”Sörj och gråt, för min Sons kropp är sönderbruten! Kom inför mig med förkrossade hjärtan och botfärdiga sinnen, för min Sons kropp är sönderbruten! Kom inför mig i säck och aska, kom inför mig med tårar och sorgesång, för min Sons kropp är sönderbruten!
….
Tillståndet i min kyrka och bland mitt folk behagar mig inte. Det råder misstänksamhet och fiendskap ibland er, det råder trätlystnad ibland er. En del av er känner fortfarande mer samhörighet med era grannar och bekanta än ni gör med mitt folk, med dem som bär mitt namn.
Det är nödvändigt att ni gör bättring, det är nödvändigt att ni vänder om från dessa synder, som skiljer er från era bröder och systrar! Nu är den lägliga tiden för er att vända om från allt detta, och jag vill ge er den insikt och den kraft ni behöver för att bli ett enda folk!”
- Den Helige Ande började utgjutas över kristenheten på 1900-talet på samma sätt som under kyrkans första tid. Det började med Pingströrelsen men har sedan berört alla samfund. Vi talar om den pingstkarismatiska förnyelseströmmen.
- Andeutgjutelsen är starkt förknippad med evangelisation och kristen enhet.
- Evangelisationen och enheten har samband med varandra genom att evangelisationen mister sin trovärdighet i en splittrad kristenhet.
- Det finns en stark maning till Guds folk idag att vända om, sörja över splittringen och låta enheten bli en hjärtesak.
- Teoretiskt vet alla detta, men insikten har inte sjunkit ner från hjärnan till hjärtat. Kristna bekymrar sig mera om sitt eget än om helheten.
- Om vi är öppna för att tyda tidens tecken som lyfts fram av profetian och handlar enligt det samverkar vi med Guds nåd och då kan stora ting hända.
- Fader Raniero Cantalamessa lyfter fram profetordet från Haggai om Israels folk som bekymrar sig om sina egna hus medan Herrens hus ligger i ruiner (Hagg 1:4).
- Valet är vårt: Fortsätta bygga på våra egna hus eller bekymra oss om Guds hus som ligger i ruiner, Kristi kropp som är sönderbruten.
- Tiden är nu inne för enhet. Reformationsjubileet 2017 kan vara ett tillfälle att samverka med nåden då Guds folk kan ta stora steg framåt på enhetens väg.
———————————–
Ulf Ekman och Raniero Cantalamessa på Europakonferensen i Uppsala juli 2013
När kapucinmunken och det påvliga hushållets predikant Fr Raniero Cantalamessa var i Sverige nyligen gav han ett vittnesbörd från sina första kontakter med den karismatiska förnyelsen [video här]. 1975 kom han i kontakt med en karismatisk bönegrupp i Milano (han var då professor i tidig kyrkohistoria och doktor i klassisk filologi vid universitetet i Milano). Han var skeptisk i början och beskrev sig som en ”kritisk observatör” på en reträtt han inbjöds till i Rom. Men som präst efterfrågades det att han hörde bikt, och den uppriktiga ånger och botfärdigheten hos de biktande och glädjen över avlösningen gjorde ett starkt intryck på honom. Han tänkte på Jesus ord om Hjälparen, den Helige Ande, som skall överbevisa världen om synd (jfr Joh 16:8).
1977 erbjöd hans karismatiska vänner honom en biljett till USA och deltagande i den stora ekumeniska karismatiska konferensen i Kansas City. 40.000 personer från hela bredden av kristna samfund deltog där, och katolikerna spelande en aktiv roll. En av talarna var Kardinal Leon J Suenens. Andens vind blåste starkt över konferensen, och budskapet var öppenhet för den Helige Ande och Andens gåvor som vi alla mottar på samma sätt obereoende av samfund, vilket kombinerades med ett starkt medvetande om nödvändigheten av enhet mellan kristna.
Det var på denna konferens som profetian som citerades inledningsvis kom fram. Fr Cantalamessa berättar: ”Jag blev starkt berörd av denna profetia, och av hur människor föll på knä och grät över splittringen i Kristi kropp. Framför podiet stod skrivet med stor text: ‘JESUS IS LORD’, och jag tänkte, att om kristna en gång i framtiden förenas så kommer det att vara på detta sätt.”
