That hug from the pope ”felt like paradise”

Påven kommer ofta i direktkontakt med människor och är inte rädd att beröra dem. Barn, sjuka. Beröring är en viktig gest i kristendomen. Handpåläggning vid vigningar, vid bön för sjuka etc. förmedlar den helige Ande, helande, tröst… Jag återger detta från CNS.

Profilbild för Carol GlatzCNS Blog

VATICAN CITY — When an Italian photographer published images of Pope Francis embracing a man disfigured by neurofibromatosis, no one knew his name or where he was from.

Two Italian news outlets have found the man and interviewed him about that morning  Nov. 6 in St. Peter’s Square. He said the pope’s embrace felt like being in heaven.

”My heart was bursting,” he told the Italian daily Corriere della Sera. When the pope hugged him tight, ”I felt like I was in paradise.”

Vinicio Riva, 53, lives in a small village near Vicenza in northern Italy with his younger sister Morena, who has the same genetic disorder, and their Aunt Caterina, who cares for them.

Vinicio told the Italian magazine Panorama that the thing that struck him most was that the pope didn’t hesitate at all.

”I’m not contagious, but (the pope) didn’t know that. But he did it…

Visa originalinlägg 428 fler ord

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

Den helige Ande, Kyrkan och den nya evangelisationen teman på katolsk konferens i Krakow

krakow114-16 november medverkade Peter Hocken, Ulf Ekman m.fl i det katolska Forum för Evangelisation i Krakow. Rubrik för konferensen var ”Całą Ewangelię, Całe Ciało, Całemu Światu” (Hela evangeliet, hela kroppen, hela världen).

Peter Hocken är en välkänd katolsk präst och forskare, expert på Karismatiska förnyelsen. Ulf Ekman behöver knappast någon närmare presentation. Han deltog på inbjudan av biskop Grzegorz Rys av Krakow och under dagarna hade han också ett möte med kardinal Stanislaw Dziwisz.

krakow3

Peter Hocken och Ulf Ekman talade båda engelska med tolkning till polska, därför går det bra för alla som förstår engelska att ta del av deras undervisning via inspelningar av Dobre Media.

Peter Hocken höll ett mycket bra föredrag om Kristus, Kyrkan, enheten och den helige Andes roll i den nya evangelisationen. Hocken sade att katoliker tenderar att nämna Kyrkan först och Jesus kommer sedan, medan protestanterna prioriterar Jesus, sedan kommer Kyrkan. Men Jesus och Kyrkan hör ihop. Det är Kyrkans uppgift att vittna om Jesus Kristus. Påven Paulus VI sade att evangelisationen är vid Kyrkans hjärta, det är till och med Kyrkans mål. Hon finns på jorden för att evangelisera. Evangelisationen börjar alltid med kerygmat, den första förkunnelsen av evangeliet, proklamationen av Guds rikes ankomst genom Jesus Kristus. Därefter kommer katekesen, den mera systematiska undervisningen om tron och inlemmande i kyrkans sakramentala gemenskap genom initiationssakramenten dop, eukaristi och konfirmation (jfr Catechesi tradendae, Johannes Paulus II 1979).

Före Andra Vatikankonciliet ansåg Katolska kyrkan att man hade monopol på att vara kyrka, bara katolikerna var innanför, andra kristna var utanför. Man betonade Kyrkan som institution som det viktigaste. Efter konciliet har Katolska kyrkan ändrat sig och säger att Kyrkan som gemenskap, communio, innefattar alla kristna. Alla är genom dopet inlemmade i kyrkan om än på ett ofullständigt sätt. Förnyelse innebär att kyrkan som institution intar platsen att tjäna kyrkan som gemenskap.

  • Först kommer Jesus och att vi bekänner honom som Herre.
  • Jesus sänder Anden över kyrkan.
  • Bara den helige Ande kan forma kyrkan till en levande communio och fullkomna enheten och reparera det som ännu är ofullkomligt.

Peter Hockens föredrag är mycket grundläggande och angeläget och tror jag uppbyggligt för alla oss kristna som strävar efter enhet med Jesus Kristus som Herre. Lyssna till föredraget här:

hockenkrakow

Ulf Ekman talade om den helige Andes plats i evangelisationen och den helige Andes gåvor, ämnen som han undervisar om mycket bra. Jag har hört honom tidigare tala om detta bl.a. på den karismatiska konferensen i Stockholm 2010 anordnad av KKS (Katolsk karismatisk Förnyelse i Sverige). Den helige Ande är densamme i Katolska kyrkan, Pingströrelsen, Livets Ord eller vilket kristet samfund det än gäller, det är en del av vårt gemensamma kristna arv. Undervisningen om Anden och Andens gåvor är därför universell och skiljer sig inte mellan samfunden.

ulfekmankrakow
—

krakow2

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , , | 8 kommentarer

Ulf Ekman: Väckelserörelserna hör ihop med hela Kristi kropp.

Framgångsteologin är fattig skriver Mikael Stenhammar i en debattartikel i Dagen. Han beskriver den så här:

”Över världen sprids ett glatt budskap om att varje troende har rätt och möjlighet att vara frisk, förmögen och allmänt framgångsrik. Framgångsteologi är termen som används för att beskriva denna inriktning, inom framför allt protestantisk kristendom, som menar att tro på Gud garanterar framgång på livets alla områden, andligt och materiellt.”

Visst är ett sådant budskap fattigt, det har han helt rätt i. Det är också farligt för att det uppmuntrar att göra om kyrkans oförvanskade evangelium till en inomvärldslig lyckolära. Det var väl samma frestelse folket som samlades kring Jesus greps av då de ville göra honom till kung efter att ha varit med om brödundret (Joh 6:15).

