Framgångsteologin är fattig skriver Mikael Stenhammar i en debattartikel i Dagen. Han beskriver den så här:
”Över världen sprids ett glatt budskap om att varje troende har rätt och möjlighet att vara frisk, förmögen och allmänt framgångsrik. Framgångsteologi är termen som används för att beskriva denna inriktning, inom framför allt protestantisk kristendom, som menar att tro på Gud garanterar framgång på livets alla områden, andligt och materiellt.”
Visst är ett sådant budskap fattigt, det har han helt rätt i. Det är också farligt för att det uppmuntrar att göra om kyrkans oförvanskade evangelium till en inomvärldslig lyckolära. Det var väl samma frestelse folket som samlades kring Jesus greps av då de ville göra honom till kung efter att ha varit med om brödundret (Joh 6:15).
Men har verkligen det som kom att få beteckningen framgångsteologi och som förkunnades av Kenneth Hagin någonsin haft detta simpla innehåll? Hagin själv korrigerade dessa misstolkningar på 1990-talet säger de som känner till det. Och läser man Ulf Ekman så har han uppfattat undervisningen han fick ta emot i Tulsa, USA på helt annat sätt än Mikael Stenhammar.
Ett budskap har en avsändare och en mottagare, det tas inte emot objektivt utan filtreras genom mottagarens medvetande och personlighet. Mikael tog tydligen emot och accepterade budskapet på detta förenklade sätt han redogör för här, och dessutom blev han en ivrig vidareförmedlare av det. Desto bättre då att han nu har utvecklats och gått vidare och mognat i sin tro.
Kritiken mot ”framgångsteologin” har uppenbarligen inte tystnat, och kanske beror det på att konceptet i den form som Mikael beskriver det fortfarande frekvent predikas och praktiseras. Jag vet inte, jag har inte den utblick att jag kan bedöma hur stort problem detta är, men man får ju tro på vad folk säger.
Vem har då ansvar för att ett karismatiskt budskap ämnat att väcka hopp och tro tas emot och uppfattas på rätt sätt? Bara mottagaren, eller också förkunnarna och ledarna för de församlingar och samfund som predikar? Jag menar självklart också de senare. I alla ideella och ideologiska organisationer liksom i kristna karismatiska grupper finns alltid risk för att idelismen slår över i fanatism eller hos människor med brist på mognad och självkännedom används i egoistiskt syfte, den sunda läran och mottagandet av Anden förvanskas till något man som människa vill äga och kontrollera själv. Vi har sett många exempel på det i hur olika grupper som har startat i en god och idealistisk vilja har hamnat helt fel.
Inom Katolska karismatiska förnyelsen lägger vi därför ner oerhört stor vikt vid utbildning och fostran av ledare vars ansvar inte stannar vid en utåtriktad karismatisk förkunnelse, utan som följer med och pastoralt vägleder människorna. Vi är också mycket noga med att stå i gemenskap med lokala kyrkoherdar och biskopar i de sammanhang våra grupper verkar. De ledare som inte är beredda att underordna sig och inte ta emot korrektion från den större gemenskapen i Kristi kropp är ute på farlig väg.
I Livets Ord förkunnas inte framgångsteologi idag, det håller de flesta med om, och så pass känner jag församlingen och har varit på många av dess möten, att jag också kan säga det. Däremot framförs fortfarande kritik från framförallt tidigare avhoppare att det förkunnades på ett sådant sätt tidigare att det åtminstone uppfattades som så och ledde till förenklade praktiker som sårade och skadade människor på bekostnad av en uppbyggande själavård. Betoningen på att rustas för andlig strid i Guds rike var så stark att man missade att balansera det mot att hjälpa människor till andlig mognad och förankring i evangeliets fullhet.