Här en YouTube-video från Kansas City-konferensen, det är värt att lyssna på appellerna för att få en uppfattning om den anda som rådde (nämnda profetia framförs i slutet). Kardinal Suenens liksom flera av de katoliker som då var ledare inom Karismatiska förnyelsen i USA framträder:
Från att ha varit skeptisk fick Fr Cantalamessa ta emot andedopet i USA och erfor att det inte alls var som han först tänkt, något överandligt känslomässigt. Tvärtom säger han ”den Helige Ande tar oss rakt in i evangeliets kärna som är Kristi kors.” Fr Cantalamessa vittnar om frukterna av Ande-dopet: Bibeln blev en levande bok på ett helt nytt sätt, han kände en ny attraktion till Kyrkan, Jesus blev mer än en karaktär, en levande person andligt närvarande i hans liv och bönen andas i Treenighetens dimension. Han träffade sina kapucin-bröder i Washington, och de kunde inte undgå att se att något hänt honom.
Fr Cantalamessas vittnesbörd om vad mottagandet av den helige Andes fulla liv betytt för honom skiljer sig inte från otaliga andra människors vittnesbörd som berörts av karismatisk förnyelse, men har varit betydelsefullt genom den position han har i kyrkan där han kallats att vara predikant för påven och kurian samt hans predikant-gåva som gjort honom till en eftersökt talare över hela världen, inte bara inom Katolska kyrkan utan i alla samfund.
Hemkommen till Milano erfor han en ny kallelse att lämna allt för att bli resande predikant som sin ordens grundare Franciskus. Som munk hade han ju redan en gång lämnat allt, men han förstod att nu handlade det om att ge upp sin tjänst som professor på Milanos universitet. Han gick till sin superior som sade ”låt oss vänta ett år”. Sagt och gjort, ett år gick och han stod fast vid sin nya kallelse och fick då sin överordnades välsignelse.
Han inledde en reträtt som förberedelse, och vid samma tid fick han ett samtal från sin superior i Rom: ”Påve Johannes Paulus II har utsett dig till predikant för det påvliga hushållet”. Detta var 1980. Det uppdraget innebar att predika för påven, kardinalerna i kurian och andra som har sin tjänst förlagd till Vatikanen. Han har kvar detta uppdrag än idag och han har predikat för kardinalerna inför de två sista konklaverna. Han reflekterade halvt skämtsamt varför tre påvar valt att hålla honom kvar i samma uppdrag under så lång tid: Påvarna har insett att Vatikanen är den plats där Fr Cantalamessa kan göra minst skada för kyrkan.
Men påvarna visste nog inte vem de tog i båten, – eller också visste de det då de placerade en andedöpt person i en så strategisk position. Vi vet inte vad hans andefyllda profetiska predikningar för de högsta ledarna i Katolska kyrkan betytt för utvecklingen fram till nu. För även om Vatikanen betraktats som en bastion av mänskliga maktstrukturer, så kan vi inte tro annat än att Anden förmår att verka även där. De fyra sista påvarna har alla sagt att den Karismatiska förnyelsen är mycket viktig för Katolska kyrkan idag.
Påve Franciskus fick nyligen en fråga om hans inställning till Karismatiska förnyelsen vid presskonferensen på planet på väg hem från Rio. Som många var han skeptisk i början, men ändrade sig sedan. Här ett utdrag av svaret (icke officiell översättning):
”…the Movement [Charismatic renewal] , with good advisers, has gone on a good path. And now I think this Movement has done so much good to the Church in general.
At Buenos Aires, I met with them often and once a year had a Mass with all of them in the Cathedral. I’ve always favored them, after I was converted, when I saw the good they do. Because at this moment of the Church — and here I lengthen the answer a bit — I think the Movements are necessary. The Movements are a grace of the Holy Spirit. “But how can one stop a Movement that is so free?” The Church is also free!
The Holy Spirit does what He wishes. Then He does the work of harmonizing, but I think the Movements are a grace, those Movements that have the spirit of the Church. Because of this, I think that the Charismatic Renewal Movement not only serves to avoid some going to join Pentecostal confessions. But no! It serves the Church! It renews us. And each one seeks his Movement according to his charism, where the Spirit takes him.”
Fr Cantalamessa berättade att han känner påve Franciskus väl och att han var i Buenos Aires i oktober förra året. Det var en ekumenisk reträtt, därefter hade man en evangelisationskampanj. Kardinal Bergoglio var där, och innan han skulle tala bad han sin vana trogen om förbön. Han föll på knä och katoliker och pingstvänner fick be för honom. Läs mer om påve Franciskus och Karismatiska förnyelsen här.