Men har verkligen det som kom att få beteckningen framgångsteologi och som förkunnades av Kenneth Hagin någonsin haft detta simpla innehåll? Hagin själv korrigerade dessa misstolkningar på 1990-talet säger de som känner till det. Och läser man Ulf Ekman så har han uppfattat undervisningen han fick ta emot i Tulsa, USA på helt annat sätt än Mikael Stenhammar.

Ett budskap har en avsändare och en mottagare, det tas inte emot objektivt utan filtreras genom mottagarens medvetande och personlighet. Mikael tog tydligen emot och accepterade budskapet på detta förenklade sätt han redogör för här, och dessutom blev han en ivrig vidareförmedlare av det. Desto bättre då att han nu har utvecklats och gått vidare och mognat i sin tro.

Kritiken mot ”framgångsteologin” har uppenbarligen inte tystnat, och kanske beror det på att konceptet i den form som Mikael beskriver det fortfarande frekvent predikas och praktiseras. Jag vet inte, jag har inte den utblick att jag kan bedöma hur stort problem detta är, men man får ju tro på vad folk säger.

Vem har då ansvar för att ett karismatiskt budskap ämnat att väcka hopp och tro tas emot och uppfattas på rätt sätt? Bara mottagaren, eller också förkunnarna och ledarna för de församlingar och samfund som predikar? Jag menar självklart också de senare. I alla ideella och ideologiska organisationer liksom i kristna karismatiska grupper finns alltid risk för att idelismen slår över i fanatism eller hos människor med brist på mognad och självkännedom används i egoistiskt syfte, den sunda läran och mottagandet av Anden förvanskas till något man som människa vill äga och kontrollera själv. Vi har sett många exempel på det i hur olika grupper som har startat i en god och idealistisk vilja har hamnat helt fel.

Inom Katolska karismatiska förnyelsen lägger vi därför ner oerhört stor vikt vid utbildning och fostran av ledare vars ansvar inte stannar vid en utåtriktad karismatisk förkunnelse, utan som följer med och pastoralt vägleder människorna. Vi är också mycket noga med att stå i gemenskap med lokala kyrkoherdar och biskopar i de sammanhang våra grupper verkar. De ledare som inte är beredda att underordna sig och inte ta emot korrektion från den större gemenskapen i Kristi kropp är ute på farlig väg.

I Livets Ord förkunnas inte framgångsteologi idag, det håller de flesta med om, och så pass känner jag församlingen och har varit på många av dess möten, att jag också kan säga det. Däremot framförs fortfarande kritik från framförallt tidigare avhoppare att det förkunnades på ett sådant sätt tidigare att det åtminstone uppfattades som så och ledde till förenklade praktiker som sårade och skadade människor på bekostnad av en uppbyggande själavård. Betoningen på att rustas för andlig strid i Guds rike var så stark att man missade att balansera det mot att hjälpa människor till andlig mognad och förankring i evangeliets fullhet.

Ulf Ekman kommer ut med andra delen av sina memoarer nu innan jul (Här skriver jag om del 1). Jag har haft förmånen att smygläsa de två första kapitlen. Vi är framme vid 1983, Ulf har varit i USA och fått massor av inspiration inte bara vid Rhema Bible Training Center i Tulsa, utan också hämtat impulser bredare genom det pulserande evangelikala och karismatiska livet i USA där han reste runt. Han träffade Lester Sumrall som tillsammans med svärfadern Sten Nilsson och Södermalmskyrkans pastor Bror Spetz kom att bli hans viktigaste mentorer. Det var nu Livets Ords bibelskola bildades och senare Livets Ords församling. I boken får vi följa processen, motståndet, stödet, vilka överväganden som gjordes. Här vill jag bara nämna några kommentarer Ulf gör som har relevans för diskussionen här.

Bevekelsegrunden då man startade var längtan efter en djup väckelse, man hade inte en annorlunda ny teologi, ingen tanke på att ta avstånd från den nedärvda tron och trosbekännelserna. Ulf såg i kristenheten i Sverige en stagnation, en miljö med risk för hårdnande hjärtan, att man slutar följa Jesus trots att ett yttre sken av fromhet upprätthålls. Syftet med bibelskolan var att uppmuntra till en levande tro på Guds löften, utmaningen var att återvända till Bibeln och källorna.

”Den underliggande teologin var enkel och starkt pingst-karismatiskt influerad, men samtidigt förankrad i historisk tro”, skriver Ulf. Den praktiskt inriktade förkunnelsen har aldrig inneburit en ytlig bibeltro, utan sinne för symbolik och svårigheter, men han såg behovet att inte förkunna för abstrakt, så att det enkla och klara försvinner. Begreppet ”mysterium” är mångfacetterat, vi får inte förenkla, men, och här påpekar Ulf något viktigt:

”…uttryck som det ‘mystiska’ kan också användas för att fördunkla och försvåra förståelsen av det som faktiskt blivit uppenbarat för oss. Det är mycket vi inte kan förstå, och det finns också sådant som vi mycket väl förstår, men som vi av olika skäl inte vill böja oss under.”

Ulf konstaterar att betoningen på den andliga striden, ordval och manér kan ha medfört att en del känt sig osäkra, och jag vet inte hur mycket av sådana komplikationer som tas upp senare i boken, men jag gissar att de mest kritiska avhopparna inte kommer att vara nöjda även efter att ha läst boken. Det är inte upp till mig att döma om detta, jag bara hoppas att det kan komma till en försoning och helande av såren.

Efter att ha läst första delen och fått denna lilla förtitt i del två av Ulfs memoarer kan jag dock konstatera att det är en ovärderlig källa till förståelse av ett viktigt skede i svensk kristenhetes historia under sista delen av 1900-talet. I Livets Ord och dess bildande, det motstånd, den uppskattning och välkomnande församlingen mötte, de problem som uppstod, speglas en hel epok.

