Först vill jag gratulera Elisabeth Svantesson till hennes nya post som arbetsmarknadsminister, något jag tror hon är utmärkt lämpad för.
Det har varit en oerhört märklig debatt om ministerns kristna tro och tidigare engagemang i Ja till Livet och i församlingen Livets Ord. Hon är fortfarande aktivt troende, numera med i församlingen Kristet center i Örebro, som också tillhör Trosrörelse-familjen (som Livets Ord).
Jag är själv katolik och delar inte Livets Ords syn på allt, men har goda relationer till församlingen och känner för övrigt flera pastorer från andra församlingar inom Trosrörelsen i Sverige.
Både Ja till Livet och Trosrörelsen är inslag i det pluralistiska samhället som bidrar positivt till samhällsgemenskapen. Att göra det till ett problem att en minister haft samröre med dessa istället för att fokusera på de kvaliteter hon har för att utföra sitt uppdrag är det verkligt problematiska. Drar man ut konsekvenserna av det innebär det ju yrkesförbud inom högre offentliga tjänster för en stor grupp människor och en unken ideologisk likriktning.
Debatten är på sandlådenivå. Den är oärlig och ibland ren smutskastning, särskilt märkligt är det när mobbarröster dyker upp inifrån kristenheten, som prästen Helle Klein som verkar i en klass för sig. Många röster från icke-kristna är bra mycket klokare och förstår att genomskåda när det handlar om ren mobbing. Så här skriver Helle på Twitter:
Det är ovärdigt av en präst i Svenska kyrkan, förresten ovärdigt vilken präst eller pastor som helst inom kristenheten, att håna en kristen medsyster på detta sätt.
Det förekommer de mest horribla påstående om Trosrörelsen och församlingen Kristet center. På Dagens Seglora påstås att:
”…församlingens pastorer predikar framgångsteologin, en karismatisk lära som säger att Gud är generös mot de troende och att de som slås ut i samhället inte har lyckats behaga Gud, eller går djävulens affärer.”
För det första är det tveksamt om framgångsteologin i den simplistiska karikerade formen som den här framställs någonsin förekommit i Sverige, och att det finns Trosrörelsepastorer i Örebro eller någonstans i Sverige idag som skulle hålla med om den beskrivningen tvivlar jag starkt på. Jag tror skribenterna på Seglora och Helle Klein som hånar sin kristna medsyster är mycket väl medvetna om det, men att det är politisk taktik att måla upp en falsk bild. Det framgångsteologiska fundamentalistiska Livets Ord och det reaktionära Ja till Livet som vill förvägra kvinnorna att bestämma över sina kroppar är nyttiga projektionsobjekt för det hatade och avskydda.
Trosrörelsen och Livets Ord framstår idag som mainstream av aktiv kristendom, ett positivt tillskott i den ekumeniska kristenheten i Sverige och kan inte på något sätt betraktas som en sekt. En tidigare avhoppare från Livets Ord, Kornhall framträder i media med expertstatus och hans bild får gälla för den sanna. Men det finns avhoppare från Pingströrelsen och från Katolska kyrkan med för den delen, inte låter vi deras berättelser allenarådande ligga till grund för vår bedömning.
Man brukar säga att negativ uppmärksamhet är också bra reklam, och Livets Ord och Trosrörelsen kan ju glädja sig åt att fler och fler nu blir intresserade att tränga bakom schablonbilderna och bilda sig en allsidigare uppfattning. För dem som vill finns gott om källor.
Låt mig rekommendera Ulf Ekmans självbiografi, del 1: De första stegen som kom ut 2011 Jag har skrivit om den här.
Läs också om min studieresa till Rom tillsammans med en grupp av pastorer från Trosrörelsen hösten 2011.
Undertecknad med Trosrörelsepastorer i Rom okt 2011
Livets ord tillhör en typ av icke samfundsanknutna pingstkarismatiska församlingar men som samtidigt inte är som klassiska pingströrelse-församlingar. Läs min text om denna nya utveckling inom kristenheten här.
Artikel av Ulf Ekman i tidskriften Keryx: Framgångsteologi, finns den?
