Bengts Blogg

På sommarens Nyhemsvecka höll pingstpastor Niklas Piensoho ett uppmärksammat bibelstudium som gick ut på att vi kristna hellre skall välsigna våra människor vi har runt omkring oss i vår sekulariserade värld än att distansera oss och framhålla att de är syndare, även om de inte lever upp till det som vi brukar anse som standard för ett kristet liv. Video här (Piensohos tal börjar ca45 min in i videon).

Dagens Carl-Henric Jaktlund sammanfattar debatten i en krönika idag. Kristna framstår i den sekulariserade almänhetens ögon ofta som moralister, dessutom inte som några dygdemönster själva, varför Jesus uppmaning att ta bort bjälken ur det egna ögat innan man tar bort flisan ur grannens ofta ligger nära till hands att associera till. Ur det perspektivet är Piensohos uppmaning synnerligen relevant.

Vår påve Franciskus har ju gjort många uttalanden som går i liknande riktning, t.ex. som när han på planet hem från Världsungdomsdagen i Rio sade till journalisterna apropå homosexuella präster: ”Vem är jag att döma dem om de söker Gud med god vilja?” Eller som i det nyligen publicerade brevet till icke-troende i La Repubblica där påven svarar på tidningsägaren Scalfaris fråga om Gud förlåter dem som inte tror och intes öker tron:

”…the mercy of God is limitless for those who turn to him with a sincere and contrite heart, the issue for the unbeliever lies in obeying his or her conscience. There is sin, even for those who have no faith, when conscience is not followed. Listening to and obeying conscience means deciding in the face of what is understood to be good or evil. It is on the basis of this choice that the goodness or evil of our actions is determined.”

Sekulära media tolkar ofta liknande påståendet extensivt och drar felaktiga slutsatser, som t.ex. att då spelar det ingen roll om man är kristen eller inte, och hur man lever, att var och en blir salig på sin tro och att man blir frälst hur som helst. Men det är inte vad påven säger, i själva verket är påvens uttalande helt i enlighet med katolsk troslära och moralteologi om man analyserar vad han säger, vilket flera gjort. Niklas Piensoho har likaså sagt att han inte har ändrat uppfattning när det gäller grundläggande kristen troslära som den tolkats av Pingströrelsen, och att det vore fel att tolka hans bibelstudium så.

Det hela handlar om vad man betonar och inte betonar i en viss kontext. Och visst är det så att det blir en väldig skillnad vad man säger och hur man lägger fram en sak. I mötet med mendmänniskan är attityden och respekten för henne lika viktigt som innehållet i budskapet. Med en bra attityd och med respekt för personen kan även ett kärvt budskap få ett bra mottagande, men om budskapet levereras auktoritärt utan respekt och personligt engagemang i medmänniskan, då finns inget budskap som går hem.

Men som när det gäller Piensoho, så finns det de som kritiserar påven för att han är för mild och tillmötesgående i sitt pastorala sätt att vara. Han borde säga mer om vad som är mot Guds bud, borde vara mer fördömande mot beteenden i det sekulära samhället.

En av dem som öppet kritiserar påven är biskopen av Pittsburgh, Thomas Tobin som säger i en intervju:

”I’m a little bit disappointed in Pope Francis that he hasn’t, at least that I’m aware of, said much about unborn children, about abortion, and many people have noticed that. I think it would be very helpful if Pope Francis would address more directly the evil of abortion and to encourage those who are involved in the pro-life movement. It’s one thing for him to reach out and embrace and kiss little children and infants as he has on many occasions. It strikes me that it would also be wonderful if in a spiritual way he would reach out and embrace and kiss unborn children.”

Men vad Katolska kyrkan lär om aborter vet alla redan, däremot är det många som behöver höra vad Katolska kyrkan också lär om Guds barmhärtighet och reservationslösa kärlek till alla människor. Att påven väljer att pastoralt betona detta senare och att inte slå an den legalistiska moraliserande tonen som direkt leder in i det tröttsamma kulturkrig som utspelas mellan kyrkan och modernismen tror jag är ett mycket medvetet val.

