Efter att Johannes hade arresterats och fängslats berövades han livet på ett meningslöst och makabert sätt. På uttrycklig önskan av Salome, Herodias dotter som genom sin dans hade behagat Herodes, sändes en vakt till Johannes cell för att halshugga honom. Hans huvud bars in till den pågående festen på ett fat. (Mark 6:21-28)

Det sätt på vilket Johannes Döparen blev en lekboll för de makthungriga, och hans slutliga halshuggning, förebådade det öde som väntade Jesus. Därför kom den tidiga kyrkan att fira minnet av Johannes martyrium (firas fortfarande i Katolska kyrkan 29 augusti).

Johannes döparens martyrium är ingalunda unikt, utan i högsta grad en realitet också i vår tid. I den situation som är i Mellanöstern och Syrien där olika rövargäng härjar i den komplexa strukturen med diktatorer vid makten och olika splittarade oppositionsgrupper, så håller hela regionen på att tömmas på kristna. Helt fredliga, obeväpnade människor dödas enbart för att de tillhör den kristna tron, även barn avrättas efter summariska domar. I Egypten bränns och vandaliseras kyrkor och kristnas egendom. Israel är det enda land i regionen där kristna kan känna sig trygga.

I dagarna fick vi denna historia återberättad av Katolsk Observatör från den omedelbara närhet av de trakter där Jesus och Johannes döparen verkade:

Den 7 september trängde ett rebellgäng in i den kristna byn Maaloula. Man trängde in i privathem, förstörde kristna symboler, brände ikoner. I en grekisk-ortodox familj bodde Mikhael Taalab, hans kusin Anton och barnbarnet Sarkis. Alla beordrades av de islamistiska rebellerna att konvertera till islam. Sarkis svarade då: ”Jag är kristen och om du vill döda mig bara därför att jag är kristen, så gör det”. Han, morfadern och kusinen sköts då till döds. En kvinna som också besköts undkom med livet i behåll. Det är hon som vittnat om händelsen.

Se denna syriska film från martyrernas begravning:

Vi kan vara tacksamma att vi i Sverige lever i trygghet och fred på ett helt annat sätt än vad som är realiteten i andra delar av världen. Men låt inte vår trygghet få oss att tappa kontakten med verkligheten. Som kristna är vi alla kallade att stå för vår tro ända in i döden. Vi vet aldrig när det kan bli aktuellt också för oss.