2 september 1304 överlämnades som gåva från norske kungen till biskopen i Skara. Biskop Brynolf hade bland annat visat gästfrihet mot en landsflyktig biskop från Nidaros och när Stavangers domkyrka brann ned bidrog han ekonomiskt att återuppbygga den. Som tack fick han av norske kungen en dyrbar relik: I ett silverskrin överlämnades en tagg ur Kristi törnekrona till biskop Brynolf i Lödöse vid gränsen mellan Norge och Sverige. Biskopen som var en stor diktare skrev ett vackert officium till den kostbara relikens ära. Här en av stroferna:
Herrens törne, dyr relik
Västergötland vunnit
Evighetens blomma bär
törnet som sin krona
Livets Herre liv beskär
vill från död oss skona
Den 2 september 1304 överlämnades gåvan, vilket blev en stor vallfärdsdag, då många pilgrimer sökte sig till Skara domkyrka, där törntaggen förvarades i ett genomskinligt kärl av kristall till reformationen. Fram till femhundratalet förvarades törnekronan i Konstantinopel. Men då pantsattes den hos en köpman i Venedig, som i sin tur sålde den till den franske kungen Ludvig IX, som lät bygga det undersköna Sainte Chapelle utanför Paris, där reliken vördades. Taggar skänktes bort åt olika håll och så en gång till den norske kungen. Var törntaggen finns idag är okänt.
I det tredje mysteriet i den smärtorika rosenkransen betraktar vi Jesu törnekröning.
I helgen var jag i Gävle på inbjudan av min gode vän pater Damian, kyrkoherde i St Pauli katolska församling. Han hade inbjudit mig m.fl att vittna om tron i samband med en evangelisationskampanj. På lördagen var det torgmöte på Stortorget.
Att lämna kyrkorummet och på detta sätt gå ut på gator och torg för att komma i närkontakt med människor är en dimension av den Nya evangelisationen som blivit ett begrepp i Katolska kyrkan. Det var påve Johannes Paulus II som först använde begreppet vid ett besök i Nowa Huta, Polen 1979.
En del katoliker är fortfarande negativa till denna form av evangelisation, det är en snobbig attityd som går ut på att vi katoliker skall hålla oss för goda att syssla med sådant vi ofta sammanknippar med frikyrkorna. Jag möter inte sällan den attityden hos en del präster. Så inte hos p Damian, Nigeriafödd och som avgjorde sig för Kristus genom kontakten med den Karismatiska förnyelsen och blev sedan präst inom missionskongregationen S:t Paulus missonärer (MSP). (Jag har f.ö. ett finger med i spelet att han och hans ordensbröder kom till Sverige genom att jag träffade en präst från S:t Paulus missionärer vid en internationell karismatisk konferens i Fiuggi, Italien 1998). P Damian säger att det man nu gjort i Gävle planerar man att fortsätta med i andra större orter i Gävleborgs län. Det är vårt sätt att praktiskt visa vad den nya evangelisationen kan innebära.
En annan präst som jag också tror har ett hjärta som brinner för evangelisationen är p Klaus Dietz, SJ i S:ta Eugenia. Nyligen intervjuades han i Dagen med anledning av att S:ta Eugenia är en livaktig Stockholmsförsamling som har växt med 1000 personer sista fyra åren. Eugeniaförsamlingen har en livlig utåtriktad verksamhet på det socciala området, flyktingarbete, bland prostituerade, hemlösa, och man samarbetar ekumeniskt med andra församlingar, som t.ex. S:ta Clara i Stockholms city. Dock gillar p Klaus inte uttrycket ”Ny evangelisation”, för det är samma evangelisation som Jesus alltid har kallat oss till från första början, menar han. Han vet vad han talar om, han tillhör ju Jesu Sällskap (Jesuiterna) för vilka missionen är en hjärtesak. I Sverige idag ägnar de sig mycket åt intellektuellt arbete och undervisning, t.ex. tidskriften Signum och teologiska högskolan Newmaninstitutet. Och visst har han en poäng i detta: Ett av ledorden för de teologer som inspirerade Andra Vatikankonciliet var ju åter till källorna. Och visst är det till källorna vi återvänder när vi talar om Ny evangelisation. Jesus ägnade en stor del av sin verksamhet avv vara ute bland folk och i närkontakt med dem. Skulle han komma åter idag skulle han säkert inte nöja sig med att träffa oss kristna i slutna rum.
