Obducenten och Allmänläkaren parallellfall till Thomas Quick

Publicerat den 27 oktober, 2013 av Bengt Malmgren

De flesta minns säkert detta uppmärksammade rättsfall där två läkare, en obducent och en allmänläkare dömdes för mord och styckning av Caterine da Costa, en kvinna som försörjde sig på prostitution och var drogmissbrukare. 10 juni 1984 försvann hon och några veckor senare återfanns hennes styckade kropp utspridd på olika ställen. En obducent och en allmänläkare åtalades  för att tillsammans ha mördat och styckat Catrine da Costa på Rättsläkarstationen i Solna. De friades så småningom från mordmisstankarna då bevisningen var otillräcklig, men tingsrätten uttalade i sina domskäl att det var ”ställt utom allt rimligt tvivel” att läkarna hade styckat den mördades kropp. Läkarna hade inte åtalats för styckningsbrottet och preskriptionstiden hade gått ut, därför gavs de inte chansen att försvara sig mot anklagelsen i den delen.  Läkarnas framtid och karriär ruinerades, de fråntogs sina läkarlegitimationer. Vid ett skadeståndsmål mot staten 2010 beviljades inget skadestånd.

Denna historia innehåller samma ingredienser som Thomas Quick-fallet. Rättsväsendet förförs av psykoterapeuter och andra experter som ansågs ha insikt i det omedvetna, som vanliga människor inte kunde genomskåda, rituella övergrepp och återuppväckta minnen av incest i barndomen med mera

Det visar sig att också detta fall har förgreningar till Margit Norell. Hanna Olsson, prostitutionsutredare åt staten på 1970-talet hade gått i terapi hos Margit Norell. Utifrån ett radikalfeministiskt könsmaaktsperspektiv drev hon starkt tesen att de båda läkarna var skyldiga. I DN 29 mars 1988 skrev hon:

”Offret är en prostituerad kvinna och de två åtalade männen är läkare. Klass och könsfrågorna sätts här på sin spets. Män som yrkesmässigt tillhör en social elit misstänks för mord på en kvinna som har lägst rang i vårt samhälle. Detta faktum är det omöjligt att bortse ifrån i det här målet. Det finns med som en osynlig grund, både i hanterandet av målet och i diskussionen kring det.”

I sin bok om fallet från 1991 utgår hon från att läkarna är skyldiga och bortser från alla fakta som kan störa den entydiga bilden. ”Läkarna som lustmördare motsvarade alltför väl en feministisk och socialistisk önskedröm” skriver Marianne Ahrne på bloggen om skadeståndsrättegången hon drev tillsammans merd läkaren och psykoterapeuten Rigmor Robèrt. Bloggen heter:

CATRINE OCH SYNDABOCKARNA 2009 – 2011

och är mycket läsvärd för den som vill förstå mera av den tankeepidemi som på 1980-talet utbröt i den psykodynamiska terapins värld som ledde till de mest absurda häxprocessen. Många har insett vad de var indragna i och ändrat sig, Robert och Ahrne kallar den ”återtågets hjältar”.

Hanna Olsson omnämns i Dan Josefssons bok om Quick-fallet. Hanna Olsson fanns med i Margit Norells närmaste krets, och enligt personer som Dan Josefsson intervjuade var det Margit Norell som pressade Hanna Olsson att ta offentlig strid mot läkarna (sid 206).

Sture Bergwall, alias Thomas Quick kommer, i den mån han inte redan är det, att bli helt upprättad i den allmänna opinionens ögon, medan allmänläkaren och obducenten inte fått samma självklara upprättelse.  Om läkarna hade fått ett skadestånd från staten i samband med att målet drevs 2010, så hade det åtminstone varit lite plåster på såren och hjälp med rehabilitering av deras rykte. Nu återupprepades istället den kränkning mot dem som en gång startades genom häxprocessen mot dem.

Publicerat i Samhälle | Märkt | 10 kommentarer

Skrämmande men nödvändig historia att berätta

Publicerat den 26 oktober, 2013 av Bengt Malmgren
mannensomslutadeljuga

Dan Josefssons nyutkomna bok som granskar psykoterapin och rättegångarna mot Thomas Quick/Sture Bergwall

Då Göran Källberg kom tillbaka som chefsöverläkare till Säters Rättspsykiatriska klinik i mars 2001 och i stark protest från psykoterapeuterna  började trappa ner de hästdoser av lugnande mediciner och värktabletter han hade och den värsta abstinensen klingat av började Sture Bergwall må bättre. På sid 505 i Dan Josefssons bok beskrivs läget genom citat från journalerna: ”av och till har han ångestattacker, men de har inte ökat, snarare avtagit. Det är således ovanligt lugnt runt patienten för närvarande… Han beskriver sitt annorlunda upplevande som att ha har ‘en större integritet’ samt en annan upplevelse av kroppen… Sture beskriver hur han idag har tillgång till sig själv som person, sin kropp och sitt inre psykiska liv…”.

Efter att ha sträckläst denna skakande bok på några dagar kändes det som att äntligen ha kommit ut på lugnt vatten efter en infernoartad forsfärd i narkotikapåverkad dimma fylld av makabra fantasier med rituella likgömslen, kannibalism, dödade foster, incest och ett antal väletablerade och värlrenomerade personer som dras in och snurrar med i denna helvetesvirvel.

För första gången på många år kunde Sture erfara hur det kändes med en omedicinerad kropp. Han drog med fingertopparna över huden och upplevde senastionern han inte kunde minnas att han känt under hela sitt liv. Hans personlighet förändrades och han blommade upp. Olika symtom och psykiska störningar försvann. Minnesluckor liksom förvirring, upphetsning, ångest, depression, hallucinationer är vanliga biverkningar av Stesolid, Xanor och Halcion som är några av de preparat Sture var ordinerad.

Ett genuint möte mellan personer bygger på ömsesidig respekt och att det finns ett givande och tagande. Det finns i relation till motparten en osynlig gräns man inte får överskrida. Överskrids den gränsen går det genuina mötet över i manipulation. Olika grupp-miljöer kan fungera på olika sätt och innehålla mer eller mindre av respekterande öppenhet respektive kontroll och manipulation. När man kommer in i en grupp anar man ofta intuitivt hur gruppklimatet är i detta avseende.

I grupper där manipulation och kontroll satts i system på bekostnad av ömsesidighet och respekt talar vi om sekter.  I samband med ideologiska grupperingar och fundamentalistiska religiösa rörelser är vi införstådda med att det kan gå över styr på detta sätt ibland, men inom psykoterapins värld, där man förväntas ha så pass mycket självkännedom att man har koll på sina motöverföringar och dessutom handledning så att det man inte ser själv blir granskat och belyst från flera håll av kolleger.  Men ett sekteristiskt klimat var precis vad som rådde på Rättspsykiatriska kliniken i Säter i gruppen som hade hand om behandlingen och psykoterapin med Sture Bergvall. Sedan kom också rättsväsendet med polisutredare, åklagare, försvarsadvokat och sakkunnig minnesexpert att dras in i samma sfär, med katastrofala konsekvenser som följd. Det hela fick även förgreningar till justitiekansler Göran Lambertz  som efter en summarisk titt på ärendet beslöt att inte utreda klagomål mot åklagaren Christer van der Kwast.

En gåta för mig är hur man över huvud taget kunde tro att psykoterapi kunde vara verksamt på en så tungt medicinerad person. Han kan inte minnas från dag till dag och integrera de eventuella insikter han gör i psykoterapin. Det framkommer att Sture Bergwall hade stora minnesluckor från tiden mellan 1997 och 2001.

En person beskrivs som central spindel i nätet för hela terapigruppen på Säter: Psykoanalytikern Margit Norell med privatpraktik i Stockholm dit alla terapeuterna åkte en gång i veckan för att få handledning. Margit kunde vara både teraput och handledare åt sina klienter, dessutom hade Margit även direktkontakt med Sture genom brev, och vid ett tillfälle kom hon t.o.m. och besökte honom på kliniken. Det verkar som om inga normala professionella regler gällde.

Det är ett gediget efterforskningsarbete Dan Josefsson gjort för att kartlägga vad som faktiskt hänt. Han har samlat in dokumentation, journaler, brev och Sture Bergwall själv har försett honom med mycket material. Förutom Sture Bergvall har han intervjuat ett stort antal personer som varit involverade i nätverket kring Margit Norell och Sture Bergwalls terapi på Säter. En del personer har gärna låtit sig intervjuats, och varit närmast lättade och haft ett behov att berätta om detta som de burit på, samtidigt har det varit ett minerat och känsligt område att få information från den inre kretsen om Margits Norells roll i det hela. Därför har han i några fall fått wallraffa sig in genom att utge sig för att skriva en bok om objektrelationsteori och i den egenskapen vara intresserad av att intervjua personer som stått Margit Norell nära.

Margit Norell var med i Psykoanalytiska föreningen, men bröt sig ur den och samlade runt sig en grupp och startade Holistiska föreningen som hade en objektrelationistisk inriktning till skillnad från Psykoanalytiska föreningen som höll sig strikt till Freud.

Margit beskrivs som en person med karisma och stor auktoritet. Hon var mycket bestämd och alltid tvärsäker på hur saker förhöll sig. Hon tolererade inga motsägelser och ingen kritik. Personerna i den första handledningsgruppen i Holistiska föreningen blev varse detta mer och mer, och upptäckte också att hon läckte personligt konfidentiella saker om den ene i gruppen till den andre.  En efter en tog man avstånd från henne, gruppen upplöstes och hos stod ensam.

