I Dagen igår ställde Sigvard Svärd frågan till Ulf Ekman om Livets Ord skulle ha grundats om situationen var som idag, mot bakgrund av Ulf Ekmans under senare år dokumenterade syn på ekumenik och Kyrkans väsen. Frågan som Sigvard Svärd ställer är mycket relevant och intresant. Intressant är också att ta del av Ulf Ekmans svar i dagens nummer av tidningen.

Vi hamnar direkt i en diskussion om eckelsiologi som är av allmänt intresse för hela kristenheten. Som en bakgrund vill jag länka till vad jag själv skrivit i detta ämne tidigare med ungångspunkt från kardinal Joseph Ratzingers (påve emeritus Benedikt XVI) bok Kallad till gemenskap (sv övers 1997):

• Det nya intresset för Kyrkan
• Petrus, kyrkans tjänare, medbroder och klippa
• Kyrkan: helheten och delarna, biskopens uppdrag

När det gäller Trosrörelsen och Livets ord så är min inställning att dess uppdykande på scenen och närvaro har inneburit ett omistligt tillskott som bidragit till revitaliseringen av den svenska kristenheten. Att jag säger så innebär inte att jag menar att församlingen är felfri eller bättre än många andra. Jag förnekar inte att människor farit illa och med rätta är kritiska. Att det kan gå fel gäller många andra församlingar, inte minst min kära Katolska kyrka också, exemplen är alltför välkända för att jag skall behöva nämna några.

Men jag menar att det är dags att överge den gamla negativa schablonbilden av Livets Ord och se och erkänna vad församlingen faktiskt betytt och betyder idag för hela den ekumeniska kristenheten. Jag läste med behållning Ulf Ekmans självbiografi del 1 som kom 2011 och som beskrev tiden fram till Livets Ords grundande. Jag ser nu fram emot att läsa del 2 som jag har förstått snart kommer på bokhandelsdiskarna och beskriver de kontroversiella åren efter grundandet.

Karakteristiskt för Trosrörelsen är att betona just tron som grunden för det kristna livet i motsats till ett relativistiskt, gnosticerande ”liberalteologiskt”,  förhållningssätt, samt att man framhäver den karismatiska dimensionen med Andedopet och de andliga nådegåvorna. I detta avseende liknar Livets Ord klassiska pingstkyrkor, men är ändå något annat. Livets Ord är inte unik, utan kan kategoriseras som tillhörande ett nytt fenomen som dykt upp inom kristenheten under slutet av 1900-talet, fria icke samfundsanknutna församlingar med en pingstkarismatisk profil. Dessa är en ny utmaning både för de äldre samfunden och för Pingströrelsen, redan genom deras snabba tillväxt och stora genomslag.  Även om de inte är samfundsanknutna, så är det i Europa och Nordamerika tydligt att de har en stark förankring i den stora kristna traditionen (i t.ex. Afrika är det svårare att skilja ut dem från klassiska pingstkyrkor). I detta avseende är Ulf Ekmans eckelesiologiska utveckling (se t.ex. boken Andliga rötter från 2011) typisk.

Utmaningen ligger inte på det läromässiga planet, där de inte skiljer sig från de gamla samfunden, utan i deras fokus på profetia, mission och pastoralt arbete som får teologiska implikationer. Det finns en kreativitet när det gäller att hitta nya vägar för evangelisationen anpassad till det moderna sekulariserade samhället, man tänker ”utanför boxen”, man bygger nätverk, söker flexibla strukturer lätta att adaptera till, man är inte beroende av kyrkobyggnader utan samlas lika gärna i industrilokaler i städernas utkanter.

Ett annat element som utmanar är synen på ledarskap. För de nya pingstkarismatiska församlingarna är fokus på relationer viktigt. I sin bästa form demonstrerar de här vad ett autentiskt episkopat egentligen skulle vara i det sätt som äldre ledare förbereder, handleder och uppmuntrar yngre. I Andra Vatikankonciliets dekret om biskoparna sägs om relationen mellan dem och prästerna:

“Their priests … should be the object of their particular affection.  They should regard them as sons and friends.” 

Min reflektion är att förhållandet mellan prästerna och deras biskopar ofta inte kommer i närheten av detta ideal i många katolska sammanhang, prästerna är ofta ensamma, deras arbetsbörda är stor och upptas av förättningar.

De teologiska frågorna om förhållandet mellan natur och nåd, och mellan tjänster och nådegåvor aktualiseras. Med karismerna, nådegåvorna (1 Kor 12) som lyfts fram i den pingstkarismatiska förnyelsen är det som Paulus beskriver i 1 Kor 12:7:   “Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.” Andra Vatikankonciliet bekräftar att nådegåvorna är verksamma i vår tid, är till för Kristi kropps uppbyggnad och är tillgängliga och skall eftersträvas av alla döpta (Lumen Gentium 12).

Johannes Paulus II sade att de institutionella och karismatiska nådegåvorna båda är nödvändiga och kompletterande element i att konstituera Kyrkan. Medan den klassiska pingströrelsen fokuserat på nådegåvorna enl 1 Kor 12, så har de nya pingstkarismatiska församlingarna lagt fokus på tjänstegåvorna enl Ef 4:11, apostel, profet, evangelist, herde och lärare, mest uppmärksamhet har ägnats apostla- och profettjänsterna.

Peter Hocken, katolsk präst, teolog och forskare är expert på pingströrelse och karismatisk förnyelse deltog i en internationell konferens på Livets ords Teologiska seminarium 2011. Han talade där om möjliga förhållningssätt för Katolska kyrkan till dessa nya församlingar. Han använde uttrycket ”experimentell ecklesiologi”. Han menade att de nya pingstkarismatiska församlingarna är experimentella till sin natur, de känner sig fria att pröva nya grepp utan att vara bundna av traditionella strukturer, vanor och tänkesätt. Häri ligger deras styrka, men också deras svaghet: Priset för denna frihet är att man missar lärande och visdom som grundlagts genom tiderna. I början finns ofta en naivitet i tron att man kommer att vara immun mot de prövningar och svårigheter som funnits i de äldre samfunden, något som botas med tiden då man konfronteras med egna svårigheter och konflikter.

Peter Hocken föreslår att Katolska kyrkan tar fasta på just denna experimentella sida hos de nya församlingarna då man vill bygga fruktbara ekumeniska broar till dem. Katolska kyrkan och de andra historiska kyrkorna har ännu inte utvecklat en teologi som tar in det experimentella i sin ecklesiologi. Den franske teologen Christian Duquoc skrev 1985: ”…ju mer de erkänner det provisoriska i sina former,strukturer och strategier, ju mer närmar de sig en bättre återspegling av Gudsriket”.

I Johannes Paulus II´s encyklika om ekumeniken, Ut unum sint framläggs visionen av ekumenisk dialog som något som inte bara innebär utbytandet av idéer, men som ett ”utbyte av gåvor” (nr 28). Detta stöder tanken på att förstå de nya församlingarna som ”kyrkliga laboratorier”.

De nya församlingarna offrar som en gåva åt de historiska kyrkorna erfarenheterna och frukterna av sitt kreativa experimenterande, både för utvärdering och för mottagande. En sådan modell kräver inte något undertryckande av övertygelser, bara en ödmjukhet så tillvida att man inte betraktar den egna övertygelsen som den nya ortodoxin, och att man är beredd att pröva den.

Peter Hocken påpekar att en sådan modell respekterar det essentiella i både de historiska kyrkorna och i de nya församlingarna. Den går i linje med den beredskap som tycks finnas att lära från de historiska kyrkorna och fråga sig: Vad är det Herren vill att vi skall ta emot från det historiska arvet? – Det är en modell för en tjänande kyrka i dess fulla ekumeniska dimension. För att modellen skall vara användbar och bära någon som helst frukt krävs en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:

De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”, motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt  att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.

De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.

Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för de historiska kyrkorna att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde också underlätta denna process.

Att de nya församlingarna genom sitt okonventionella förhållningssätt och att söka nya vägar också bryter mönstret med den protestantiskt evangelikala kristendom de sprungit fram ur tänker utanför boxen också när det gäller relation till de äldre kyrkosamfunden är inte konstigt. Genom sitt fria förhållningssätt både gentemot de äldre etablerade kyrkorna och den protestantiska frikyrkomiljö de kommer ifrån blir de ett intressant och dynamiskt tillskott i den ekumeniska processen.

Även om det är sant som en del befarar (och andra är positiva till) att detta nya eckelsiologiska synsätt innebär ett närmande till Rom, så tror jag vägen är lång till att vi ser ett strukturellt samgående. Också Katolska kyrkan har sina inre problem att brottas med och behöver utvecklas, och den kreativitet som de nya församlingarna utvecklat skulle nog effektivt förkvävas inom Katolska kyrkans rigida strukturer. Som kardinal Ratzinger/påve emeritus Benedikt XVI sade i intervjuboken Gud och Världen från år 2000 som svar på intervjuarens fråga, Vem skall ansluta sig till vem?

Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss.