Förra veckan inleddes med att påve Franciskus tillkännagav att helgonförklaringsceremonin för de båda påvarna Johannes XXIII och Johannes Paulus II kommer att äga rum den 27 april 2014. Som katolik förväntas man jubla över sådant, och visst, jag tycker det är festligt och fint och känner glädje över att människor som betytt mycket för vår tro på detta sätt ställs fram som exempel för allas vår strävan efter helighet. Samtidigt känner jag mig lite kluven. En övermättnad på denna typ av arrangemang infinner sig lätt. Det finns en risk att jublet och feststämningen övergår i idoldyrkan. Helgonen får stå för den helgelse vi inte själv orkar leva upp till.
För det kristna livet levs i vardagen. Vi möter Gud i medmänniskan, i bönen och i mässan varje gång vi firar den. Påve Franciskus med sin enkla framtoning påminner oss ofta om det. Han inledde sitt besök i Assisi den 4 oktober med att besöka ett hem för handikappade barn. Han kommenterade också katastrofen med båtflyktingarna på väg till Lampedusa och sade att det är en skam att sådant behöver hända.
Påven är också i färd med att reformera kurian och Katolska kyrkans ledning och göra den mer effektiv och decentralicerad, mindre Vatikan-centrerad. Kardinalsrådet bestående av 8 tunga kardinaler från hela världen sammanträdde i förra veckan för första gången, och nästa möte kommer att vara i december.
Påvens långa öppenhjärtiga intervju med Fr Antonio Spadaro SJ, redaktör för den i italienska Jesuit-tidskriften “La Civilta Cattolica” som publicerades i 16 jesuit-tidskrifter över hela världen har fortsatt att kommenteras under veckan. Samtidigt publiceras ytterligare en intervju med påven i italienska La Repubblica, gjord av tidningens ägare E Scalfari.
Dessa två påve-intervjuer diskuterades i P1´s Teologiska rummet i går av 3 katoliker, dominikansyster Madeleine Fredell, DN´s ledarskribent Erik Helmerson och jesuitprästen Ulf Jonsson. Programmet är mycket värt att lyssna till och ger en bra inblick i påvens sätt att tänka, och ger en aning om hur han tänker leda kyrkan.
Påven har i intervjuerna betraktas som mycket radikal, men som alla var ense om i programmet, han ändrar egentligen inget i kyrkans lära, utan lyfter fram det som alltid varit katolsk tro. Sista årens polariserade debatt har ofta dolt detta.
Bengts Blogg 
Hej Bengt!
Jag är lite intresserad av det här med påve Franciskus och hans reform av kyrkan, och undrar hur du tror att detta kommer påverka katolicismen i det stora och kanske till och med samhället och världen? Tror du att de kommer öka i anhängarantal eller förlora medlemmar?
Tacksam för svar!
Hej Matilda! Vi lever i en spännande tid. Påve Franciskus tror jag är den påve vi behöver just nu och som fortsätter att verka i Andra Vatikankonciliets anda med fokusering på ekumenik och öppen dialog med dagens värld, samtidigt hängiven Kristus och fylld av helig Ande och betonar kyrkans evangeliserande uppdrag. Totalt sett sker ju en tillväxt av kristenheten idag i stora delar av världen, medan det sker en tillbakagång i den sekulariserade västvärlden. För att vinna västvärlden för Kristus tror jag det behövs mer än den tillfälliga entusiasm som nu finns för den nye påven. Återstår att se hur utvecklingen på sikt blir i vår del av världen, men jag tror påven som den person han är och med den karisma han har verkar i positiv riktning. Men som sagt, det behövs mer än en karismatisk påve.