Till i februari nästa år äger ett s.k. konsistorium rum där påven utser nya kardinaler. Oaktat att prästämbetet är för män, så är det givet att kvinnor behöver komma in mera i ledande ställning i Katolska kyrkan, något som också påve Franciskus betonat. Därför har det uppstått rykten om att påven skulle utse några kvinnliga kardinaler vid nästa konsistorium i februari 2014. Så kommer inte att ske, ryktet dementeras bestämt av Vatikanens presstalesman Fr Federico Lombardi som emellertid samtidigt konstaterar att det är teologiskt och teorietiskt möjligt att kvinnor kan bli kardinaler.
I dagens läge stadgas att en kardinal skall vara prästvigd och biskop, men det är en ordndingsfråga som går att ändra på. Hela regelverket med styrningen av kyrkan, kuriakardinaler som vigs till biskopar utan att ha något reellt stift är ett sammelsurium av konstruerade nödlösningar som kommit till under kyrkans historia. Se denna Signum-artikel. I och med den plan påven har för de närmaste två åren att reformera kurian och kyrkans ledning kommer vi säkert att få se många förändringar.
Jag pläderar inte för kvinnliga präster och biskopar, men tycker att ”the female genius” (jfr Mulieris diginitatem) borde komma till uttryck mera i kyrkan, inte bara i form av underordning och tjänande, utan också i kvinnligt ledarskap. Detta är inte bara en jämställdhetsfråga, utan för att jag tror det vore bra för kyrkan med fler kvinnor i ledande positioner. Som sr Madeleine Fredell OP skriver i en kommentar på Justitia et Pax hemsida:
”I en utmärkt artikel av Kerry Alys Robinson i jesuiternas tidning America påpekas att riktigt framgångsrika företag och organisationer är de som främjar kvinnligt ledarskap och beslutsfattande, där kvinnors olika kompetensområden utnyttjas för vad de är. Kyrkan skulle vinna på att göra likadant, inte bara organisatoriskt, utan också andligt, inte minst inom det etiska området.”
Själva grundidén med hur påven utses av kardinalskollegiet tycker jag är bra, och skall man låta det kvinnliga komma till uttryck även i den gruppen, så kräver det att kvinnliga kardinaler kan utses. Som kardinaler borde då inte bara ordensfolk kunna utses, utan även kvalificerade lekmän.
Jag vill ge en synpunkt på sr Madeleines Justitia et Pax-kommentar. Hon skriver:
”Vi behöver inte en teologi om kvinnan, allra minst skriven av män. Vi behöver en teologi om människan skriven av kvinnor och män. Och upplysningsvis: feministteologin har redan funnits i mer än ett halvt sekel och helt revolutionerat de metoder som används för att göra teologi idag…
Alla döpta har fått som både gåva och ansvar att representera Kristus, den Uppståndne, och i detta finns varken man eller kvinna, slav eller fri, jude eller grek. Vi är medarvingar till Kristus, jfr Gal 3:26-29…
I mycket av sitt språkbruk talar kyrkans läroämbete, påven som biskoparna, om en komplementaritet. Om man skrapar på dessa uttalanden så utgår man ifrån mannen som en normalitet och kvinnan som något särskilt, som komplementerar mannen, inte sällan uttryckt som ”det feminina geniet”. Här utgår man ofta omedvetet från den andra skapelseberättelsen, där kvinnan skapas av mannens revben, 1 Mos 2:4ff. Bortsett från att själva berättelsen vill peka på en absolut jämbördighet ”ben av mina ben, kött av mitt kött”, så har den genom hela teologihistorien helt felaktigt använts som ett argument för kvinnans underordning under mannen.”
Jag håller delvis med sr Madeleine, men jag tycker hon är alltför negativ till det Johannes Paulus II försöker framhäva när han talade om ”the feminine genius” i Mulieris diginitatem. Jag har talat med flera katolska kvinnor som är skeptiska till detta uttryck, liksom man också är skeptisk till hur denne påve utvecklade teologin om mannen och kvinnan i kroppens teologi.
Jag håller med om kritiken att det blir fel om det används som ett argument för kvinnans underordning under mannen istället för sann jämbördighet. Men istället för att förkasta ”the female genius” menar jag att det borde bejakas och utvecklas till sin fulländning, precis som det finns ett ”male genius” som behöver bejakas.