Nu pågår Världspingstkonferensen i Malaysia. Enl Dagen deltar från Sverige bl.a. Pelle Hörnmark, direktor för Pingst – fria församlingar i samverkan och Peo Larsson.
” Varje församling borde sjuda av Andens liv i uthållig bön om ett större Andens genombrott… Pingstväckelsens iver att söka sig tillbaka till de apostoliska rötterna behöver leva och påverka andra kristna. Det utesluter inte nyfikenhet inför vad de äldre kyrkorna rymmer för insikter, andlig erfarenhet och djuplodande bibelarbete.”
Pingströrelse-pionjärer som David du Plessis och Lewi Pethrus har inte varit isolationistiska utan välkomnat och känt igen Andens verk oberoende av i vilket samfundssammanhang det skett. Djurfeldt påpekar att Lewi Pethrus var starkt positiv till andeutgjutelsen bland katolikerna. Han avslutar krönikan med följande ord:
”Inget skapar större möjlighet till kristen enhet än vårt gemensamma ursprung. Alla bottnar vi i pingstundret.”
Tillbaka till källorna, bibeln och kyrkofäderna, det var också en huvudpunkt för många av de teologer som banade vägen för Andra Vatikankonciliet.
Pingstundret, det vi alla bottnar i som Djurfeldt säger bör vi fortsätta att be om och ta emot och verka i de frukter som över 100 år av pingstkarismatisk förnyelse fört med sig.
1900-talet kom att bli den Helige Andes århundrade. Vid seklets början, nyårsdagen 1901 bad påven Leo XIII att den Helige Ande skulle komma med ny kraft över Kyrkan, och i sitt privata kapell sjöng han hymnen VENI CREATOR SPIRITUS!
Helt överraskande, som kan tyckas som ett svar på hans bön började andeutgjutandet på Azuza street i Los Angeles under ledning av William J Seymour, uppvuxen i ett katolskt hem. Detta var början till Pingströrelsen som spred sig över hela världen, men även på andra orter, oberoende av Azuza Street skedde en andeutgjutelse på motsvarande sätt.
Efter några årtionden började även äldre protestantiska, anglikanska, metodistiska, baptistiska m.fl. samfund få del av andeutgjutelsen och slutligen precis efter Andra Vatikankonciliets slut också Katolska kyrkan. Vi talar om den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som är den i särklass största enskilda förnyelserörelsen inom kristenheten under sista 100 åren. Av 2 miljarder kristna i världen är c:a 1 miljard katoliker. 12% (120 miljoner) av dessa är involverade i karismatisk förnyelse. Av
1 miljard icke-katoliker är c:a 40% (400 miljoner) involverade i karismatisk förnyelse eller Pingströrelsen. Under loppet av 100 år har 25 % av alla kristna blivit delaktiga i pingströrelse/karismatisk förnyelse.
Alla de sammanhang där Anden utgjutits på detta sätt har oberoende av samfund många gemensamma drag:
– Det är i samtliga fall gräsrotsrörelser
– De karakteriseras av stark kärlek, glädje och en inriktning på evangelisation
– Kreativitet och nyutveckling när det gäller musik, sång, tillbedjansformer.
– Ökad medvetenhet om de eskatologiska frågorna
– De andliga nådegåvorna är vanligt förekommande
– Kommunikation, nätverk över samfundsgränser som ökar ekumeniken
– De flesta möter också negativism och kritik, ibland också förskjutande av de egna samfunden. Unikt för Katolska kyrkan är att dess högsta ledning, med alla påvar alltifrån Paulus VI varit positiva till den karismatiska förnyelsen och uttalat sitt stöd.
– Andeutgjutelsen beskrivis som Andens dop.
Det blir allt tydligare för fler och fler att Andens dop är en integrerad del av en fullständig kristen initiation, ej enbart en speciell spiritualitet förbehållen några få. Så länge inte detta slagit igenom i hela kristenheten är det nödvändigt att Pingströrelsen och Karismatisk förnyelse är trogna sin ursprungliga kallelse att leva och främja Andens fulla liv i hela kristenheten. Kardinal Suenens beskrev en gång Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan på så sätt att dess mål var att avskaffa sig själv, nämligen den dag då livet i den Helige Ande är så integrerat i Kyrkans liv att det inte behövs någon särskild förnyelse.
