Dan Josefssons nyutkomna bok som granskar psykoterapin och rättegångarna mot Thomas Quick/Sture Bergwall

Då Göran Källberg kom tillbaka som chefsöverläkare till Säters Rättspsykiatriska klinik i mars 2001 och i stark protest från psykoterapeuterna  började trappa ner de hästdoser av lugnande mediciner och värktabletter han hade och den värsta abstinensen klingat av började Sture Bergwall må bättre. På sid 505 i Dan Josefssons bok beskrivs läget genom citat från journalerna: ”av och till har han ångestattacker, men de har inte ökat, snarare avtagit. Det är således ovanligt lugnt runt patienten för närvarande… Han beskriver sitt annorlunda upplevande som att ha har ‘en större integritet’ samt en annan upplevelse av kroppen… Sture beskriver hur han idag har tillgång till sig själv som person, sin kropp och sitt inre psykiska liv…”.

Efter att ha sträckläst denna skakande bok på några dagar kändes det som att äntligen ha kommit ut på lugnt vatten efter en infernoartad forsfärd i narkotikapåverkad dimma fylld av makabra fantasier med rituella likgömslen, kannibalism, dödade foster, incest och ett antal väletablerade och värlrenomerade personer som dras in och snurrar med i denna helvetesvirvel.

För första gången på många år kunde Sture erfara hur det kändes med en omedicinerad kropp. Han drog med fingertopparna över huden och upplevde senastionern han inte kunde minnas att han känt under hela sitt liv. Hans personlighet förändrades och han blommade upp. Olika symtom och psykiska störningar försvann. Minnesluckor liksom förvirring, upphetsning, ångest, depression, hallucinationer är vanliga biverkningar av Stesolid, Xanor och Halcion som är några av de preparat Sture var ordinerad.

Ett genuint möte mellan personer bygger på ömsesidig respekt och att det finns ett givande och tagande. Det finns i relation till motparten en osynlig gräns man inte får överskrida. Överskrids den gränsen går det genuina mötet över i manipulation. Olika grupp-miljöer kan fungera på olika sätt och innehålla mer eller mindre av respekterande öppenhet respektive kontroll och manipulation. När man kommer in i en grupp anar man ofta intuitivt hur gruppklimatet är i detta avseende.

I grupper där manipulation och kontroll satts i system på bekostnad av ömsesidighet och respekt talar vi om sekter.  I samband med ideologiska grupperingar och fundamentalistiska religiösa rörelser är vi införstådda med att det kan gå över styr på detta sätt ibland, men inom psykoterapins värld, där man förväntas ha så pass mycket självkännedom att man har koll på sina motöverföringar och dessutom handledning så att det man inte ser själv blir granskat och belyst från flera håll av kolleger.  Men ett sekteristiskt klimat var precis vad som rådde på Rättspsykiatriska kliniken i Säter i gruppen som hade hand om behandlingen och psykoterapin med Sture Bergvall. Sedan kom också rättsväsendet med polisutredare, åklagare, försvarsadvokat och sakkunnig minnesexpert att dras in i samma sfär, med katastrofala konsekvenser som följd. Det hela fick även förgreningar till justitiekansler Göran Lambertz  som efter en summarisk titt på ärendet beslöt att inte utreda klagomål mot åklagaren Christer van der Kwast.

En gåta för mig är hur man över huvud taget kunde tro att psykoterapi kunde vara verksamt på en så tungt medicinerad person. Han kan inte minnas från dag till dag och integrera de eventuella insikter han gör i psykoterapin. Det framkommer att Sture Bergwall hade stora minnesluckor från tiden mellan 1997 och 2001.

En person beskrivs som central spindel i nätet för hela terapigruppen på Säter: Psykoanalytikern Margit Norell med privatpraktik i Stockholm dit alla terapeuterna åkte en gång i veckan för att få handledning. Margit kunde vara både teraput och handledare åt sina klienter, dessutom hade Margit även direktkontakt med Sture genom brev, och vid ett tillfälle kom hon t.o.m. och besökte honom på kliniken. Det verkar som om inga normala professionella regler gällde.

Det är ett gediget efterforskningsarbete Dan Josefsson gjort för att kartlägga vad som faktiskt hänt. Han har samlat in dokumentation, journaler, brev och Sture Bergwall själv har försett honom med mycket material. Förutom Sture Bergvall har han intervjuat ett stort antal personer som varit involverade i nätverket kring Margit Norell och Sture Bergwalls terapi på Säter. En del personer har gärna låtit sig intervjuats, och varit närmast lättade och haft ett behov att berätta om detta som de burit på, samtidigt har det varit ett minerat och känsligt område att få information från den inre kretsen om Margits Norells roll i det hela. Därför har han i några fall fått wallraffa sig in genom att utge sig för att skriva en bok om objektrelationsteori och i den egenskapen vara intresserad av att intervjua personer som stått Margit Norell nära.

