Einführung in das Christentum: Vorlesungen über das Apostolische Glaubensbekenntnis var ursprungstiteln på denna klassiker som kom ut första gången 1968 av Joseph Ratzinger, senare påve Benedikt XVI. Jag har den tidigare på engelska, men inte orkat läsa från pärm till pärm då det är en mycket tätskriven och ordrik text.
Jag har nu tagit mig an den på svenska i Stefan Jarls utmärkta översättning (Veritas förlag). Ratzinger är verkligen pedagogisk och kryddar sitt resonemang med berättelser från skönlitteraturen. Även om mångordigheten kan uppbringa ett visst motstånd i början, så lovar jag att det lönar sig att ta sig igenom textavsnitten. Man behöver bara ge sig tid och lugn och ro. Har man kommit över initialmotståndet blir boken en riktig bladvändare.

Typiskt Ratzinger går han grundligt tillväga och utforskar alla detaljer. Redan i första kapitlet ägnar han mycket tid åt att reflektera över vad satsen ”Jag tror” betyder om man frikopplar den från dess sammanhang med den trosbekännelseformula den ingår i och från dess sammanhang med liturgin. Det blir en undersökning av vad tro och otro är och en genomgång av hela utvecklingen som som lett fram till den moderna verklighetsuppfattningen och dess syn på sanning och vetande.

Jag bjuder på ett smakprov.  Om tro och otro:

”Om nu den troende bara kan omsätta sin tro i handling på intets, frestelsens och tvivlets ocean… måste vi understryka att inte heller en människa som saknar tro lever i en värld som är ett slutet helt. För hur mycket hon än bröstar sig över att vara en tvättäkta positivist som sedan länge övervunnit det övernaturligas alla frestelser och lockelser och numera bara befattar sig med det omedelbart vetbara, så kommer hon aldrig att helt kunna bilägga frågan om positivismen verkligen innebär sista ordet. På samma sätt som den troende ibland kvävs av tvivlets saltvatten som oceanen utan uppehåll låter strömma in i munnen på honom eller henne, så tvivlar ibland även en icke-troende på sin otro, på att världen verkligen är ett slutet sammanhang som han eller hon föresatt sig att förklara i sin helhet.
…
Precis på samma sätt som en troende människa ständigt hotas av otron och tvingas leva med den som en ständig frestelse, så är tron ett hot för den människa som inte tror och för hennes skenbart en gång för alla stängda värld. Kort sagt: Ingen undkommer den mänskliga existensens dilemma.”

Ratzingers formuleringskonst är strålande när han i bilder skall uttrycka olika filosofiska och kunskapsteoretiska sammanhang. Som när han beskriver övergången från det medeltida synsättet att varat är sanningen till det antropocentriska synsättet att sanningen är de fakta som kommer ur vad vi människor gör och upptäcker:

”Den himmel som verkade vara människans ursprung rasade så att säga återigen ner över henne och kvar i hennes händer fanns bara en jord full av fakta – och hon satte spaden i jorden för att försöka förstå den mödosamma historien om sin egen tillblivelse.

Jag hade en gång i min ungdom själv förmånen att lyssna till Joseph Ratzinger då jag sommaren 1973 deltog i Salzburger Hochschulwochen. Temat det året var Freiheit des Menschen och Ratzingers föreläsning hade rubriken Tradition und Fortschritt.

Ratzinger är enligt mig en av vår tids största teologer, och jag har många referenser till honom i mina bloggtexter. Tidigare har jag skrivit om en annan bok som kom på svenska på 1990-talet: Kallad till gemenskap och som handlar om kyrkans väsen, ecklesiologi.

2013 skrev jag ett inlägg om Ratzingers tankar om Katolska kyrkans katekes: Katekesen är ingen lagbok.