Det är framförallt när det gäller ekumeniken som Fr Cantalamessa haft ett profetiskt budskap i sin predikotjänst som han upprepat både för påven och kardinalerna och i sina predikoresor över hela världen. På 1980-talet träffade han pingstvännen David du Plessis som betytt så mycket för ekumeniken mellan pingstvänner och katoliker och de äldre protestantiska samfunden. På Du Plessis förslag kom Fr Cantalamessa med i dialogsamtalen mellan Katolska kyrkan och Pingstvännerna. ”Dialogen med Pingstvännerna fullbordade min hängivenhet för ekumeniken”, säger Fr Cantalamessa.
I backspegeln kan vi se att mycket av profetian från Kansas City har bekräftats. Det finns ingen inom Kristenheten idag som i teorin säger att ekumenik inte är viktig, och även om engagemanget på många håll är ljumt, så finns insikten att man ”borde” gå vidare på denna väg. Från att katoliker varit förbjudna att fira gudstjänst med andra kristna är det nu tvärtom. I Katolska kyrkans lärodokument, Andra Vatikankonciliets dokument, Johannes Paulus II´s encyklika om enheten Ut unum sint och andra dokument fastslås tydligt att alla katoliker är förpliktigade till ekumenik, det är inget man kan göra eller låta bli, utan ett måste.
Men trots den ökade medvetenheten går förverkligandet av ekumenikens mål trögt, kristna i alla samfund är fast i att prioritera sitt eget framför enheten och har inte hjärtat med i processen. Det är här den helige Ande kommer in och den profetiska tjänst som bl.a. Fr Cantalamessa utövar idag. Men vill vi kristna lyssna till våra profeter, eller tycker vi bara de är till besvär och erbjuder dem motstånd, precis som var fallet många gånger på Gamla Testamentets tid?
Tidigare kände kristna varandra som motståndare. Katolska kyrkan formulerade enligt schemat tes-antites vad Katolska kyrkan trodde som var rätt, och satte mot det upp antitesen – den protestantiska villoläran. Men, konstaterar Fr Cantalamessa, när man börjar samtala med varandra, som i samtalsgruppen med Pingstvännerna och finner samma tro och hängivenhet till Jesus Kristus och en djup andlig gemenskap, så är det inte så lätt att kalla sina samtalspartners motståndare. Detta är något som går upp för allt fler kristna i alla samfund.
Den Helige Ande gör i själva verket idag samma som han gjorde i början av kyrkohistorien. Då öppnade den Helige Ande Kyrkan för hedningarna i det att Anden utgöts över Cornelius och hans hushåll precis som över apostlarna (Apg 10). Då förstod Petrus och de andra att evangeliet inte bara var för judarna utan för hela mänskligheten. Vem är jag att hindra Gud, sade Petrus. I vår tid, sedan början av 1900-talet utgjuter Gud sin Ande över alla samfund med samma manifestationer som under Kyrkans första tid. Det är ett sätt för Herren att säga: Hur kan ni se på varandra som främlingar när jag utgjuter min Ande samma över alla? Vilka är vi att hindra Gud?
Enligt katolsk ecklesiologi har Kyrkan två nivåer:
- Den yttre, institutionella, synliga tecken
- Den inre, gemenskapen i Anden som förmedlar nåden
Dessa två aspekter kan inte separeras, men är heller inte kongruenta. Jfr Joseph Ratzinger, som i boken Kallad till gemenskap talar om Kyrkan som de kristnas korporation och kyrkan som communio, gemenskap i Anden. Från 1000-talet och fram till tiden före Andra Vatikankonciliet har den korporativistiska, yttre dimensionen kommit att överbetonas i Katolska kyrkan vilket kom att leda till en stelbent arrogant hållning till andra kristna.
Fr Cantalamessa refererade till kyrkofadern Augustinus som formulerade följande princip angående dessa två aspekter av Kyrkan:
Därför kan i Katolska kyrkan finnas något som inte är katolskt (=allmänt, tillhörande den universella kyrkan), liksom det utanför Katolska kyrkan kan finnas något som är katolskt. De två aspekterna av Kyrkan, den synliga och den osynliga, kan inte separeras, men så länge dessa två aspekter på grund av historiska händelser och mänsklig synd inte överensstämmer så kan man inte ge större betydelse åt den institutionella gemenskapen än den andliga.