Möjligheten att handleda terapeuterna på Säter blev hennes andra chans, vilket dock skulle sluta i en betydligt större katastrof. Under 1980-talet rådde en stor behandlingsoptimism i psykiatrin, och man sökte nya terapeutiska vägar också för de svårast sjuka människorna på våra mentalsjukhus. Det fanns eldsjälar som var orädda att pröva nya grepp. Kurator Barbro Sandin var en sådan person som inledde terapi med Säter-patienten Elgard Jonsson som hade schizofreni. Det hela blev mycket lyckat, och Elgar rehabiliterades. Barbro Sandin har beskrivit processen i boken Den zebrarandiga pudelkärnan och Elgard själv skrev boken Tokfursten om sin egen lyckade terapi. Den s.k. Säter-modellen utvecklades på grundval av Barbro Sandins arbete. Teorin var att det fragmenterade psyket vid schizofreni berodde på känslomässig utvecklingsstörning i tidiga barndomen.  Föräldrarna blev ofta anklagade som orsak till sjukdomen, men idag har man frångått denna teori och anser att orsakssambanden vid schizofreni är betydligt mer komplexa. Det gick inte att upprepa resultaten med Sandins första terapi, där det lyckade resultatet förmodligen mera berodde på ett engagerat allmänt omhändertagande och intresse för patienten än på behandling enligt en viss teori. Margit Norell var i början handledare åt Barbro Sandin, men Barbro bröt sedan med henne. Barbro Sandin flyttade från Säter och öppnade ett vårdhem i Ludvika där hon tillämpade modellen, men det blev ingen stor succé.

Istället blev Margit Norell handledare och åt flera psykologer och läkare runt Sture Bergwall. Gruppen på Säter åkte regelbundet till Margit i Stockholm och fick handledning av henne. Flera beskriver att de hade en mamma-relation till henne. Även Sven Å Christianson som anlitades som minnesexpert under mordutredningarna gick i terapi hos Margit samtidigt som han deltog i utredningarna.

Margit och gruppen kring henne var övertygad om teorin att patienter i terapi kunde få förträngda barndomsminnen av sexuella övergrepp.  En av psykologerna på Säter berättade för Sture Bergwall att hon själv i sin egen terapi började minnas sådant. Hon skrev privata brev till Sture som var mycket personliga och öppenhjärtliga. Sture hade bevarat dem i sitt arkiv som han ställde till Dan Josefssons förfogande.

Teorin i Margits grupp på Säter var att seriemorden hade sin förklaring i att Sture återgestaltar  sexuella övergrepp han hade erfarit i barndomen. Han hade inga minnen av detta eller hade yppat något sådant från början, men detta fiskade man efter i terapin, och så småningom får man fram en historia, den s.k. Simon-händelsen som såg ut såhär:  1954 fick Stures mamma ett missfall. Fostret, ”Simon” föddes med navelsträngen runt halsen just när pappan var i färd med att våldta 4-årige Sture och mamman kom in i rummet. Föräldrarna styckade Simon och åt av kroppen och tvingade Sture att också äta. Därefter packade pappan in delarna av Simon i en pappkartong och tog med sig Sture till en udde där de begravde likdelarna i en grop.

Stures seriemördande och sedan placerande av kroppsdelar i olika rituella gömslen skulle ha med detta barndomstrauma att göra. Kritiken av teorin om undangömda traumatiska barndomsminnen har varit stark. Flera forskare visat att det är nästan omöjligt för människor med traumatiska minnen att glömma vad de har varit med om, även om de skulle önska det, medan risken är stor att suggestiv terapi kan väcka falska minnen.  Stures familj var mycket kritisk till terapeuterna på Säter och förnekade på det bestämdaste att sexuella övergrepp förekommit i det Bergwallska hemmet.  Men det var Sture som blev trodd, och syskonens förnekande förklarades med att de också var så traumatiserade att de förträngt vad de varit med om.

Det visade sig att även minnesexperten  Sven Å Christianson, nu professor i psykologi gick i terapi hos Margit Norell samtidigt som han skrev intyg till domstolarna om vad Bergwall kunde minnas. Hans vittnesmål var avgörande för att Sture fick fällande domar.
I en av rättegångarna återgavs Christiansons expertvittnesmål i domskälen: att det är typiskt vid denna form av mord ”att gärningsmannen oftast blivit utsatt för fysiska eller psykiska övergrepp under uppväxttiden … Morden kan ses som en form av berättelse, ett omedvetet berättande om sina upplevelser”.

Dan Josefsson är starkt kritisk till Christiansson och menar att han kompromissar med sitt bättre vetande som minnesforskare.  Till saken hör att Christiansson senare kom ut med en bok år 2009, I huvudet på en seriemördare, där flera av de citat från seriemördare som refereras till uppenbarligen härstammar från Sture Bergwall utan att det anges. Eftersom Bergwall nu är friad är det ju falska seriemördar-citat som ligger till grund för de teser Christiansson söker visa i boken. Samtidigt anförde han som sakkunnig i rätten skäl som han hämtade från den forskning han själv bedrev bl.a. med utgångspunkt från Bergwall. Argumentationen biter sig själv i svansen.

Psykologen och psykoterapeuten Cajsa Lindholm var knuten till Säter som handledare under 90-talet och tillhörde liksom chefspsykologen på Säter Birgitta Ståhle Margits inre krets. Hon var handledare och terapeut åt två av psykologerna på Säter. Hur sammanblandat allt kunde vara illustreras av denna lilla detalj: När Göran Kjällberg bestämt sig för att avgifta Sture från de stora doserna lugnande mediciner väckte detta starka protester från en samlad allians av Sture och hans terapeuter. Birgitta Ståhle försökte övertala Göran att ändra sig, och en dag dök ett brev upp från Cajsa Lindholm där hon försökte övertala Göran Källberg att ge tillbaka Sture sina mediciner. Göran blev mycket upprörd över brevet och förstod att det i praktiken var Margit som försökte styra hur han skötte sitt jobb. Cajsa Lindholm skrev också brev direkt till Sture. I boken (sid 503) återges ett citat från ett av breven.

Detta är en skrämmande berättelse om hur fel det kan gå även i de mest etablerade och respekterade sammanhang.   God utbildning, intellekt och god social etablering är ingen vaccination mot destruktiva grupprocesser och sekterism. Tvärtom är det känt att välutbildade personer i yngre medelåldern är en grupp som ofta återfinns i sekter.

Det mest skrämmande i historien är inte Margit Norell själv. Hon skildras med stor sympati, författaren går igenom hennes bakgrundshistoria på ett sätt som gör att man kan förstå hur det blev som det blev med henne. Med andra personer runtomkring sig som kunde ge henne motstånd skulle hennes begåvning kanske kommit till sin rätt på ett helt annat sätt. Men det som skrämmer mest är hur det mitt i det etablerade samhället kan uppstå sådana sekteristiska processer som drar med sig psykologer, läkare, polisutredare, advokater. Som väl är spricker till slut bubblan, och i bakåtperspektiv kan vi studera vad som hänt.

Jag märker att en del journalister som skriver om detta dömer ut hela psykoanalysen och dess senare utveckling med objektrelationistiska teorier. Detta är inte adekvat. Lika lite som man kan döma ut hela kristendomen på grund av Knutby, så kan man döma ut psykoanalysen på grund av detta. Missbruk av religioner, ideologier, vetenskapliga teorier kan uppstå var som helst. Det gäller att skilja på det konstruktiva och det missbrukade. Freud studerade människans psyke utifrån de terapisessioner han hade där patienter utifrån metoden med fria associationer fick närma sig sitt undermedvetna. Han försökte inte påverka, men utifrån sina observationer skapade han sina teorier, en del står sig fortfarande, en del har utvecklats och reviderats av senare generationers psykoanalytiker.

Vad som skedde i Margit Norells grupp, och i terapin med Sture Bergwall var inte att man studerade psyket och utifrån det förfinade sin teori, utan att man hade en teori från början, och genom manipulation och suggestiv behandling försökte anpassa patienten till teorin. Margit Norell hade intentionen att skriva en bok om Thomas Quicks värld som skulle bevisa hennes teorier. För det ändamålet var det mycket viktigt att man skulle få napp i att hitta någon av de likgömmor som Sture Bergvall påstod han hade upprättat, och i den uppgiften lades åtskilliga miljoner ner på spaningsarbete utan att man hittat ett enda tekniskt bevis. En gång tömde man en hel sjö på vatten i finkammandet efter likdelar.

Det är en nödvändig bok Dan Josefsson skrivit, det skulle vara en svår förlust för samhället om inte mystiken kring denna historia hade skingrats. Många av de inblandade är inte längre troende utan har genomskådat det som skett, men en inre krets finns fortfarande som har svårt att erkänna att man bedragits genom att låta sig involveras i detta projekt. Inte minst på Säters Rättspsykiatriska klinik behöver man rannsaka sig själva och göra en ordentlig genomgång av hela historien från början till slut. Men boken är en nyttig lärdom för alla oss som jobbar inom psykiatrin. Den stämmer till ödmjukhet. Man kan inte ta något för givet, utan måste alltid ha säkerhetslinan med sig och granska vad man gör och vara beredd till omprövning. Ett varningstecken är när man börjar bryta mot väletablerade professionella rutiner.

Publicerat i Samhälle | Märkt , , | 7 kommentarer

Biskop eller teolog?

Publicerat den 20 oktober, 2013 av Bengt Malmgren

Joseph Ratzinger, påve emeritus Benedikt XVI var noga  att skilja mellan förvaltningen av Trons skatt som tillkommer läroämbetet, biskoparna och teologin som är en intellektuell disciplin som reflekterar över trosinnehållet.

