånd i början, så lovar jag att det lönar sig att ta sig igenom textavsnitten. Man behöver bara ge sig tid och lugn och ro. Har man kommit över initialmotståndet blir boken en riktig bladvändare.

Typiskt Ratzinger går han grundligt tillväga och utforskar alla detaljer. Redan i första kapitlet ägnar han mycket tid åt att reflektera över vad satsen ”Jag tror” betyder om man frikopplar den från dess sammanhang med den trosbekännelseformula den ingår i och från dess sammanhang med liturgin. Det blir en undersökning av vad tro och otro är och en genomgång av hela utvecklingen som som lett fram till den moderna verklighetsuppfattningen och dess syn på sanning och vetande.

Jag bjuder på ett smakprov.  Om tro och otro:

”Om nu den troende bara kan omsätta sin tro i handling på intets, frestelsens och tvivlets ocean… måste vi understryka att inte heller en människa som saknar tro lever i en värld som är ett slutet helt. För hur mycket hon än bröstar sig över att vara en tvättäkta positivist som sedan länge övervunnit det övernaturligas alla frestelser och lockelser och numera bara befattar sig med det omedelbart vetbara, så kommer hon aldrig att helt kunna bilägga frågan om positivismen verkligen innebär sista ordet. På samma sätt som den troende ibland kvävs av tvivlets saltvatten som oceanen utan uppehåll låter strömma in i munnen på honom eller henne, så tvivlar ibland även en icke-troende på sin otro, på att världen verkligen är ett slutet sammanhang som han eller hon föresatt sig att förklara i sin helhet.
…
Precis på samma sätt som en troende människa ständigt hotas av otron och tvingas leva med den som en ständig frestelse, så är tron ett hot för den människa som inte tror och för hennes skenbart en gång för alla stängda värld. Kort sagt: Ingen undkommer den mänskliga existensens dilemma.”

Ratzingers formuleringskonst är strålande när han i bilder skall uttrycka olika filosofiska och kunskapsteoretiska sammanhang. Som när han beskriver övergången från det medeltida synsättet att varat är sanningen till det antropocentriska synsättet att sanningen är de fakta som kommer ur vad vi människor gör och upptäcker:

”Den himmel som verkade vara människans ursprung rasade så att säga återigen ner över henne och kvar i hennes händer fanns bara en jord full av fakta – och hon satte spaden i jorden för att försöka förstå den mödosamma historien om sin egen tillblivelse.

Jag hade en gång i min ungdom själv förmånen att lyssna till Joseph Ratzinger då jag sommaren 1973 deltog i Salzburger Hochschulwochen. Temat det året var Freiheit des Menschen och Ratzingers föreläsning hade rubriken Tradition und Fortschritt.

Ratzinger är enligt mig en av vår tids största teologer, och jag har många referenser till honom i mina bloggtexter. Tidigare har jag skrivit om en annan bok som kom på svenska på 1990-talet: Kallad till gemenskap och som handlar om kyrkans väsen, ecklesiologi.

2013 skrev jag ett inlägg om Ratzingers tankar om Katolska kyrkans katekes: Katekesen är ingen lagbok.

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Tro och vetande | Märkt , , , | 1 kommentar

Förbön för kyrkan. Påven vädjar till katoliker att be dagligen under oktober månad

Publicerat den 3 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

Kyrkan befinner sig i kris. De många sexuella övergreppen på barn och unga genom åren och tystnadskulturen och ovilligheten att ställa ansvariga till svars har gröpt ur förtroendet för Katolska kyrkan. Även påven själv anklagas för att vara en del av tystnadskulturen. Samtidigt finns andra kyrkopolitiska maktkamper och intriger i kyrkan av helt annat slag som använder sexövergreppskandalerna som språngbräda. Jag går inte in på det här, men jag vill uppmärksamma påvens vädjan till alla oss katoliker att delta i förbönen för kyrkan. Det behövs verkligen nu.

Till och med påvens vädjan om förbön misstänkliggörs: En del säger att det är påven själv som är problemet, och att vädja om förbön är att ta fokus från hans skuld i det hela. Men jag säger att om vi inte ens kan enas om gemensam förbön för vår älskade kyrka, utan göra en sådan vädjan till ett stridsäpple mellan olika kotterier, då har vi sannerligen stora problem.

Ber vår påve och våra herdar om förbön för kyrkan och mot de onda andemakterna, så bör vi katoliker svara på det på ett moget sätt och verkligen be. Det är ansvarslöst att gå in och bryta udden av en sådan vädjan genom att direkt misstänkliggöra budbäraren. De onda andemakterna är givetvis inte att likställa med våra meningsmotståndare i kyrkans mångfald, utan det ligger på ett helt annat universellt plan. Ber vi mot våra meningsmotståndare ber vi illa och sekteristiskt och vi blir inte bönhörda. Bönen dispenserar oss självklart inte heller från att också agera. Handling och bön må bli ett. Tro utan gärningar är död (jfr Jak 2:20). Konstruktiv kritik måste få framföras, också om det gäller påven själv.