Slutligen är det ju lägligt att just nu Ulf Ekman lägger sista handen vid del 2 av memoarerna, som bl.a. kommer att handla om tiden då Livets ord bildades och skandalerna och mediauppmärksamheten i samband med de första åren. Ulfs memoarer är ju ett måste när det gäller dokumentation att ta del av om man verkligen vill ha kunskap om Livets Ord och inte bara är mån om att odla den negativa schablonbilden.
Fler länkar:
Eli Göndör: Vår svenska syn på tro unikt aggressiv
Klaus Misgeld: Också en fråga om religionsfrihet – fransk sekularism och svensk ministerutnämning
Helena Edlund: Elisabeth och alla vi andra obehagliga
Areopagen: Kristen minister i klister – eller ”religion som problem”
Johan Hilton: Luften i debatten är unken och instängd
1000 år av kristen tro i Sverige. 1000-årsaltaret vid Husaby Kyrka, Västergötland. I vår tid samlas kristna mer och mer oberoende av samfundsgränser och ber för enheten, för kyrkan, för världen.
[text uppdaterad 2013-09-20 kl 08.30]
Bengts Blogg 
Det är möjligt att kritiken mot Livets ord är simplistisk och karikerad som du säger men när jag läser din text slår det mig att du troligtvis inte läst några berättelser av människor som har lämnat utan du köper direkt bilden av rörelsen som dess grundare av livets ord ger dig. Nu är det inte så att det saknas andra bilder eller perspektiv och helle kleins twitter är faktiskt mycket möjligt ett sådant. När sedan säger att avhopparen heter kronlid i efternamn förstår jag att du faktisk inte har någon kunskap om de 1000 tals timmar som människor som har lämnat rörelsen har gått igenom i olika former av terapi och själavårds samtal på grund av hur de har skadats inom rörelsen. Självklart kan inte en rörelse endast tolkas av de som lämnat men knappast heller endast av den som varit med och grundat. Därför blir din text i sig själv patetisk och naiv.
Johan!
Det är bra att du konstaterar att det finns flera perspektiv och att bilden inte är entydig. Då har jag nått en av mina mål med texten som kritiserar just ensidigheten i de negativa bilderna, och framförallt ensidiga negativa schablonbilder hos många som inte alls är insatta i varken positiva eller negativa vittnesbörd utan bara lyssnar på hörsägen.
Jag förnekar inte att människor blivit skadade, det är sorgligt och beklagligt, det finns exempel på sådant inom andra samfund också, även Katolska kyrkan. Visst måste man ta det på allvar och granska vad som gick fel och lära sig av det, jag förnekar absolut inte det. Men för en rättvisande bild måste man ta del av annan dokumentation också för att få ett bättre helhetsperspektiv, det är det jag vill ha sagt.
I allt ideellt arbete, det gäller både med eller utan religiösa förtecken finns alltid risk att idealismen kan gå fel. Att göra Livets Ord till syndabock finner jag snarast vara ett sätt för övriga kristenheten att sticka huvudet i busken och inte granska vad som kan gå fel inom det egna ledet.
Johan!
En tanke till som jag glömde tillfoga i mitt tidigare svar: Inte bara så att det är negativt för oss övriga ”etablerade” kristna att göra Livets Ord till syndabock. Jag tror också det är mycket bättre för Livets Ord, dess utveckling och medlemmarnas välbefinnande att stå i gemenskap med övriga kristenheten och lära av de äldre samfundens vishet. En av de största styrkorna med Livets Ord under senare år är just öppenheten mot hela Kristenheten och att man erkänner att man inte är sig själv nog (det senare är kännetecknet för en sekt). Och som kristen ekumenisk gemenskap kan vi inte isolera någon enda lem i kroppen. Som Paulus skriver, kyrkan är som en enda kropp med många lemmar. Lider en lem lider hela kroppen, och går det bra för någon gläds hela kroppen med den.
Well min kritik var väl att du själv inte är särskilt insatt och av det du skriver förstår jag att du inte är det. Du kan börja med att ändra namnet Kronlid. Personen heter Per Kornhall och är fd lärare på Livets Ords Kristna Gymnasium. Vet inte vad du menar med helhetsperspektiv. Ingen har hela perspektivet men det är ett misstag att inte lyssna på människors berättelser. Tyvärr så är det ju väldigt lätt att bara lyssna på dem personer som verkar ha helhetsperspektivet. De som har tillgången till alla kanalerna att föra ut sitt budskap. Där är Livets ord som organisation experter det är jag den första att tillstå.
Jag anklagar inte Livets Ord men det är ett intressant exempel på hur sekter fungerar och vad som händer när någon börjar hävda ”sanningen” och hur det i sin tur skapar utrymme för en massa galenskap.
Johan!
Så pinsamt att jag skrev fel. Jag syftar givetvis på Per Kornhall. Jag ber den berörde och er alla om ursäkt och rättar genast texten. Tack Johan för påpekande.
Jag är inte obekant med Per Kornhalls historia och hans tankar om Livets Ord. Med helhetsperspektiv menar jag att ta del av alla källor, lyssna, ta in, utvärdera, tänka själv. Det innebär att både Kornhalls historia och de andra källor jag tagit upp i min text ovan är viktiga. Sedan är det klart att trots att vi har en sådan strävan, så ser vi alla med färgade glasögon och filtrerar selektivt. Jag gör inte anspråk på att vara den ultimata experten och den objektive bedömaren.
Men så långt jag kan se håller jag inte med om att man kan beteckna Livets ord eller Trosrörelsen i Sverige i stort idag som en sekt. Där håller jag inte med Kornhall om hans resonemang och bedömningar. Skulle man gå på det så skulle en stor del av kristenheten också behöva betraktas som sekteristisk. Det finns starkt fundamentalistiska grupperingar inom evangelikalism, pingströrelse och för den delen också inom traditionsinriktade katolska strömningar.
Jag menar att ett fruktbarare perspektiv än att peka ut Livets Ord som syndabock är att fokusera på att sekterism är något vi alla frestas att hamna i, ingen kan svära sig fri, och i det perspektivet är det bra och nyttigt att personer som Per Kornhall finns och fungerar som väckarklockor. Det är en debatt som är välkommen och som vi inte bör vara rädda för att ta.
Frestelsen till sekteristisk fundamentalism och enkla svar finns alltid och kan tyckas vara en lätt undanflykt från den moderna relativismen som tycks förneka varje objektiv sanning. Samtidigt står kyrkan och den stora kristna traditionen för en tro på något som inte är relativt, ett möte med den levande Jesus Kristus som är trons sanning.
Jag har skrivit mycket om kyrkans dialog med den moderna världen i perspektivet av Andra Vatikankonciliet vars 50-årsjubileum vi nu uppmärksammar, se texter från sista månaden på denna blogg. När vi diskuterar sekterism och Livets Ord och kristna ministrar så tror jag det är denna spänning mellan kyrkans tro och modernismen som ligger i botten, en spänning som enligt förre påven Benediktus XVI inte kan lösas upp, men som måste göras till en fruktbar spänning istället för att låsa fast oss i ett kulturkrig.
Så här sade Benedikt XVI vid julen 2005 i ett tal till kurian. Det sammanfattar mycket bra vad som står på spel:
Johan, man får naturligtvis ha vilka synpunkter man vill på Livets Ord. Känner själv tvekan till delar i deras förkunnelse. Men när det gäller Per Kornhall, bör man nog vara lite försiktig. Kornhall bedriver sedan många år en personlig vendetta mot Livets Ord och Livets Ords skolor och detta har inte med evolution eller vetenskap att göra. Kornhall var medlem i Livets Ord i ca 17 år (säger han själv) och lämnade sedan plötsligt rörelsen med buller och bång. Det är rätt uppenbart att han hyser en oerhörd bitterhet mot Livets Ord och dess medlemmar. Kanske med rätta, vad vet jag. Men om känslorna tar överhanden, hamnar man lätt fel.
Bengt
”Och som kristen ekumenisk gemenskap kan vi inte isolera någon enda lem i kroppen.”
Håhå jaja……som katoliker bör vi nog ligga lite lågt med att sätta oss på höga hästar i den nu pågående debatten ……….
Du som HYLLAR ledare / biskopar som ”pekar med hela handen” vilket bla innebär att ha makt att ”isolera lemmar” borde ligga extremt lågt fn……
// Irène
Irène!