Idag står vi i ett nytt ekumeniskt skede där den pingst-karismatiska strömning som Livets ord är en av många representanter för är en ny och stark aktör i den samlade kristenheten, samtidigt som medvetenheten om det som varit ett allt starkare tema i Ulf Ekmans förkunnelse under senare år växer inom frikyrkligheten: Att väckelserörelserna och de gamla kyrkorna hör samman och att det är historiska orsaker som orsakat splittring, att frikyrkorna inte är självförsörjande, utan framförallt förnyelserörelser beroende av hela Kristi kropp till vilken de lämnar ett bidrag genom sina andliga nådegåvor.  Läs denna mycket intressanta intervju med Ulf Ekman i norska Dagen.

Fler referenser:

Norsk religionshistoriker analyserar Livets Ords möjliga framtida ekumeniska vägar.

Artiklar av Ulf Ekman i Keryx:

Framgångsteologi, finns den?

Spelar kyrkosyn någon roll?

Publicerat i Church | Märkt , , , , | 10 kommentarer

Inkarnationen det verkligaste av allt i postmodernismens tidevarv

Jag läste K G Hammars artikel i Kyrkans tidning ”Ja, Kristus är en tankekonstruktion” en gång till för att förstå bättre vad han verkligen menar och vad han sagt och inte sagt.

Hammar skriver:

”För mig är det inget nedvärderande att säga att något är en tankekonstruktion. Det är en del av våra livsvillkor. Vi tolkar det vi erfar hela tiden, och vi konstruerar våra tolkningar av det språk och de bilder vi har tillgång till. Vi återanvänder språk som tidigare använts i andra sammanhang, helt enkel för att göra oss begripliga. Vi utgår ifrån att Jesus är historia även om vi inte har tillgång till denna historia helt och fullt. Inkarnationen fortsätter och är allestädesnärvarande. Gud besöker oss inte, som i den antika världsbilden, utifrån. Gud är närvarande och fördold hela tiden i den enda verklighet vi har att förhålla oss till. Om vi är ense om att tyngdpunkten ligger här och nu, så kan vi väl låta det vara rymd kring våra olika tolkningar av där och då.”

Utgångspunkten var Jesus uppväckande av änkans son i Nain och hur den händelsen beskrevs och förstods av folket då och hur vi tolkar den nu, men jag förstår det så att hans resonemang är utsträckt till hela Kristusmysteriet, uppståndelsen, den tomma graven, hur han undere 40 dagar därefter visade sig för olika personer i olika sammanhang, vid ett tillfälle för flera hundra på en gång.

Det är klart: Hammar gör sig till tolk för ett postmodernistiskt tänkande: Det går inte att säga något absolut sant om verkligheten. Sanningen är det som framträder för mig, det som jag konstruerar och förstår i mina tankar. Min sanning är sanning för mig, och din sanning är sanning för dig. Om detta är den allmänna filosofin, så är det klart att man tar med sig det tänkandet in i teologin också.

En filosof som gick verkligen långt i att resonera så var Schopenhauer som hävdade att världen finns bara i min föreställning, som en dröm. Vi kallar det kunskapsteoretisk solipsism. Men denna totala metafysiska subjektivitet är opraktisk. Ofta tar vi ändå våra sinnesintryck för givna och sluter oss till att de berättar något väsentligt om verkligheten. Vi talar då om naiv realism. Då upphör solipsismen att vara ett filosofiskt problem.

Till vardags är vi naiva realister. De flesta kristna är det också när det gäller det mest centrala i vår tro: Jesus uppståndelse. Åke Bonnier hör till dem: ”jag menar ju väldigt tydligt att korsfästelsen och uppståndelsen var en historisk realitet”. (Dag Sandahl är dock ändå inte nöjd med hans teologiska renlärighet som biskop i Svenska kyrkan). Stenen var bortrullad, graven var tom. Han visade sig under fyrtio dagar därefter i olika sammanhang för lärjungarna. Men det var ingen vanlig kropp vilket öppnar upp gränsen mellan vår naturalistiskt förstådda värld och andra dimensioner vi inte förstår. Han kom in genom stängda dörrar. Han kunde slå följe med dem, men de kände inte igen honom förän han bröt brödet, och då plötsligt kände de igen honom. De fick inte röra vid honom, bara Thomas som tvivlade erbjöds att röra vid hans sår.

För mig är Kristus uppståndelse lika verklig som en färjas färd över Östersjön. För 4 år sedan åkte jag med några vänner ut i skärgården. Det var en stilla sommarkväll i Stockholms vackra arkipelag. Plötsligt dyker en av de stora färjorna som trafikerar Östersjön upp mellan två gröna öar. Några ögonblick senare har den försvunnit bakom skogsranden, och allt är stilla igen. Jag kommer ihåg en förnimmelse jag hade att jag tänkte: Hade färjan verkligen passerat där, eller drömde jag bara?

färjansomförsvann

I min tanke konstruerar jag att, färjan lämnade Stockholm, glider fram över Östersjön och Finska viken, når Tallin och vände nästa dygn tillbaka till Stockholm, vilket jag sluter mig till eftersom jag inte hörde på nyheterna om någon större båtolycka dagen därpå. Jag bestämmer mig i min naiva realism att lita på min varseblivning och tankekonstruktion och att det faktiskt finns en verklighet bakom.

Händelseförloppet som berättas i Bibeln tror jag också finns en verklighet bakom. Vittnena har sett, varseblivit, på samma sätt som jag varseblev färjan. Av det konstrueras en tanke. Trons grund handlar om människor som sett, minns och förmedlar till en mottagare. Mottagaren, i detta fall jag, har tillit till vittnesbördet.

Jag tror på Jesus Kristus, hans död, hans uppståndelse som något som finns i en verklighet utanför mig själv, inte bara påhittat av mig eller av vittnena som förmedlat det, precis som jag tror på Tallin-färjans färd över Östersjön som något verkligt utanför mig själv. Kärnan i den kristna tron är att Gud blivit människa, kommit in i vår mänskliga värld för att människan skall bli frälst. Inkarnationen är därför något mycket påtagligt, som rör vår realistiska fysiska verklighet här och nu, samtidigt som den visar hän på en större verklighet som transcenderar vår naturalistiskt uppfattade tillvaro. Det är också därför Kristendomen är så inriktad på det sociala, på kärleken till nästan, att göra gott och hjälpa de nödlidande. Genom att Gud blev människa har människan blivit gudomliggjord och längtar efter helgelse och befrielse från det förgängliga (jfr Rom 8:20-23).