Anden talar tydligt till församlingarna idag om att splittringen bland kristna är ohållbar, och att arbetet för enheten har högsta prioritet, inget att sköta halvhjärtat med ena handen. En del motstår detta med trubbig envishet och isolerar sig själva från en kristenhet som innefattar också Katolska kyrkan. Jag tänker på vissa debattörer på Aletheia.se. För dem har inte enheten första prioritet, utan att till varje pris isolera sig från samröre med Katolska kyrkan. I rättvisans namn skall sägas att det finns katoliker som med samma envisa trubbighet tar avstånd från ekumenik på lika villkor med andra kristna. Men säg den förnyelseprocess som inte också möter motstånd…
Det finns något angeläget som säger oss kristna att nu är tiden inne för enhet. Splittringen har uppnått bäst före-datum. Lutherjubileet 2017 kan bli ett tillfälle att sätta punkt för den. Tidens tecken är tydliga och profetia saknas inte.
Raniero Cantalamessa, det påvliga hushållets predikant som nyligen besökte Europakonferensen, var med på den karismatiska konferensen i Kansas City 1977 med 40 000 deltagare från hela kristenheten. Där framfördes en profetia som gjorde starkt intryck: ”Sörj och gråt, för min Sons kropp är sönderbruten…”. Människor föll på knä och grät över splittringen i Kristi kropp, ett profetiskt föregripande av kristenhetens enande. Sedan dess predikar han världen över om omvändelse från självupptagenhet till att bekymra oss om tillståndet i Kristi kropp. Han lyfter fram Haggais ord till Israels folk efter återkomsten från Babylon som ett levande profetord in i vår tid: ”Hur kan tiden vara inne för er själva att sitta i era panelprydda hus, medan Herrens hus ligger i ruiner?” (Hagg 1:4).
Jag är enig med Sven Nilsson att det primärt inte handlar om att diskutera anslutningsformer. Finns profetia, visioner och hjärtats villighet, så kommer man med den helige Andes hjälp att finna lämpliga lösningar. Detta var också förre påvens hållning. I intervjuboken Gud och världen från år 2000 sade kardinal Ratzinger: ”Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena Kyrkan finns där.”
Jag antar att Sven Nilsson med ”Katolska kyrkans självbild” menar övertygelsen att den universella kyrkans grundform finns bevarad i Katolska kyrkan. Detta skall inte förstås som att Katolska kyrkan är sig själv nog. Visionen om Kyrkan som på en gång andlig gemenskap, Kristi kropp, och synlig sakramental struktur gäller hela kristenheten. Det kan i Katolska kyrkan finnas det som inte är katolskt (=allmänt, tillhörande den universella kyrkan), liksom det utanför Katolska kyrkan kan finnas det som är katolskt. De två aspekterna av Kyrkan kan inte separeras, men så länge de på grund av historia och mänsklig synd inte överensstämmer, så kan man inte ge större betydelse åt den institutionella gemenskapen än den andliga. Därför är den andliga gemenskapen i Kristi kropp basen för ekumeniken. Det andra får ge sig.
/Bengt Malmgren
——————————-
Cantalamessa på Europakonferensen Video 1: Där han talar om det som refererats ovan. Video 2: Katekes om den helige Ande och de andliga nådegåvorna i det personliga livet och i Kyrkans liv.
Det går tydligen att göra en nyhet på hur lite underlag som helst. Hur nyhetsbyrån Zenith, som ändå borde ha kyrklig och andlig sakkunskap, över huvud valde att göra en nyhet av ett par ord yttrade av påve emeritus Benedikt XVI till en anonym källa (jag skrev om detta igår) är ofattbart. Det liknar värsta kvällstidningsjournalistik. Att sekulär press tar upp det är kanske inte så konstigt, men att en kristen tidning som Dagen utan urskiljning återger nyheten förvånar mig.
Jag vet inte hur detta samtal mellan förre påven och en okänd källa utspann sig, men det borde definitivt inte fara runt i pressen som en nyhet, det tror jag inte är Ratzingers vilja. Ratzinger är en kristen människa som lever i bön, lever i nära kontakt med Gud, kanske han för sin källa ville förklara lite av det kristna vardagslivets mystik, en kristen som lever i bön står alltid i nära gemenskap med Gud, men det är inget man basunerar ut eller vill göra något sensationellt av.
I samma nummer av Dagen intervjuas EFK-pastorn Joachim Elsander om att göra det övernaturliga mer naturligt. En mycket bra intervju där han påpekar en fara som finns med karismatisk kristendom om man överbetonar övernaturliga och extraordinära fenomen. Joachim bejakar att Gud gör under och att mycket sådant sker också idag, och han skulle gärna själv återerövra mer öppenhet för vad Gud kan göra i hans liv, men påpekar han:
”Det jag är emot är när det övernaturliga blir synonymt med det spektakulära, och när det sättet blir det enda som räknas… det händer ofta de gånger vi låter förpackningen bli för viktig, som var och i vilket sammanhang miraklerna skall ske, än att Gud verkligen vill verka i mitt liv.
– Vi behöver placera det mer i vår vardag och frikoppla det från det hajpade.”
– Precis så! En överdriven helgondyrkan eller att se höga prelater i ett överandligt perspektiv är en annan sida av detta fenomen. Helgonen var människor av kött och blod precis som var och en av oss. Att vörda dem dispenserar inte oss andra för att sträva efter helighet i våra egna liv. Som kristna är vi alla kallade att bli heliga. Det finns inget motsatsförhållande mellan det övernaturliga och det vardagliga. Gud finns mitt i min vardag, i mitt hjärta där tron väcks, i de människor jag möter. Redan det ett stort under i sig som räcker långt.
Det är intressant att se hur varje litet uttalande påvarna gör ger upphov till rubriker. Nu återges i The Guardian spekulationer om att förre påven Benedikt XVI hade en ”mystisk erfarenhet” i samband med att han beslutade om sin avgång. Anledningen är en rapport från nyhetsbyrån Zenith som återberättar vad en icke namngiven källa sagt om ett möte med påve emeritus Benedikt. Den icke namngivna personen berättar om ett samtal de hade:
“God had told me,” he [Ratzinger] said, clarifying that it was not any kind of apparition or phenomenon of that kind, but rather a ‘mystical experience’ in which the Lord had developed in his heart an ‘absolute desire’ to remain alone with Him, withdrawn in prayer.
Ratzinger, the anonymous source revealed, declared that this ‘mystical experience’ has lasted all these months, increasing more and more the longing for a unique and direct relationship with the Lord. In addition, the Pope Emeritus reflected that the more he observes the ‘charisma’ of Pope Francis, the more he understands that his choice was ‘the will of God.’
Jag tror inte detta skall ses som något märkligt alls, Ratzinger vill ju också tona ner det (”not any kind of apparition or phenomenon of that kind”) utan vad som normalt sker när Anden under urskiljning och bön talar till varje kristen människa som lever i ett nära förhållande till Herren. I själva verket talar nog Gud till oss på det sättet ofta, men vi är för upptagna med oss själva för att lyssna. En icke andligt lyssnande påve skulle man kunna tänka sig vara så uppbunden av mänskliga omsorger och administrativa rutiner att den helige Andes tilltal drunknar i bruset av allt detta. Som tur är, (eller kanske en nåd som följer med ämbetet?), så är påvarna ofta andligt lyssnade och har ibland också modet att lyda den inre rösten även om den går på tvärs mot vad andra säger. På så sätt beslutade Johannes XXIII om att sammankalla Andra Vatikankonciliet, och på så sätt beslutade Benedikt XVI om sin avgång.
Benedikts beslut vittnar om mod och beslutsamhet att följa Guds kallelse, även när den för honom in på okända icke upptrampade stigar. En andlig vitalitet hos honom, ett efterföljansvärt exempel för oss alla. Lyssna inåt, ha mod att följa den inre rösten (naturligtvis under urskiljning, inte dumdristigt, be om ledning, och pröva tillsammans med dina vänner som du frågar om råd).
Jag tycker det är särskilt roligt att höra Benedikts uppskattning av sin efterföljares karisma, och att han tar utvecklingen under Franciskus pontifikat som en bekräftelse att han urskiljde rätt. För ofta är det så med Andens röst, vi kan inte vara säkra, att följa den är att ta ett steg ut i det okända, i tillit och tro, och först i efterhand bekräftas vårt val, genom de frukter det för med sig.
Igår deltog jag i den årliga vallfärden till Marielund, den katolska stiftsgården som ligger så vackert och naturskönt på Ekerö i Mälaren. Där brukar Mälardalens katoliker stråla samman en gång om året i anslutning till högtiden Jungfru Marias upptagning i himmelen. Det är Stockholms dekanat, som omfattar de katolska församlingarna i och kring Stockholm samt Gotland, som inbjuder.