Jag hittade en intressant text av kardinal Ratzinger om Katolska kyrkans katekes från 2002 – Är Katolska Kyrkans Katekes aktuell idag? Tankar tio år efter utgivningen. Texten finns i boken På väg till Jesus Kristus (Catholica förlag 2006 med texter av Joseph Ratzinger/Benedikt XVI). Jag läser:

”Teologin ‘uppfinner’ inte genom en intellektuell reflexion vad som är möjligt att tro och vad inte – om det vore så skulle den kristna tron bara vara en produkt av vårt eget tänkande och alltså ren religionsfilosofi. Teologisk vetenskap som förstår sin roll rätt är istället ett försök att förstå den ingenkännandets gåva som föregår den. I detta sammanhang  citerar katekesen Augustinus berömda sentens som sammanfattar det teologiska bemödandets väsen på följande klassiska sätt: ‘Jag tror för att förstå och jag förstår för att bättre tro’ (KKK 158, Sermones 43,7,9:PL38)”

Är det inte så att Antje Jackelen i de uttalanden som uppmärksammats på sista tiden mer talar som teolog och religionsfilosof än som biskop, medan förväntningarna är att hon skall vara biskop och stå för Kyrkans tro utan att sväva på målet? Människor förväntar sig att kyrkans herdar står för en tro som har ett begreppsmässigt innehåll.

”Det finns en märklig uppfattning om att den enes tydligt formulerade ståndpunkt på något sätt exkluderar andras åsikter eller begränsar andras möjligheter att också formulera tydliga ståndpunkter”, skriver prästen Patrik Pettersson på bloggen Kyrkliga ting. Han fortsätter:

”Det är i konfrontationen mellan olika och tydligt formulerade övertygelser i den intellektuella dialogens form som vi lär oss något nytt om teologi och tro av varandra, inte i det tysta samförståndet kring en till intet förpliktigande och substanslös kyrklig slogan eller två. I den meningen och därför är teologisk tydlighet inte bara önskvärd utan helt nödvändig.”

Tydlighet med trons innehåll och teologisk reflektion utesluter inte varandra, men det tycks utkristallisera sig en ny postmodern doktrin (neoliberalteologi var det någon som kallade det) enligt vilken Kyrkan inte får sätta ner foten och säga att något är mer sanning än något annat. Jag tror varken Antje Jackelen eller Åke Bonnier vill gå så långt, men deras fans på t.ex. Dagens Seglora och Katolsk Vision tycks framhäva just otydligheten och stämplingen av dem som önskar tydlighet som ”trospoliser” med en ängslig och intellektuellt inskränkt tro som deras främsta merit.

Men nu är det inte bara de kyrkligt aktiva grupprna som önskar mer tydlighet, också de inte så engagerade kulturkristna, och nu kommer också Lena Andersson som ateistisk humanist med en filosofisk kritik av otydligheten. Det är sant att ateistiska humanister ofta föredrar att betrakta kristendomen ur fundamentalistiskt perspektiv, för att det är lättare att kritisera en sådan schablonbild än en mer teologiskt och filosofiskt utvecklad sådan, det kan man också kalla tankemässig lättja, men jag tycker inte det är frågan om det här, Lena Anderssons kritik har mera substans än så.

Tron förvaltad av Kyrkan har allderlses klart ett innehåll. Det är en sak man måste vara tydlig med. Sedan måste tron tolkas och omsättas i vardagen och bli levande reflekterad genom den Helige Ande.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 9 kommentarer

Fatima

Publicerat den 19 oktober, 2013 av Bengt Malmgren

fatimamadonnanbarn Över 150.000 människor kom till Petersplatsen söndag den 13 oktober 2013, festdagen för Vår fru av Fatima för att se påven Franciskus helga världen till Marias Obefläckade Hjärta. Mariastatyn  Vår Fru av Fatima hade kommit till Petersplatsen från Fatima i Portugal på lördagkvällen. Genom denna akt följde han en tradition från påvarna Pius XII och Johannes Paulus II, den senare gjorde detta två gånger. Termen helga (consecrate, make sacred) innebär en akt som för oss närmare Gud, som i någon mån gör oss delaktiga i hans helighet. I Johannesevangeliet läser vi hur Jesus helgar sig och lärjungarna åt Fadern, och med dem också alla kristna efterföljare:

Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen. Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. (Joh 17:17-21)

Här är det som att påvarna tar ett steg till och genom Maria helgar hela världen åt Gud. Maria är enligt katolsk tro inte Gud, inte gudomlig som Sonen, utan hon tillhör människosläktet, men är speciellt utvald att föda Guds Son. I den egenskapen fortsätter hon att mana gott för världen och försöker föra oss närmare Jesus. Redan på lördagkvällen samlades över 100.000 människor på Petersplatsen till rosenkransandakt. Genom video hade man direktkontakt med Maria-vallfartsorter i världen: Lourdes, Nasaret, Lujan, Vailankanni, Guadalupe, Akita, Nairobi, Banneux, Czestochowa och Marian Valley.

Fatima 13 okt 2013

Fatima 13 okt 2013

Påven sade på lördagkvällen att Jungfru Maria ”löser upp syndens knutar”. Han citerade St Ireneus: “the knot of Eve’s disobedience as untied by the obedience of Mary; what the virgin Eve bound by her unbelief, the Virgin Mary loosened by her faith.” På söndagen hölls också en mässa i Fatima i Portugal med kardinal där kardinal T Bertone medverkade.  Video här. Påve Franciskus är mycket hängiven Guds moder. Det första han gjorde sedan han blivit vald till påve var att besöka basilikan Maria Maggiore i Rom, han har sedan besökt den vid flera tillfällen, också i samband med resan till Rio för Världsungdomsdagen. 13 maj, 2013, på 96-årsdagen av då Maria första gången uppenbarade sig för Fatima-barnen helgade kardinal Jose da Cruz Policarpo av Lisabon Franciskus pontifikat till Vår Fru av Fatimas förbön och beskydd. fatimabarnenDet var mellan 13 maj och 13 oktober år 1917 som hon som kändes igen som Maria, Guds moder vid sex tillfällen visade sig för tre herde-barn, Lucia dos Santos,  Francisco Marto och Jacinta Marto  i den lilla byn Fatima i Portugal. Francisko och Jacinta var syskon och dog unga. De saligförklarades år 2000 av påve Johannes Paulus II i Fatima. Lucia som var kusin till syskonen blev sedemera karmelitnunna och levde fram till 2005. Det var mitt under brinnande krig. Första världskriget rasade som värst, och påven Benedict XV vädjade om fred, och i situationen att alla diplomatiska möjligheter var uttömda vände sig påven i sin nöd till Maria Guds moder. 5 maj 1917, en vecka innan uppenbarelserna började uppmanade han alla kristna att be Jungfru Maria att utverka fred i världen och överlämna situationen i hennes händer.

 

Solmiraklet Under den avslutande uppenbarelsen 13 okt 1917 skedde det s.k. solmiraklet då, som många beskrev det ”solen dansade”. Många privatuppenbarelser och mirakler av olika slag har skett relaterat till den kristna historien, men detta är unikt. Miraklet hade förutsagts 3 månader tidigare då Maria uppenbarade sig för barnen 13 juli samma år. Därför var kring 70.000 människor tillsammans med de tre visionärerna samlade på fältet utanför Fatima där det skulle ske. Det hade regnat hela förmiddagen, folk var genomvåta och marken lerig. Så plötsligt vid middagstid lättade molnen, och alla närvarande fick beskåda solen på ett sätt som trotsade alla fysiska lagar. Alla kunde se det, och finns gott om dokumenterade vittnesbörd från dem som var där. T.ex. rapporterar Avelino de Almeida, chefsredaktör för O Seculo, en stor liberal och antikyrklig dagstidning i Lisabon följande:

“From the road, where the cars were packed together, and several hundred people had remained, not having had the courage to advance towards the muddy field, one could see the immense multitude turn towards the sun, which appeared at its zenith, coming out of the clouds… It resembles a dull silver disc, and it is possible to fix one’s eyes on it without the least damage to the eye. It does not burn the eyes. It does not blind them. One might say that an eclipse was taking place… The attitude of the people takes us back to biblical times. Stupefied and with heads uncovered, they watch the blue sky. Before their dazzled eyes the sun trembled; the sun made unusual and brusque movements, defying all the laws of the cosmos; and according to the typical expression of the peasants, ‘the sun danced.’ ”

Dr. Almeida Garrett, professor vid Faculty of Sciences i Coimbra var också närvarande och beskrev vad han såg:

”I could see the sun, like a very clear disc, with its sharp edge, which gleamed without hurting the sight. It could not be confused with the sun seen through a fog (there was no fog at that moment), for it was neither veiled nor dim. At Fatima, it kept its light and heat, and stood out clearly in the sky, with a sharp edge, like a large gaming table. The most astonishing thing was to be able to stare at the solar disc for a long time, brilliant with light and heat, without hurting the eyes or damaging the retina. [During this time], the sun’s disc did not remain immobile, it had a giddy motion, [but] not like the twinkling of a star in all its brilliance for it spun round upon itself in a mad whirl. During the solar phenomenon, which I have just described, there were also changes of color in the atmosphere. Looking at the sun, I noticed that everything was becoming darkened. I looked first at the nearest objects and then extended my glance further afield as far as the horizon. I saw everything had assumed an amethyst color. Objects around me, the sky and the atmosphere, were of the same color. Everything both near and far had changed, taking on the color of old yellow damask… Then, suddenly, one heard a clamor, a cry of anguish breaking from all the people. The sun, whirling wildly, seemed all at once to loosen itself from the firmament and, blood red, advance threateningly upon the earth as if to crush us with its huge and fiery weight. The sensation during those moments was truly terrible. All the phenomena which I have described were observed by me in a calm and serene state of mind without any emotional disturbance. It is for others to interpret and explain them. Finally, I must declare that never, before or after October 13 [1917], have I observed similar atmospheric or solar phenomena”