K G Hammar har rätt i att Kristus finns som en konstruerad tanke i vårt medvetande, precis som färjans färd över Östersjön. Men inkarnationens outsägliga mysterium och relevans för vårt liv framstår samtidigt plötsligt som den mest påtagliga verklighet som finns, världsalltets centrum, Ordet som fanns i begynnelsen, Alfa och Omega.

Trons skatt – något som kommit till oss, inget vi skulle kunna hitta på eller uppfinna själva.

Duda Gracz korsväg Jasna Gora

Bilden: Den uppståndne från Korsväg Jasna Gora, en serie målningar av konstnären Duda Gracz som finns i Jasna Gora-klostret i Czestochowa där man känner igen många personer och händelser från Polens och Europas historia under 1900-talet.

jasnagorakorsväg

golgata

uppdat 2013-11-14 07:01

Publicerat i Church | Märkt , , , | 42 kommentarer

Katolska visioner för äktenskap och familj

På uppdrag av påve Franciskus sammankallas till en extraordinär biskopssynod med en första session oktober 2014 och en andra session 2015 om familjen där dagens utmanande frågor kring äktenskap och familj kommer att behandlas. Till första sessionen kommer man att analysera de svar man fått in och berättelser från de olika biskopskonferenserna, och till andra sessionen 2015 vill man på basen av detta utarbeta en ny pastoral strategi för familjen. Omkring 100 personer, däribland presidenterna för världens alla biskopskonferenser kommer att delta i sessionen 2014. Till den andra sessionen 2015 inbjuds också experter och familjer.

Inför synoder är det brukligt att det ges ut ett arbetsmaterial i förväg, lineamenta som de som vill har möjlighet att svara på och skicka in förslag och synpunkter inför den fortsatta handläggningen. Så skedde t.ex. i samband med den tidigare synoden om den nya evangelisationen.

Också till familjesynoden har ett förberedelsematerial utarbetats som presenterades för ett par veckor sedan. Det inkluderar 38 specificerade frågor som rör t.ex. de frånskilda och civilt omgiftas situation, samkönade par, samboförhållanden innan äktenskapet och gifta pars öppenhet för att ta emot barn. Vatikanen förväntar sig en välgrundad summering av dessa frågor och hur katolikerna ute i församlingarna ser på detta från biskoparna i de olika lokalkyrkorna, från ordnar och olika katolska grupper innan slutet av januari 2014.

Vi vet att detta är frågor där diskrepansen ofta är stor mellan vad Katolska kyrkan lär och hur även engagerade katoliker som regelbundet ber och går i kyrkan tänker. Av frågornas utformning står det tydligt att de som förbereder synoden är medvetna om detta. Det är inte frågan om att ändra Kyrkans grundläggande undervisning om äktenskap och familj på basen av vad majoriteten i en enkätundersökning tycker, men att hitta en pastoral strategi som konfronterar dagens problematiska situation.

Förberedelsedokumentet inleds med att man kateketiskt sammanfattar vad som sagts i Bibeln och tidigare kyrkliga dokument om äktenskap och familj: Skapelseberättelserna (1 Mos 1:24-31; 2:4-25), Höga visan, den Heliga familjens liv i Nasaret, Bröllopet i Kana, Paulus liknelse av äktenskapet mellan man och kvinna vid kärleken mellan Kristus och kyrkan (Ef 5:31-23) m.fl. texter refererar man till. Man citerar också Andra Vatikankonciliets dokument Gaudium et spec, Humanae Vitae, Katolska kyrkans katekes och Johannes Paulus II´s apostoliska maning Familiaris consortio från 1981. Det är en pedagogisk och utförlig katkes som är väl värd att läsa och begrunda för den som vill ha en djupare förståelse för Katolska kyrkans syn.

Men Katolska kyrkans syn på äktenskapet är inte bara grundat i Bibeln, utan på naturrätten, d.v.s. den naturliga lag man tolkar som given åt alla redan innan tron kommer in. En av frågorna i frågedelen anknyter till detta.

2. Marriage according to the Natural Law
a) What place does the idea of the natural law have in the cultural areas of society: in institutions, education, academic circles and among the people at large? What anthropological ideas underlie the discussion on the natural basis of the family?

b) Is the idea of the natural law in the union between a man and a woman commonly accepted as such by the baptized in general?

c) How is the theory and practice of natural law in the union between man and woman challenged in light of the formation of a family? How is it proposed and developed in civil and Church institutions?

d) In cases where non-practicing Catholics or declared non-believers request the celebration of marriage, describe how this pastoral challenge is dealt with?

För att kunna svara på de 38 frågorna som avslutar förberedelsedokumentet  behöver biskoparna kartlägga hur de enskilda katolikerna i de olika församlingarna tänker. I själva verket finns redan sådana undersökningar. Just nu har engelska The Tablet en serie artiklar om vetenskapligt upplagda undersökningar som kartlagt liknande frågeställningar i England med intresseväckande resultat. Det kräver förarbete och planering att göra sådant och stiften borde tänka noga över hur man bäst gör detta och engagerar församlingarna i att samla in resultat.