Ulf Ekman kommer ut med andra delen av sina memoarer nu innan jul (Här skriver jag om del 1). Jag har haft förmånen att smygläsa de två första kapitlen. Vi är framme vid 1983, Ulf har varit i USA och fått massor av inspiration inte bara vid Rhema Bible Training Center i Tulsa, utan också hämtat impulser bredare genom det pulserande evangelikala och karismatiska livet i USA där han reste runt. Han träffade Lester Sumrall som tillsammans med svärfadern Sten Nilsson och Södermalmskyrkans pastor Bror Spetz kom att bli hans viktigaste mentorer. Det var nu Livets Ords bibelskola bildades och senare Livets Ords församling. I boken får vi följa processen, motståndet, stödet, vilka överväganden som gjordes. Här vill jag bara nämna några kommentarer Ulf gör som har relevans för diskussionen här.
Bevekelsegrunden då man startade var längtan efter en djup väckelse, man hade inte en annorlunda ny teologi, ingen tanke på att ta avstånd från den nedärvda tron och trosbekännelserna. Ulf såg i kristenheten i Sverige en stagnation, en miljö med risk för hårdnande hjärtan, att man slutar följa Jesus trots att ett yttre sken av fromhet upprätthålls. Syftet med bibelskolan var att uppmuntra till en levande tro på Guds löften, utmaningen var att återvända till Bibeln och källorna.
”Den underliggande teologin var enkel och starkt pingst-karismatiskt influerad, men samtidigt förankrad i historisk tro”, skriver Ulf. Den praktiskt inriktade förkunnelsen har aldrig inneburit en ytlig bibeltro, utan sinne för symbolik och svårigheter, men han såg behovet att inte förkunna för abstrakt, så att det enkla och klara försvinner. Begreppet ”mysterium” är mångfacetterat, vi får inte förenkla, men, och här påpekar Ulf något viktigt:
”…uttryck som det ‘mystiska’ kan också användas för att fördunkla och försvåra förståelsen av det som faktiskt blivit uppenbarat för oss. Det är mycket vi inte kan förstå, och det finns också sådant som vi mycket väl förstår, men som vi av olika skäl inte vill böja oss under.”
Ulf konstaterar att betoningen på den andliga striden, ordval och manér kan ha medfört att en del känt sig osäkra, och jag vet inte hur mycket av sådana komplikationer som tas upp senare i boken, men jag gissar att de mest kritiska avhopparna inte kommer att vara nöjda även efter att ha läst boken. Det är inte upp till mig att döma om detta, jag bara hoppas att det kan komma till en försoning och helande av såren.
Efter att ha läst första delen och fått denna lilla förtitt i del två av Ulfs memoarer kan jag dock konstatera att det är en ovärderlig källa till förståelse av ett viktigt skede i svensk kristenhetes historia under sista delen av 1900-talet. I Livets Ord och dess bildande, det motstånd, den uppskattning och välkomnande församlingen mötte, de problem som uppstod, speglas en hel epok.
Idag står vi i ett nytt ekumeniskt skede där den pingst-karismatiska strömning som Livets ord är en av många representanter för är en ny och stark aktör i den samlade kristenheten, samtidigt som medvetenheten om det som varit ett allt starkare tema i Ulf Ekmans förkunnelse under senare år växer inom frikyrkligheten: Att väckelserörelserna och de gamla kyrkorna hör samman och att det är historiska orsaker som orsakat splittring, att frikyrkorna inte är självförsörjande, utan framförallt förnyelserörelser beroende av hela Kristi kropp till vilken de lämnar ett bidrag genom sina andliga nådegåvor. Läs denna mycket intressanta intervju med Ulf Ekman i norska Dagen.
Fler referenser:
Norsk religionshistoriker analyserar Livets Ords möjliga framtida ekumeniska vägar.
Artiklar av Ulf Ekman i Keryx:
Framgångsteologi, finns den?
Spelar kyrkosyn någon roll?
Som några kanske uppmärksammat möttes påven och Rysslands president Putin igår. Man talade bl.a. om katolikernas situation i Ryssland samt om fredsarbetet i Mellanöstern och befolkningens mycket utsatta position där och behovet av humanitär hjälp. Putin gav påven en ikon av Vladimir-madonnan, och påven gav Putin en mosaik föreställande Vatikanens trädgårdar.
14-16 november medverkade Peter Hocken, Ulf Ekman m.fl i det katolska 