Margit Norell var med i Psykoanalytiska föreningen, men bröt sig ur den och samlade runt sig en grupp och startade Holistiska föreningen som hade en objektrelationistisk inriktning till skillnad från Psykoanalytiska föreningen som höll sig strikt till Freud.

Margit beskrivs som en person med karisma och stor auktoritet. Hon var mycket bestämd och alltid tvärsäker på hur saker förhöll sig. Hon tolererade inga motsägelser och ingen kritik. Personerna i den första handledningsgruppen i Holistiska föreningen blev varse detta mer och mer, och upptäckte också att hon läckte personligt konfidentiella saker om den ene i gruppen till den andre.  En efter en tog man avstånd från henne, gruppen upplöstes och hos stod ensam.

Möjligheten att handleda terapeuterna på Säter blev hennes andra chans, vilket dock skulle sluta i en betydligt större katastrof. Under 1980-talet rådde en stor behandlingsoptimism i psykiatrin, och man sökte nya terapeutiska vägar också för de svårast sjuka människorna på våra mentalsjukhus. Det fanns eldsjälar som var orädda att pröva nya grepp. Kurator Barbro Sandin var en sådan person som inledde terapi med Säter-patienten Elgard Jonsson som hade schizofreni. Det hela blev mycket lyckat, och Elgar rehabiliterades. Barbro Sandin har beskrivit processen i boken Den zebrarandiga pudelkärnan och Elgard själv skrev boken Tokfursten om sin egen lyckade terapi. Den s.k. Säter-modellen utvecklades på grundval av Barbro Sandins arbete. Teorin var att det fragmenterade psyket vid schizofreni berodde på känslomässig utvecklingsstörning i tidiga barndomen.  Föräldrarna blev ofta anklagade som orsak till sjukdomen, men idag har man frångått denna teori och anser att orsakssambanden vid schizofreni är betydligt mer komplexa. Det gick inte att upprepa resultaten med Sandins första terapi, där det lyckade resultatet förmodligen mera berodde på ett engagerat allmänt omhändertagande och intresse för patienten än på behandling enligt en viss teori. Margit Norell var i början handledare åt Barbro Sandin, men Barbro bröt sedan med henne. Barbro Sandin flyttade från Säter och öppnade ett vårdhem i Ludvika där hon tillämpade modellen, men det blev ingen stor succé.

Istället blev Margit Norell handledare och åt flera psykologer och läkare runt Sture Bergwall. Gruppen på Säter åkte regelbundet till Margit i Stockholm och fick handledning av henne. Flera beskriver att de hade en mamma-relation till henne. Även Sven Å Christianson som anlitades som minnesexpert under mordutredningarna gick i terapi hos Margit samtidigt som han deltog i utredningarna.

Margit och gruppen kring henne var övertygad om teorin att patienter i terapi kunde få förträngda barndomsminnen av sexuella övergrepp.  En av psykologerna på Säter berättade för Sture Bergwall att hon själv i sin egen terapi började minnas sådant. Hon skrev privata brev till Sture som var mycket personliga och öppenhjärtliga. Sture hade bevarat dem i sitt arkiv som han ställde till Dan Josefssons förfogande.

Teorin i Margits grupp på Säter var att seriemorden hade sin förklaring i att Sture återgestaltar  sexuella övergrepp han hade erfarit i barndomen. Han hade inga minnen av detta eller hade yppat något sådant från början, men detta fiskade man efter i terapin, och så småningom får man fram en historia, den s.k. Simon-händelsen som såg ut såhär:  1954 fick Stures mamma ett missfall. Fostret, ”Simon” föddes med navelsträngen runt halsen just när pappan var i färd med att våldta 4-årige Sture och mamman kom in i rummet. Föräldrarna styckade Simon och åt av kroppen och tvingade Sture att också äta. Därefter packade pappan in delarna av Simon i en pappkartong och tog med sig Sture till en udde där de begravde likdelarna i en grop.

Stures seriemördande och sedan placerande av kroppsdelar i olika rituella gömslen skulle ha med detta barndomstrauma att göra. Kritiken av teorin om undangömda traumatiska barndomsminnen har varit stark. Flera forskare visat att det är nästan omöjligt för människor med traumatiska minnen att glömma vad de har varit med om, även om de skulle önska det, medan risken är stor att suggestiv terapi kan väcka falska minnen.  Stures familj var mycket kritisk till terapeuterna på Säter och förnekade på det bestämdaste att sexuella övergrepp förekommit i det Bergwallska hemmet.  Men det var Sture som blev trodd, och syskonens förnekande förklarades med att de också var så traumatiserade att de förträngt vad de varit med om.

Det visade sig att även minnesexperten  Sven Å Christianson, nu professor i psykologi gick i terapi hos Margit Norell samtidigt som han skrev intyg till domstolarna om vad Bergwall kunde minnas. Hans vittnesmål var avgörande för att Sture fick fällande domar.
I en av rättegångarna återgavs Christiansons expertvittnesmål i domskälen: att det är typiskt vid denna form av mord ”att gärningsmannen oftast blivit utsatt för fysiska eller psykiska övergrepp under uppväxttiden … Morden kan ses som en form av berättelse, ett omedvetet berättande om sina upplevelser”.