Fr Cantalamessa reflekterade:
Kan jag som katolik känna mer gemenskap med alla dem som är döpta i min kyrka men som trots det är totalt ointresserade av Kristus och kyrkan än jag gör med alla dem som, fast de tillhör andra samfund, omfattar samma fundamentala trosläror som jag, älskar Jesus Kristus så mycket att de vill ge sitt liv för honom, sprider evangeliet och tar emot samma andliga nådegåvor som vi har i Katolska kyrkan? Rimligtvis kan kristna från andra samfund reflektera på liknande sätt i relation till katolskt kristna.
Fr Cantalamessa konstaterade också att kristna som förföljs idag inte förföljs för att de är katoliker eller protestanter, utan just för att de är kristna. För förföljarna är vi kristna alla ett.
Påven Johannes Paulus II började tala om begreppet ny evangelisation. Begreppet användes första gången 1979 vid ett tal i Nowa Huta, Polen. Sedan dess har den nya evangelisationen varit ett viktigt tema i Katolska kyrkan. Jubileumsåret 2000 förbereddes noga av Johannes Paulus II, 1994 gav han ut det apostoliska brevet Tertio Milennio Adveniente som angav hur Katolska kyrkan skulle förbereda sig för jubileumsåret i olika faser. Det skulle inte handa om ett jubileum där man firar gamla lagrar, utan om att blicka framåt, tyda tidens tecken och lyssna till Guds röst genom den Helige Ande. Jubileumsåret 2000 var ett tillfälle för Guds nåd att verka om vi människor var öppna för det. ”Allting har sin tid”, sägs i Predikaren kap 3. Då avses inte tid i rent linjär, schemamässig mening (kronos), utan den rätta tiden för Guds nåd (kairos). Nu är den rätta tiden inne för ny evangelisation och att reparera den söndrade kyrkan.
I förberedelsearbetet för jubileumsåret skulle man från 1998 gå in i en fas då man specifikt fokuserade på den Helige Ande. Påven skrev:
”1998, the second year of the preparatory phase, will be dedicated in a particular way to the Holy Spirit and to his sanctifying presence within the Community of Christ’s disciples. ‘The great Jubilee at the close of the second Millennium …’, I wrote in the Encyclical Dominum et Vivificantem, ‘has a pneumatological aspect, since the mystery of the Incarnation was accomplished ‘by the power of the Holy Spirit.’… The Church cannot prepare for the new millennium in any other way than in the Holy Spirit…
The Spirit, in fact, makes present in the Church of every time and place the unique Revelation brought by Christ to humanity, making it alive and active in the soul of each individual: ”The Counsellor, the Holy Spirit, whom the Father will send in my name, he will teach you all things, and bring to your remembrance all that I have said to you” (Jn 14:26).”
I ett nytt apostoliskt brev 2001 som följde upp juileumsåret, Tertio Milennio Ineunte, blickar Johannes Paulus II framåt och uppmanar alla lokalkyrkor och församlingar att vara lyhörda för den helige Ande och ta till vara den nåd som jubelåret inneburit:
…this rooting of the Church in time and space mirrors the movement of the Incarnation itself. Now is the time for each local Church to assess its fervour and find fresh enthusiasm for its spiritual and pastoral responsibilities, by reflecting on what the Spirit has been saying to the People of God in this special year of grace, and indeed in the longer span of time from the Second Vatican Council to the Great Jubilee. It is with this purpose in mind that I wish to offer in this Letter, at the conclusion of the Jubilee Year, the contribution of my Petrine ministry, so that the Church may shine ever more brightly in the variety of her gifts and in her unity as she journeys on.
Om fyra år, 2017 firar vi 500-årsjubileet av reformationen. Fr Cantalamessa lyfter fram det som ett tillfälle då hela kristenheten i samverkan med Guds nåd kan gå in i en intensifierad process för att uppnå enhet. Låt oss, påpekar Fr Cantalamessa, inse att vi inte lever i samma värld som för 500 år sedan. Då var hela Europa kristet, och för Luther var det viktigt att få ett rätt perspektiv på Guds frälsning och hur en syndare blir rättfärdiggjord. Är det samma problem idag? Nej, knappast!
