Den 29 september för 50 år sedan startade session 2 av Andra Vatikankonciliet med den nyvalde påven Paulus VI. Johannes XXIII hade dött på sommaren efter en tids sjukdom. 50-årsjubileet av Andra Vatikankonciliet är också ett tema för Trons år i Katolska kyrkan. Andra Vatikankonciliet var en av de viktigaste händelserna i den kristna världen under 1900-talet, samtidigt kan man inte se det som en enskild händelse, utan led i en process som har både en förhistoria och ett efterförlopp. Dess grundkonstitutioner är idag guldgruvor att ösa ur som stöd för att tolka den kristna tron i den moderna världen, samtidigt är konciliets program långt ifrån genomfört, utan en process som alltjämt fortgår.
Vad som förvånar mig är att en del tycks underskatta konciliets värde, målar ut det i termer av misslyckande eller besvikelse. Många inom den traditionalistiska rörelsen sticker inte under stol med att konciliet är något Katolska kyrkan kunde vara utan, det ställde till mer skada än nytta och ledde inte till något annat än degeneration och utarmning av tron. Jag har också hört personer inom den reformkatolska rörelsen säga att konciliet inte är något att fira så länge kyrkan är som den är. Där är besvikelsen stor över att det socialliberala modernistiska program som man hade hoppats skulle genomföras har bromsat upp.
Den katolska tidskriften Signum tillhör dem som uppmärksammar konciliets 50-årsjubileum. I sista numret (nr 5 2013) har man flera artiklar. Gösta Hallonsten, professor i systematisk teologi vid Lunds univ. skriver en mycket bra artikel om konciliet och det historiska, teologiska och ideologiska sammanhang det var insatt i.
I det sammanhang som föregick konciliet nämner han givetvis det för tidigt avslutade första Vatikankonciliet 1870, som bara hann avhandla påvens ofelbarhet, men inte kollegialiteten och lekmännen, där fick Andra Vatikankonciliet ta vid. Han nämner också nythomismen. Thomas av Aquinos filosofi och teologi upphöjd till norm i kyrkan av Leo XIII år 1879, men det utvecklade sig till en antimodernistisk nythomism som inte alls gav rättvisa åt den medeltida filosofen, utan stängde in sig i ett stelt outvecklingsbart lärosystem med stark (och orealistisk) betoning av förnuftets förmåga att nå säker kunskap om Guds existens och det övernaturliga. Detta system fortsatte att prägla det tidiga 1900-talet där påven Pius X införde den s.k. antimodernist-eden som alla präster, biskopar och teologi-professorer måste avlägga. Detta försök att ”skydda” kyrkan mot den av den moderna vetenskapen hotade tron fick i stället till följd att tron urholkades inifrån och dess nödvändiga pånyttfödelse i vår tid fördröjdes.
Hallonsten nämner också teologiska strömningar som inspirerat konciliefäderna, såsom Tübingen-skolan under första hälften av 1800-talet med bl.a. Johan Adam Möhler och, förståss, John Henry Newman, vars ideer väckte motstånd då, men slog igenom under Andra Vatikankonciliet.
Han nämner också la nouvelle théologe med franska teologer som Henri de Lubac och Yves Congar. Deras grundtanke var att förnyelse sker genom återgång till den stora traditionen, tillbaka till källorna, Bibeln och kyrkofäderna. När de läste Thomas av Aquino upptäckter de skillnaden mellan den äkta filosofen och den thomism light som nythomismen utvecklats till.
Allt detta som Hallonsten beskriver som förhistorien till konciliet har vi på ett utmärkt sätt fått beskrivet och fördjupat i den flerterminers föreläsningsserie som hålls av dominikansyster Madeleine Fredell i Stockholm och och som fortsätter med tre föreläsningar i höst. Fredell utgår i sin presentation av konciliet från den s.k. Bolongaskolan och den italienske historikern Giuseppe Aberigo som skrivit ett verk om konciliets historia i 5 band. Sr Madeleine Fredell har också skrivit en artikel i nämnda Signum-nummer som tar upp konciliets betydelse för lekfolket.
Men åter till Hallonsten-artikeln. Det bästa med artikeln är den tydliga beskrivningen av det spännisgsfält som finns mellan modernism och tradition och som till stor del är en konstruktiv spänning som inte enkelt kan lösas upp. Jag gillar hans formulering ”Moderniteten är en förblivande utmaning, samtidigt som själva moderniteten måste utmanas”. Den ena extrempunkten, en total antimodernism i nythomistisk anda som stänger sig för vetenskapen och ser den moderna tiden som en fiende var helt klart ofruktbar och ledde till trons urholkning snarare än till dess försvar. Den andra extremen, att lösa upp spänningen och låta det moderna projektet ta över kyrkans tradition, som det i alla fall verkar som om en del i 68-generationen vill (men kanske jag har fel eller överdriver?), är heller ingen lösning. Finns det ingen skillnad mellan kyrkan och världen blir tron snart ointressant, istället för att som man hoppas det skall stoppa upp flykten från kyrkorna i Västerlandet, så kommer det att tömma kyrkorna helt.