Dan Josefsson är starkt kritisk till Christiansson och menar att han kompromissar med sitt bättre vetande som minnesforskare.  Till saken hör att Christiansson senare kom ut med en bok år 2009, I huvudet på en seriemördare, där flera av de citat från seriemördare som refereras till uppenbarligen härstammar från Sture Bergwall utan att det anges. Eftersom Bergwall nu är friad är det ju falska seriemördar-citat som ligger till grund för de teser Christiansson söker visa i boken. Samtidigt anförde han som sakkunnig i rätten skäl som han hämtade från den forskning han själv bedrev bl.a. med utgångspunkt från Bergwall. Argumentationen biter sig själv i svansen.

Psykologen och psykoterapeuten Cajsa Lindholm var knuten till Säter som handledare under 90-talet och tillhörde liksom chefspsykologen på Säter Birgitta Ståhle Margits inre krets. Hon var handledare och terapeut åt två av psykologerna på Säter. Hur sammanblandat allt kunde vara illustreras av denna lilla detalj: När Göran Kjällberg bestämt sig för att avgifta Sture från de stora doserna lugnande mediciner väckte detta starka protester från en samlad allians av Sture och hans terapeuter. Birgitta Ståhle försökte övertala Göran att ändra sig, och en dag dök ett brev upp från Cajsa Lindholm där hon försökte övertala Göran Källberg att ge tillbaka Sture sina mediciner. Göran blev mycket upprörd över brevet och förstod att det i praktiken var Margit som försökte styra hur han skötte sitt jobb. Cajsa Lindholm skrev också brev direkt till Sture. I boken (sid 503) återges ett citat från ett av breven.

Detta är en skrämmande berättelse om hur fel det kan gå även i de mest etablerade och respekterade sammanhang.   God utbildning, intellekt och god social etablering är ingen vaccination mot destruktiva grupprocesser och sekterism. Tvärtom är det känt att välutbildade personer i yngre medelåldern är en grupp som ofta återfinns i sekter.

Det mest skrämmande i historien är inte Margit Norell själv. Hon skildras med stor sympati, författaren går igenom hennes bakgrundshistoria på ett sätt som gör att man kan förstå hur det blev som det blev med henne. Med andra personer runtomkring sig som kunde ge henne motstånd skulle hennes begåvning kanske kommit till sin rätt på ett helt annat sätt. Men det som skrämmer mest är hur det mitt i det etablerade samhället kan uppstå sådana sekteristiska processer som drar med sig psykologer, läkare, polisutredare, advokater. Som väl är spricker till slut bubblan, och i bakåtperspektiv kan vi studera vad som hänt.

Jag märker att en del journalister som skriver om detta dömer ut hela psykoanalysen och dess senare utveckling med objektrelationistiska teorier. Detta är inte adekvat. Lika lite som man kan döma ut hela kristendomen på grund av Knutby, så kan man döma ut psykoanalysen på grund av detta. Missbruk av religioner, ideologier, vetenskapliga teorier kan uppstå var som helst. Det gäller att skilja på det konstruktiva och det missbrukade. Freud studerade människans psyke utifrån de terapisessioner han hade där patienter utifrån metoden med fria associationer fick närma sig sitt undermedvetna. Han försökte inte påverka, men utifrån sina observationer skapade han sina teorier, en del står sig fortfarande, en del har utvecklats och reviderats av senare generationers psykoanalytiker.

Vad som skedde i Margit Norells grupp, och i terapin med Sture Bergwall var inte att man studerade psyket och utifrån det förfinade sin teori, utan att man hade en teori från början, och genom manipulation och suggestiv behandling försökte anpassa patienten till teorin. Margit Norell hade intentionen att skriva en bok om Thomas Quicks värld som skulle bevisa hennes teorier. För det ändamålet var det mycket viktigt att man skulle få napp i att hitta någon av de likgömmor som Sture Bergvall påstod han hade upprättat, och i den uppgiften lades åtskilliga miljoner ner på spaningsarbete utan att man hittat ett enda tekniskt bevis. En gång tömde man en hel sjö på vatten i finkammandet efter likdelar.

Det är en nödvändig bok Dan Josefsson skrivit, det skulle vara en svår förlust för samhället om inte mystiken kring denna historia hade skingrats. Många av de inblandade är inte längre troende utan har genomskådat det som skett, men en inre krets finns fortfarande som har svårt att erkänna att man bedragits genom att låta sig involveras i detta projekt. Inte minst på Säters Rättspsykiatriska klinik behöver man rannsaka sig själva och göra en ordentlig genomgång av hela historien från början till slut. Men boken är en nyttig lärdom för alla oss som jobbar inom psykiatrin. Den stämmer till ödmjukhet. Man kan inte ta något för givet, utan måste alltid ha säkerhetslinan med sig och granska vad man gör och vara beredd till omprövning. Ett varningstecken är när man börjar bryta mot väletablerade professionella rutiner.