Vallfärden var för mig en symfoni av liturgi, natur och social gemenskap. Liturgin förenar oss i lovsång och tillbedjan, med Gud och med hela mänskligheten i förbön där vi får lyfta upp nöden och lidandet i världen. Särskilt tänker vi nu på de kristna i Egypten delar av Afrika och hela Mellanöstern.
Också i naturen möter vi Gud, det brukar ju vi nordbor särskilt lyfta upp i vår spiritualitet, och medmänniskan, gemenskapen är evangeliets första väg. Därför harmoniserar allt sammans, liturgin, naturen och den sociala gemenskapen till en helhet, symboliserat av korsets två riktningar, den vertikala, gemenskapen med Gud, och den horisontella, Gemenskapen genom Kristus med medmänniskan och ytterst hela mänskligheten.
Jag fick träffa vänner från Uppsala där jag bodde under min studenttid, ocm min twittervän från Jönköping Ingrid Ydén Sandgren och vänner från KKS. Ikonmålaren Andrzej Majewskij deltog som vanligt, han brukar varje år ha med sig en Maria-ikon som han målat.
Samtidigt har vi fått en ny påve, Franciskus som inte infört någon ny teologi , men som har en helt ny stil när det gäller kommunikation med omvärlden, vilket också uppmärksammats av många i den ekumeniska världen. Läs Joel Halldorfs fina artikel i Sändaren.
Andra Vatikankonciliet öppnade Katolska kyrkan på ett helt nytt sätt för dialog och samarbete med andra kristna, och det är kanske först nu, 50 år senare som konciliets intentioner på allvar slår igenom. Den teologiska grunden är lagd, och med den nya öppna kommunikativa attityd som den nye påven uppvisar är det nu dags att skörda frukterna.
Den helige Ande har under 1900-talet verkat i hela kristenheten genom den pingstkarismatiska förnyelseströmmen och fördjupat tron och fokuseringen på Jesus Kristus, fört kristna närmare varandra och medvetandegjort det gemensamma evangelisationsuppdraget.
Profetian från den ekumeniska karismatiska konferensen i Kansas City 1977 (”Sörj och gråt, min Sons kropp är sönderbruten…”) ekar fortfarande genom kristenheten. Jag kommer ihåg att Lillemor Hallin återknöt till den i en av Katarina-konferenserna i början av 1980-talet. Jag kommer också mycket väl ihåg den profetiska bön som då formulerades av Sven Nilsson, jag vill minnas utifrån Ps 44 om Guds folk som vanärat och utlämnat till plundring. Sven Nilssons bön berörde mig då på djupet. Temat gick igen från Kansas City-profetian.
Jag tror det är många med mig som saknar den andeutgjutelse och det hopp om enhet och väckelse som fanns under Katarinakonferenserna. Ibland har sagts att väckelsen rann ut i sanden och inte togs vara på, undantaget kanske då Livets Ord som var en av frukterna från den tiden.
Men kanske är det så att allt har sin tid. Livets Ord hånades i början, men framstår nu mer och mer som en viktig röst i kristenheten som betonar tron. Stefan Swärd skrev nyligen en ledare i Världen idag om detta, och jag delar hans utvärdering. (Stefan har utlovat en text till över ämnet). Vikten av tron och uppmuntran att tro och ta tron på allvar går också igen i vad påve Franciskus säger, t.ex. till ungdomarna i samband med Världsungdomsdagen i Rio.
“Go and make disciples of all nations”. With these words, Jesus is speaking to each one of us, saying: “It was wonderful to take part in World Youth Day, to live the faith together with young people from the four corners of the earth, but now you must go, now you must pass on this experience to others.” Jesus is calling you to be a disciple with a mission! Today, in the light of the word of God that we have heard, what is the Lord saying to us? What is the Lord saying to us? Three simple ideas: Go, do not be afraid, and serve. (ur påvens predikan på avslutningsmässan på Copacabana)
Det som Anden satt igång kan inte förbli fruktlöst, men det mognar i sin tid och kommer till uttryck. Som Kardinal Suenens sade om huvuddokumenten från Andra Vatikankonciliet: De är som rosenknoppar som ligger och väntar på att slå ut. Känner ni inte som jag, att nu är skördetiden inne för allt det som Gud föreberett under det sista århundradet?
Helt klart har vi ett nytt läge i det ekumeniska samtalet, där var och en inte längre reserverat håller på sitt, utan man är öppen för att lära känna och möta sina bröder och systrar i tron utan skygglappar, mera fokus på att lära känna varandra och vad den andre har att ge än på fruktlösa diskussioner om detaljfrågor. Fokus är på det vi har gemensamt: Tron på Jesus Kristus, efterföljelsen av honom och uppdraget till enhet (Joh 17) och evangelisation.
Plötsligt finns inte grunden att upprätthålla den splittring som rått under 500 år. 500-årsjubileet av reformationen ser därför ut att kunna bli något av en bortre parantes för denna långa schism.
Den nya ekumeniken innebär inte att de andra kyrkorna nu plötsligt skall bestämma sig att gå in under Rom, men att öppenheten för varandra och Anden tillåter den helige Ande att föra oss samman steg för steg. Jag håller helt med Sven Nilsson då han skriver att Kyrkoinstitutionen som sådan inte är identisk med Kristi Kropp eller Guds rike och att man bör akta sig att för snabbt positionera sig i det andliga och kyrkopolitiska landskapet, vilket kan göra att enhetsfrågan hamnar i en organisatorisk återvändsgränd. ”Guds syfte är så mycket större än att samfund går samman”, skriver Sven Nilsson. Är det inte exakt samma sak kardinal Ratzinger, sedemera påve Benedikt XVI uttryckte i intervjuboken Gud och Världen från år 2000: På frågan apropå ekumeniken från journalisten Peter Seewald om vem som skall ansluta sig till vem svarade Ratzinger:
”Den stora formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att hon också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. Och som vi anförtror oss.”
Cantalamessa refererade i Uppsala till kyrkofadern Augustinus och kyrkans två dimensioner: Den synliga, organisatioriska och sakramentala enheten å ena sidan, å andra sidan kyrkan som andlig gemenskap. Dessa två dimensioner hör ihop och kan inte åtskiljas, men är å andra sidan inte heller kongruenta, eftersom till följd av historiens gång och mänsklig synd mycket kommit in som grumlar bilden. Kardinal Ratzinger anför liknande tankar i boken Kallad till gemenskap, där han talar om Kyrkan, å ena sidan som de kristnas korporation, å ena sidan kyrkan som communio, andlig gemenskap.
Han refererar R Sohms som säger att under första årtusendet så definierades kyrkan som Kristi kropp, men från år 1000 definieras den som de kristnas korporation. (Någon som känner till denne Sohms som Ratzinger refererar till?)
Genom fokuseringen på det korporativistiska har Katolska kyrkan blivit mer och mer stelbent och maktfullkomlig och samlat på sig bråte som behöver rensas ut. Andra Vatikankonciliet var en milstolpe på väg mot återställande balansen. Åter till källorna, Bibeln och kyrkofäderna var en av de vägledande principerna för konciliet.
Jag är övertygad om att många av de polariserade konflikter som byggts upp under århundradena mellan katoliker och protestanter på grund av detta kommer att kunna lösas upp i och med den nya anda som nu råder. Det handlar ofta inte om olösbara konflikter, utan att man lagt olika betoningar och onödigt låst fast sig i olika komplexa teologiska frågor. Rättfärdiggörelsen t.ex. är en sådan fråga, där det idag inte råder någon reell teologisk konflikt.
En annan fråga är den om förhållandet mellan skrift och tradition, där Katolska kyrkan starkt hävdat traditionen som något vid sidan av skriften, vilket fått protestantismen att kontra med ”sola scriptura”. I själva verket är det givet att det finns en tradition som bär fram tron och i vilken skriften förvaltas och tolkas. Lutherska kyrkor, pingstkyrkor, alla, har en tradition.
Jag läser Yves Congars dagbok från Andra Vatikankonciliet, där man dag för dag, nu 50 år senare kan följa koncilieprocessen och Congars reflektioner. Sommaren 1963 dog Johannes XXIII, och på konciliet diskuterades schemat om Uppenbarelsen, det som sedan blev en av konciliets huvudkonstitutioner, Verbum Dei. I det sammanhanget diskuterades givetvis också frågan om förhållandet mellan skrift och tradition, där man var medveten och angelägen om att uttrycka detta på ett sätt så att de missförstånd som fanns mellan katolicism och protestantism kunde överbryggas. Congar skriver i en anteckning från augusti 1963 apropå läran om Uppenbarelsens två källor (skriften och traditionen):
”I foresee a fierce brawl over this. Because, on the one hand, the integrist offensive (the Lateran) against the Biblical scolars has not disarmed.