Efter att fenomenet upphört märkte alla till sin förvåning att de var komplett torra och varma trots regnet, och marken hade blivit helt torr. Praktiskt taget alla som bevittnat detta betraktade det soma tt de varit med om något övernaturligt mirakulöst. Fatima-uppenbarelsen innehåller flera delar. Den första är en apokalytisk vision av helvetet. Maria uppmanar de troende till hängiven bön för att reparera världen och rädda själarna. Sedan uppmanar Maria till en högtidlig offentlig helgelse av Ryssland till hennes obefläckade hjärta av påven och världens biskopar. En sådan konsekration kan avvärja många katastrofer som annars drabbar folken. Den tredje delen, kallad Fatimas tredje hemlighet skrevs ner på papper av syster Lucy, karmelitnunnan som var en av visionärerna, i januari 1944 på uppmaning av hennes biskop. Lucy ville inte att denna hemlighet skulle offentliggöras före 1960. Papperet lämnades senare till förvar i Vatikanen, och sedan påven Johannes XXIII tagit del av innehållet 1960 bestämde han att inte offentliggöra det.  Det dröjde ända till 26 juni år 2000 då Vatikanen sammankallade en presskonferens och offentliggjorde den tredje hemligheten. Texten omfattar 62 rader nedskrivna av sr Lucy och finns fotokopierat i ett dokument utgivet av Troskongregationen i samband med presskonferensen:  THE MESSAGE OF FATIMA lucyanteckningTexten beskriver en vision där en ”biskop klädd i vitt” (påven?) dödas av en grupp soldater, skjuten medan han knäböjde vid foten av ett stort grovt tillyxat träkors på toppen av ett berg. På bergets sluttning fanns en stad halvt lagd i ruiner med massor av döda kroppar. Efter att påven avrättats sköts också många biskopar, präster och lekmän. Nedanför korsets tvärarmar fanns två änglar med var sin vigvattenskål av kristall i handen i vilka de samlade upp martyrernas blod och stänkte det över själarna som var på väg till Gud. Troskongregationens dokumentet innehåller också för fullständighetens skull en beskrivning av de två första delarna av uppenbarelsen, samt en mycket läsvärd teologisk kommentar av kardinal Ratzinger, då chef för Troskongregationen som ger en allmän beskrivning av hur Katolska kyrkan ser på privatuppenbarelser samt försök att tolka Fatima-uppenbarelsen. Där finns också en redogörelse för ett samtal mellan Lucia och ärkebiskop (nu kardinal) Tarcisio Bertone, då sekreterare i Troskongregationen som ägde rum i Fatima 27 april år 2000, ett tillkännagivande av Vatikanens statsekreterare kardinal Sodano  samt ytterligare några fotokopierade dokument. Av det officiella dokumentet framgår att det innehåller en komplett redovisning av det material som finns inklusive den tredje hemligheten. Många hade trott att den tredje hemligheten skulle handla om mycket mera, kanske stora mysterier, förutsägelser om framtiden, men kardinal Ratzinger konstaterar inledningsvis i sin kommentar:

”A careful reading of the text of the so-called third “secret” of Fatima, published here in its entirety long after the fact and by decision of the Holy Father, will probably prove disappointing or surprising after all the speculation it has stirred. No great mystery is revealed; nor is the future unveiled. We see the Church of the martyrs of the century which has just passed represented in a scene described in a language which is symbolic and not easy to decipher. Is this what the Mother of the Lord wished to communicate to Christianity and to humanity at a time of great difficulty and distress? Is it of any help to us at the beginning of the new millennium? Or are these only projections of the inner world of children, brought up in a climate of profound piety but shaken at the same time by the tempests which threatened their own time? How should we understand the vision? What are we to make of it?”

Därefter följer Ratzingers analys. Efter att först ha gått igenom skillnaden mellan Kyrkans allmänna uppenbarelse (Bibeln, Jesus Kristus) och privatuppenbarelser, som Fatima är ett exempel på, så följer hans analys och försök till tolkning av själva uppenbarelserna. Jag går inte in på det närmare här, utan rekommenderar var och en som vill att läsa denna intressanta text. Enligt kardinal Sodano är den tolkning Vatikanen gör av tredje hemligheten att den inte innehåller någon förutsägelse om en framtid som ligger före oss idag, utan handlar om det som redan hänt under 1900-talets blodiga historia fram till mordförsöket på Johannes Paulus II 1981.

Från Golgata Jasna Gora. Från en serie målningar för korsvägens 14 stationer av Jerzy Duda Gracz. Finns i Jasna-Gora klostret i Czestochowa

Från Golgata Jasna Gora. Från en serie målningar för korsvägens 14 stationer av Jerzy Duda Gracz. Finns i Jasna-Gora klostret i Czestochowa

I den korsväg som 1900-talet representerade hade den polske påven Johannes Paulus II en särskild roll. När han blev utsatt för mordförsk den 13 maj 1981, just på Fatima-dagen, så var det kanske oundvikligt att han sammanknippade den tredje hemligheten med sitt eget öde. Han var mycket nära döden och var själv övertygad att det var ett mirakel som räddade honom, Marias hand som ändrade riktning på kulan så att den inte slet av hans pulsåder. På Fatimadagen 1994 sade han: “… it was a mother’s hand that guided the bullet’s path and in his throes the Pope halted at the threshold of death” (13 maj 1994). Den kula som träffade Johannes Paulus II finns numera ingjuten i den krona som pryder Mariastatyn i Fatima. I dagens perspektiv, med tanke på den massiva förföljelse som drabbar kristna idag, särskilt i Mellanöstern och Afrika, så känns det som att uppenbarelsen från Fatima fortfarande har en relevans, inte som en statisk förutsägelse om framtiden, men som en uppmuntran till fortsatt bön för själarna och att martyriet är något som på intet sätt är inaktuellt idag. Vi kristna skall inte söka det, men vara beredda på det när det blir oundvikligt. Tron och kärleken, bönen och uthålligheten är starkare än alla krafter som vill förgöra. Ratzingers teologiska kommentar i Fatima-dokumentet är hoppingivande:

”That here “a mother’s hand” had deflected the fateful bullet only shows once more that there is no immutable destiny, that faith and prayer are forces which can influence history and that in the end prayer is more powerful than bullets and faith more powerful than armies.”

Jag vill till sist säga något om kritik som uppstått mot påvarnas hantering av Fatima-uppenbarelsen. Den går ut på att påvarna har inte gjort rätt som inte åtlytt Madonnsns anvisning att tillsammans med världens biskopar specifikt helga Ryssland åt Marias obefläckade hjärta. Det finns också föreställningar om att påvarna trots vad som sägs i ovan refererade dokument inte offentliggjort hela den tredje hemligheten utan konspiratoriskt hemlighåller det.  Detta har blivit något av en industri för missnöjda katoliker. På internet kan man finna massor med stoff som handlar om detta. Det är som att man vill sätta sin egen tolkning av dessa privatuppenbarelser över Kyrkans läroämbete. Men det ankommer på Kyrkans läroämbete att utvärdera dessa uppenbarelser, inte tvärtom, att privata tolkningar av privata uppenbarelser skall användas för att utvärdera Kyrkans läroämbete. Vi kan vara säkra på att Maria inte gjordes till vikarie för sin Son att leda Kyrkan, utan har en mycket mera intim, omvårdande, stödjande, moderlig roll i Kyrkan. Privatuppenbarelser, även genuina sådana filtreras alltid genom medvetandet hos visionärerna, vilket gör att det inte finns någon garanti för autentisk tolkning och förståelse. Endast Kyrkan kan avgöra om en privat uppenbarelse är autentisk, vad den innebär och om man vill lyfta fram den offentligt. Det förekommer privat propagerande för att be vissa böner på ett exakt detaljerat sätt, och att det som en följd av att man gör det exakt leder till att Guds nåd utverkas på ett visst sätt, och att detta inte sker om man underlåter att be bönerna på detta exakta sätt.  Här har tolkningarna gått alltför långt i bokstavlighet. Maria är inte en moder för olika trix och lingvistik, utan helighetens moder.  Det finns en viss hängivenhet som liknar vidskeplighet. fatimamadonnan —

Var hälsad Maria, full av nåd
Herren är med dig
Välsignad är du bland kvinnor
och välsignad är din livsfrukt
JESUS
Heliga Maria, Guds moder
bed för oss syndare nu och i vår dödstund

Fatimabönen:
O Jesus, förlåt oss våra synder,
bevara oss från helvetets eld.
Led alla själar till himmelen,
särskilt dem som behöver din barmhärtighet allra mest.

Bön inför vår Frus nådabild i Stockholms katolska domkyrka:
Du Beskyddarinna, som aldrig tröttnar eller sviker,
Herrens, den Allrahögstes Moder,
du ber för oss alla inför din Son Jesus Kristus, vår Gud.
Alltid utverkar du frälsning för dem som tar sin tillflykt till dig.
Beskydda oss alla, Vår Fru, vår Drottning och vår Moder.
Vi är i fara, i nöd och i sjukdom.
Vi sörjer över vår synd.
I tårar knäböjer vi inför din allrarenaste bild.
Svik oss inte! Hos dig hoppas vi på räddning och befrielse från allt ont.
Ge alla det som är dem till gagn, rädda dem, Gudsmoder, Jungfru Maria.
Ty du är Guds beskydd för dem som  tjänar dig.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt | 9 kommentarer

Intressanta frågor och svar om Livets Ord

Publicerat den 17 oktober, 2013 av Bengt Malmgren

I Dagen igår ställde Sigvard Svärd frågan till Ulf Ekman om Livets Ord skulle ha grundats om situationen var som idag, mot bakgrund av Ulf Ekmans under senare år dokumenterade syn på ekumenik och Kyrkans väsen. Frågan som Sigvard Svärd ställer är mycket relevant och intresant. Intressant är också att ta del av Ulf Ekmans svar i dagens nummer av tidningen.