- – För det första är det teologiska problemet undanröjt som en samfundsskiljande fråga. Katoliker och protestanter har enats angående detta. Vid en högtidlig ceremoni i Peterkyrkan 1991 skrevs ett gemensamt dokument under av Johannes Paulus II och ärkebiskopen av Uppsala som representant för Kyrkornas världsråd, där det fastslogs att Katolska kyrkan och de lutherska kyrkorna delar samma trosgrund när det gäller rättfärdiggörelsen.
- – Idag lever vi i en värld som glömt Jesus.De flesta bryr sig inte om eller är inte ens medvetna om att de behöver rättfärdiggörelse. Alla möjliga nya andliga rörelser baseras på antagandet att människan kan finna återlösning i sig själv, skapa sin egen frälsning. Nu är det inte en strid om olika läror, utan striden står om Kungen (jämför hur krig utkämpades under monarkiernas tid och schack-spelet: slaget ansågs vunnet först när kungen är nedkämpad). I denna situation har vi kristna inte råd att vara splittrade, utan behöver gemensamt fokusera på det som är Kyrkans uppdrag i världen: Att vittna om evangliet. Jesus är Herre. Alla är medvetna om att splittringen är en synd, och att Jesus själv anbefaller enhet bland de sina (Joh 17).
Profetian från Kansas City är aktuell idag. Kristendomens splittring är en skandal. Alla vet det teoretiskt. Men sörjer vi och gråter över den? Lever vi inte alla i vårt lilla hörn, i vårt samfund, vår kongregation, vår rörelse och nöjer oss med det? Om vi inte har en lidelse för enheten och sörjer över splittringen kan Gud inget göra. Vi hindrar då hans nåd. Fr Cantalamessa lyfte fram profeten Haggai som ett levande Guds-ord som talas direkt in i dagens situation. Haggai verkade i Israel tiden efter Babyloniska fångenskapen. Templet låg i ruiner men folket bekymrade sig inte över det. Då kom herrens ord till profeten Haggai:
”Hur kan tiden vara inne för er själva att sitta i era panelprydda hus, medan Guds hus ligger i ruiner?” (jfr Hagg 1:4)
Folket hörsammade Guds maning att börja bygga på templet, men det var en lång process och svårt att återge det dess forna härlighet. Då kom åter Guds ord genom Haggai, denna gång tröstande och uppmuntrande:
Fatta mod, Serubbabel! säger Herren. Mod, överstepräst Josua, Josadaks son! Mod, allt folk i landet! säger Herren. Till verket! Jag är med er, säger Herren Sebaot – det löftet gav jag er när ni drog ut ur Egypten – och min ande finns hos er. Var inte rädda. (Hagg 2:5-6)
Då Fr Cantalamessa förberedde sig för sin nya kallelse som predikant kom denna text för honom, och han såg direkt parallellen till den aktuella situationen i kristenheten där var och en har omsorg om sin del, men ingen bekymrar sig om helheten. Mitt tempel ligger i ruiner, min Sons kropp är sönderbruten. Fr Cantalamessa berättade hur han en regnig oktoberkväll stod ensam på Petersplatsen och ropade mot påvens fönster: ”Fatta mod, Johannes Paulus II”. Några månader senare, då han fått sitt uppdrag som det påvliga hushållets predikant fick han stå inför påven och kardinalerna och leverera samma budskap. Samma budskap har han med sig världen runt i alla olika kristna sammanhang där han predikar.
Så: Om vi, Guds folk har en vision om enheten och arbetar helhjärtat för den så som vi teoretiskt vet är Guds vilja, så är Gud med oss och uppmuntrar oss att fatta mod och lovar att vara med oss.
Men om vi inte engagerar oss, inte hörsammar maningen att sörja och gråta över splittringen utan fortsätter att enbart bygga på vårt eget hus, då kan Guds nåd inte flöda.
Må vi hörsamma profetian från Kansas City, och låta den teoretiska medvetenheten om splittringen flytta ner i vårt hjärta så att vi sörjer och gråter. Må vi så ha en vision och arbeta för att övervinna splittringen så att Guds nåd kan flöda fritt. Fatta mod!