Under oktobermånaden rekommenderas vi av påven att be med Maria och Ärkeängeln Mikael varje dag varje dag med ovanstående intentioner. Man kan utgå från Rosenkransbönen (se beskrivning nedan) och tillfoga följande två böner, till Maria och till Ärkeängeln Mikael, Kyrkans beskyddare:

Till ditt beskydd flyr vi, heliga Guds Moder. Försmå inte vår ödmjuka bön i vår nöd, utan befria oss alltid från alla faror, du ärorika och välsignade Jungfru. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Helige ärkeängel Mikael, försvara oss i striden, var vårt värn emot djävulens snaror och ondska. Må Gud betvinga honom, därom ber vi ödmjukt, men du, de himmelska härskarornas furste, kasta med Guds kraft ned till helvetet, Satan och de andra onda andarna som irrar omkring på jorden för att fördärva själarna.

 

De Nordiska biskoparna har uppmärksammat påvens vädjan om förbön [påvens brev till Guds folk augusti 2018] och anbefaller fredag den 5 oktober som en fastedag och söndag den 7 oktober som en bönedag för påvens intentioner. [Nordiska biskoparnas brev här].

 

Utdrag ur påvens brev här:

Storleken och omfattningen av händelserna kräver att vi tar ansvar för detta på ett globalt och gemensamt sätt. Även om det är viktigt och nödvändigt i varje omvändelseprocess att veta vad som hände, räcker det inte. Idag uppmanas vi som Guds folk att bära våra bröders och systrars smärta, sårade i kött och ande. Om svaret i det förflutna var underlåtelse, vill vi idag att solidariteten i dess djupaste och mest krävande form, blir vårt sätt att skriva historia, idag och i framtiden. Och detta i en miljö där konflikter, spänningar, och särskilt de som är offer för varje form av övergrepp kan hitta en hjälpande hand som skyddar dem och läker dem från deras smärta (Evangelii Gaudium, 228).

En sådan solidaritet kräver att vi fördömer allt som kan äventyra en persons integritet. Den kräver en kamp mot alla former av korruption, särskilt den andliga ”eftersom det är en bekväm och självtillräcklig blindhet där allt verkar tillåtet: svek, förtal, själviskhet och många subtila former av självcentrering, eftersom till och med ‘Satan uppträder som en ljusets ängel’ (2 Kor 11:14).” (Gaudete et Exsultate, 165)

Paulus uppmaning att lida med dem som lider är det bästa motgiftet mot vår vilja att fortsätta upprepa Kains ord: ”Skall jag ta hand om min bror?” (1 Mos 4: 9). Jag är medveten om det arbete som utförs i olika delar av världen för att säkra och genomföra de nödvändiga åtgärderna för att garantera barn och sårbara vuxna trygghet och skydd. Jag är medveten om ”nolltoleransen”, och att man anmäler de som begår eller döljer dessa brott. Vi har varit långsamma med att genomföra dessa åtgärder och nödvändiga sanktioner, men jag är övertygad om att de kommer att bidra till en mer skyddande kultur i nuet och i framtiden.

Samtidigt med dessa insatser måste varje döpt kristen känna sig delaktig i den kyrkliga och sociala omvandlingen vi är i så stort behov av – en förändring som kräver en omvändelse på såväl personlig som på samhällelig nivå och som leder oss till att se i samma riktning som Herren. Som Johannes Paulus II sa: ”Om vi verkligen har betraktat Kristus, måste vi lära oss att se honom särskilt i ansiktet på dem som han själv ville bli identifierad med” (Novo Millennio Ineunte, 49). Att lära oss att se det Herren ser, att vara där Herren vill att vi ska vara, att omvända hjärtat inför honom. För att kunna göra detta är det nödvändigt med bön och botgöring. Jag inbjuder Guds heliga folk, trogna honom, till en botgöring av bön och fasta, som Herren befaller. Må det väcka vårt samvete, vår solidaritet och vårt engagemang för en kultur som beskyddar och som säger ”aldrig mer” till varje form av övergrepp.

Det är omöjligt att föreställa sig en kyrklig omvändelse utan ett aktivt deltagande av alla medlemmar i Guds folk. För varje gång vi har försökt ersätta, tysta ner, ignorera eller minska Guds folk till en liten elit, har vi byggt församlingar, program, teologi, andlighet och strukturer utan rötter, utan minne, utan ansikte, utan kropp – ja utan liv.

 

 

Om Rosenkransbönen:

rosenkransRosenkransbönen som ofta praktiseras av oss katoliker förenar den muntliga med den inre eller betraktande bönen. Under det man läser muntliga böner, betraktar man huvudhändelserna i Kristi och Guds Moders liv, lidande och förhärligande. Alltefter de mysterium man betraktar, kallas rosenkransen den glädjerika, den smärtorika, den ärorika eller Livets och ljusets mysterium.

Läs detaljer om hur Rosenkransbönen är strukturerad här.

Alla är vana vid att be fasta böner, och bönen Fader vår känner alla kristna, katoliker känner också Var hälsad Maria och Ära vare Fadern. Men vi vill också be för konkreta böneämnen som rör vår vardag. Många är vana vid fritt formulerade böner, det har också sin plats, men om vi framhärdar för mycket i bara fria böner blir det lätt sterilt och våra egen ansträngningar att hitta på mer att säga blir  mentalt tröttande och hindrar fokuseringen på det andliga.