Vi hamnar direkt i en diskussion om eckelsiologi som är av allmänt intresse för hela kristenheten. Som en bakgrund vill jag länka till vad jag själv skrivit i detta ämne tidigare med ungångspunkt från kardinal Joseph Ratzingers (påve emeritus Benedikt XVI) bok Kallad till gemenskap (sv övers 1997):

När det gäller Trosrörelsen och Livets ord så är min inställning att dess uppdykande på scenen och närvaro har inneburit ett omistligt tillskott som bidragit till revitaliseringen av den svenska kristenheten. Att jag säger så innebär inte att jag menar att församlingen är felfri eller bättre än många andra. Jag förnekar inte att människor farit illa och med rätta är kritiska. Att det kan gå fel gäller många andra församlingar, inte minst min kära Katolska kyrka också, exemplen är alltför välkända för att jag skall behöva nämna några.

Men jag menar att det är dags att överge den gamla negativa schablonbilden av Livets Ord och se och erkänna vad församlingen faktiskt betytt och betyder idag för hela den ekumeniska kristenheten. Jag läste med behållning Ulf Ekmans självbiografi del 1 som kom 2011 och som beskrev tiden fram till Livets Ords grundande. Jag ser nu fram emot att läsa del 2 som jag har förstått snart kommer på bokhandelsdiskarna och beskriver de kontroversiella åren efter grundandet.

Karakteristiskt för Trosrörelsen är att betona just tron som grunden för det kristna livet i motsats till ett relativistiskt, gnosticerande ”liberalteologiskt”,  förhållningssätt, samt att man framhäver den karismatiska dimensionen med Andedopet och de andliga nådegåvorna. I detta avseende liknar Livets Ord klassiska pingstkyrkor, men är ändå något annat. Livets Ord är inte unik, utan kan kategoriseras som tillhörande ett nytt fenomen som dykt upp inom kristenheten under slutet av 1900-talet, fria icke samfundsanknutna församlingar med en pingstkarismatisk profil. Dessa är en ny utmaning både för de äldre samfunden och för Pingströrelsen, redan genom deras snabba tillväxt och stora genomslag.  Även om de inte är samfundsanknutna, så är det i Europa och Nordamerika tydligt att de har en stark förankring i den stora kristna traditionen (i t.ex. Afrika är det svårare att skilja ut dem från klassiska pingstkyrkor). I detta avseende är Ulf Ekmans eckelesiologiska utveckling (se t.ex. boken Andliga rötter från 2011) typisk.

Utmaningen ligger inte på det läromässiga planet, där de inte skiljer sig från de gamla samfunden, utan i deras fokus på profetia, mission och pastoralt arbete som får teologiska implikationer. Det finns en kreativitet när det gäller att hitta nya vägar för evangelisationen anpassad till det moderna sekulariserade samhället, man tänker ”utanför boxen”, man bygger nätverk, söker flexibla strukturer lätta att adaptera till, man är inte beroende av kyrkobyggnader utan samlas lika gärna i industrilokaler i städernas utkanter.

Ett annat element som utmanar är synen på ledarskap. För de nya pingstkarismatiska församlingarna är fokus på relationer viktigt. I sin bästa form demonstrerar de här vad ett autentiskt episkopat egentligen skulle vara i det sätt som äldre ledare förbereder, handleder och uppmuntrar yngre. I Andra Vatikankonciliets dekret om biskoparna sägs om relationen mellan dem och prästerna:

“Their priests … should be the object of their particular affection.  They should regard them as sons and friends.” 

Min reflektion är att förhållandet mellan prästerna och deras biskopar ofta inte kommer i närheten av detta ideal i många katolska sammanhang, prästerna är ofta ensamma, deras arbetsbörda är stor och upptas av förättningar.

De teologiska frågorna om förhållandet mellan natur och nåd, och mellan tjänster och nådegåvor aktualiseras. Med karismerna, nådegåvorna (1 Kor 12) som lyfts fram i den pingstkarismatiska förnyelsen är det som Paulus beskriver i 1 Kor 12:7:   “Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.” Andra Vatikankonciliet bekräftar att nådegåvorna är verksamma i vår tid, är till för Kristi kropps uppbyggnad och är tillgängliga och skall eftersträvas av alla döpta (Lumen Gentium 12).

Johannes Paulus II sade att de institutionella och karismatiska nådegåvorna båda är nödvändiga och kompletterande element i att konstituera Kyrkan. Medan den klassiska pingströrelsen fokuserat på nådegåvorna enl 1 Kor 12, så har de nya pingstkarismatiska församlingarna lagt fokus på tjänstegåvorna enl Ef 4:11, apostel, profet, evangelist, herde och lärare, mest uppmärksamhet har ägnats apostla- och profettjänsterna.

Peter Hocken, katolsk präst, teolog och forskare är expert på pingströrelse och karismatisk förnyelse deltog i en internationell konferens på Livets ords Teologiska seminarium 2011. Han talade där om möjliga förhållningssätt för Katolska kyrkan till dessa nya församlingar. Han använde uttrycket ”experimentell ecklesiologi”. Han menade att de nya pingstkarismatiska församlingarna är experimentella till sin natur, de känner sig fria att pröva nya grepp utan att vara bundna av traditionella strukturer, vanor och tänkesätt. Häri ligger deras styrka, men också deras svaghet: Priset för denna frihet är att man missar lärande och visdom som grundlagts genom tiderna. I början finns ofta en naivitet i tron att man kommer att vara immun mot de prövningar och svårigheter som funnits i de äldre samfunden, något som botas med tiden då man konfronteras med egna svårigheter och konflikter.

Peter Hocken föreslår att Katolska kyrkan tar fasta på just denna experimentella sida hos de nya församlingarna då man vill bygga fruktbara ekumeniska broar till dem. Katolska kyrkan och de andra historiska kyrkorna har ännu inte utvecklat en teologi som tar in det experimentella i sin ecklesiologi. Den franske teologen Christian Duquoc skrev 1985: ”…ju mer de erkänner det provisoriska i sina former,strukturer och strategier, ju mer närmar de sig en bättre återspegling av Gudsriket”.

I Johannes Paulus II´s encyklika om ekumeniken, Ut unum sint framläggs visionen av ekumenisk dialog som något som inte bara innebär utbytandet av idéer, men som ett ”utbyte av gåvor” (nr 28). Detta stöder tanken på att förstå de nya församlingarna som ”kyrkliga laboratorier”.

De nya församlingarna offrar som en gåva åt de historiska kyrkorna erfarenheterna och frukterna av sitt kreativa experimenterande, både för utvärdering och för mottagande. En sådan modell kräver inte något undertryckande av övertygelser, bara en ödmjukhet så tillvida att man inte betraktar den egna övertygelsen som den nya ortodoxin, och att man är beredd att pröva den.

Peter Hocken påpekar att en sådan modell respekterar det essentiella i både de historiska kyrkorna och i de nya församlingarna. Den går i linje med den beredskap som tycks finnas att lära från de historiska kyrkorna och fråga sig: Vad är det Herren vill att vi skall ta emot från det historiska arvet? – Det är en modell för en tjänande kyrka i dess fulla ekumeniska dimension. För att modellen skall vara användbar och bära någon som helst frukt krävs en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:

De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”, motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt  att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.

De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.

Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för de historiska kyrkorna att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde också underlätta denna process.

Att de nya församlingarna genom sitt okonventionella förhållningssätt och att söka nya vägar också bryter mönstret med den protestantiskt evangelikala kristendom de sprungit fram ur tänker utanför boxen också när det gäller relation till de äldre kyrkosamfunden är inte konstigt. Genom sitt fria förhållningssätt både gentemot de äldre etablerade kyrkorna och den protestantiska frikyrkomiljö de kommer ifrån blir de ett intressant och dynamiskt tillskott i den ekumeniska processen.

Även om det är sant som en del befarar (och andra är positiva till) att detta nya eckelsiologiska synsätt innebär ett närmande till Rom, så tror jag vägen är lång till att vi ser ett strukturellt samgående. Också Katolska kyrkan har sina inre problem att brottas med och behöver utvecklas, och den kreativitet som de nya församlingarna utvecklat skulle nog effektivt förkvävas inom Katolska kyrkans svenssonedsingerrigida strukturer. Som kardinal Ratzinger/påve emeritus Benedikt XVI sade i intervjuboken Gud och Världen från år 2000 som svar på intervjuarens fråga, Vem skall ansluta sig till vem?

Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | 7 kommentarer

Manifestation mot förföljelse av troende i världen. Karin Wiborn: ”Det är nog nu!”

Publicerat den 16 oktober, 2013 av Bengt Malmgren

solidaritetbanderollI måndags kväll deltog jag i förbönsgudstjänst i S:ta Clara kyrka samt fackeltåg till Mynttorget där opinionsmöte hölls för att uppmärksamma situationen med förföljelse av troende i världen. Särskilt Mellanöstern och norra Afrika, där de kristna kyrkornas rötter finns är situationen svår för kristna, men även muslimer förföljs. Arrangörer var Sveriges kristna råd i samarbete med Svenska missionsrådet.

S:ta Clara kyrka var fullsatt och Svenska kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd, Katolska kyrkans biskop Anders Arborelius, Syrisk ortodoxa kyrkans biskop Benyamin Atas och Pingströrelsens föreståndare Pelle Hörnmark ledde förbönen.