Påve Franciskus vinner människornas hjärtan för att han lyckas visa på något av den inneboende dragningskraften i evangeliet, inte för att han stryker människor medhårs och tonar ner evangeliet för att istället säga det han tror de vill höra. Men biskop Tobin och många med honom som är kritiska så snart kyrkoledare inte tillräckligt mycket talar om synden är fast i kulturkriget som bara förlamar och konserverar status quo så att evangeliet inte når ut på ett effektivt sätt.

Nu är det inte bara kyrkan som är fast i detta destruktivt kulturkrig. Också den sekulära vänstern är fast, om möjligt ännu värre i sina schabloner och i sitt dömande och fördömande mellan vem som har ”rätt” inställning och därmed rätt att uttala sig och de som inte har rätt. Kyrkan är självfallet i den sekulära vänsterns ögon på fel sida där större delen av den aktiva kristenheten, även påve Franciskus trots hans sociala och pastorala framtoning, självklart är på den icke-accepterade sidan och förses med stämpeln ”kristen höger” vilket mera är ett skällsord än en beskrivande term.

Desto roligare då att se, att även på den fronten sker ett uppvaknande och en villighet att sänka garden och gå bortom kulturkriget. Och att en etablerad dagstidning som DN ger plats åt kulturartiklar om detta. Tidigare har vi Bengt Ohlsson som skrev en essä som fick kulturvänstern att rasa. Att ta del av den debatten med alla dess excesser var en intressant samtidsupplevelse. Nu är det John Hilton, kulturjournalist, teaterkritiker och debattör i HBT-frågor som höjer rösten. Intolerans, positionering och en instrumentell syn på konst präglar dagens digitala samtalsklimat, skriver han i en artikel i DN idag. Han lyfter fram ett par exempel från tidningarnas kulturdebatt, men framförallt präglas den digitala kulturen på sociala media som twitter av denna unkna instängda atmosfär. En del av hans flyhänta formuleringar har hög igenkännisgsfaktor:

”Problemet är att röststarka delar av den svenska intersektionellt lagda vänstern alltmer tycks ha kört fast i denna rundgång av försvar eller sönderprocessade ställningstaganden som är så trivialiserade, hårdragna eller oprecisa att de inte ens går att diskutera, men där bilorna över dem som ännu inte skådat ljuset ändå faller på löpande band…

En vit man är per default alltid kränkt, omedveten om sina privilegier och har aldrig upplevt strukturellt förtryck. Vi måste problematisera läsningen av den homosexuella kvinnokroppen.

Om man inte diskuterar popkultur som vore det världspolitik. Kan vi godkänna Beyoncé som feminist trots att hon är kristen? Får Miley Cyrus ”twerka”, dansa, trots att hon är vit? Bör vi bojkotta Snoop Lion för att han tycker att Frank Oceans homosexualitet inte är något att orda om? Allt medan de rent sakpolitiska identitetsfrågorna – ekonomi, våldsutsatthet, förföljelse, framtidsstrategier – lyser med sin frånvaro.”

Hoppfulla tongångar således både från kristet håll (påven, Piensoho) och från företrädare inifrån den sekulära kulturvänstern. Givetvis kommer från båda håll att uppstå kritik mot att man sviker lojaliteten med den egna gruppen, men under tiden kan vi andra få se fram mot en spännande tid med mera intellektuellt upplyftande debatt som höjer sig över insnärjningen i kulturkrigets garn.

Kyrkan är inte av världen men i världen. Processen som Andra Vatikankonciliet är ett uttryck för och som pågår idag innebär ett aggiornamento, att uppdatera Kyrkan till att tala med den moderna tiden. Det innebär ett slut på kulturkriget, men intgalunda ett upphävande av spänningen mellan kyrkans tro och moderniteten, däremot att man gör den till en konstruktiv dynamisk kraft som blir fruktbar. Som påven Benedikt XVI sade i sitt jultal 2005:

”Om någon hade väntat sig att det grundläggande ’Ja’ som konciliet sade till moderniteten skulle upplösa alla spänningar och att öppningen mot världen skulle resultera i ren harmoni, då har han underskattat modernitetens inre spänningar och motsägelser, men också den mänskliga naturens svaghet… Konciliets närmande till moderniteten, det som med en otillräcklig beteckning kallas öppningen mot världen, rör i grunden det aldrig upphörande problemet tro och förnuft.”

Läs mera om spänningen mellan kyrkans tro och tradition och moderniteten i mitt tidigre blogginlägg.