Du säger två saker:
1. Katoliker bör ligga lågt och inte sätta sig på höga hästar.
Svar: Jag sätter mig inte på höga hästar och att jag talar betyder inte att jag anser min egen katolska kyrka vara förträffligare än andra. Vi är alla bristfälliga syndare, men skulle vi ligga lågt på grund av det vore det mycket som inte blev delat till uppbyggelse och stöd för varandra. Tvärtom, vi kristna skall samtala med varandra över samfundsgränser, både om positivt och negativt, för vi angår varandra. Vi talar som bröder och systrar i Herren, inte som förhandlingsdelegater för olika samfund.
2. Jag personligen bör ligga lågt för att…..
Svar: Tja, du kan ju alltid försöka lägga locket på, men för närvarande har jag ingen avsikt att sluta med mitt bloggande och närvaro på sociala media. Så många tecken och frukter som kommit av det hela gör att jag just nu bedömer jag skall fortsätta.
Bengt
”Tvärtom, vi kristna skall samtala med varandra över samfundsgränser, både om positivt och negativt, för vi angår varandra. Vi talar som bröder och systrar i Herren, inte som förhandlingsdelegater för olika samfund.”
Du är en ordförvrängare och kappvändare av Guds nåde….
Jag uttalar mig inte generellt om samtal över samfundsgränser. Du vet mycket väl min inställning på den fronten där jag varit ytterst kritisk mot B16 som favoriserat dialog ENBART med kristna som delade hans syn på kvinnliga präster och homosexuella men totalt negligerade dialog med tex Wir sind Kirche. Biskop Anders och andra biskopar följt B16 mönster……dvs biskop Anders flirtat med Ulf Ekman men utfärdat varning mot KV vilket du tyckte var TOPPEN !
Jag talar specifikt om reaktionerna på nya arbetsmarknadsministern där dina inpass som katolik visst kan uppfattas att du talar sittandes på höga hästar alternativt kastar sten i glashus……
Jag har INTE uttalat mig om dig generellt som bloggare ……….synd att din läsförståelse är så bristfällig…..
// Irène
Flera bra inlägg har skrivits i denna fråga under dagen:
Edward Blom konstaterar att fram till 1952 kunde enligt lagen en katolskt kristen inte bli minister i en svensk regering. Sedan dess har vi haft religionsfrihet. Men även om vi nu har religionsfrihet på papperet så känns det som om vi går mot en informell reglering av vilka religioner som tillåts i regeringen.
Läs hans blogginlägg här.
Louis Herrey svarar Jessica Schedvin på SVTdebatt:
Hyckleri att stämpla abortmotstånd som fundamentalism
Bengt,
Även jag har kommenterar utnämningen på min nya blogg, men med en lite annan infallsvinkel än många andra. Jag tycker att det är en positiv resa Elisabeth Svantesson har gjort, under förutsättning att hon är ärlig förstås. Att gå från att se tillvaron i svart-vitt till en nyanserad hållning visar på stor mognad. Att hon utvecklats från Ja till livets extremt negativa hållning till abort till att se frågan som komplex är också stort. Att se sin tro som något privat som inte andra ska lägga sig tyder också på att hon blivit klokare. Tänk om fler kunde respektera att människor tror olika eller inte alls och att det inte är något man nödvändigtvis måste ändra på.
http://annelimagnusson.wordpress.com/2013/09/19/aven-en-sektmedlem-kan-bli-aldre- och-klokare/
Anneli
Och varför skulle hon då inte vara ärlig. Vilket märkligt omdöme, snacka om att misstänkliggöra.
Staffan W,
Så synd att du inte tar fasta på det väsentliga i min kommentar, dvs att jag är imponerad över den utveckling Elisabeth Svantesson uppenbarligen genomgått. Ännu mer imponerad blir jag om det är som Bengt skriver att hon fortfarande är medlem i en församling med anknytning till Livets Ord.
Jag tror nämligen inte att det är lättare där än i Katolska kyrkan att stå för att man vill ha nyanserade diskussioner, att det inte finns några enkla svar när det gäller abort, samt att religion faktiskt är vars och ens privatangelägenhet.
