1963 var ett händelserikt år. På våren hade session 1 av Andra Vatikankonciliet avslutats. Den 3 juni 1963 dog den påve som hade sammankallat till detta historiska koncilium, Johannes XXIII. Andra sessionen av konciliet började 29 september 1963, och vid denna tid för 50 år seda var den nytillträdde påven Paulus VI i full färd med att förbereda den andra sessionen. Under hösten arbetade man med liturgikonstitutionen Sacrosantum koncilium som officiellt gavs ut av påven 4 december 1963.

Det var en spänd tid i världspolitiken, det kalla kriget mellan öst och väst hade hösten 1962 nått kokpunkten i Kubakrisen då amerikanska spaningsplan hade upptäckt att Sovjet var på väg att placera kärnvapenmissiler på Kuba. Kennedy satte ultimatum om att de sovjetiska fartygen som var på väg skulle vända. Det var mitt under konciliets första session, hela världen höll andan. Aldrig har man nog varit närmare ett krigsutbrott än då. Nu avstyrdes det hela, och i efterspelet, augusti 1963 ingick Sovjetunionen och USA ett avtal om att inte göra några kärnvapenprov i området, det var också detta år som heta linjen upprättades för att förhindra framtida missförstånd stormakterna emellan som kunde leda till förhastade beslut.

Vatikanen spelade en stor roll i samband med Kuba-krisen. Situationen liknar den som är idag. Dagens kris är Syrien och USA´s hot att anfalla och ovissheten vilka processer ett sådant anfall skulle dra igång. Påven utlyser världsböndag för freden, skriver brev till G20-mötet och Vatikanens diplomatiska aktivitet går på högvarv. Nu verkar det, i alla fall temporärt som om situationen är lugnare, Ryssland och USA håller på att komma överens.

Då, 1962 var det lite av undergångsstämning. i Rio de Janeiro förkunnade Billy Graham världens omedelbara undergång. President Kennedy menade att en intervention från Vatikanen skulle vara värdefull. Påven gick med på detta, och med hjälp av kontakter på amerikanska och ryska sidan sändes ett kodat meddelande till Chrusjtjov. ”Vi tror att ni är en vän av fred och ingalunda vill miljoner människors död.” På onsdagsaundiensen 24 oktober 1962 talade påven om freden och sade bl.a. följande: ”Påven talar alltid väl om de statsmän, på vilken sida de än står, som vinnlägger sig om samarbete för att undvika krig och främja fred i världen.” Hans tal sändes ut via Vatikanradion och nådde också Chrusjtjov. Något senare vände de sovjetiska fartygen. Fredag 26 oktober stod påvens budskap att läsa på förstasidan i Pravda under rubriken ”Vi ber alla ledare att inte göra sig döva för mänsklighetens skri”. Söndag 28 oktober fick påven ett meddelande från Kennedy med tack.

Det verkar som att genom att få möjlighet att hänvisa till påven som neutral part kunde Chrusjtjev dra sig ur Kuba-aktionen utan att framstå som förlorare i maktspelet med USA.

Erfarenheterna från diplomatin i samband med avvärjandet av Kuba-krisen bidrog säkert till att inspirera påven till arbetet med fredsencyklikan Pacem in terris som kom ut 11 april 1963. Påven forcerade arbetet med encyklikan, eftersom det var mitt under hans svåra sjukdom, och han visste att han snart skulle dö. Det var för första gången i påvehistorien som en encyklika adresserade till ”alla människor med god vilja”.

Sista numret av Signum innehåller flera artiklar om Andra Vatikankonciliet, och i oktober fortsätter här i Stockholm dominikansyster Madeleine Fredells intressanta kurs om Andra Vatikankonciliet.

——————————-

Jag återkommer med en kommentar om artiklarna om konciliet i sista numret av Signum.  (Jag hade egentligen tänkt att detta inlägg skulle handla om det, men så kom jag in på den påvliga freds-diplomatin då och nu istället.)