On the other hand, those who support the thesis of the Two Sources have done their homework and are now producing their arguments. The book for which Fr Balic´had asked me for contribution has now appeared. I have read the conclusion-summary written by Fr Balic´ himself. I fear that this book will make a huge impression on many bishops. it makes it quite clear that the Two Sources have been taught int the Catholic Church, and that this is a majority view, if not quite universal.
Im my opinion, THIS is not the issue. The question today is precisely to GET AWAY FROM THIS PROBLEMATIC, which has been conditioned either, in the Middle Ages, by ignorance of the problem of THE Tradition, or, since the Reformation, by a treatment of the question that is dominated by the bad position it has because of the Protestant denials.
Återigen, ett mönster att låsa fast sig i profilerade betoningar kring teologiska problem som egentligen kunde lösas i godan ro genom fredliga teologiska seminarier utan att det skulle behöva innebära någon kyrkoschism. Kanske vi nu är på väg mot ett sådant samtalsklimat.
Samtidigt är det sant att det finns ytterlighetsgrupper på båda sidor som är starkt kritiska till ekumeniken, katoliker som betonar den korporativistiska prekonciliära kyrkan och för vilka det inte finns någon annan ekumenik än att de protestanterna återvänder till moderkyrkan, och starkt antikatolska protestanter som betraktar katolska kyrkan som Uppenbarelsebokens sköka, och så måste det kanske vara under en förändringsprocess. Men under tiden verkar den Helige Ande och för oss närmare varandra.
Idag firar vi i Katolska kyrkan den helige Maximilian Kolbe, franciskanmunk, präst och martyr. Ingen har som han fått stå som symbol för 1900-talets fruktansvärda lidande och förtryck. Två världskrig, de mest fasansfulla progromer och utrotande av 6 miljoner judar i koncentrationslägren. Också romer och homosexuella tillhör grupper som hänsynslöst förföljdes. ”Aldrig mer”, sades efter att Förintelsens fasansfulla verklighet blivit uppenbar för världen, men tiden efter Andra världskriget har visat att detta är en fåfäng förhoppning. Mördandet, förföljelser enbart för att man tillhör en viss etnisk grupp, omfattar en viss religion eller hyser en viss politisk åskådning har fortsatt. Maximilian Kolbe är därför ett högst aktuellt helgon även idag.
Franciskanmunken Maximilian Kolbe föddes 1894 i Polen i en mycket from katolsk familj. 1941 internerades han i koncentrationslägret Auschwitz som fånge nr 16670, bland annat för att ha gömt judar. En medfånge lyckats fly, och kommendanten beordrade då att tio interner skulle låsas in i en dödscell och dö svältdöden som straff. En av de tio utvalda, Franciszek Gajowniczek, hade fru och barn och vädjade för sitt liv. Kolbe erbjöd sig då att ta Gajowniczeks plats, vilket han fick.
De tio dödsdömda fångarna placerades i en källare med jordgolv. Kolbe sjöng psalmer för de andra, uppmuntrade dem och bad tillsammans med dem. Efter två veckor var bara Kolbe och tre medfångar kvar i livet; de dödades då med en giftinjektion.
Franciszek Gajowniczek (1901-1995) överlevde Auschwitz. När Maximilian Kolbe helgonförklarades av påven Johannes Paulus II den 10 oktober 1982, var han närvarande.
En ikon-målning av Andrzej Majewskij föreställer Maria (Czestochowa-madonnan) och den helige Maximilian Kolbe med två kronor, en vit representerande renheten och en röd representerande martyriet. Enligt en barndomsberättelse hände det att en gång när han hade bett framför en bild av Gudsmodern , så berättade han för sin mor att han hade sett Maria som överräckte honom två kronor, en vit och en röd. Maria frågade vilken han ville ha, gossen bad att få båda.
Bön:
Gud, vår Fader, Du har uppfyllt den Helige Maximilian Maria med iver för själarna och kärlek till nästan, av kärlek till den alltid rena Jungfrun gav han sitt liv för sin broder och för människornas eviga väl. Tag emot hans böner för oss, och lär oss att kämpa för vår nästa till Din ära och att intill döden bli alltmer lika Din Son, Jesus Kristus, vår Herre, som med Dig Fader och den Helige Ande lever och råder, i en Gud från evighet till evighet.
Amen.
Vatikanen har nu givit ut en fullständig utskrift i engelsk översättning som återger vad påven sade under den 90 minuter långa intervjun med journalister på flyget hem från Rio 28 juli.
