Så länge vi människor är ofullkomliga och behäftade med moraliska brister kommer det alltid att finnas ett spänningsfält mellan vad som är moraliskt idealt och vad som är pragmatiskt möjligt för att få ihop livspusslet i en ofullkomlig värld. Inte desto mindre är Jesus tydlig med att vi är kallade till fullkomlighet: ”Var fullkomliga som er Fader i himlen är fullkomlig” säger Jesus i predikan på berget. (Matt 5:48)

Människor som bejakar detta och på allvar försöker förverkliga det i sina liv är de som 
också är bäst på att skänka mänskligheten tröst och hopp. Det handlar inte om moralism och självrättfärdighet, helgonen är de som också mest är medvetna om sin egen fullkomlighet men bejakar Jesus som Herre och förtröstar på Guds hjälp. Fariseerna var de som hela tiden försökte snärja Jesus och ifrågasätta hans radikala budskap. De frågade Jesus varför Mose lag stadgar att man kan skriva skilsmässobrev trots att
äktenskapet innebär att de två blir förenade till ett av Gud och att vad Gud fogat samman
får människan inte skilja åt. Jesus svarade då: ”Därför att ni är så förstockade tillät
Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så.” (Matt 19:8)

Alltså: Våra hjärtans hårdhet kräver eftergifter i vår ofullkomliga värld. Jag vill applicera detta resonemang på spänningen mellan påvens och president Obamas olika infallsvinklar, vad de säger och hur de agerar i Syrien-frågan.

Det finns i katolsk moralteologi något som kallas rättfärdigt krig. Katolska katekesen
resonerar såhär angående det:

”De strikta villkoren för ett legitimt försvar med militärt våld skall noga beaktas.
Allvaret i ett sådant beslut underkastar det mycket stränga villkor för att ge det moralisk legitimitet. Följande villkor måste samtidigt uppfyllas: — skadan som en angripare
tillfogar en nation eller samman-slutning av nationer måste vara varaktig, svår och säker;
— alla andra medel för att göra slut på den måste visa sig vara ogenomförbara eller  verkningslösa;
— de samlade omständigheterna skall peka på verklig möjlighet till framgång;
— bruket av vapenmakt skall inte medföra värre ont och större oreda än det onda som skulle utplånas. Kraften i moderna förstörelsemedel väger tungt då man bedömer detta villkor.”

Det är ungefär så Obama resonerar då han vill anfalla Syrien. Men det är ju hela tiden en
bedömningsfråga att utvärdera om kriterierna är uppfyllda i det enskilda fallet.
När det gäller Syrien:

– Har verkligen alla förhandlingslösningar uttömts. Kanske inte, nu
öppnar sig möjligheten att Syrien vill ställa sin enorma mängd kemiska stridsmedel under
internationell kontroll. Den vägen undersöker man nu. Santidigt är misstron stor. I bästa
fall är det en öppning, i sämsta fall bara ett sätt att förhala processen från Syriens och
Rysslands sida.

– Leder ett anfall verkligen till effektiv framgång för fred och säkerhet, skadar det inte
mer än det gagnar? Här är bedömningarna minst sagt osäkra, och åsikterna går isär.

Hur som helst, ett rättfärdigt krig förefaller vara moraliskt acceptabelt under vissa
förutsättningar, precis som skilsmässa är det,  som Jesus talade om i dialogen med fariseerna. Inte för att det är idealt och bra med vare sig skilsmässa eller krig, men ”för våra hjärtans hårdhets skull”. Det är ju precis detta påven säger när han talar om krigets våld som ett nederlag för mänskligheten, och att krig alltid beror på människans själviskhet.

Pelle Poluha som skrivit en magisteruppsats om det rättfärdiga kriget och är något av expert hör till dem som ganska skarpt kritiserar påven för att han är för pacifistisk och har en naiv syn som utesluter nödvändigheten av krigsinsatser.

Jag ser så här på detta: Påven och Obama har två skilda roller, de agerar på olika sätt, det
betyder inte nödvändigtvis att deras ståndpunkter är diametralt motsatta. De agerar inom
ramen för den roll de har i det goda syftet att komma fram till en lösning. Jag skulle inte
vilja se påven som befälhavare för USA´s väldiga krigsmakt, lika lite som jag skulle vilja
se Obama som talesman för mänskligheten och världsfreden i detta kritiska läge.

Obamas krigshot har lett till en dynamik, viket gjort att nya vägar öppnats, och påvens agerande som talesman för fred och att söka förhandlingslösningar är också ett viktigt input både i det diplomatiska spelet och på en djupare andlig nivå. Påvens uppgift inskränker sig inte till att passivt förmedla vissa moraliska principer som Pelle Poluha tycks vilja få det till när han anklagar påven för att inte lämna dörren öppen för ett väpnat anfall.

Men det är inte det rättfärdiga kriget som princip vi diskuterar här, den principen behöver inte råda oenighet om, utan att tolka tidens tecken och utifrån nu-situationen agera i det dipomatiska, världspolitiska och andliga skeende som nu är. Att påven betonat freden, att krig beror på ”våra hjärtans hårdhet” och att han utlyste den globala böndagen i lördags tror jag har en enorm effekt på hela skeendet.

Det handlar om ett ansvarsfullt handlande här och nu, att i den helige Andes ljus tyda tidens tecken, inte om att gneta med finstilta undantag som moralen tillåter. Sådant gnetande håller ju också de på med som vill ändra på kyrkans tolkning av morallagen när det gäller äktenskap, skilsmässa, aborter, dödshjälp etc.

Påvens uppgift som talesperson för mänskligheten är att lyfta fram kallelsen till fullkomlighet, inte att nöja sig med det medelmåttiga. Det kan låta heroiskt, men kanske är det lite av den heroismen som människor och ledare som är involverade i de stora krigskonflikterna behöver öppna sig för om vi skall kunna få till det med freden och kärlekens civilisation skall kunna växa.

Läs också på bloggen First Things: Our pacifist pope?