På Mynttorget talade bl.a. Karin Wiborn, generalsekreterar i Sveriges kristna råd, Eva Christina Nilsson, generalsekreterare för Svenska missionsrådet och samfundsminister Stefan Atterfall.

Det är nog nu. Vi kan inte acceptera förföljelse och vi är många som står upp för rätten till religionsfrihet, sa Karin Wiborn, generalsekreterare för Sveriges kristna råd.

[Videoreportage, TV Inter här]

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt | Lämna en kommentar

Tack Alf B Svensson och Olof Edsinger för att ni utmanar RFSU!

Publicerat den 15 oktober, 2013 av Bengt Malmgren

svenssonedsingerTack Psykolog Alf B Svensson och Olof Edsinger, generalsekreterare för EFS ungdomsförbund (med det passande namnet Salt) för ert gedigna arbete med bl.a. flera debattartiklar på SvD Brännpunkt där ni utmanat RFSU´s monopol som orakel på sex-frågor. Ni har verkligen satt sex på kartan, men kanske på ett annorlunda sätt än det RFSU driver. Ni har anlagt ett helhetsperspektiv där ni hävdar att sex och kärlek i djupare bemärkelse faktiskt hör i hop, och när man talar med människor, föräldrar och tonåringar, så märker man att många, inte bara kristna delar ert perspektiv. Det ni talar om är inget kristet särintresse, utan allmänmänskligt.

Jag hade tänkt att RFSU faktiskt också skulle vara intresserade av relationer och sambandet mellan sex och kärlek (företrädare för organisationen säger att man är det) och att man därför skulle välkomna er debattartikel som ett viktigt komplement till detta mångfacetterade ämne. Istället skrevs ett svar av Maria Andersson och Hans Olsson som inte alls tog fasta på innehållet i artikeln utan istället skopade ut grova fördomar om kristna. Det var ett goddag yxskaft-svar, vilket fick Andersson och Edsinger att skriva i sin slutreplik:

”Det förvånar oss att ni tror att ni kan vinna en debatt i en kvalitetstidning som SvD genom att komma med påståenden som varje intresserad läsare lätt kan konstatera är uppenbart lögnaktiga. Det stärker inte ert varumärke utan minskar förtroendet för er och det ni står för.”

Det är tråkigt att det är så. RFSU borde kunna bättre också på det område de nu utmanas på. Desto viktigare då att det finns andra aktörer som balanserar bilden. Svensson och Edsingers bedömning att RFSU´s ensidiga perspektiv faktiskt är skadligt för våra barn stämmer tyvärr. Vi lever i ett sex-missbrukande samhälle som överöses av porr, vi vet att en stor andel skolungdomar är dagliga porr-konsumenter, och att de riskerar att få en förvriden bild av sex, vilket kommer till uttryck i t.ex. det nyss uppmärksammade fallet där ett antal pojkar friades för det som rimligen borde rubriceras som gängvåldtäkt på en flicka.

Vi har kommit ganska långt när det gäller jämlikhet mellan könen i arbetslivet och samhället (även om vi behöver komma längre).  Men när det gäller unga pojkars och många vunxna mäns syn på sexualitet och könsroller är vi ett u-land. Sex-handeln där också barn utnyttjas och prostitutionen är toppen på ett isberg. Det finns en jargong på våra skolgårdar som är skrämmande och som är viktigt att vi reagerar på.  Ungdomarna behöver vägledning för att få rätt perspektiv på dessa frågor, och vuxensamhället sviker dem.

Jag avslutar med att citera från Svensson/Edsingers slutreplik på Brännpunkt:

[RFSU´s ensidiga sexundervisning] ”…menar vi spär på sexpressen, och försvårar inte minst för många tjejer att stå emot önskemål – ofta inspirerade av porrbranschen – att utföra sexuella handlingar som de innerst inne inte önskar. Med tanke på den friande våldtäktsdomen i hovrätten skriver RFSU att få kan tycka att vi pratar för mycket om sex och relationer i skolan. Vår respons på detta är att det beror helt på hur vi talar om dessa saker. Om vi med RFSU ska tala mer om gruppsex och om ”konsumtion av pornografi i lusthöjande syfte” så tror vi faktiskt att vi kan prata för mycket. Vår önskan är att mer fokusera på frågor om hur man får ett förhållande att hålla, hur man vårdar kärleken och hur man hanterar konflikter…”

Publicerat i Samhälle | Märkt , , , | 8 kommentarer

Birgittasystrarna, en orden i tiden

Publicerat den 14 oktober, 2013 av Bengt Malmgren

birg90mässa

Igår i samband med högmässan i Katolska Domkyrkan firades Birgittasystrarnas Hesselbladska gren jubileum, 90 år i Sverige. Det var 1923 som Moder Elisabeth Hesselblad grundade klostret i Djursholm. Huvudcelebrant var biskop Anders Arborelius, många birgittasystrar medverkade bl.a från Djursholm och vi hade även glädjen att bland oss ha ordens generalabedissa Moder Tekla Famiglietti från Rom.

moderteklaModer Tekla (född 1936) är känd av många och leder sedan 1979 den Hesselbladska grenen av Birgittasystrarna från ordens huvudsäte i det gamla Birgittahuset vid Piazza Farnese i Rom (där den helige Birgitta dog). Genom Moder Teklas dynamiska ledarskap har orden utvecklats och många nya kloster har grundats framför allt Europa och Asien. Man får nya kallelser varje år.

Elisabeth Hesselblads gren av Birgittasystrarna är en av flera. Birgittaklostret i Vadstena tillhör den ursprungliga medeltida grenen. Läs mer här om de olika grenarna.

Elisabeth Hesselblad föddes 1870 i Fåglavik, Västergötland som dotter till en lanthandlare. Hon kom som 18-åring till USA där hon arbetade som sjuksköterska och konverterade till katolicismen. Efter en kallelse grundade hon i Rom 1911 den nya birgittinska kongregationen.  Denna s.k. svenska gren av Birgittinorden har i dag över femtio kloster i olika länder och man får nya kallelser varje år. I Sverige finns kloster i Djursholm och Falun.

Elisabeth Hesselblad arbetade under andra världskriget i Rom för att skydda förföljda judar. År 2004 fick hon postumt utmärkelsen Rättfärdig bland folken av Israel. Hon avled 1957 i Casa di Santa Brigida, där hon även fått sitt sista vilorum. År 1987 inledde påven en helgonförklaringsprocess, vilken ledde till att hon 1991 blev förklarad venerabilis (vördnadsvärd) och i april 2000 saligförklarad av Johannes Paulus II. Birgittasystrarna hoppas nu att hon så småningom kan bli helgonförklarad.

Den 8 juli 1923  anlände Moder Elisabeth Hesselblad till Sverige. På inbjudan av Societas Sanctae Birgittae i Svenska kyrkan deltog hon i  högtidligheterna i Vadstena i samband med 550-årsfirandet av den heliga Birgittas död. I Stockholm träffade hon katolske biskopen Müller som gav sitt stöd åt Moder Elisabeths beslut att grunda ett kloster i Sverige. Det var hennes bror Gustaf som hjälpte henne att finna ett lämpligt hus i Djursholm.

Moder Tekla talar i Domkyrkosalen, Katolska Domkyrkan Stockholm 13 okt 2013

Moder Tekla talar i Domkyrkosalen, Katolska Domkyrkan Stockholm 13 okt 2013

Birgittasystrarna är en kontemplativ orden, men det innebär inte att de lever avskilda från världen. De driver sjukhem, de delar gärna med sig av sin tro genom reträtter och har gästhem där var och en är välkommen som vill ha vila, ro och andlig fördjuptning.

Birgittasystrarnas svenska gren, hemsida här.

Birgittasystrarna i Vadstena, hemsida här.

Den heliga Birgitta, saliga Moder Elisabeth Hesselblad, Moder Tekla, alla systrarna som med trons iver verkar idag, alla inspirerar de oss att välja den väg vi, var och en av oss är kallad att vandra.  Den heliga Birgittas bön är lika tidlöst aktuell idag: Herre, visa mig vägen och gör mig villig att vandra den!

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | 1 kommentar

Spännande ekumenisk debatt kring ärkebiskopsvalet i Svenska Kyrkan

Publicerat den 11 oktober, 2013 av Bengt Malmgren

Någonting nytt är på gång, den saken är klar. Länge är det många med mig som har sagt att Svenska kyrkans framtid ligger i dess många lokala grupper som lever ett liv i skuggan av den övergripande politiserade strukturen. Oas-rörelsens sommarmöte samlar varje år många tusen troende från alla åldrar. Gemenskapen i S:ta Klara gör ett enastående diakonalt arbete i Stockholms City samtidigt som de är en bedjande gemenskap som genomsyrar citykärnan med bön. Varje dag samlas alla volontärerna för en timmes bön i koret innan de går ut. Reser man runt om i landet är jag säker på att man hittar många många bedjande gemenskaper som verkar i det tysta.

Ibland suckas det över politikerstyrningen och att man tycker ledningen i kyrkan borde fokusera mera på grunduppdraget att förkunna Jesus Kristus, men gräsrötterna och smågrupperna lever sitt liv, liksom i ett eget skikt, medan ledningen i samspel med det politiska systemet och vissa verbalt starka opinionsbildande röster som t.ex. Dagens Seglora verkar i sitt skikt, inte sällan kritiskt inställda och bortdefinierande till de grupper inom kyrkan som avviker i uppfattning från ledningens linje.

Kanske man förväntade sig att det aktuella ärkebiskopsvalet skulle förflyta enligt samma förväntade procedur utan att tillföra något nytt. Socialdemokraterna hade kraftsamlat till Kyrkovalet och nominerat kandidater som mera är intresserade av allmänpolitik än kyrkan för att exploatera Kyrkovalet som första steget i deras valstrategi inför riksdagsvalet nästa år.