Vi är alla först och främst människor och medarvingar till Kristus, det är sant. Men lika sant är att det betyder något för vår identitet att vi är man eller att vi är kvinna. Båda har ett genius som behöver bejakas. Människan är inte könslös utan man och kvinna, det ligger i den mänskliga personens natur.
Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. (1 Mos 1:27)
Förminskning av betydelsen av det manliga och det kvinnliga är jämförbart med genusideologier och queer-teorier som vill relativisera könen.
Så visst behövs det en teologi om kvinnan, men självklart också om mannen. Självklart skall kvinnorna vara med och utveckla teologin om kvinnan (och om mannen). Jag har förståelse för kvinnor som känner sig frustrerade över att så mycket av detta har formulerats enbart av män och att feministteologerna kommit i skymundan.
Men den teologi om människan som utvecklas främst av män är inte betydelselös. Och glöm inte bort alla de heliga och kraftfulla kvinnor som funnits genom hela kyrkohistorien. Jag vägrar tro att de accepterat den förståelse av kroppens teologi och mänsklig antropologi som utvecklats i kyrkan bara för att de varit förtryckta – så nog finns det kvinnligt bidrag till denna förståelse också.
Nu har det utvecklats en feministteologi i kristenheten och i Katolska kyrkan under sista femtio åren. Det viktiga i dag är att den strömmen inte fortsätter att leva ett liv för sig, samtidigt som ”männens teologi” blir huvudfåran i kyrkan på grund av ett ojämlikt könsrollsövertag. Dessa två strömmar behöver konfronteras med varandra i konstruktiv dialog, så att vi verkligen går på djupet med dessa frågor. När feministteologerna kommer in blir det också nödvändigare att formulera sig klarare när det gäller mannens genius.
Bengts Blogg 
Syster Veronica op har några tänkvärda tankar på sin blogg (som jag rekommenderar) om ämnet.
Fast jag tycker väl alla människor är ett mysterium varför just kvinnan ska anses så fruktansvärt mystisk förstår jag inte. Det är ju bara ett sätt att göra kvinnor eljest och lite lätt omänskliga, medan mannen anses som modellmänniskan.
Fast sr Veronica säger väl inte att det bara är kvinnan. Såhär avslutar hon:
Mycket kloka tankar både från dig och Sr Madeleine!
Alma -Lena
”Fast jag tycker väl alla människor är ett mysterium varför just kvinnan ska anses så fruktansvärt mystisk förstår jag inte.”
Hole -in-one
hälsar
// Irène
I slutet av 1950-talet mötte jag en jesuit som helt frankt hävdade att ”begreppet ‘människa’ är en abstraktion. Det som faktiskt finns är ‘man’ och ‘kvinna'”. Jag (som då var ung gymnasist) tappade hakan. Men kanske ligger det ändå någonting i denna ”förkonciliära” observation.
Fast det är väl ändå lite märkligt. Vi föds som oerhört lika och när vi åldras blir lika varandra igen. Vad är vi då? Hästar?
Bengt,
Något som uppmärksammats på senaste tiden är den grupp människor, större än jag trodde måste jag erkänna, som inte har någon klar könsidentitet. Man ska givetvis i första hand höra med dem själva om det bästa är att bestämma sig för att med hormoner etc. göra dem till man eller kvinna, eller om man får acceptera att alla inte är män och kvinnor utan mitt emellan.
Men jag är ändå nyfiken på om du som läkare eller vården i allmänhet har någon uppfattning?
Anneli
Anneli!
Bra att du tar upp detta. Det finns avvikelser från grundmönstret på olika sätt, och det är viktigt att dessa personer blir förstådda och får rätt hjälp, ibland i vården, men också i samhället och att människor har kunskap om detta så att de kan bli rätt bemötta.
Detta med sexuell identitet är ju inte bara en genetisk och biologisk fråga, utan också en fråga om psykologisk upplevelse och social konvention, liksom det också har en andlig dimension som jag tagit upp i detta inlägg.
Läkarvetenskapen verkar i hela denna kontext och påverkas givetvis av det omgivande samhällets normer och värderingar.
På den genetiska nivån finns könskromosomerna X och Y som reglerar om embryot utvecklas till man eller kvinna. Kvinnor har kromosomuppsättningen XX och män har kromosomuppsättningen XY.
Det finns en genetisk variation på detta område. Turners syndrom uppträder i c:a 1 på 3000 nyfödda flickor och innebär att man bara har en X-kromosom och ingen Y (X0).
