Vi läser att Svenska kyrkan tappar mer medlemmar än någonsin. I september begärde c:a 17.000 personer utträde, fler än någonsin under en månad. I Sändaren skriver Joel Halldorf om frikyrkan som närmast befinner sig i fritt fall. Situationen för Katolska kyrkan i Sverige är kanske inte så mycket bättre om man undantar invandringen. Samtidigt finns en rörelse i andra riktningen: Också de som söker medlemskap ökar något, om ej på samma nivå (920 personer till Sv k:an under september). Till katolska kyrkan konverterar ett hundratal personer varje år, en blygsam siffra, dessutom rör det sig för det mesta säkerligen om övergång från andra kristna samfund. Det var 87 konversioner men bara 22 vuxendop enligt statistik från 2012. Ett mycket magert resultat för en kyrka som förväntas vara evangeliserande.

Inom frikyrkligheten finns det också de som går mot trenden, särskilt nya pingstkarismatiska församlingar som vänder sig till unga som t.ex. Hillsong som samlar stora skaror til sina gudstjänster i Stockholm, dessutom sker tillströmningen inte främst genom kristna från andra samfund, utan många unga tidigare icke-kristna dras dit.

Den livliga teologiska debatten i samband med valet av Antje Jackélen till ärkebiskop påverkar säkert i båda riktningarna: De som inte har något intresse av kyrkan men bara passivt hänger kvar, det fenomen Antje Jackelén kallar belonging without believing, passar nu på att gå ur kyrkan. Omvänt en del av de privatreligiösa som tror utan att tillhöra kanske genom Antje Jackelens offentliga representation av tron känner sig manade att gå in i kyrkan. Vi kanske kan tala om en Jackelén-effekt precis som vi kan prata om en Franciskus-effekt.

Kyrkan är de troendes gemenskap. Om troende inte anser sig höra hemma i kyrkan eller icke-kristna sökare inte finner kyrkan attraktiv för att den är fylld av splittring och inbördes konkurrens, då är något fel.

Vi lever i en helt ny ekumenisk situation idag. Dagen har en bra och insiktsfull ledare om detta idag. Vi har talat om kyrkornas splittring som ett stort hinder för evangelisationen. Idag finns en helt annan vänskap och umgänge med varandra över samfundsgränserna. Detta är ett viktigt tecken. Att det förekommer livliga teologiska debatter där vi kristna inte är överens tror jag inte i sig är ett hinder för människor att komma till tro. Tvärtom, det visar på att den kristna tron engagerar. Däremot är det inte bra med självupptagenhet och konkurrens, proselytism och brist på respekt kristna emellan. Sådant är förödande.

Jesusmanifestationen är ett exempel på den nya ekumeniska anda som håller på att växa fram idag. Det är en utmaning för kristna i alla läger att gå ut ur satsningen på enbart det specifikt samfundsegna och också satsa på att man är del i en större mångfacetterad gemenskap och ett nytt ekumeniskt landskap.

Utmaningen för de äldre kyrkorna handlar om att uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”,  de nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp en förenklad syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.