Vågar vi ha visionen att reformationsjubileet 2017 är början till slutet på en 500 år lång parentes av kyrkosplittring? Det är 4 år dit. Det är en lång tid, mycket kan hända till dess. 4 år innan Berlinmuren föll 1989 och det kalla krigets tid var slut, så var det ingen som kunde drömma om det. Vi kan ha vilka visioner och drömmar vi vill om vi tar dem på allvar och samverkar med Guds kairos. Men är vi inte allvarliga med och stänger oss för kallelsen kan Gud inget göra genom oss.
————————
Mera av Raniero av Cantalamessa:
F Raniero höll en andra predikan på Livets Ords Europakonferensen, en mycket bra grundläggande katekes om den Helige Ande i det personliga livet och i Kyrkans liv, inte teoretiskt överbelastad, men så mycket teologisk klarhet och tydlighet som behövs för att den skall vara användbar att tillämpa i det praktiska livet. Den helige Ande är kärlek, sade Fr Cantalamessa, det är inte mer teorier vi behöver, utan vi behöver praktiskt erfara Anden, sade han. [video här]
F Cantalamessa på Jesusmanifestationen 2010:
Men än idag finns även i våra demokratiska sekulariserade länder hårda fördömande attityder under ytan. I många afrikanska länder, även inom kyrkorna, finns en hårdför inställning till homosexuella, och i Östeuropa har vi nyligen fått obehagliga rapporter om hatisk behandling av homosexuella. Vår EU
Påvens uttalanden innebär ju inte på något sätt att Kyrkans lära ändras, det nya är den pastorala tonen, som är så viktig för att dagens människor skall uppfatta hennes budskap på rätt sätt. Om Johannes Paulus II var aposteln och Benedikt XVI teologen, så är Franciskus verkligen den som är herden och själavårdaren som dagens människor så väl behöver.
Samtidigt med dessa konferenser har F Helmut Scüller, den kände prästen från Österrike som startade det s.k. olydnadsupproret i Katolska kyrkan varit på föredragsturné i USA. Jag hinner inte kommentera detta så mycket nu, men Katolsk vision har haft flera kommentarer om detta och bidragit med intressanta länkar.
På morgonen hade vi påhälsning av rådjur i trädgården. Dessa vackra djur som är helt ovetande om människors konflikter och stridigheter.
I Uppsala talade Göran Skytte. Förra året drabbades han av stroke och svävade mellan liv och död. Från att initialt ha varit förlamad, och inte kunnat tala eller skriva har han återvänt till livet och talade till oss full av kraft och vitalitet. Han talade om Guds förvandlande kraft, och hur människor som möter Gud blir förvandlade. Hans senaste bok heter Förvandlingar – från död till liv och beskriver hans egen kamp med den svåra sjukdomen han drabbades av, liksom vittnesbördet från många människor han mött under sina föredragsturneer i Sverige. Under stroken var han mentalt medveten om att han var livshotande sjuk och kunde dö, han var inte rädd och bad bönen ”Jesus, jag överlämnar mig i dina händer”.
Har ägnat mig åt snickeri-arbete ganska mycket sista veckan. Nästa vecka handlar mera om andligt uppbyggnadsarbete. Tre stora kristna konferenser är på gång: 
Yonggi Chos församling Yoido Full Gospel Church i Seoul, Sydkorea, är idag världens största, med fler än 800 000 medlemmar. Den började en gång i tiden som en liten bönegrupp. Det var som 17-åring, dödssjuk i tuberkulos, som Cho tog emot Jesus för att vara snäll mot en kristen väninna. Men frälsningen visade sig bli mer än bara en vänlig gest då han blev både helad, andedöpt och genom en vision kallad till tjänst för Gud. Han är en stor inspirationskälla för ledare och pastorer över hela världen och många har tagit del av hans undervisning om cellgrupper och bön som nyckeln till församlingstillväxt. Också i Katolska kyrkan har han varit inspiratör för systemet med cellgrupper i församlingen som introducerades av kyrkoherde 
Fr. Raniero Cantalamessa är katolsk präst i Franciskan-orden, och är varmt uppskattad talare på karismatiska konferenser, både bland katoliker och protestanter. Han har ett starkt budskap om den Helige Ande och Andens gåvor, och vittnar gärna om betydelsen av sitt eget andedop. Hans värme, ödmjukhet och stora kunskap i Guds ord har gjort honom till en mycket eftersökt talare över hela världen. Han har tidigare besökt Sverige flera gånger och är predikant för det påvliga hushållet, bl.a. håller han fastepredikningar varje år. Han är välkänd i Italien genom regelbundna kristna TV-program.
