Påven gjorde ett genialt medialt drag genom att ha intervjun med journalisterna på väg hem från Världsungdomsdagen istället för på väg dit. På så sätt kunde Världsungdomsdagen som sådan stå i centrum under den vecka den pågick, och de frågor man vet journalisterna ”hugger på” fick sin vederbörliga uppmärksamhet när allt var över.

Påven uttalar några ord i stil med gay – so what? och plötsligt vänds hela världen upp och ner. Journalister och politiker som tidigare varit starka kritiker till Katolska kyrkan är eld och lågor, och traditionalistiskt sinnade katoliker känner sig plötsligt hotade.

Påven har inte gjort något märkvärdigt. Han har inte uttalat någon ny lära, utan bara gett uttryck för samma tro som Kyrkan varit ambassadör för under 2000 år. Han har upprepat vad katolska kyrkan lär om Guds kärlek, respekten för varje människa, att inte diskriminera någon, att förlåta o.s.v.

Skärtorsdagsliturgin: Påven tvättar fötterna på unga i fängelse, några kvinnor, någon var muslim

Ändå är den nya öppna och enkla stil som påve Franciskus företräder revolutionerande. – Revolutionerande på så sätt att det återställer ordningen, skiljer på huvudsak och bisak och att rätt saker prioriteras. Man kan ändra mycket utan att ändra de grunddogmer som är basen för Katolska kyrkan genom alla tider.

Plötsligt anar man nya öppningar både för ekumeniken och för Kyrkans förmedling av tro och hopp till mänskligheten. Till ungdomarna samlade i Rio betonade han starkt att de är kallade att vittna om Jesus. Evangelisationen är kyrkans grundläggande uppdrag, och i det uppdraget deltar varje döpt kristen. De 35.000 pilgrimerna från hans hemland Argentina uppmanade han att åka hem och skaka om i sina församlingar:

”Let me tell you what I hope will be the outcome of World Youth Day: I hope there will be noise. Here there will be noise, I’m quite sure. Here in Rio there will be plenty of noise, no doubt about that.But I want you to make yourselves heard in your dioceses, I want the noise to go out, I want the Church to go out onto the streets, I want us to resist everything worldly, everything static, everything comfortable, everything to do with clericalism, everything that might make us closed in on ourselves. The parishes, the schools, the institutions are made for going out … if they don’t, they become an NGO, and the Church cannot be an NGO. May the bishops and priests forgive me if some of you create a bit of confusion afterwards. That’s my advice. Thanks for whatever you can do.”

 Han besökte de mest utsatta och fattiga i Rios slum för att visa exempel på hur vi kristna skall göra. Evangeliet förkunnas både genom kärlekens gärningar och genom att i ord ge skäl för det som är grunden för vår kärlek, tro och hopp.

Traditionalistiska katoliker som betonar att den gamla latinska liturgin och återgång till prekonciliära maktstrukturer som viktigt för kyrkans överlevnad har länge varit avvaktande till den nye påven, men allteftersom tiden går blir det tydligt att de är besvikna. Nicole Winfield har i Huffington post skrivit en bra sammanfattning av intrycken av påvens första månader.

Men hur är det när så många som tre miljoner samlas på ett ställe kring en gemensam ledare? Drunknar inte individen i massan? Anna Ekström problematiserar detta i en debattartikel i  Expressen. Hon skriver:

”Det är nämligen något svårutsägligt ruggigt över en mängd personer som blivit en massa. Vad som kan förefalla vara en trygg gemenskap är i själva verket tre miljoner ensamma individer som låtit något av sina personligheter ryckas hän och ersättas av en affekt… Självständigheten är offrad för upplevelsen av att vara en del av något de tror vara större: en idol.

På italienska betyder idolo avgud. Avgudar man Gud, en människa eller en idé blir det extra svårt att se sitt syskon i vattnet utanför Lampedusa. Äkta relationer kräver unika personer, som kan överraska och vara lika motsägelsefulla som Franciskus.”

Det är bra att sådana frågor ställs. Religionen kan missbrukas av ledare som ställer sig själva i centrum, precis som kan ske med sekulära ideologier. Men nog har vi en känsla att det är en väldig skillnad mellan Hitlers partidagar i Nurnberg och Världsungdomsdagarna, en skillnad som inte bara är gradskillnad, utan kvalitativ? Ingen människa får stå i centrum, endast Jesus Kristus som enligt vår tro är den universelle Frälsaren sänd av Gud och som förmedlar den Helige Ande och Guds eviga kärlek till varje enskild person. En sådan gemenskap är motsatsen till sekterism och avgudadyrkan, där drunknar inte den enskilda personen i kollektivet utan bekräftas som den person han/hon är. Det genuina känns igen och bekräftas av de frukter som en sådan gemenskap frambringar. Men risken och frestelsen har alltid funnits att byta ut Guds nåd mot något som är mindre, avgudar av olika slag: guldkalven, egot, girigheten, maktbegäret…

Oberoende av om vi tror på Guds nåd och möjligheten av ett universellt syskonskap inom hela mänskligheten genom Jesus Kristus och den Helige Ande eller inte, så är det viktigt att ha respekt för massrörelser. Grupprocesser kan lätt missbrukas av förslagna ledare. Demokrati och yttrandefrihet är viktiga skyddande faktorer i sådana fall.

Men om påven agerar i trohet mot det som är hans uppdrag, så är han kanske mer än någon annan den person i världen den som har möjligheten och mandatet att vara talesperson för hela mänskligheten.