Bön i tungor finns när Anden inspirerar, men för den enskilda bönen eller bön i en gemenskap, familjen etc är Rosenkransbönen en utmärkt struktur som kombinerar en fast yttre struktur som är lätt att gå in i oberoende av hur inspirerad man känner sig från början, samtidigt som man begrundar trons hemligheter.

Den glädjerika rosenkransens hemligheter
Kristus blir människa i Nasaret (Lukas 1:26-38)
Maria besöker Elisabet (Lukas 1:39-56)
Jesus föds i Betlehem (Lukas 2:1-20)
Jesus frambärs i templet (Lukas 2:22-40)
Jesus återfinns i templet (Lukas 2:41-52)

Den smärtorika rosenkransens hemligheter
Jesu lider dödsångest i Getsemane (Matteus 26:36-46)
Jesus pryglas (Matteus 27:26)
Jesus hånas och kröns med törnekronan (Matteus 27:27-31)
Jesus bär sitt kors (Lukas 23:26)
Jesus korsfästs och överlämnar sin ande (Matteus 27:33-56)

Den ärorika rosenkransens hemligheter
Jesus uppstår från de döda (Matteus 28:1-10)
Jesus upptas till himlen (Apostlagärningarna 1:6-14)
Jesus utgjuter Anden på pingstdagen (Apostlagärningarna 2:1-11)
Jesus upptar Maria till himlens härlighet (Uppenbarelseboken 12:1)
Jesus kröner Maria till drottning (Jakobs brev 1:12)

Livets och ljusets hemligheter
Jesus döps av Johannes (Matteus 3:13-17)
Jesus förvandlar vatten till vin i Kana (Johannes 2:1-11)
Jesus förkunnar i ord och gärning Guds rike (Markus 1:14-15)
Jesus förhärligas på berget (Matteus 17:1-9)
Jesus instiftar eukaristin (Matteus26:26-30)

Samtidigt som man ber rosenkransen kan man bestämma sig för att göra det för en viss intention, personliga böneämnen eller mera allmänna ämnen som rör samhället eller kyrkan, som nu påvens böneintention för läget i kyrkan.

pietadomk

Pieta i Stockholms katolska domkyrka

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | 1 kommentar

Katolska kvinnor ett B-lag, precis som det var med Damfotbollen i förhållande till Herrfotbollen tidigare

Publicerat den 2 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

Förr innebar Fotbolls-VM alltid herrarnas VM. Damfotbollen uppmärksammades nästan inte alls. Förr var sponsringen och arvodena för herrarna skyhögt högre än för damerna. Det finns fortfarande orättvisor, men damerna håller på att komma ikapp.

Jag har tidigare haft några artiklar om nätverk för kvinnor i Katolska kyrkan, och regelbundet äger konferenser rum i Rom, jag har tidigare skrivit om detta. Uppmärksamheten för detta är dock mycket liten, man skulle kunna jämföra det med hur det var för damfotbollen tidigare.

Men kvinnorna är på frammarsch. Igår var på nytt en konferensdag i Rom. Jag tänkte skriva om det, men eftersom min blogg-kollega Irène Nordgren redan skrivit ett bra och informativt inlägg på Katolsk Vision länkar jag till det för att undvika dubbelarbete.

Det är mycket intressant som tillförs det kyrkliga och teologiska samtalet genom att ta del av det kvinnorna framför. Vi lär återkomma till det.

bengtjan17

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | Lämna en kommentar

S:ta Thérèse av Lisieux

Publicerat den 30 september, 2018 av Bengt Malmgren

thereseFöljande är en sammanfattning av information på Stockholms katolska stifts hemsida. Om Thérèse. Om föräldrarna. Bilden: En ny bok om Thérèse som kan beställas via KPN.

Lilla Thérèse – eller Thérèse av Jesusbarnet är ett mycket älskat helgon. Hon föddes i Alençon, Frankrike 1873. Hennes föräldrar; Zélie och Louis Martin var fromma människor. Pappa Louis var urmakare och mamma Zélie var auktoriserad tillverkare av Alençonspets. De fick nio barn men fyra av barnen dog i späd ålder. När Thérèse föddes fanns fyra äldre systrar i familjen. Äldst var Marie, 13 år, därefter kom Pauline, 12 år, sedan Léonie, 9 år och den nästa yngsta flickan var Céline, 4 år.

Mamman dog i cancer när Thérèse var fyra år. Saknaden efter henne blev oerhört stor och Thérèse blev känslig, blyg och tillbakadragen. Hon utsåg Pauline till sin andra mamma och blev mycket fäst vid henne. Därför blev omställningen mycket svår när Pauline, i oktober 1882, beslutade sig för att gå in som nunna i karmelitklostret i Lisieux. Thérése var redan då, som nioåring, övertygad om att även hon själv, mycket snart, skulle bli nunna.

Den leende madonnan
Vintern 1882-1883 blev Thérèse svårt sjuk. Hon hade svår huvudvärk, krampanfall och hög feber och man fruktade att hon inte skulle överleva. Det fanns en staty av Jungfru Maria i rummet där Thérèse låg. Den 13 maj 1883 fick Thérèse plötsligt se hur madonnan kom leende emot henne: ”Hennes ansikte uttryckte en outsäglig godhet och ömhet, men det som trängde in till min själ var den heliga Jungfruns underbara leende. Då försvann all min smärta”. Detta mirakulösa tillfrisknande upplevdes som ett under och Jungfru Maria kom att betyda mycket för lilla Thérèse.