Nomineringsprocessen för att få fram kandidater till ärkebiskopsvalet började, Antje Jackelen framfördes som en stark kandidat av Dagens Seglora. I Dagen skrev man i samband med att kandidaterna utfrågats:

”Merparten av Frikyrkosverige, liksom stora och livskraftiga delar av Svenska kyrkan, har svårt att känna sig hemma i ett resonemang där Jesu anspråk på att vara ”vägen, sanningen och livet” avfärdas med att han aldrig sa att han var ”enda vägen”…

Det är samma delar av kristenheten som knappast skulle nämna samhällets problem med arbetslöshet, ekonomi och klimat som kyrkans största utmaningar utan som hade känt större tillförsikt om ärkebiskopskandidaten slagit fast att det nu som alltid handlar om att utföra den grundläggande, av Jesus Kristus själv givna, uppgiften att sprida evangelium.

Det måste konstateras att huvudkandidaten till Svenska kyrkans högsta ämbete inte med ett ord antydde respekt för alla de präster, diakoner, andra anställda och engagerade lekmän i det egna samfundet som gör en annan tolkning av Bibeln som Guds ord även i vår tid. Och inte heller uttryckte en positiv förväntan på en förstärkt ekumenik även inom Sveriges gränser.”

Sedan hände något: Ärkebiskopsvalet är  förstasidesstoff i Dagen, Kyrkans tidning och Världen idag, och tidningarna översvämmas av engagerade insändare. Svenska kyrkans egna medlemmar verbaliserar kritiken och Antje Jackelen, som också har ett twitterkonto och bemödar sig om att svara och inte duckar, skriver svar på debatten i Kyrkans tidning. Prästen och professorn Eva Hamberg, en av de mest aktade internationella religionssociologerna, välrenomerad ledamot i Svenska kyrkans läronämnd,  hoppar av sitt uppdrag, och begär utträde ur Svenska kyrkan och avsäger sig därmed också prästämbetet.

Plötsligt har den spricka som länge funnits mera tydligt manifesterats, såsom när spänningen mellan två kontinentalsköldar plötsligt ger upphov till en jordbävning. Vi har fått en livlig debatt och man samtalar med varandra mellan de olika lägren i Svenska kyrkan. Att debatten är samfundsövergripande illustrerar också att kristenheten hör samman.

Elisabeth Sandlund i Dagen skriver en ny ledare där hon säger att tanken på en klyvning av Svenska kyrkan måste få tänkas.  frågar sig om man nu står inför en delning av Svenska kyrkan.   Uppenbarligen har den tanken redan tänkts i det tysta av många, för ledaren blev flitigt uppmärksammad, länkad till och kommenterad i sociala media. Det engagerade kyrkfolket bildar en frikyrka lämnande det politiserade ledarskiktet som ett skelett efter sig.

Min mentor i psykiatri, Johan Cullberg som skrev boken Kris och utveckling beskrev en kris inte bara som en katastrof, utan också som ett dynamiskt tillfälle till utveckling: Om det blir en låsning och man bara ser det negativa i krisen kan den kronifieras i ett malignt degenererande tillstånd, men krisen kan också innebära en möjlighet till utveckling, om man fokuserar på att analysera vad som ledde fram till krisen och är beredd att lära sig, ändra sig och hitta en nyorientering i tillvaron. Ur det perspektivet kan det komma något mycket positivt ur Svenska kyrkans kris, kanske ett steg framåt för hela den ekumeniska processen i Sverige. Jag tror man skall se allt som sker idag, samfundssammanslagningar, samfundssplittringar också i det större ekumeniska perspektivet. Målet är inte att bygga på våra egna hus när ”Herrens hus ligger i ruiner” (jfr Hag 1:4). [Läs mer om f Raniero Cantalamessas starka ekumeniska budskap då han var i Sverige i somras]

Det märks att många, både Svenska kyrkans egna engagerade troende och frikyrkofolket är trötta på Svenska kyrkans sekulariserade ledning, det finns en slags känsla att nu får det vara nog, en förståelig reaktion. Men kanske skall man inte vara för snabb att spela ut sin indignation, utan syna korten lite närmare. Om vi nu har en situation då det plöstsligt är öppet för dialog mellan lägren, så innebär det ju en stor möjlighet. Kanske är läget inte så hopplöst med den andre som vi tror. Låt oss ge oss tid.

Frågan är adekvat varför en samling ärkebiskopskandidater (undantag Ragnar Persenius) inte kan ge ett lika klart och tydligt besked på frågan om  Kyrkans grundläggande bekännelse om Jesus Kristus som vi vet med oss att vi självklart skulle få av t.ex. biskop Anders Arborelius, pastor Ulf Ekman, pingstpastor Pelle Hörnmark, moder Tekla (generalabedissa för Birgittasystrarna), eller FA-ledaren Marie Willermark. Och när nu biskopskandidaterna spridit en känsla av att Svenska kyrkans tro på Jesus Kristus är på fallrepet, debattredaktören i Kyrkans tidning Barbro Matzols ser sig föranledd att ställa frågan om  Kristus är på väg ut i marginalen i Svenska kyrkan, så är frågan varför ärkebiskop Anders Wejryd inte går ut och deklarerar att Svenska kyrkan självklart står fast vid sin bekännelse att Jesus Kristus är vägen, sanningen och livet.

Samtidigt måste man analysera situationen lite djupare och fråga sig vad detta egentligen handlar om. Inte kan det väl vara så att biskopar som kandiderar till ärkebiskopsposten förnekar Svenska kyrkans bekännelse? En av de bästa analyserna hittills jag sett av hearingen med ärkebiskopskandidaternas är av Christoffer Skogholt som skriver på Tidskriften Evangeliums blogg: Vem säger ärkebiskopskandidaterna att jag är?

Konfronterad med den kraftiga kritiken verkar Antje Jackelen backa något från den närmast doktrinära position hon intog under utfrågningen. När det gäller tron på att Jesus är född av jungfru Maria, så svarar hon mig på twitter att ett biologiskt under i princip inte innebär något problem för henne, och hon är inte ute efter att ändra kyrkans tradition. I en replik i Kyrkans tidning skriver hon ang påståendet att alla de monoteistiska religionerna tillber samma gud att ”en ganska självklar utgångspunkt för mig i mina möten med judar och muslimer är att vi tillber samma Gud – hur skulle det kunna finnas mer än en allsmäktig skapare av universum? Lika självklart är det att vi inte förstår eller beskriver Gud på samma sätt.” Lite mera tvekan här än under utfrågningen, där enl tidningen Dagen inget ”ganska” fanns med i påståendet, vilket prästen Johanna Andersson på bloggen kristen Opinion konstaterar, och reflekterar över vad som egentligen är självklart.

Antje säger i sin replik att ”om vi är trygga i vår egen tradition kan vi vittna om Gud – Fader, Son och Ande – i vårt eget liv och växa i kunskap om oss själva, den Andre och levande Gud”, vilket jag håller med om. Det är tydligt att Antje värjer sig mot misstanken att hon inte fullt ut står upp för den kristna tron eller vill relativisera grunderna i Trons skatt.

Men hon kritiserar ett förhållningssätt där den kristna tron reduceras till en frågesport om enkla ja/nej-frågor, vilket hon har rätt i, men samtidigt kan man inte avfärda kritikernas invändningar med att det bara handla om det. Men kanske felet i processen var detta att man i utfrågningen ställde enkla kateketiska ja/nej-frågor, som om det inte var självklart att kandidaterna omfattar kyrkans grundläggande tro. Å andra sidan ställdes kanske frågorna så just utifrån en för-förståelse av att det var sannolikt att kandidaterna skulle slira på svaren. Men vem missförstår vem, och hur är det egentligen?

Kan man hävda att Kristus är världens ljus och enda vägen till frälsning och samtidigt respektera andra religioner och vara för religionsfrihet? Jag menar att man kan det. En biskop som är satt att förvalta Trons skatt kan inte säga att Jesus Kristus är en väg bland många till frälsning.

Som Skogholt säger på Evangelium-bloggen refererande till Mikael Stenmark, professor i religionsfilosofi i Uppsala, så måste man skilja på den kunskapsteoretiska frågan, hur man ser på sanningsanspråket i sin religion och den etiska frågan, hur man förhåller sig till människor som tillhör andra religioner. Tolerans, att hävda religionsfrihet och respektfull gemenskap med andra religioner kräver inte att man måste anse att de andra religionerna är sanna. Det är bara att gå till sig själv. Blir jag provocerad av att en muslim inte erkänner Jesus som Guds son – Nej, självklart inte!

Det blir löjligt, lite som  att framställa det som ett herre på täppan-bråk i sandlådan där de som inte är kristna inte tål att vi kristna framställer sanningsanspråk. Ungefär så resonerar 8 professorer i religionsvetenskapliga ämnen i ett debattinlägg i Kyrkans tidning. Egentligen är det ju att se ner på de andra: Endast vi kristna betraktas som tillräckligt visa och förstående för hantera detta.

Katolska kyrkan har sedan Andra Vatikankonciliet utmärkt klarat denna balansgång utan att ge avkall på den kristna trons sanning och universalitet. Om jag tolkar Antje Jackelén välvilligt, så förespråkar hon ett liknande förhållningssätt som Katolska kyrkan. Hon hänvisar i sin replik i Kyrkans tidning till Andra Vatikankonciliets dekret om missionen, Ad gentes, 7 där det framhålls att  Gud kan verka bland dem som inte tror på Kristus på sätt som vi inte känner till.