Klinefelters syndrom är något vanligare. Det finns vissa variationer, men grunden är att man har dubbel uppsättning X samt en Y-kromosom. XXY är vanligt och uppträder i frekvensen 1 på 500 födda personer. Många förblir oupptäckta efterson kromosomanalys aldrig görs rutinmässigt. De utuvecklar manliga genitalia och betraktas i allmänhet som män, men det föreligger brist på testosteron, och kroppen får också kvinnliga drag.
Oaktat kromosomuppsättning har ett embryo potential att utveckla antingen manliga eller kvinnliga könsorgan. Vad det blir beror på den hormonella påverkan under fosterstadiet. Vissa föds med atypsika inre och/eller yttre könsorgan som gör att det är svårt att avgöra om det är man eller kvinna. Man talar då om intersexualism (hermafrodism).
På nästa nivå har vi den psykologiska upplevelsen av att vara man eller kvinna. Upplevelsen av könsidentitet kan vara inkongruent med kroppen och socialt definierat kön. Vi talar då om transsexualism. Det kan förekomma vid könskromosomatypier, men det kan även förekomma utan att sådana atypier föreligger. En biologiskt utvecklad man med XY kan t.ex. ha en stark upplevelse att han egentligen är kvinna, en del vill redan från barnaålder klä sig i motsatta könets kläder och får en stark upplevelse att vilja göra om sig till motsatta könet med hormonbehandling och även kirurgiska ingrepp. Då lidandet av upplevelsen att befinna sig i en kropp med ”fel kön” är väldigt stort och självmordsfrekvensen varit hög, så har dessa personer beretts möjlighet att få hjälp av sjukvården att med medicinska och kirurgiska interventioner ändra kroppens könskarakteristika, och byta socialt och juridiskt kön genom att få nytt namn och personnummer.
Det är färre än 100 personer varje år som genomgår könsbyte, och av dem vill den överväldigande majoriteten totalt byta kön från man till kvinna eller tvärtom, vilket t.ex. innebär att livmodern tas bort om man opereras till man. Men i denna grupp finns några personer som upplever sig som varken man eller kvinna och vill bli socialt erkända utifrån det (därav diskussionen om ”tredje könet”). En del vill t.ex. ha hjälp att byta juridiskt kön till man men ändå få behålla sin livmoder och möjlighet att föda barn, vilket inte var lagligt tidigare. Därav den s.k. tvångssteriliseringsdebatten för en tid sedan.
I samband med denna skrev jag en artikel i Ars Medicina år 2012 där jag utvecklar hur jag analyserar denna fråga: Transsexualism och juridiska regler kring könsbyte
Tack för ett intressant och upplysande svar. Min tes att vi först och främst är männsikor hjälper nog de flesta att leva ett bätre liv än om vi följer den gamle jesuitens dikotomi-definition av människan.
Tack för den utförliga förklaringen! Det känns egentligen lite fel att tala om andra människors könsidentitet och jag hoppas att jag inte sårar någon. För mig låter det som om transsexuella personer kan ha hjälp av att könsrollerna inte längre är lika begränsande. Men kanske är jag ute och cyklar och det viktiga är i stället att upplevelsen av att vara man eller kvinna stämmer med ens kropp?
När det gäller människor som inte känner sig vare sig som man eller kvinna, så är det väl bara att acceptera det oavsett om det är ett kromosomfel eller inte,
Anneli
Håller helt med, med total frihet hade ju alla människor fått ha klänning.
Bengt, Anneli, Alma-Lena, Irène, Paul, Magnus,
Kön, gender och transgender är mycket komplexa frågor och jag tycker själv att de är betydligt svårare att förstå än sexuell läggning. Kunskap bör ändå vara grunden för våra värderingar och teologiska reflektioner.
American Psychological Association (APA) har publicerat några broschyrer med information om transgender som vänder sig till en intresserad allmänhet:
”Answers to your Questions About Transgender People, Gender Identity, and Gender Expression”, 2011.
Klicka för att komma åt transgender.pdf
”Answers to Your Questions About Individuals with Intersex Conditions”, 2006.
Klicka för att komma åt intersex.pdf
”Report of the APA Task Force on Gender Identity and Gender Variance”, 2009.
Klicka för att komma åt gender-identity-report.pdf
Jag hoppas att broschyrerna kan vara till nytta för fortsatt diskussion.
Inez
Tack!