Dragningen till klostret
Efter ytterligare några år gick även den äldsta systern Marie in i karmelitklostret och detta gjorde det svårt för Thérèse att berätta för sin far att även hon hade samma önskan. När hon ändå gjorde det förstod han att det låg verkligt allvar bakom hennes önskan. Vid samtalet satt de i en trädgård och fadern plockade en liten blomma från trädgårdsmuren och förklarade att Thérèse var en liten blomma som Gud hade stor kärlek till och tog stor omsorg om.

Livet i karmelitklostret
I klostret omfamnade Thèrèse det ansvar som anförtroddes henne. Hennes tro prövades genom faderns sjukdom och död 1894 men Thérèse växte ändå i sin helighet, upplyst av Guds ord och evangeliet att låta kärleken vara alltings centrum.

I de texter hon skrev i klostret lämnade hon inte bara efter sig sina barndomsminnen utan även en ingående beskrivning av sina själsliga upplevelser. Hon formulerade ”Den lilla vägen” och lärde ut den till de noviser som hon hade hand om.

i juni 1895 skrev hon sina första självbiografiska skrifter (”Manuskript A” som adresserades till hennes syster Pauline). Under denna period började hennes hälsa vackla och hon drabbades även av trostvivel. Tvivlen skrev hon mycket om och de varade ända till hennes död. I april året därpå presenterade hon sitt ”Manuskript B” som omfattade breven till hennes syster Marie. Dessa texter visade hennes stora andliga mognad.

Påsken år 1896 blev Thérèse svårt sjuk i vad som visade sig vara tuberkolos. Hennes hälsa försämrades gradvis men hon arbetade ändå vidare -under stora svårigheter – med ”Manuskript C” som beskrev hennes upplevelser i klostret.

I juli flyttades hon till sjukhuset. Hennes systrar tillbringade så mycket tid med henne som de kunde och skrev också ner mycket av det hon sade. Hon levde med bara en halv lunga men orkade ändå ständigt tänka på andra och hon accepterade tålmodigt sina svåra plågor. Inför sin bortgång skrev hon ”Det är inte döden som ska komma och hämta mig utan den gode Guden”. Hon uttalade att hon i himlen skulle vara kärleken i Guds hjärta och att hon ville ”överskölja världen med rosor”.

Thèrése dog den 30 september 1897 vid en ålder av 24 år. Hennes sista ord innan hon somnade in var ”Min Gud…, jag älskar dig”.

Den lilla vägen
Thèrése visar stillsamt på en väg till himlen, en väg som hon kallar ”den lilla vägen”: Den vägen går ut på att förtrösta på den himmelske Fadern och överlåta sig som ett barn i hans händer. Kärleken är det som för till himlen, inte mina egna gärningar.

Den lilla vägen är ett kärleksfullt ja till Guds vilja i varje ögonblick av vardagslivet, utan att söka prestera något eget eller vara något särskilt. Det handlar om att ta alla tillfällen i akt till goda gärningar men, när man misslyckas – vilket man ofrånkomligen gör – då tappar man inte modet utan bekänner sitt misslyckande och försöker igen.

Thèrése betonade den personliga gudsrelationen. Hon visste att hon själv var kallad till helighet, men framhöll samtidigt att hennes väg var en ”ordinär” väg, en väg för alla syndare som vill älska Kristus.

Saligförklaring och helgonförklaring
Redan 1907 kallade påve Pius X Thèrése för ”vår tids största helgon”. I mars 1923 öppnades hennes grav som en förberedelse för hennes saligförklaring. Vid öppnandet av graven kände alla närvarande en stark doft av rosor.
Lilla Thèrése saligförklarades av påve Pius XI den 29 april år 1923 och 1925 helgonförklarades hon. År 1944 förklarade påve Pius XII Thérèse för Frankrikes andra skyddshelgon tillsammans med Jeanne d´Arc. Lilla Thérèse är även skyddshelgon för florister, AIDS-sjuka, föräldralösa och missionärer.

Kyrkolärare
Lilla Thérèse blev utnämnd till kyrkolärare (doctor ecclesiæ) i oktober 1997. Titeln ”kyrkolärare” är en hederstitel och man brukar tala om fyra villkor för att utnämnas till kyrkolärare: framträdande lärdom, hög nivå av helighet, renlärighet i tron samt att kyrkan uttryckligen förklarat någon som kyrkolärare. Thérése av Lisieux är en av fyra kvinnliga kyrkolärare inom katolska kyrkan. De övriga tre är S:ta Teresa av Avila, S:ta Katarina av Siena och S:ta Hildegard av Bingen.
Föräldrarna och syskonen
Också föräldrarna Louis (1823-1894) och Zélie (1831-1877) Martin har blivit helgonförklarade år 2015. De är förebilder för alla katolska föräldrar och det första gifta paret som har blivit kanoniserade.

Louis föddes i Bordeaux 1823. Han utbildade han sig till urmakare.
Zélie Guerin föddes 1831. Hon utbildade sig i att tillverka de berömda Alenconspetsarna. Hon blev mycket skicklig och spetstillverkningen kom att bli familjens huvudsakliga inkomstkälla.