7:e avsnittet i Ad gentes inleds med att tala om Kyrkans uppdrag att förkunna Jesus Kristus som den universelle Frälsaren som man erhåller gemenskap med då man genom dopet inlemmas i Kyrkan som är Kristi kropp:

”7. This missionary activity derives its reason from the will of God, ‘who wishes all men to be saved and to come to the knowledge of the truth. For there is one God, and one mediator between God and men, Himself a man, Jesus Christ, who gave Himself as a ransom for all’ (1 Tim. 2:45), ‘neither is there salvation in any other’ (Acts 4:12).

…all must be incorporated into Him by baptism and into the Church which is His body. For Christ Himself ”by stressing in express language the necessity of faith and baptism (cf. Mark 16:16; John 3:5), at the same time confirmed the necessity of the Church, into which men enter by baptism, as by a door.”

En följd av detta är, sägs det sedan, att den som är medveten om att Kristus är vägen till frälsning och ändå frivilligt väljer att ställa sig utanför går miste om frälsningen. Å andra sidan sägs, och här kommer vi till det avsnitt biskop Antje refererar till:

”Therefore though God in ways known to Himself can lead those inculpably ignorant of the Gospel to find that faith without which it is impossible to please Him (Heb. 11:6), yet a necessity lies upon the Church (1 Cor. 9:16), and at the same time a sacred duty, to preach the Gospel. And hence missionary activity today as always retains its power and necessity.”

Kyrkans uppdrag är alltså att fullt ut predika den universella frälsningen genom tro på Jesus Kristus och dop, men å andra sidan är Gud suverän också över sina sakrament och nåden verkar i alla människor av god vilja.

Det kan finnas sådant som är sant i andra religioner som inte strider mot den kristna tron, det finns ingen anledning för kyrkan att inte bejaka och erkänna det. Å andra sidan, vissa saker kan inte vara både sant och inte sant på samma gång. Antingen är Jesus Guds Son eller inte. Men kyrkan skall inte vitta om Kristus på ett imperialistiskt sätt, utan tjänande, lyssnande, respekterande den andre genom kärleken.

Antje Jackelén skriver:

”Jesus är vägen, sanningen och livet. Denna hoppfulla utsaga ger oss inte rätten att begränsa eller kontrollera Guds vägar med hela skapelsen. Det är, tror jag, vad Paulus säger när han talar om att Kristus en dag ska överlämna riket till Gud, som ska bli allt, överallt (1 Kor 15:28). Debatten går fel när vi ställer troheten till Kristus mot öppenheten gentemot den Andre. I själva verket är det precis tvärtom: gemenskapen med Kristus öppnar oss för andra.”

Kanske en fördjupad dialog visar att de till synes skilda parterna ändå inte står så långt ifrån varandra.  Låt oss fortsätta ett respektfullt samtal.

 

Göra Skytte och K G Hammar möttes på bokmässan i Göteborg

Göra Skytte och K G Hammar möttes på bokmässan i Göteborg

[Läs mer om Skyttes och Hammars möte här]

Publicerat i Church, prästämbetet | Märkt , , | 10 kommentarer

Ubi caritas…

Publicerat den 9 oktober, 2013 av Bengt Malmgren

Ubi caritas et amor, Deus ibi est. – En medeltida latinsk hymn som sjöngs i samband med skärtorsdagens liturgi med fottvagningsceremonin. Den sjungs också gärna idag som lovsångskör med samma meditativa lugn och värdighet med vilken den förmodligen en gång ekade som gregoriansk sång i kyrkornas valv.

I översättning: Där barmhärtighet och kärlek bor, där finns också Gud. Kärleken i centrum är verkligen något som bejakas av alla människor av god vilja, vare sig man tror på Gud eller inte.

Vendel

I går lyssnade jag på en intervju med Ebba Witt-Brattström i Svt-programmet Min sanning. Jag uppfattar Ebba som en person med hög integritet som verkligen vill ställa sig själv till förfogande för att göra det bättre för sina medmänniskor, även när det kostar på och man måste gå i motvind. Hennes familj kommer från svåra förhållanden och krigsupplevelser, men fick en fristad i Sverige. Som medborgare är vi skyldiga att bidra till att göra det samhälle vi lever i ännu bättre, sade hon. Sympatiskt var också hennes otvungna hållning till sina egna brister och misstag. Hon delade enkelt och öppenhjärtigt med sig utan behov av att gå i försvarsställning.

I Dagen läser jag idag ett fint reportage om Ernst Kirchsteiger (namnet betyder ung. ”han som är på väg till kyrkan”). Hans föräldrar var katoliker och kom från Polen och Österrike. De bosatte sig i Värmland. De konverterade till Svenska kyrkan av mycket praktiska skäl:  Som katolik skulle Ernst inte ha fått delta i skolans kristendomsundervisning utan sitta i korridoeren och vänta medan de andra hade lektion (katolikerna skulle ordna sin undervisning själva). Då tyckte Ernsts mamma ”äsch, vi konverterar. Inte kan vi ha Ernst sittande under en täckjacka!”. Så gick det till, enkelt och praktiskt.

bisk farrellSå var det ju förr i tiden. Innan Andra Vatikankonciliet fanns inte så mycket till ekumenik. Biskop Brian Farrell, sekreterare i Påvliga rådet för kristen enhet (det råd som kardinal Kurt Koch, aktuell Sverigegäst är president för) berättade om liknande erfarenheter från Irland under sin skoltid i samband med ett studiebesök jag deltog i vid rådet 2011. Han reagerade mycket starkt, och tänkte att såhär kan det inte vara. Bl.a. utifrån den erfarenheten har han sedan som präst och biskop engagerat sig i det ekumeniska arbetet. (Se intressant intervju med honom här.)

Tillbaka till Ernst: Han hade under ungdomen stor glädje av kyrkans ungdomsversamhet och sjöng i kyrkokören. Idag är han inte kyrkligt aktiv, men har ett avslappnat förhållande till kyrkan. Ernst jobbar ju mycket med inredning och arkitektur som vi fått ta del av genom hans TV-program. Därför är det extra intressant att höra hans reflektioner om kyrkorummet: ”Kyrkan är inget abstrakt för mig, och ingenting som man ska distansera sig till, tycker jag. Hela gestaltningen bakom kyrkorummet berör mig starkt”.

Hans tankar om förhållandet mellan  hemmet i yttre bemärkelse (väggar/hemindreding)och i inre, andlig bemärkelse (kärlek/relation) är väldigt fint att få ta del av. Ernst berättar om ett svar han fick då han intervjuade mammor och barn från Ghana i samband med ett bokprojekt:

”Jag frågade… vad är ett hem? och de svarade ‘Mister Ernest. Jag är hemma när jag är älskad’. De nämnde ingenting om tak, väggar, möbler eller färg, och jag tänkte att det där är bland det viktigaste jag har hört.”

Ernsts reflektion:

”Man kan ha ett hur vackert hem som helst, som klarar alla estetiska bedömningar. Men finns det ingen kärlek där, så blir det bara en tom kuliss. Om personerna som finns i hemmet inte visar varandra kärlek så blir det bara ingenting. Verkligen ingenting.”

Ebba Witt-Brattström och Ernst Kirchsteiger, två människor som dyker upp i mediabruset som jag associerar till då jag tänker på den medeltida hymnen. Jag tänker att kyrkans uppgift är att bejaka kärleken, barmhärtigheten varhelst den finns och sprida hopp och kärlek. 

Först kommer kärleken, sedan kommer moralen och dogmatiken, inte tvärtom. Jag tror det är detta påve Franciskus har i åtanke med den nya framtoning han gett åt påveämbetet under sitt drygt halvårslånga pontifikat.

Men kyrkan skall också vara salt och ljus i världen, också kunna gå mot strömmen, kunna peka på missförhållanden, det finns också ett narcissistiskt egocentrerat drag i den moderna kulturen som kyrkan inte är kallad att identifiera sig med, utan belysa och visa på alternativ.

Hur kan kyrkan förmedla tro hopp och kärlek, samtidigt som hon är salt och ljus och också säger det som mångas öron inte alltid omedelbart vill lyssna till? I begeistringen av vår nye påve höjs han ofta till skyarna för att han betonar det förstnämnda, medan hans föregångare Benedikt XVI kritiseras för att han var stel och tråkig genom att fokusera för mycket på det senare. Men även om de båda påvarna haft olika prioriteringar i sin framtoning, så tror jag att de båda omfattar denna helhet. Sandro Magister reflekterar i en mycket intressant artikel om skillnaden mellan dessa båda påvar. Den finns översatt till svenska på Katolsk Observatör. Läs här.

Samvetet är den kompass vi alla fått för att orientera oss mot det goda vi inser vi skall göra. Men det otränade samvetet kan också missta sig och fördunklas av andra drifter och strömningar i vår skäl. Kyrkans uppgift är här att vägleda och upplysa. Detta var ofta föremål för Benedikt XVI´s överväganden. T.ex. i samband med resan till Storbritannien 2010 då kardinal John Henry Newman saligförklarades. Newman var ju verkligen en talesman för samvetet och dess integration med tro och förnuft. I sitt tal till kurian vid jultiden samma år i samband med återblick på Englandsresan tog han upp Newman och samvetet igen. ”Samvetet betyder människans kapacitet att känna igen sanningen…”, sade han.

Kyrkan med alla sina medlemmar och alla dess gåvor och tjänster skall gestalta helheten, både sanningen och kärleken, genom att förvalta Trons skatt på ett bra sätt och med kärlek presentera den för världen. – Så att världen för oss alla skall bli en bättre plats att leva i. Mer fred, mer samverkan i att förvalta skapelsen för en hållbar ekologisk balans, mindre girighet och egoism. Med Ebba Witt-Brattströms ord, att göra samhället ännu bättre att leva i, eller med Johannes Paulus II´s ord, att bygga Kärlekens civilisation.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer