Påven har mycket överraskande i samband med att de 6 första månaderna av hans pontifikat har gått till ända låtit sig intervjuas av Fr Antonio Spadaro, redaktör för den i italienska Jesuit-tidskriften “La Civilta Cattolica” där den publicerades igår och samtidigt på olika språk i 16 olika tidskrifter knutna till Jesuitorden världen runt. En jesuitbroder twittrade skämtsamt att det är påvens första mirakel att de som varit involverade i publiceringsarbetet har kunnat bevara hemligheten:

To achieve the surprise release of the interview with Pope Francis, 16 Jesuit journals had to keep a secret. Pope Francis’s first miracle?

— James Martin, SJ (@JamesMartinSJ) September 20, 2013

I den långa intervjun talar påven öppenhjärtigt om sig själv, sin litterära och konstnärliga smak, om hans liv i Jesuitorden, hans erfarenheter av bedömning och urskiljning inför viktiga beslut och andra teman som är aktuella och viktiga i dagens kyrka.

I Sverige fick de som lyssnade på P1´s Människor och tro under torsdagen veta att den skulle komma då Ulf Jonsson SJ och Birgitta Gelotte från SUK intervjuades. Lyssna här.

Intervjun betraktas som historisk och har gett ekon i världspressen. Här historien bakom om hur intervjun kom till.

Hela intervjun på engelska här.

Signum har gett ut ett extranummer som kom ut igår där hela intervjun ingår. En förkortad version av intervjun samt länk till hur du kan beställa Signum på internet här.

Efter en första genomläsning av intervjun är jag beredd att hålla med om att den är vad som sagts, historisk. Inte så att påven ändrar på något av det som är grundläggande kristen och katolsk tro, men den pastorala tonen och lyhördheten för dagens människa och den pastorala omsorgen och att inte bara bekymra sig om budskapets formella innehåll, utan hur man talar på ett sätt så att dagens människor uppfattar budskapet.

Vad påven gör är att spänna hästen för vagnen istället för tvärtom. Kyrkan har tidigare ofta talat på ett sätt som att först kommer dogmer och moral, sedan Guds kärlek. Nu vänder påven på det, och säger att först kommer Guds barmhärtighet och kärlek som är avsedd för alla människor, i ljuset av det tänds kärleken i människors hjärta, då blir man också villig att förändra sitt liv och följa budorden och trosläran, dogmatiken får en mening genom den existentiella erfarenheten av mötet med Jesus.

Påven ger en väldigt talande bild för detta: Kyrkan skall vara som ett fältsjukhus, öppet för alla sårade och behövande människor, inte som ett litet kapell där bara några få utvalda ryms.

Min reflektion: Som i bönen Fader vår:
Först nämns Guds kärlek…

Låt din vilja ske som i himlen så också på jorden.
Ge oss idag vårt dagliga bröd.
Förlåt oss våra skulder…

…Vilket leder hjärtat till omvändelse:

…så som också vi förlåter dem som står i skuld till oss.
Inled oss inte i frestelse.
Rädda oss från det onda.

Låt mig bara citera några som jag tycker höjdpunkter från den alltigenom mycket läsvärda texten som får hjärtat att brinna precis som hos lärjungarna på väg till Emmaus:

”Vi måste förkunna evangeliet på alla vägar, förkunna den goda nyheten om Guds rike och också med vår förkunnelse bota alla slags sjukdomar och sår. I Buenos Aires fick jag brev från homosexuella, som är socialt brännmärkta därför att de säger att de känner att kyrkan alltid har fördömt dem. Men kyrkan vill inte göra detta.”
….

”Religionen har rätt att uttrycka en åsikt till människors tjänst, men Gud har vid skapelsen gjort oss till fria varelser: man får inte utöva andligt tvång mot personers privatliv.”
….

”En gång frågade mig någon provokativt om jag godkände homosexualitet. Då svarade jag med en motfråga: ’Säg mig, när Gud ser en homosexuell, ser han på den människan med kärlek eller avvisar han henne med ett fördömande?’ Vi måste alltid se människan. Här träder vi in i människans mysterium.”
…..

”Vi kan inte hålla på att insistera enbart på frågor om abort, homoäktenskap och bruket av preventivmedel. Det är inte möjligt. Jag har aldrig talat mycket om dessa saker, och somliga har klandrat mig för det. Men när man talar om dessa frågor, så måste man sätta in det i en kontext. Kyrkans åsikt är för övrigt välkänd, och jag är en kyrkans son, men man måste inte ständigt hålla på att tala om detta.”
—

”Lärodokumenten, både de dogmatiska och de moraliska, har heller inte alla samma tyngd. En pastoral missionsstrategi är inte besatt av att osammanhängande inpränta och genomdriva en mängd doktriner.
…

”En missionerande förkunnelse är koncentrerad på det väsentliga, detta som kan väcka nyfikenhet och verka attraktivt, det som får hjärtat att brinna som hos lärjungarna i Emmaus. Vi måste alltså finna en ny balans, så att kyrkans moraliska lärobyggnad inte faller ihop som ett korthus, förlorar sin fräschör och sin evangeliska väldoft. Evangeliet måste bäras fram enklare, djupare, varmare. Och utifrån detta budskap kommer så de moraliska konsekvenserna.”
…

”Evangeliets budskap får inte reduceras till bara några aspekter som, hur väsentliga de än är, inte ensamma kan visa på hjärtpunkten i Jesu Kristi budskap.”
…

”…predikan, en verklig homilia måste börja med den primära förkunnelsen, budskapet om frälsningen. Det finns inget mer solitt, djupt och tryggt än detta budskap. Efter det kan man hålla en katekes. Därefter kan man också nämna de moraliska konsekvenserna. Budskapet om Guds räddande kärlek kommer alltså före de moraliska och religiösa förpliktelserna. I dag verkar det ibland som om det vore tvärtom.”
…
”Biktstolen är inte en tortyrkammare utan platsen för barmhärtighet, där Herren sporrar oss att göra det bästa vi förmår.”

Jag är lite kluven inför de som jag kan tycka överdrivet översvallande reaktionerna från pressen. Ofta kritiserar vi pressen för alltför negativa enkelspåriga rubriker om det som händer i kyrkan. En del av det positiva som skrivs nu kan också kännas oanalyserat: Nu är plötsligt ”homosexuella, frånskilda och kvinnor som gjort abort välkomna i kyrkan” heter det, som om de inte varit välkomna tidigare också (det kanske inte alltid låtit så i retoriken, men i praktisk själavård har de alltid varit välkomna).

Många kommer säkert att kritisera påven nu, just för att han talar för lite om moralregler, men påven har helt rätt i de prioriteringar han gör. Vad hjälper det att enbart tala om moralregler om människorna stänger sig för evangeliets budskap i alla fall. Den första förkunnelsen måste öppna upp hjärtana, så att människan blir lyhörd och mottaglig för Guds nåd. Den grundläggande etik som ligger i de tio budorden och den naturliga lagen inskrivna i våra hjärtan genom samvetet är så övertygande i sig själv att deras giltighet står och faller inte med att kyrkan ständigt talar om det som första prioritet.

Jag skall återkomma till intervjun med påven som redan diskuteras livligt på våra sociala media. En intressant punkt är det som rör män och kvinnor i kyrkan.