I vissa stift har man lagt ut fågorna direkt från Vatikanens dokument som frågeformulär på internet. Det är menar jag inte en särskilt god idé eftersom frågorna är långa och många och ej utformade och uttänkt sig som en enkät för många. Några som verkligen har bestämd uppfatnning i en eller annan riktning kommer nog att fylla i, men de flesta ryggar  för uppgiften att arbeta med ett så komplext formulär. Svaren kommer också att vara svåra att tolka om man inte vet något om bakgrundsfaktorer. Ett enklare genomtänkt formulär med några utvalda strategiska ja- nej eller flervalsfrågor där man också frågar något om bakgrund om tron och i vilken mån man är praktiserande katolik skulle vara bättre. Man skulle också kunna genomföra en särskild enkätundersökning med dem som kommer regelbundet till söndagsmässan. En sådan undersökning som backades upp av prästen som också förklarar syftet och angelägenheten att alla medverkar som ett aktivt bidrag till kyrkans liv skulle säkert leda till hög svarsfrekvens och vara till stor hjälp som underlag det fortsatta arbetet med synoden.

Frågan är bara hur beredda stiften och församlingarna är i att verkligen göra något konstruktivt åt denna begäran från Vatikanen. Jag gissar att motivationen kan vara väldigt varierande från församling till församling och från stift till stift. Men frågorna är viktiga. Nu adresserar Vatikanen på allvar diskrepansen mellan traditionell katolsk syn på äktenskap och familj och hur de vanliga katolikerna tänker och lever. Om man inte tar upp denna utmaning i lokalkyrkorna, så lämnas initiativet åt mera radikala aktionsgrupper som Katolsk vision att ha initiativet.

Enskilda katoliker kan också skicka in synpunkter direkt till Syndodens sekretariat. Säkert kommer grupper som Katolsk Vision och det nystartade Vi är kyrka Sverige att skicka in svar gissar jag. I Sverige har vi också bönenätverket Ständig bön för äktenskap och familj, denna och många fler grupper med olika inriktning är naturliga remissinstanser.

We are Church-rörelsen bestående av många katoliker i Europa och Nordamerika representerande just dem som lever och tänker i disharmoni med hur Katolska kyrkan pastoralt presenterat dessa frågor och i viss mån också kräver ändring i läran har nu fått en nystartad avläggare i Sverige, Vi är kyrka-Sverige.

Tidigare var det nog många som uppfattade att den krets som undertecknade Katolsk Visions manifest ville ta på sig att vara representanter i Sverige för detta informella nätverk. Sedan har Katolsk Visions blogg med dess två mest flitiga skribenter Gert Gelotte och Irène Nordgren blivit språkrör för nätverket. Speciellt Gert Gelotte förespråkar att gå ut i rena olydnadshandlingar mot Katolska kyrkans herdar, som att mot biskopens tillåtelse praktisera interkommunion, som att som inte förhandlingsbart ställa kravet att kvinnor får bli präster där man dogmatiskt anser sig ha rätt i direkt konflikt med läroämbetet och de tre sista påvarna. Det nystartade Vi är kyrka – Sverige fann nog denna direkt schismatiska linje inte konstruktiv, man har i det flygblad man gått ut med en mildare skrivning där man vill driva frågorna, men i gemenskap, inte konfrontation med läroämbetet:

viärkyrkaflygblad
Katolsk Vision-bloggens konfrontativa hållning är jag avvisande till och är sakligt oense på vissa punkter, vilket framgått av de debatter vi haft på deras och min blogg, debatter som ändå har varit vitala och konstruktiva och belyst frågorna. Det är välkommet med olika initiativ från dem som vill föra upp de brännande frågorna på agendan, ocn nu får man ju verkligen hjälp från påven själv när processen inför familjesynoden startats.

Själv finner jag inte behov att vara med i något aktionsinriktat nätverk. Jag vill se hela kyrkan, hela kristenheten som en aktionsgrupp med evangeliet som agenda, även om det i den som alla andra organisationer finns de som vill springa före och de som vill bromsa, så är det ordet, bönen, brödsbrytelsen och gemenskapen som sätter oss i förbindelsen med Kristus som är navet och som utrustar oss med Andens gåvor. Det kan bli ganska kaotiskt, därför måste det finnas en viss ordning med läroämbete och herdar som Gud också utrustar med nådegåvor knutna till deras vigda tjänster.

Jag är skeptisk till grupper som vet bäst och dömer ut de andra. Jag använder min blogg som dialogforum och deltar i bön och handling på olika sätt i denna process och är övertygad om att Kyrkan som helhet i gemenskap med alla dess delar går framåt ledd av Anden hur kaotiskt eller hur hopplöst fyrkantigt låst det än kan verka ibland.

Jag har i en tabell i all enkelhet satt upp en jämförelse mellan Katolsk Visions Manifest, programmet som framgår av Vi är Kyrka Sveriges flygblad och i en tredje kolumn mina kommentarer. Jag presenterar den här och hoppas det kan inspirera till fortsatt tänkande och dialog som främjar processen framåt mot goda pastorala riktlinjer för äktenskap och familj då synoden avslutats 2015.

katolskavisioner1
katolskavisioner2
katolskavisioner3

Nordiska biskopskonferensen - Hur skall de svara på påve Franciskus frågor inför familjesynoden och engagera katolikerna i de nordiska länderna?

Nordiska biskopskonferensen – Hur skall de svara på påve Franciskus frågor inför familjesynoden och engagera katolikerna i de nordiska länderna?

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , , , , | 14 kommentarer

Unikt tillfälle: Vatikanen ställer ut S:t Petrus reliker

Vatikanen planerar att för första gången ställa ut S:t Petrus reliker för publik. Det sker i samband med avslutningen av Trons år 24 novemer, Kristus konungens söndag. Det var ärkebiskop Rino Fisichella, president för Påvliga rådet för den nya evangelisationen som tillkännagav det i en artikel i L´Osservatore Romano.

S:t Petrus grav finns direkt under högaltaret i Peterskyrkan och grävdes ut under 1940-talet under påven Pius XII. 1968, efter omfattande forskning och vetenskapliga undersökningar annoncerade påve Paulus VI att det med största sannolikhet var S:t Petrus reliker man hittat. Relikerna har varit placerade i den utgrävda gravplatsen under Peterkyrkan och aldrig ställts ut offentligt tidigare.