Det var meningen att intervjun skulle handla om en summering av Rio-besöket och Världsungdomsdagen, men journalisterna passade på att fråga om allting såsom Vatikanbanken, reform av kurian med mera. De frågor som blivit mest uppmärksammade och som har flugit runt i pressen var de som handlade om kvinnor i kyrkan, pastoral hållning till homosexuella och den påstådda ”gay-lobbyn” i Vatikanen.
Påven talar fritt utan protokoll, och det är väl värt att ta del av vad han sade. Jag vill här fokusera på påvens svar på en fråga som gällde Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan (CCR).
Det var en fråga från den brasilianske journalisten Marcio Campos som konstaterade att Katolska kyrkan i Brasilien förlorar många medlemmar till Pingstkyrkorna och undrade hur påven såg på Karismatiska förnyelsens möjlighet att stoppa upp katolikernas flykt dit.
Påven bejakade att katolikerna enligt statistiken minskar i Brasilien. Angående CCR betonade han dess betydelse i sig som en nåd till hela Kyrkan och som bidrar till dess förnyelse, det verkar som han ville tona ner aspekten att endast förhindra medlemstapp till pingstvännerna, även om det också är något som CCR bidrar till.
Rörelserna i kyrkan är en nåd från den helige Ande, sade han. Den helige Ande blåser vart den vill, det är inget som Kyrkan kan kontrollera.
Jag återger här påvens svar i sin helhet:
”It is very true what you say about the decrease of the faithful. It is true. It is true. There are statistics. We spoke with the Brazilian bishops about the problem in a meeting we had yesterday.
You asked about the Charismatic Renewal Movement. I tell you one thing, in the years at the end of the Seventies, beginning of the Eighties, I couldn’t even look at them. Once, speaking with them, I said this phrase, ”These people confuse a liturgical celebration with a samba school!” I said this. I regretted it. Then I got to know them better.
It is also true that the movement, with good assessors, has gone onto a beautiful path. And now I believe that this movement is doing so much good to the Church, in general.
In Buenos Aires, I gathered them often and once a year I celebrated a Mass with all of them in the Cathedral. I always favored them, when I was “converted,” when I saw the good they did. Because in this moment of the Church – and here I’m going to stray a bit from the answer – I believe that movements are necessary. Movements are a grace of the Spirit. ”But, how can you handle a movement that is so free?” The Church is also free! The Holy Spirit does what he wants. Then, he carries out the work of harmonizing, but I believe that the movements are a grace, those movements that have the spirit of the Church.
For this, I believe that the Charismatic Renewal Movement not only serves to prevent some from passing on to the pentecostal confessions, but no! They serve the Church herself! It renews us. May everyone seek his own movement according to his charism, where the Spirit carries it.”
Påven berättade att han brukade träffa Karismatiska förnyelsen ofta i Buenos Aires, och en gång om året firade han en mässa med dem i katedralen. Genom att han lärde känna dem kom han också att förstå rörelsens betydelse och övergav de förutfattade meningar han hade initialt och ångrade tidigare negativa uttalanden.
När påven talar om de andliga rörelserna och Andens vind som blåser vart den vill, och inget som kyrkan kan kontrollera, men att det ändå sker en harmonisering (”The Holy Spirit does what he wants. Then, he carries out the work of harmonizing”), så tror jag han har i åtanke att kyrkan har en institutionell och en andlig dimension, och att de visserligen hör ihop, men samtidigt inte är helt sammanfallande. Därför kan den institutionella kyrkan inte stänga sig för de olika strömningar som den helige Ande suveränt sätter igång, försöker man kontrollera, så riskerar man att kväva Anden. Samtidigt är den Helige Ande inte kaotisk. Kristus har rustat Kyrkan och gett henne uppdrag att leda och urskilja, något som måste ske utan att förkväva nådegåvorna vare sig de uppträder inom katolska kyrkans ram eller i andra samfund.
Fr Cantalamessa talade ju om detta i Uppsala som jag skrev om i föregående inlägg, och han refererade till kyrkofadern Augustinus:
”Därför kan i Katolska kyrkan finnas något som inte är katolskt (=allmänt, tillhörande den universella kyrkan), liksom det utanför Katolska kyrkan kan finnas något som är katolskt. De två aspekterna av Kyrkan, den synliga och den osynliga, kan inte separeras, men så länge dessa två aspekter på grund av historiska händelser och mänsklig synd inte överensstämmer så kan man inte ge större betydelse åt den institutionella gemenskapen än den andliga.”
Igår deltog jag i den årliga vallfärden till 
