Sista tiden har vi haft en teologisk debatt som delvis pågått även i sekulära media. Det är mycket intressant. Frågor som jungfrufödseln, om kristna, judar och muslimer tillber samma Gud och om Jesus är enda vägen till frälsning aktualiserades genom utfrågningen inför ärkebiskopsvalet i Svenska kyrkan, och just nu pågår en debatt i Dagen och på olika bloggar om försoningsläran.

Högt uppsatta kyrkoledare som biskopen i Lund, tillika ärkebiskop electa Antje Jackelén och bitr kyrkoledare för Equmenia-kyrkan Sofia Camnerin har varit i fokus och kritiserats för att inte tillräckligt tydligt stå för kristen doktrin.

Jungfrufödseln

Är Jesus född av jungfru Maria utan att hon ännu haft någon man? Ja, så har kristna trott i alla tider, och Katolska kyrkans läroämbete lär att det är katolsk tro att jungfrufödseln ägt rum rent fysiskt, inte bara symboliskt. Jag väljer att fortsätta tro så, och som jag förstått har Antje Jackelen inte heller valt bort den tron eller utformat en ny doktrin som motsäger den, bara sagt att det är för ytligt att göra det hela till en fråga om biologi. Det kan jag hålla med om, men vem vill egentligen det? Är det inte att underskatta sina kritiker att påstå något sådant? – Men det är biologi också. Vi tror på en Gud som blivit människa, inkarnerad i världen, och någonstans måste ju biologin också komma in. Jag uppfattar att det är för att framhäva inkarnationens mysterium som kyrkan inte är likgiltig inför frågan om jungfrufödseln, inte för att reducera mysteriet till ”bara biologi”.

Monoteistiska religioner tillber samma Gud?

Denna fråga är borde inte vara så kontroversiell. Det är klart att olika religioner har olika uppfattningar om den ende Guden och tillber på olika sätt, men tror man på en enda Gud och tillber denne,  varför då spekulera om att det inte skulle vara samma ende Gud? Guds djup kan människan ändå aldrig utforska. Speciellt rimligt blir det att tänka att det är samma Gud när det gäller de tre abrahamitiska religionerna.

I de allmänna förbönerna på långfredagen ber Katolska kyrkan för människor i olika koncentriska cirklar:

• För katolikerna
• För alla som tror på Kristus (innefattsar den samlade kristenheten)
• För alla som tror på Gud (inefattar övriga Guds-troende religioner)
• För judarna beds särskilt eftersom Kyrkan står i ett särskilt förhållande till det judiska folket
• För hela världen

Påven Paul VI som efterträdde Johannes XXIII mitt under Andra Vatikankonciliet utgav flera bra skrivelser, bl.a. den apostoliska maningen Evangelii nuntiandi (Om evangeliets förkunnelse i dagens värld) som uttrycker principer som är vägledande för evangelisationen idag. Ett annat dokument som skrevs var encyklikan Ecclesiam suam (1964). Där nämner påven några principer som han menade bör vara vägldedande för hans pontifikat och det fortsatta konciliearbetet:

Fördjupad självkännedom är nödvändig för kyrkan, förnyelse och dialog. Kyrkan är kallad att ha dialog med alla människor, och Paul VI beskriver dialogen i fyra koncentriska cirklar: Hela mänskligheten, de som tillber en monoteistisk Gud, kristenheten, katolikerna. Av intresse här är att se hur han skrev om de monoteistiska religionerna (mina markeringar):

107.  …those men who worship the one supreme God, whom we also worship. We would mention first the Jewish people, who still retain the religion of the Old Testament, and who are indeed worthy of our respect and love.

Then we have those worshipers who adhere to other monotheistic systems of religion, especially the Moslem religion. We do well to admire these people for all that is good and true in their worship of God.

And finally we have the followers of the great Afro-Asiatic religions.

Obviously we cannot agree with these various forms of religion, nor can we adopt an indifferent or uncritical attitude toward them on the assumption that they are all to be regarded as on an equal footing… Indeed, honesty compels us to declare openly our conviction that the Christian religion is the one and only true religion, and it is our hope that it will be acknowledged as such by all who look for God and worship Him.

108. But we do not wish to turn a blind eye to the spiritual and moral values of the various non-Christian religions, for we desire to join with them in promoting and defending common ideals in the spheres of religious liberty, human brotherhood, education, culture, social welfare, and civic order. Dialogue is possible in all these great projects, which are our concern as much as theirs, and we will not fail to offer opportunities for discussion in the event of such an offer being favorably received in genuine, mutual respect. ”

Jag uppfattar inte att det finns någon avgörande skiljelinje mellan påve Paul VI´s resonemang ovan och det flera av ärkebiskopskandidaterna gav uttryck för under utfrågningen, även om ovanstående text är mer explicit.

Jesus enda vägen till frälsning eller går Muhammed lika bra?

Denna fråga borde vara lättast att svara tydligt på för en biskop som representerar en kristen kyrka. Enligt kristen tro är Jesus Guds son och den universelle Frälsaren. Det är klart att det inte går att jämställa Muhammeds visioner i grottan på berget  Hira nära Mekka 600 år efter Kristus med den kristna frälsningsläran. Den som förnekar att Jesus är sann Gud och sann människa motsäger den kristna tron.

”Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen.” (1 Joh 4:2-3)

Försoningsläran

I Dagen pågår just nu en debatt om försoningsläran som hade sin upprinnelse att några personer från Nätverket för klassisk baptism och kristen tro skrev en kritisk artikel om boken Försoning behövs av Sofia Camnerin och Arne Fritzon. Sofia som är biträdande  kyrkoledare i Equmenia-kyrkan anklagas där för att överge grundläggande kristen lära på detta område. Stefan Swärd, pastor i EFK som aldrig är rädd att ta upp och debattera kontroversiella ämnen har också kommenterat på sin blogg.

Jag är inte tillräckligt påläst för att ha någon grundad uppfattning i denna debatt, men frågan om försoning är svår, och vi kristna kan nog aldrig komma till botten med den frågan, men vi har ändå behov att tolka den utifrån aktuell kontext även om det endast kan bli fragmentariskt. Jag har börjat läsa boken, och finner den mycket intressant skriven. Den är resonerande utan anspråk på att ge färdiga uttömmande svar, men ger bra redskap för fortsatt egen reflektion.

Då vi firar mässan bekänner vi trons mysterium: ”Din död förkunnar vi Herre, och din uppståndelse bekänner vi till dess du återkommer i härlighet” och: ”Guds Lamm, som borttager världens synder, förbarma dig över oss…”

Mysteriet som vi firar blir vi nog aldrig färdiga med, och det är lätt att instämma i vad Arne Fritzon skriver på sid 39-40:

”Sanningen om Jesus död kan aldrig uttryckas i en teologisk utredning, hur noggrann och nyanserad den än är. Sanningen om Jesu död är den händelsen och de betydelser denna händelse hade. Vi kan aldrig leverera den sanna kristna försoningsläran. Allt vi kan göra är att göra [fragmentariska] tolkningar av Jesu död.”

Min reflektion så här långt om den aktuella debatten är, att hur kan man anklaga någon för bristande doktrinär renlärighet bara utifrån att ha skrivit en resonerande teologisk bok om ett så komplext ämne som försoningen. Men det är viktigt med fortsatt samtal. Vi har alla våra olika personliga uppfattningar och hang-ups om detta, vilket kan underlätta eller försvåra våra möjligheter att tillägna oss den kristna tron. I botten ligger hela teodicé-problemet.

Dagen