Hur många fler i Livets Ord eller för den delen Katolska kyrkan vågar stå för det offentligt?
Anneli
OK, håller med, fastnade i detta med hennes ärlighet, som jag uppfattade att du ifrågasatte. Ibland är det ju nyttigt att ta en kopp kaffe och läsa om, innan man reagerar.
Bengt,
Varför respekterar du förresten inte Elisabeths Svantessons uttalade önskan att få ha sin tro privat?
Anneli
Anneli!
Tack för dina kommentarer. Jag läste också texten på din blogg samt den intressanta länken till religionsvetenskapliga kommentaren om fenomenet ”Spiritual bypass”. ”Överlevnadsstrategier” som du beskriver att plötsligt överge sin varma och godhjärtade natur för att anpassa sig till upplevda eller reella yttre krav istället för att ta med hjärtat i sitt tänkande är i grunden oetiskt, och kan i kritiska situationer bli farligt, antingen genom eget våld eller genom att passivt se på när övergrepp begås. Så bedömde man det ju också i Nurnbergrättegångarna. Hitlers medhjälpare kunde inte till sitt försvar hänvisa till att de var beordrade att göra det de gjorde.
Genom att vi människor har sådana tendenser, vare sig vi är religiösa eller inte, vare sig vi tillhör Livets Ord eller andra församlingar är det överallt viktigt att vi växer och mognar. Tro och andlighet instängd i privatsfären på detta sätt och länkad i patologiska banor kan ju bli väldigt farlig. Sekterism är på det kollektiva planet, skulle man kanske kunna säga, vad spiritual bypass är på det individuella.
Därför håller jag med vad många skrivit om att tron hos en offentlig person aldrig kan vara helt privat. Det är ett legitimt intresse att veta något om en offentlig person också på det planet, särskilt om personen tillhört en församling som uppfattats som sekteristisk.
Jag håller också med dem som säger att kristen tro och offentligt liv och politik inte kan isoleras i olika sfärer. Jesus var en offentlig person. Påven är en offentlig person. Som kristna är vi alla i de sammanhang vi står offentliga personer, vi är kallade att vittna om vår tro och låta den kallelse vi har genom vår tro göra avtryck genom det liv vi lever i tjänande och tjänst åt medmänniskan, i ett ärligt och uppriktigt engagemang i vårt arbete, vårt politiska uppdrag eller vad vi nu sysslar med i världen och samhället.
Som många säger: Staten skall vara sekulär, men samhället är pluralistiskt och i samhället kan vår tro inte trängas tillbaka till privatsfären. Av alla dessa orsaker tycker jag det är problematiskt att ES inte talar mer om sin tro. Det är OK att vara kristen, det är OK att vara medlem i en församling inom Trosrörelsen, det är OK att tycka att abort är problematiskt och att fostret är mera än en cellklump. Genom att tiga späder EO på fantasierna och ryktena om att hon tillhör en suspekt sekt, och hon missar chansen att lyfta upp abortdiskussionen till en mera nyanserad och mångfacetterad analys. Samtidigt förstår jag att hon ligger lågt, samhället är inte moget för en nyanserad diskussion om kristen tro, och jag misstänker att hon har direktiv från stadsministern att ligga lågt.
Men det är synd. Sverige skulle må bra om vi kunde lyfta på locket här och tala mer öppet om tro och andlighet i förhållande till politik och samhällsengagemang utan att det direkt låser sig i drev mot enskilda personer och ett kulturkrig mellan kristen tro och sekulärfundamentalism. I övriga Europa och USA är det inte alls på samma sätt. Angela Merkel är bekännade kristen, liksom president Obama.
Bengt
LO är kanske idag inte en sekt. Men det finns sekteristiska tendenser o de var värre förr.
Det är bättre att närma sig människor, än att stöta bort. Men var inte naiv. Det finns ett destruktivt mönster i historien. Jag vet själv hur det påverkade min omgivning/släkt på 80-talet.
En del har klarat sig igenom det med förnuftet i behåll. Andra har det gått värre för.
Kyrie eleison.
Anders!
Bra att du påpekar detta. Naiv skall man inte vara. Det kan låta som om jag upphöjer Livets Ord till något helt oproblematiskt genom att jag tar dem i försvar mot den mest okunniga och fördomsfulla kritiken.
Men i detta som i så mycket andra frågor som jag skriver om, så är min käpphäst att de flesta problem och frågor är inte isolerade till ett enda samfund utan har ekumeniska implikationer.
Nej, Livets ord är ingen sekt idag, mer än man i så fall skulle säga att många andra församlingar är, men man måste givetvis lyssna till kritik och vara observant på interna destruktiva tendenser.
Min förhoppning med det jag skriver är att andra kristna inte skall hamna i att göra Livets Ord till en syndabock och på så sätt göra sig blind för det som behöver göras upp med inom de egna leden, och likaså att Livets Ord inte skall ta på sig en offerroll där de förlägger allt det onda till en förföljande oförstående omgivning och på så sätt undgår att ta tag i det de behöver ta tag i själva.
I agree
Bengt,
Du tycker att det är synd att Elisabeth Svantesson inte talar mer om sin tro. Jag å min sida tycker att det är oerhört skönt med en person som delar min uppfattning att tro är en privatsak och står för det offentligt. Jag har känt mig ständigt ifrågasatt i Katolska kyrkan de senaste 2-3 åren. ES uttalande gör att det känns lättare för mig att stå för min åsikt. Med andra ord You can’t please all.
Jag har också dragit paralleller till de ”vanliga” människornas onda handlingar under nazitiden när det gäller”överlevnadsstrategin” att dela upp tillvaron i kyrkan och utanför kyrkan. Och det gör mig inte bättre till mods.
Att isolera sig i sin grupp, religiös eller annan kan förstås få fatala konsekvenser, vi behöver ju bara tänka på Knutbymorden. Men vad jag menar med att tron är privat är att jag inte vill ta varje tillfälle i akt att få någon annan att tro som jag. Alla jag känner vet att jag är katolik, men jag diskuterar bara tro om någon annan tar upp saken. Förvånansvärt många gör det.
Anneli
Jag menade nu med att tala om tron inte att ES skulle försöka övertyga andra, bara korrigera felföreställningar. Genom att inte säga något lämnar hon fältet fritt för spekulationer.
Pingback: Gamla och nya fördomar | Bengts Blogg
Efter att ha läst ditt svar förstår jag och uppskattar hur du tänker. Det som jag kan tycka är synd i så fall är att frågan om sekterism över huvud taget inte diskuterats vad jag känner till inom församlingen. Däremot så har jag många kontakter som har lidit skeppsbrott i livet på grund av hur bibelorden har predikats och hur människan har omtolkat världen till att handla om en kamp inte bara gentemot andemakter utan även gentemot sig själva där man börjar tvivla och ifrågasätta sådant som tidigare har varit självklart och gjort att man har kunnat fungera i ett socialt sammanhang.
Just såna frågor är ju någonting som kännetecknar sekter.
Att världen plötsligt består av kamp gentemot det som kallas djävulens tankar.
Att man är rädd för att visa svaghet och inte har en tillräckligt hög bekännelse.
Att man bryter kontakten med släkt och vänner eftersom dessa inte förstår den andliga världen. Att man ser upp till sk andliga ledare till den grad att det närmar sig avgudadyrkan.
Att samröre med andra rörelser inom kristenheten/politiken/samhället i själva verket blir farliga eftersom de predikar ett felaktigt evangelium/budskap.
Här finne exempelvis en berättelse som beskriver hur sekter fungerar. http://antropomorf.se/2013/07/26/orkar-livets-ord-mota-oss-som-tagit-skada-av-deras-verksamhet/
Sen håller jag med om att sekt tendenser kan finnas överallt i samhället. Nu är det väl så att det inte finns någon enhetlig definition av vad en sekt är därför nöjer jag mig med att säga att tendenser kan finnas.
Johan! Tack för svar. Jag kan inte annat än att hålla med dig om det du skriver om sekterism. Sedan vill jag verkligen hoppas att man också inom Livets Ord lär av sina misstag och diskuterar dessa saker. Sådan självrannsakan och utveckling är livsviktig.