Intressant material! Som lärare kan jag ha god nytta av dessa, speciellt på vård och omsorgsprogrammet.
Inez
”Kunskap bör ändå vara grunden för våra värderingar och teologiska reflektioner.”
Absolut men ”våra värderingar……….” vet inte vilka du syftar på med ”våra”
Ingen kan väl bestrida att när det gäller katolska kyrkan och KUNSKAP så föreligger en tidsförskjutning från det att ny kunskap har utvunnits i forskarsamhället och tills poletten trillar ned hos den katolska hierarkin som kan vara upp till 350 år som i fallet med Galilei vars kunskap det tog så lång tid innan den erkändes officiellt ligga till grund också för den förnäma katolska hierarkins ”värderingar och teologiska reflexioner. ”
Allt är en fråga om vilka auktoriteter/rådgivare katolska makthavare typ påven väljer att luta sig mot.
Och innan påven via sina rådgivare tar till sig ny kunskap tex ang homosexualitet /könsidentitet och låter implementera den inom hela kyrkan så får katolska lekmän hålla tillgodo med godtyckliga tyckanden beroende på vilken lokal katolsk förmåga till företrädare de frågar.
Vi verbala icke auktoritetsberoende katoliker kan hålla på hur länge som helst på sociala medier och övertyga varandra om värdet av KUNSKAP – det hjälper inte de icke-verbala auktoritetsberoende katolikerna som tror att de måste tro även på OKUNSKAP bara för att den förkunnas av katolsk hierarki.
// Irène
Irène!
Självklart skall kunskap vara grunden för våra värderingar och teologiska reflektioner. Och det finns mycket ny kunskap om frågor kring könsidentitet, homosexualitet etc att beakta.
Samtidigt vill jag dock säga att det är viktigt att utvärdera och beakta vad som är faktisk kunskap och vad som är värderingar när vetenskapsmän vill popularisera sina resultat och utfärda rekommendationer på grundval av sin forskning. Också vetenskapsmän är påverkbara av tidens strömningar och vill hålla fram just sina teorier. Vad är värdet av allmänna hälsokontroller? Vilka vaccinationer är bra och rimliga att använda i stor skala? Vilka dieter och kostråd skall man rekommendera? Vad är för- och nackdelar med att behandla en ökande del av befolkningen med centralstimulantia mot ADHD? Används antidepressiva för mycket eller för lite? Teorierna och råden går isär även bland vetenskapsmännen. Ett helt team av psykologer och läkare på Säters sjukhus som menade sig stå för vetenskap och beprövad erfarenhet lyckades få med sig både polis och rättsväsende i att döma Thomas Quick för 8 mord, där man nu fått backa från varenda ett i århundradets rätsskandal.
Vad jag vill säga med detta är att det är viktigt att vi har en sund skepsis i alla riktningar och inser att vi alla kan ha våra förutfattade meningar. Alla vetenskapsmän är inte gurus, och alla teologer och biskopar som är skeptiska mot den senaste utvecklingen är inte rädda bakåtsträvare. Ett fritt och öppet samtal där man undersöker vad som är dokumenterad kunskap och vad som är värderingar är vad som behövs. En sådan process hoppas jag kommer till stånd på den planerade extraordinära familjesynoden 2014 och den ordinära sessionen 2015 där också experter på detta område kommer att medverka.
Bengt
”Vad jag vill säga med detta är att det är viktigt att vi har en sund skepsis i alla riktningar och inser att vi alla kan ha våra förutfattade meningar. ”
Till vissa saker borde vi dock nu ha kommit så långt att samtliga katoliker i när och fjärran inte längre ska behöva ha ”en sund skepsis i alla riktningar.”
Det är användandet av artificiella preventivmedel (utan att gå in på vissa p-pillers negativa aspekter)
Det är att abort inte får vara i lag kriminaliserat.
Det är att katolska homosexuella har samma rätt till sin sexualitet som heterosexuella katoliker.
Det är att samma regel ska gälla för homosexuella som för heterosexuella dvs sex hör bara hemma inom äktenskapet.
Det är att homosexuella varken är mer eller mindre ”kallade till kyskhet genom självbehärskningens dygder som fostrar till inre frihet, ibland med stöd av osjälvisk vänskap och med hjälp av bönen och den sakramentala nåden” än heterosexuella.
Det är att det inte finns någon skillnad ”att närma sig den kristna fullkomligheten ” mellan hetero-och homosexuella !
// Irène