Andra Vatikankonciliet står mitt i detta spänningsfält. Aggiornamento (uppdatering) var påve Johannes XXIII´s ledord då han sammankallade till konciliet. Kyrkan behövde en uppdatering för att hitta ett sätt att kunna lyssna till och göra sig förstådd i den nya tiden. Ledordet för de teologer som inspirerade konciliet var ressourcement (åter till källorna, bibeln, kyrkofäderna, den stora traditionen). Ibland verkar det som om dessa står emot varandra. De som vill att kyrkan skall genomsyras av det moderna projektet har annekterat begreppet aggiornamento, och de som betonar kontinuiteten med den stora traditionen betonar ressourcement. Hallonsten gör en poäng av att rubriken på hans artikel är Aggiornamento OCH ressourcement, inte antingen eller. Nyckeln är aggiornamento genom ressourcement.
När man analyserar detta ämne går det inte att gå förbi den teolog som verkligen försökt formulera och beskriva detta spänningsfält mellan kyrkans tradition och moderniteten, nämligen påve emeritus Benedikt XVI/kardinal Joseph Ratzinger. Han har i en lång rad texter berört spänningen mellan det moderna tänkandet, upplysningsförnuftet och kyrkans tro och tradition. Hans slutsats är att det är en spänning som inte går att upplösa, utan som måste göras fruktbar.
Hallonsten citerar vad Joseph Ratzinger skrev 1965 som kommentar till att dekretet om religionsfriheten antogs av konciliet.
”[Debatten i Peterskyrkan om religionsfriheten var] slutet på medeltiden, ja på den konstantinska eran. Ingenting har skadat kyrkan så mycket under de senaste hundrafemtio åren som det envisa fasthållandet vid föråldrade statskyrkliga former. Försöket att genom statlig protektion skydda den av den moderna vetenskapen hotade tron har urholkat tron inifrån och många gånger hindrat dess nödvändiga pånyttfödelse.”
Här konstaterar Ratzinger det improduktiva, ja destruktiva i den prekonciliära antimodernistiska hållningen. Å andra sidan, i sitt jultal till kurian 22 dec 2005 tog Benedikt XVI upp kontroversen kring de olika tolkningslinjer som finns i förhållande till konciliet, han skiljde på å ena sidan det han kallde ”brottets och diskontinuitetens hermeneutik” och å andra sidan ”reformens hermeneutik”. Han konstaterar att kritiken av prekonciliär antimodernism inte innebär ett hopp in i den modernistiska tunnan. Modernismen i sig själv innehåller mycket inre motsättningar och spänningar. Kyrkan står för en tro och tradition som kommer bäst till sin rätt i att en fruktbar spänning till moderniteten upprätthålls. Hallonsten citerar Benedikt direkt från jultalet:
”Om någon hade väntat sig att det grundläggande ’Ja’ som konciliet sade till moderniteten skulle upplösa alla spänningar och att öppningen mot världen skulle resultera i ren harmoni, då har han underskattat modernitetens inre spänningar och motsägelser, men också den mänskliga naturens svaghet… Konciliets närmande till moderniteten, det som med en otillräcklig beteckning kallas öppningen mot världen, rör i grunden det aldrig upphörande problemet tro och förnuft.”
Jag vill till sist skicka med en liten reflektion angående sr Madeleine Fredells artikel. Den helige Ande låter sig inte låsas in i teoretiska kategorier. Konciliet talar mycket om den Helige Ande som bor i de troendes hjärtan, om karismatiska gåvor som tillhör alla döpta och som skall tas emot med glädje. Begreppet ”sensus fidelium” (de troendes samförstånd) som talas om i Andra Vatikankonciliets kyrkokonstitution Lumen gentium förutsätter att hela kyrkan, från påven och biskoparna till de sista lekmännen, (jfr LG 12) i sitt hjärta tar emot och i praktiken lever i den helige Andes fulla liv och tar emot de nådegåvor Anden ger. Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen har alltifrån början av 1900-talet på nytt öppnat upp detta perspektiv för Katolska kyrkan och hela kristenheten. Återigen, det innebär inget nytt, utan ett återvändande till källorna, ressourcement, till den praktiv som var given under kyrkans första tid. Under loppet av de sista hundra åren har den pingstkarismatiska förnyelseströmmen vuxit från ingenting till att beröra 25% av den samlade kristenheten. Utöver det finns en ökad förståelse och öppenhet för den helige Andes liv i hela kristenheten. De sista påvarna har alla sagt att förnyelsen i den helige Ande är mycket viktigt för kyrkan. Jag menar att utan detta andliga perspektiv lyfter inte koncilietexterna från död bokstav till Ande och liv. Det blir då otydligt vad man menar när man talar om lekmännens roll, och det finns en tendens, särskilt inom reformkatolska kretsar att sensus fidelium sammanblandas med det modernistiska projektet.
31 augusti utsåg påven ärkebiskop Pietro Parolin till statssekreterare i Vatikanen. Han efterträder i oktober kardinal Tarciso Bertone som haft denna post som närmast kan liknas vid Vatikanens statsminister sedan 2006.
Det var en mäktig och gripande upplevelse att vara med om det som hände globalt i världen med en böndag för fred i Syrien, Mellanöstern och hela världen. Det tror jag både de 100.000 på Petersplatsen och de som medverkade i olika bönevakor världen över eller fastade och bad privat håller med om.
Bengts Blogg 