Louis och Zelie gifte sig 1858 i Alencon. Familjen levde ett välbärgat liv men sörjde sina fyra små barns död och var tvungna att hantera dottern Léonie som hade svårigheter av olika slag. De vacklade ändå aldrig i sin tro, hängivenhet och fromhet. De visade omsorg om svaga och behövande dagliga bön i hemmet tillhörde familjens rutiner.

Zélie Martin drabbades av bröstancer och dog 1877 i en ålder av 45 år. Efter hennes död flyttade Louis och hans fem döttrar till Lisieux. Louis var en omtänksam far och försökte på alla sätt göra livet lättare för sina flickor.

Pauline var den första av döttrarna att gå in i karmelitklostret i Lisieux och Marie och Thérèse följde samma väg. Strax efter att Thérèse hade inträtt i klostret drabbades Louis av en hjärnblödning. Därefter fick han en åderförkalkning som gjorde honom rullstolsbunden och som även orsakade psykiska problem. Han led svårt av sin sjukdom och dog 1894. Céline, som hade hjälpt och vårdat fadern inträdde efter hans död även hon i karmelitklostret. Också Léonie valde senare att gå i kloster. Hon trädde in i Visitationsklostret i Caen. År 2015 öppnades en process för saligförklaring av Léonie.

 

[Bilden: S:ta Teresa och hennes föräldrars reliker i Katolska Domkyrkan Stockholm 29 sept 2018. Läs mera här.]

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | Lämna en kommentar

S:ta Teresa och hennes föräldrar, relikvallfärd i Norden. Låt det leda till en andlig fördjupning av vardagslivet, ej reduceras till ett ytligt jippo

Publicerat den 21 september, 2018 av Bengt Malmgren

theresereforaldrarrelikvallf_logo

S:ta Teresa av Liseux (1873- 1897), Lilla Teresa, eller Teresa av Jesusbarnet som hon också kallas är ett av kyrkans mest älskade helgon. Hennes liv var kantat av lidande och svårigheter. Mamman dog i cancer då hon var 4 år, och själv var hon sjuk och dog redan vid 24 års ålder.  Hon helgonförklarades 1925 och 1997 upphöjdes hon av Johannes Paulus II till kyrkolärare.

 

Kyrkolärare (doctor ecclesiæ) är i Katolska kyrkan beteckning för de främsta auktoriteterna inom kyrkan (delvis sammanfallande med kyrkofäderna). De är teologer inom katolska kyrkan, vilkas verk varit av stor och grundläggande betydelse för hela katolska kyrkan. Männen dominerar den långa listan på kyrkolärare, men från slutet av 1900-talet har även kvinnor tilldelats denna titel. Utnämnandet av Teresa av Jesusbarnet är därför representativt för denna trend.

Några exempel på kyrkolärare:

Ambrosius av Milano
Augustinus
Thomas av Aquino
Anselm av Canterbury
Bernhard av Clairvaux
Hilarius av Poitiers
Johannes av korset
Teresa av Ávila
Katarina av Siena
Hildegard av Bingen

Teresa har fått en avgörande betydelse för den katolska uppfattningen om helgon och helighet i modern tid och inspirerar människor i hela världen att våga sig på helighetens väg. Hennes föräldrar Zélie och Louis Martin har också uppmärksammats som mönster för helighet i vardagslivet och även de helgonförklarades. Det var 2015.

Relikerna tas emot i Stockholms katolska domkyrka fredag 28 september och finns utställda i kyrkan under lördagen. Därefter fortsätter relikerna sin färd genom Sveriges land och till de övriga nordiska länderna. Se programblad för detaljer.

thereseJag ägnar inte utrymme åt att beskriva S:ta Theresas liv här, utan hänvisar till Stockholms katolska stifts hemsida där det tecknas porträtt både av Teresa och föräldrarna. Jag vill också göra er uppmärksamma på en ny bok om S:ta Teresa (beställs via KPN). Den presenteras av kardinal Anders Arborelius på Katolska stiftets pastoralcenter i Gamla Stan, Stockholm den 3 oktober. (Teresa tillhörde karmeliterorden, precis som kardinal Arborelius).

Katolska kyrkan i Sverige är medveten om att materiella ting som reliker är kontroversiellt och lätt missförstås häruppe i Norden, i motsats till i Sydeuropa där det inte finns samma misstänksamhet mot det konkret kroppsliga. Att mycket hade gått till överdrift och institutionaliserats på ett sätt så att den andliga dimensionen kom i skymundan var det inte bara Luther som såg, utan det var en genomgående inomkatolsk kritik under 1500-talet (jfr Erasmus av Rotterdam). Anders Piltz, präst och biskopsvikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift skrev om detta i antologin Doften av rykande vekar, Reformationen ur folkets perspektiv som kom ut till 500-årsminnet av reformationen 2016 (kapitlet ”Örat tar över. Trons avmaterialisering på 1500-talet” ss 45-92)

Inför den nu aktuella relikvallfärden tar Anders Piltz upp ämnet på nytt i en artikel i Signum, Den svårbegripliga vördnaden. Den tyske liturgiforskaren Rupert Berger påpekade 1969 att det som för det plastiska symboltänkandet i medelhavskulturen är självklara uppenbarelseformer blir i den ”germanska kulturen” norr om Alperna lätt till magi, till ”amulett”. Därför spelar relikvördnad efter Upplysningstiden inte längre någon roll i vår nord­europeiska kulturkrets, konstaterade han.

Piltz reflekterar:

”Men vi lever nu, 50 år senare, i en annan tid och en annan kulturell situation, också här i de nordiska länderna, som inga­lunda längre utgör någon entydig ”germansk” eller luthersk miljö. När den länge självklara respekten för den döda kroppen numera är på väg att försvagas eller försvinna, och det som med en makaber term kallas direktkremation – alltså att den döda kroppen förvandlas till aska för anonym spridning i naturen, utan alla ceremonier, det billigaste alternativet att ta farväl eller att låta bli att ta farväl – kan möjligen den kristna kroppsvördnaden få en förnyad aktualitet.

Kanske rent av genom chockverkan: genom den heliga familjen Martins besök i våra länder.”

Nja, någon chockverkan tror jag inte på. I vår sensationslystna kultur är nog risken att det snarare uppfattas som ett exotiskt jippo som möjligen kan fånga människors behov av nya upplevelser en flyktig sekund.

Desto viktigare då att vi katoliker inte tar det på det sättet utan använder den möjlighet som denna händelse erbjuder till en verklig andlig fördjupning som tar vara på det som dessa helgon kan lära oss som har relevans för vårt liv här och nu.

Jag kan tycka att Katolska kyrkan fortfarande har en slagsida av samma sort som innan reformationen: För stark upptagenhet av det konkreta som alla förutsätts intiutivt förstå och vörda utan  vägledning i hur det skall omsättas i det personliga livet här och nu och en förkrymt syn på fromhet som handlar om att oreflekterat älska kyrkans detaljerade påbud angående hur vanliga människor skall leva. Ibland framställs helgonberättelserna också i en sådan anda att man associerar till att det mera handlar om att befästa den klerikala makten än att ge verklig vägledning åt oss dödliga att bli bättre människor i vår vardag.

Människor idag hjälps inte till helighet av en klerikal detaljstyrning av sina liv. Det avfärdas av de flesta. Helgonens vittnesbörd är däremot oemotståndligt när man lär känna dem. Helgonen är inte annorlunda än vi, de genomgick samma lidanden och motgångar som vi, kämpade med samma frestelser som vi men trodde och hoppades på Gud och vågade välja kärlekens väg trots motgångar och svårigheter.  Deras val var inte lättare än våra val, de föll för frestelser precis som vi, med de reste sig förvissade om att Guds barmhärtighet och förlåtelse bär också genom det största mörker och de valde radikalt ljuset framför mörkret och kunde på så sätt bli vittnen som inspirerar oss att också gå den vägen. De lär oss att kan de, så kan vi.

Teresa och hennes föräldrar anknyter direkt till vardagsliv, familj och yrkesliv. Trots sjukdom och lidande framhärdade de i tron och fortsatte att göra sitt bästa för att vara goda och ansvarstagande människor. Fadern var urmakare och modern arbetade med hantverk och blev skicklig på tillverkning av Alençonspets . Teresa hade 8 syskon, men fyra av dem dog i tidig ålder. Föräldrarna strävade efter att fostra barnen till goda förtröstansfulla kristna, förmedlade till dem den kyrkans tro de själva kontemplerat i sina liv.

Den väg till helighet som Teresa lär har sitt centrum i vardagen. Den lilla vägen brukar den kallas och innebär ett kärleksfullt ja till Guds vilja i varje ögonblick av vardagens flöde utan att tvångsmässigt eller egoistiskt blåsa upp sig själv till att söka prestera något eller vara något särskilt. Det handlar om att ta alla tillfällen i akt till goda gärningar men, när man misslyckas – vilket man ofrånkomligen gör – då inte tappa modet utan erkänna sitt misslyckande utan prestige och  försöka igen.

Heliga familjen Martin, Teresa, Zélie och Louis bed för oss att vi skall vara öppna för Guds ljus i våra liv och i varje ögonblick välja den väg som leder till helgelse så att vi kan vara till sann glädje och nytta för våra medmänniskor. Bed för hela kyrkan, vigda tjänare såväl som lekmän att vi alltmer får återspegla Guds kärlek såsom en levande gemenskap.  AMEN!

 

lobergdimma

?

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | 3 kommentarer

Kvinnor i kyrkan – angeläget tvärkyrkligt seminarium efter #metoo. Vilka diskurser är giltigförklarade, teoretiskt och i praktiken?

Publicerat den 18 september, 2018 av Bengt Malmgren
bilda10sept2018

Samtalspanelsen, fr.v.  Sofia Camnerin (Equmeniakyrkan), Lovisa Bergdahl (Katolska Kyrkan), Sally Adler (Koptisk-ortodoxa Kyrkan), Caroline Jörland (Evangeliska Frikyrkan), Sofia Lilly Jönsson (Svenska Kyrkan). Längst t.h. samtalsmoderator Sofia Walan.

Är kyrkan och kristen tro bra för kvinnor? Den provocerande frågan ställdes på ett panelsamtal i Stockholm 10 september arrangerat av Studieförbundet Bilda, Equmeniakyrkan, Katolskt forum och Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd.   Det var ett tvärkyrkligt samtal där feministisk teologi och teori fick möta medvetenheten och erfarenheterna efter #metoo.

Samtalet spelades in och finns på YouTube här:

Att tala om jämställdhet och könsmaktsordning är mer kontroversiellt än man kan ana även i världens mest jämställda land som #metoo-debatten visat. Att erkänna jämställdhetsfrågan och att kvinnors situation i kyrkan är en väsentlig fråga att dryfta är en sak som få offentligt argumenterar emot, men att som man prioritera att lyssna till kvinnors specifika erfarenheter är inte självklart. Drygt 100 kvinnor hade kommit till seminariet och Irene Nordgren som också var där noterade i en Facebook-kommentar att endast 7 män kommit, varav 3 katoliker (varav jag var en).

Caroline Jörland som var initiativtagare till Frikyrkans #metoo kallat #sanningenskagoraerfria beskriver att ett hinder i frikyrkorna för att se problemet frikyrkorna är bilden av den egna självgodheten: Vi är ju kristna, vi är goda och kärleksfulla, detta kan inte vara något problem hos oss. Men det har visat sig att problemet finns också där, även bland högt uppsatta ledare.

Sally Adler, teologistudent, koptisk-ortodox sade att från hennes horisont känns inte problemet igen alls . Tar hon upp frågan om jämställdhet och kvinnans ställning med representanter för  hennes kyrka blir de frågande. ”Det går helt enkelt inte att ställa sådana frågor i vår kyrkotradition”, konstaterade hon.

Sofia Camnerin som forskar i feministteologi ställde sig frågan hur man kan skapa en inkluderande mångkulturell församling. Lovisa Bergdahl, lektor i pedagogik vid Södertörns högskola och medlem i Signums redaktionskommitté menade att vår katolska kyrka i Sverige i hög grad är en mångkulturell miljö med människor från länder runt hela vår jord.

[Min reflektion: Ja, hon har rätt, så sägs ofta, samtidigt ser vi att det inte alltid är lätt för olika kulturella grupper att leva sida vid sida i kyrkan, konflikter saknas inte och vi har hela problemet med klerikalism, som hägnar in denna mångkultur i en ganska snäv fålla.] 

Lovisa menade att påve Franciskus har uppmärksammat kvinnors situation i kyrkan, han vill lyfta fram dem och låta dem få en mera framträdande position också i ledande befattningar. Samtidigt är det svårt att förstå hur detta praktiskt skall gå till, och kvinnoprästfrågan ligger helt vid sidan av detta och finns inte på dagordningen, konstaterade hon.

I Katolska kyrkan har vi inte haft något #metoo-upprop, men, konstaterade Lovisa Bergdahl, pedofiliskandalerna som nu kommer i dagen och uppmärksammas i en andra våg är Katolska kyrkans #metoo. Efter avslöjandena i början på 2000-talet trodde många att problemet var ur världen, det infördes handlingsplaner för att förebygga sexuella övergrepp i många stift, inkl Stockholms katolska stift, och frekvensen övergrepp har väsentligt sjunkit. Men präster och biskopar har ändå hållits om ryggen och inte ställts till svars för att mörklägga och skydda förövarna, fortfarande avslöjas nätverk med gay-inriktning av präster som håller ihop och skyddar varandra. I land efter land kommer nu rapporter som lägger allt detta i dagen (observera dock att många av de övergrepp som listas i rapporterna ligger långt tillbaka i tiden). Visserligen är det ofta gossar och unga män mer än flickor som har blivit offer för dessa övergrepp av präster, men det är ändå samma patriarkala maktmissbruk det handlar om som blottlagts i #metoo-rörelsen. Kvinnor är de starkaste kritikerna och höjer sina röster och säger att nu får det vara nog. Också påve Franciskus, av många uppskattad, har sina blinda fläckar. Nyss skrev ett stort antal kvinnor ett öppet brev till påven där de uppmanade till transparens och handlingskraft. Andra kvinnor visar sitt missnöje genom att lämna kyrkan. Kvinnor i medelåldern är den grupp som är starkast representerad bland dem som lämnar Katolska kyrkan. Det handlar inte bara om övergreppen, också om hierarkins insisterande på att detaljreglera kvinnors sexualitet, t.ex. preventivmedelsförbudet. Många katoliker struntar redan i detta, men sexövergreppsskandalerna ökar knappast hierarkins auktoritet i detta avseende.

——————————————

Jag tänker på Lena Andersson som i en kolumn i DN i fredags nämnde att allt som diskuteras i samhället tycks som Michel Foucault påpekade handla mera om en kamp om diskurser än om vad som är sant eller falskt. Vilka diskurser giltigförklaras, och vilka avvisas? Vem har tolkningsföreträde?

När det gäller sextrakasserier och manligt maktmissbruk anses i det svenska offentliga samtalet kvinnors berättelser och vittnesmål vara giltiga redogörelser för fakta, och civilsamhället bör lyssna och göra allt för att komma till rätta med det, således en giltig diskurs.

Ett exempel på motsatsen: När det gäller människors upplevelse av att vi har för mycket invandrare i landet och rädslan att detta kan rubba balansen i samhället så fördöms det kraftfullt som en icke giltig diskurs: De människor som säger så beskriver inte fakta, de förutsätts istället vara styrda av främlingsrädsla och rasism, således en icke giltig diskurs.

Men det är skillnad på det offentliga samtalets diskurser och vad människor egentligen tänker i praktiken. Angående invandring och integration är det nog betydligt fler som i praktiken bejakar diskursen att en för hög invandring hotar samhällets stabilitet än dem som röstar på SD.

På samma sätt med jämställdhetsfrågan. Intresset för kvinnofrågor bland många män (och en del kvinnor också) är lågt, vilket de få manliga besökarn på ovan refererat seminarium bara är en indikation på. Att #metoo-debatten över huvud taget var nödvändig är ett annat exempel. Mellan skål och vägg skakar många på huvudet och tycker att jämställdhetsdebatten är överdriven. I Katolska kyrkan lyfter påven visserligen fram kvinnan i ord, men i praktiken blir det inte mycket gjort. Det finns ett katolskt nätverk av kvinnor Catholic Women Speak av mycket framstående kvinnliga teologer, forskare och ledare inom olika samhällsektorer. Intresset från den manliga hierarkin är lågt och deras årliga konferens i Rom förbigås ofta med ganska stor tystnad.

Precis som vi hörde från Koptisk-ortodoxa kyrkan finns också katolska biskopar, präster och lekfolk, män såväl som kvinnor som skulle ogiltigförklara jämställdhetsdiskursen: Det är bra som det är de som klagar på att kvinnor är tillbakahållna har fel. Sexövergreppsskandalerna beror inte heller på manligt maktmissbruk eller något systemfel, utan det beror på att en gay-lobby fått fäste i kyrkan och förgiftar den. Kommer vi bara tillrätta med den, så är problemet ur världen. Så resonerar en del traditionalistiskt  inställda katoliker som samtidigt är kritiska till påve Franciskus pastorala utåtriktade hållning som man menar ruinerar kyrkan på dess innehåll.

Jag ser en parallell mellan den invandrarkritiska nynationalismen som fruktar nationalstatens kollaps om man tar in för många invandrare och den påvekritiska traditionalismen som fruktar att påve Franciskus globalism skall leda till Katolska kyrkans kollaps. (Se denna artikel).

Jag tänker att om människors upplevelser avfärdas som en ogiltig diskurs känner de sig alienerade och missförstådda. Då söker de sig gärna till extremrörelser som bekräftar deras upplevelse. Att ogiltigförklara upplevelsen tar inte bort problemet utan bara ökar konfliktklimatet i samhället. Vad som är sant och falskt avgörs inte genom att avvisa och godkänna diskurser.

Att män och kvinnor är olika är ett faktum, och spänningen mellan manligt och kvinnligt kommer nog aldrig att upplösas, det är en del av varats mysterium.

 

 

 

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Bön för Sverige efter valet

Publicerat den 14 september, 2018 av Bengt Malmgren
priscilla

Bedjare. Målning från Roms katakomber

Att be för vårt samhälle, våra institutioner och politiker är viktigt och aldrig fel. Offentliga tvärkyrkliga initiativ till detta finns många. Vi har Sverigebönen som anordnar bönemöten över hela landet på Nationaldagen, och den 3 september var jag själv med på en bönevandring genom Stockholms city inför valet och Riksdagens öppnande. Det finns ytterligare sådana initiativ.

Sveriges Kristna Råd rekommenderar nu följande bön att förrättas i alla Sveriges församlingar och kyrkor nu efter valet och fram till att en ny regering är på plats:

Välsignad är du Gud vår Fader, som vårdar din skapelse och förbarmar dig över allt levande. Vi tackar dig för Jesus Kristus, din Son, i vilken din avsikt för varje människa blivit synlig. Genom honom väcker du vår längtan efter dig och kallar oss till uppbrott, som pilgrimer på vägen genom livet.

Tillsammans med hela din kyrka sträcker vi oss mot dig i bön. Gud, sänd din Ande över vårt land. Vi ber om vishet och vägledning för alla som har ansvar i samhället – folkvalda, regering och riksdag och alla som bor här. Vi ber om ett frimodigt ledarskap som strävar efter det gemensamma bästa, bortom egna intressen. Vi ber om ett politiskt klimat präglat av dialog och respekt, om ett samhälle som värnar alla människors värde och värdighet.

Uppfyll oss med din heliga Ande, som du har sänt till vår förvandling, så att vi kan vittna om dig med och utan ord. Uppliva bönens låga i våra församlingar. Låt oss få känna din Andes ledning.

I Jesu namn.
Amen.

 

Man kan ju också be den privat och i samband med den gemensamma familjebönen i hemmen.

Jag tror det finns en kraft i bönen och när många kommer överens om att be i samma intention är det något alldeles extra (jfr Matt 18:19). Det betyder ju inte att vi människor skall sluta att anstränga oss själva och bara förtrösta på att en högre makt fixar det. ”Handling och bön må bli ett” som det heter i psalmen.

Jag påminner om Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare. Han sade: ”Förtrösta på Gud som om allt berodde på honom och inget på dig, och ansträng dig själv som om allt berodde på dig och inget på Gud.” Pröva det. Tillsammans är ni oslagbara.

jm2013

Jesusmanifestationen maj 2013 Kungsträdgården Stockholm

 

rosenbadbön

Bönevandring Stockholms city 3 sept 2018

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar