De flesta minns säkert detta uppmärksammade rättsfall där två läkare, en obducent och en allmänläkare dömdes för mord och styckning av Caterine da Costa, en kvinna som försörjde sig på prostitution och var drogmissbrukare. 10 juni 1984 försvann hon och några veckor senare återfanns hennes styckade kropp utspridd på olika ställen. En obducent och en allmänläkare åtalades  för att tillsammans ha mördat och styckat Catrine da Costa på Rättsläkarstationen i Solna. De friades så småningom från mordmisstankarna då bevisningen var otillräcklig, men tingsrätten uttalade i sina domskäl att det var ”ställt utom allt rimligt tvivel” att läkarna hade styckat den mördades kropp. Läkarna hade inte åtalats för styckningsbrottet och preskriptionstiden hade gått ut, därför gavs de inte chansen att försvara sig mot anklagelsen i den delen.  Läkarnas framtid och karriär ruinerades, de fråntogs sina läkarlegitimationer. Vid ett skadeståndsmål mot staten 2010 beviljades inget skadestånd.

Denna historia innehåller samma ingredienser som Thomas Quick-fallet. Rättsväsendet förförs av psykoterapeuter och andra experter som ansågs ha insikt i det omedvetna, som vanliga människor inte kunde genomskåda, rituella övergrepp och återuppväckta minnen av incest i barndomen med mera

Det visar sig att också detta fall har förgreningar till Margit Norell. Hanna Olsson, prostitutionsutredare åt staten på 1970-talet hade gått i terapi hos Margit Norell. Utifrån ett radikalfeministiskt könsmaaktsperspektiv drev hon starkt tesen att de båda läkarna var skyldiga. I DN 29 mars 1988 skrev hon:

”Offret är en prostituerad kvinna och de två åtalade männen är läkare. Klass och könsfrågorna sätts här på sin spets. Män som yrkesmässigt tillhör en social elit misstänks för mord på en kvinna som har lägst rang i vårt samhälle. Detta faktum är det omöjligt att bortse ifrån i det här målet. Det finns med som en osynlig grund, både i hanterandet av målet och i diskussionen kring det.”

I sin bok om fallet från 1991 utgår hon från att läkarna är skyldiga och bortser från alla fakta som kan störa den entydiga bilden. ”Läkarna som lustmördare motsvarade alltför väl en feministisk och socialistisk önskedröm” skriver Marianne Ahrne på bloggen om skadeståndsrättegången hon drev tillsammans merd läkaren och psykoterapeuten Rigmor Robèrt. Bloggen heter:

CATRINE OCH SYNDABOCKARNA 2009 – 2011

och är mycket läsvärd för den som vill förstå mera av den tankeepidemi som på 1980-talet utbröt i den psykodynamiska terapins värld som ledde till de mest absurda häxprocessen. Många har insett vad de var indragna i och ändrat sig, Robert och Ahrne kallar den ”återtågets hjältar”.

Hanna Olsson omnämns i Dan Josefssons bok om Quick-fallet. Hanna Olsson fanns med i Margit Norells närmaste krets, och enligt personer som Dan Josefsson intervjuade var det Margit Norell som pressade Hanna Olsson att ta offentlig strid mot läkarna (sid 206).

Sture Bergwall, alias Thomas Quick kommer, i den mån han inte redan är det, att bli helt upprättad i den allmänna opinionens ögon, medan allmänläkaren och obducenten inte fått samma självklara upprättelse.  Om läkarna hade fått ett skadestånd från staten i samband med att målet drevs 2010, så hade det åtminstone varit lite plåster på såren och hjälp med rehabilitering av deras rykte. Nu återupprepades istället den kränkning mot dem som en gång startades genom häxprocessen mot dem.