Utanför ingången till utgrävningarna under Peterskyrkan

2011 hade jag själv förmånen att få delta i en guidad visning i gravplatsen under Peterskyrkan. Det var en stark upplevelse, man verkligen kände den förtätade historiska närvaron.

Mera om Petrus i Rom här.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | Lämna en kommentar

The female and male genius – en teologi för män och kvinnor

Till i februari nästa år äger ett s.k. konsistorium rum där påven utser nya kardinaler. Oaktat att prästämbetet är för män, så är det givet att kvinnor behöver komma in mera i ledande ställning i Katolska kyrkan, något som också påve Franciskus betonat. Därför har det uppstått rykten om att påven skulle utse några kvinnliga kardinaler vid nästa konsistorium i februari 2014. Så kommer inte att ske, ryktet dementeras bestämt av Vatikanens presstalesman Fr Federico Lombardi som emellertid samtidigt konstaterar att det är teologiskt och teorietiskt möjligt att kvinnor kan bli kardinaler.

I dagens läge stadgas att en kardinal skall vara prästvigd och biskop, men det är en ordndingsfråga som går att ändra på. Hela regelverket med styrningen av kyrkan, kuriakardinaler som vigs till biskopar utan att ha något reellt stift är ett sammelsurium av konstruerade nödlösningar som kommit till under kyrkans historia. Se denna Signum-artikel. I och med den plan påven har för de närmaste två åren  att reformera kurian och kyrkans ledning kommer vi säkert att få se många förändringar.

Jag pläderar inte för kvinnliga präster och biskopar, men tycker att ”the female genius” (jfr Mulieris diginitatem) borde komma till uttryck mera i kyrkan, inte bara i form av underordning och tjänande, utan också i kvinnligt ledarskap. Detta är inte bara en jämställdhetsfråga, utan för att jag tror det vore bra för kyrkan med fler kvinnor i ledande positioner. Som sr Madeleine Fredell OP skriver i en kommentar på Justitia et Pax hemsida:

”I en utmärkt artikel av Kerry Alys Robinson i jesuiternas tidning America påpekas att riktigt framgångsrika företag och organisationer är de som främjar kvinnligt ledarskap och beslutsfattande, där kvinnors olika kompetensområden utnyttjas för vad de är. Kyrkan skulle vinna på att göra likadant, inte bara organisatoriskt, utan också andligt, inte minst inom det etiska området.”

Själva grundidén med hur påven utses av kardinalskollegiet tycker jag är bra, och skall man låta det kvinnliga komma till uttryck även i den gruppen, så kräver det att kvinnliga kardinaler kan utses. Som kardinaler borde då inte bara ordensfolk kunna utses, utan även kvalificerade lekmän.

Jag vill ge en synpunkt på  sr Madeleines Justitia et Pax-kommentar. Hon skriver:

”Vi behöver inte en teologi om kvinnan, allra minst skriven av män. Vi behöver en teologi om människan skriven av kvinnor och män. Och upplysningsvis: feministteologin har redan funnits i mer än ett halvt sekel och helt revolutionerat de metoder som används för att göra teologi idag…

Alla döpta har fått som både gåva och ansvar att representera Kristus, den Uppståndne, och i detta finns varken man eller kvinna, slav eller fri, jude eller grek. Vi är medarvingar till Kristus, jfr Gal 3:26-29…

I mycket av sitt språkbruk talar kyrkans läroämbete, påven som biskoparna, om en komplementaritet. Om man skrapar på dessa uttalanden så utgår man ifrån mannen som en normalitet och kvinnan som något särskilt, som komplementerar mannen, inte sällan uttryckt som ”det feminina geniet”. Här utgår man ofta omedvetet från den andra skapelseberättelsen, där kvinnan skapas av mannens revben, 1 Mos 2:4ff. Bortsett från att själva berättelsen vill peka på en absolut jämbördighet ”ben av mina ben, kött av mitt kött”, så har den genom hela teologihistorien helt felaktigt använts som ett argument för kvinnans underordning under mannen.”

Jag håller delvis med sr Madeleine, men jag tycker hon är alltför negativ till det Johannes Paulus II försöker framhäva när han talade om ”the feminine genius” i Mulieris diginitatem. Jag har talat med flera katolska kvinnor som är skeptiska till detta uttryck, liksom man också är skeptisk till hur denne påve utvecklade teologin om mannen och kvinnan i kroppens teologi.

Jag håller med om kritiken att det blir fel om det används som ett argument för kvinnans underordning under mannen istället för sann jämbördighet. Men istället för att förkasta ”the female genius” menar jag att det borde bejakas och utvecklas till sin fulländning, precis som det finns ett ”male genius” som behöver bejakas.

Vi är alla först och främst människor och medarvingar till Kristus, det är sant. Men lika sant är att det betyder något för vår identitet att vi är man eller att vi är kvinna. Båda har ett genius som behöver bejakas. Människan är inte könslös utan man och kvinna, det ligger i den mänskliga personens natur.

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. (1 Mos 1:27)

Förminskning av betydelsen av det manliga och det kvinnliga är jämförbart med  genusideologier och queer-teorier som vill relativisera könen.

Så visst behövs det en teologi om kvinnan, men självklart också om mannen. Självklart skall kvinnorna vara med och utveckla teologin om kvinnan (och om mannen). Jag har förståelse för kvinnor som känner sig frustrerade över att så mycket av detta har formulerats enbart av män och att feministteologerna kommit i skymundan.

Men den teologi om människan som utvecklas främst av män är inte betydelselös. Och glöm inte bort alla de heliga och kraftfulla kvinnor som funnits genom hela kyrkohistorien. Jag vägrar tro att de accepterat den förståelse av kroppens teologi och mänsklig antropologi som utvecklats i kyrkan bara för att de varit förtryckta – så nog finns det kvinnligt bidrag till denna förståelse också.

Nu har det utvecklats en feministteologi i kristenheten och i Katolska kyrkan under sista femtio åren. Det viktiga i dag är att den strömmen inte fortsätter att leva ett liv för sig, samtidigt som ”männens teologi” blir huvudfåran i kyrkan på grund av ett ojämlikt könsrollsövertag. Dessa två strömmar behöver konfronteras med varandra i konstruktiv dialog, så att vi verkligen går på djupet med dessa frågor. När feministteologerna kommer in blir det också nödvändigare att formulera sig klarare när det gäller mannens genius.

merkelpåven

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | 18 kommentarer

Kyrkan som de troendes gemenskap, believing AND belonging

Vi läser att Svenska kyrkan tappar mer medlemmar än någonsin. I september begärde c:a 17.000 personer utträde, fler än någonsin under en månad. I Sändaren skriver Joel Halldorf om frikyrkan som närmast befinner sig i fritt fall. Situationen för Katolska kyrkan i Sverige är kanske inte så mycket bättre om man undantar invandringen. Samtidigt finns en rörelse i andra riktningen: Också de som söker medlemskap ökar något, om ej på samma nivå (920 personer till Sv k:an under september). Till katolska kyrkan konverterar ett hundratal personer varje år, en blygsam siffra, dessutom rör det sig för det mesta säkerligen om övergång från andra kristna samfund. Det var 87 konversioner men bara 22 vuxendop enligt statistik från 2012. Ett mycket magert resultat för en kyrka som förväntas vara evangeliserande.

Inom frikyrkligheten finns det också de som går mot trenden, särskilt nya pingstkarismatiska församlingar som vänder sig till unga som t.ex. Hillsong som samlar stora skaror til sina gudstjänster i Stockholm, dessutom sker tillströmningen inte främst genom kristna från andra samfund, utan många unga tidigare icke-kristna dras dit.

Den livliga teologiska debatten i samband med valet av Antje Jackélen till ärkebiskop påverkar säkert i båda riktningarna: De som inte har något intresse av kyrkan men bara passivt hänger kvar, det fenomen Antje Jackelén kallar belonging without believing, passar nu på att gå ur kyrkan. Omvänt en del av de privatreligiösa som tror utan att tillhöra kanske genom Antje Jackelens offentliga representation av tron känner sig manade att gå in i kyrkan. Vi kanske kan tala om en Jackelén-effekt precis som vi kan prata om en Franciskus-effekt.

Kyrkan är de troendes gemenskap. Om troende inte anser sig höra hemma i kyrkan eller icke-kristna sökare inte finner kyrkan attraktiv för att den är fylld av splittring och inbördes konkurrens, då är något fel.

Vi lever i en helt ny ekumenisk situation idag. Dagen har en bra och insiktsfull ledare om detta idag. Vi har talat om kyrkornas splittring som ett stort hinder för evangelisationen. Idag finns en helt annan vänskap och umgänge med varandra över samfundsgränserna. Detta är ett viktigt tecken. Att det förekommer livliga teologiska debatter där vi kristna inte är överens tror jag inte i sig är ett hinder för människor att komma till tro. Tvärtom, det visar på att den kristna tron engagerar. Däremot är det inte bra med självupptagenhet och konkurrens, proselytism och brist på respekt kristna emellan. Sådant är förödande.

Jesusmanifestationen är ett exempel på den nya ekumeniska anda som håller på att växa fram idag. Det är en utmaning för kristna i alla läger att gå ut ur satsningen på enbart det specifikt samfundsegna och också satsa på att man är del i en större mångfacetterad gemenskap och ett nytt ekumeniskt landskap.

Utmaningen för de äldre kyrkorna handlar om att uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”,  de nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp en förenklad syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.

Publicerat i Church | 1 kommentar

Kristna, judar, muslimer – ber vi till samma Gud?

Sista tiden har vi haft en teologisk debatt som delvis pågått även i sekulära media. Det är mycket intressant. Frågor som jungfrufödseln, om kristna, judar och muslimer tillber samma Gud och om Jesus är enda vägen till frälsning aktualiserades genom utfrågningen inför ärkebiskopsvalet i Svenska kyrkan, och just nu pågår en debatt i Dagen och på olika bloggar om försoningsläran.

Högt uppsatta kyrkoledare som biskopen i Lund, tillika ärkebiskop electa Antje Jackelén och bitr kyrkoledare för Equmenia-kyrkan Sofia Camnerin har varit i fokus och kritiserats för att inte tillräckligt tydligt stå för kristen doktrin.

Jungfrufödseln

Är Jesus född av jungfru Maria utan att hon ännu haft någon man? Ja, så har kristna trott i alla tider, och Katolska kyrkans läroämbete lär att det är katolsk tro att jungfrufödseln ägt rum rent fysiskt, inte bara symboliskt. Jag väljer att fortsätta tro så, och som jag förstått har Antje Jackelen inte heller valt bort den tron eller utformat en ny doktrin som motsäger den, bara sagt att det är för ytligt att göra det hela till en fråga om biologi. Det kan jag hålla med om, men vem vill egentligen det? Är det inte att underskatta sina kritiker att påstå något sådant? – Men det är biologi också. Vi tror på en Gud som blivit människa, inkarnerad i världen, och någonstans måste ju biologin också komma in. Jag uppfattar att det är för att framhäva inkarnationens mysterium som kyrkan inte är likgiltig inför frågan om jungfrufödseln, inte för att reducera mysteriet till ”bara biologi”.

Monoteistiska religioner tillber samma Gud?

Denna fråga är borde inte vara så kontroversiell. Det är klart att olika religioner har olika uppfattningar om den ende Guden och tillber på olika sätt, men tror man på en enda Gud och tillber denne,  varför då spekulera om att det inte skulle vara samma ende Gud? Guds djup kan människan ändå aldrig utforska. Speciellt rimligt blir det att tänka att det är samma Gud när det gäller de tre abrahamitiska religionerna.

I de allmänna förbönerna på långfredagen ber Katolska kyrkan för människor i olika koncentriska cirklar:

  • För katolikerna
  • För alla som tror på Kristus (innefattsar den samlade kristenheten)
  • För alla som tror på Gud (inefattar övriga Guds-troende religioner)
  • För judarna beds särskilt eftersom Kyrkan står i ett särskilt förhållande till det judiska folket
  • För hela världen

Påven Paul VI som efterträdde Johannes XXIII mitt under Andra Vatikankonciliet utgav flera bra skrivelser, bl.a. den apostoliska maningen Evangelii nuntiandi (Om evangeliets förkunnelse i dagens värld) som uttrycker principer som är vägledande för evangelisationen idag. Ett annat dokument som skrevs var encyklikan Ecclesiam suam (1964). Där nämner påven några principer som han menade bör vara vägldedande för hans pontifikat och det fortsatta konciliearbetet:

Fördjupad självkännedom är nödvändig för kyrkan, förnyelse och dialog. Kyrkan är kallad att ha dialog med alla människor, och Paul VI beskriver dialogen i fyra koncentriska cirklar: Hela mänskligheten, de som tillber en monoteistisk Gud, kristenheten, katolikerna. Av intresse här är att se hur han skrev om de monoteistiska religionerna (mina markeringar):

107.  …those men who worship the one supreme God, whom we also worship. We would mention first the Jewish people, who still retain the religion of the Old Testament, and who are indeed worthy of our respect and love.

Then we have those worshipers who adhere to other monotheistic systems of religion, especially the Moslem religion. We do well to admire these people for all that is good and true in their worship of God.

And finally we have the followers of the great Afro-Asiatic religions.

Obviously we cannot agree with these various forms of religion, nor can we adopt an indifferent or uncritical attitude toward them on the assumption that they are all to be regarded as on an equal footing… Indeed, honesty compels us to declare openly our conviction that the Christian religion is the one and only true religion, and it is our hope that it will be acknowledged as such by all who look for God and worship Him.

108. But we do not wish to turn a blind eye to the spiritual and moral values of the various non-Christian religions, for we desire to join with them in promoting and defending common ideals in the spheres of religious liberty, human brotherhood, education, culture, social welfare, and civic order. Dialogue is possible in all these great projects, which are our concern as much as theirs, and we will not fail to offer opportunities for discussion in the event of such an offer being favorably received in genuine, mutual respect. ”

Jag uppfattar inte att det finns någon avgörande skiljelinje mellan påve Paul VI´s resonemang ovan och det flera av ärkebiskopskandidaterna gav uttryck för under utfrågningen, även om ovanstående text är mer explicit.

Jesus enda vägen till frälsning eller går Muhammed lika bra?

Denna fråga borde vara lättast att svara tydligt på för en biskop som representerar en kristen kyrka. Enligt kristen tro är Jesus Guds son och den universelle Frälsaren. Det är klart att det inte går att jämställa Muhammeds visioner i grottan på berget  Hira nära Mekka 600 år efter Kristus med den kristna frälsningsläran. Den som förnekar att Jesus är sann Gud och sann människa motsäger den kristna tron.

”Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen.” (1 Joh 4:2-3)

Försoningsläran

I Dagen pågår just nu en debatt om försoningsläran som hade sin upprinnelse att några personer från Nätverket för klassisk baptism och kristen tro skrev en kritisk artikel om boken Försoning behövs av Sofia Camnerin och Arne Fritzon. Sofia som är biträdande  kyrkoledare i Equmenia-kyrkan anklagas där för att överge grundläggande kristen lära på detta område. Stefan Swärd, pastor i EFK som aldrig är rädd att ta upp och debattera kontroversiella ämnen har också kommenterat på sin blogg.

Jag är inte tillräckligt påläst för att ha någon grundad uppfattning i denna debatt, men frågan om försoning är svår, och vi kristna kan nog aldrig komma till botten med den frågan, men vi har ändå behov att tolka den utifrån aktuell kontext även om det endast kan bli fragmentariskt. Jag har börjat läsa boken, och finner den mycket intressant skriven. Den är resonerande utan anspråk på att ge färdiga uttömmande svar, men ger bra redskap för fortsatt egen reflektion.

Då vi firar mässan bekänner vi trons mysterium: ”Din död förkunnar vi Herre, och din uppståndelse bekänner vi till dess du återkommer i härlighet” och: ”Guds Lamm, som borttager världens synder, förbarma dig över oss…”

Mysteriet som vi firar blir vi nog aldrig färdiga med, och det är lätt att instämma i vad Arne Fritzon skriver på sid 39-40:

”Sanningen om Jesus död kan aldrig uttryckas i en teologisk utredning, hur noggrann och nyanserad den än är. Sanningen om Jesu död är den händelsen och de betydelser denna händelse hade. Vi kan aldrig leverera den sanna kristna försoningsläran. Allt vi kan göra är att göra [fragmentariska] tolkningar av Jesu död.”

Min reflektion så här långt om den aktuella debatten är, att hur kan man anklaga någon för bristande doktrinär renlärighet bara utifrån att ha skrivit en resonerande teologisk bok om ett så komplext ämne som försoningen. Men det är viktigt med fortsatt samtal. Vi har alla våra olika personliga uppfattningar och hang-ups om detta, vilket kan underlätta eller försvåra våra möjligheter att tillägna oss den kristna tron. I botten ligger hela teodicé-problemet.

merkelpåven

Dagen

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt | 4 kommentarer

Skogskyrkogården, Alla själars dag 2013

Jesus sade till Marta: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Marta svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.” (Joh 11)

allh2

 

Läs också: Meditation vid Uppståndelsens kapell på Skogskyrkogården

 

allh1

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt | Lämna en kommentar