Bengts Blogg

I veckan sändes i Svt Dokument inifrån Dan Josefssons dokumentär Kvinnan bakom Thomas Quick som bygger på hans bok Mannen som slutade ljuga som jag skrivit om tidigare. Att intresset för ämnet är stort återspeglas i krafig ökning av bloggstatistiken för just den posten.

Dan Josefsson beskriver i boken processer som är plågsamma att ta till sig, vi vill inte att det skall kunna gå så fel när människor vill så väl.

I Sverige tycks finnas en utpräglad benägenhet att tycka och tänka i svart eller vitt. Bara en åsikt i taget som anses acceptabel ryms, särskilt om man kan åberopa någon form av vetenskapligt belägg för den. Avvikande åsikter finns visserligen, men de anses inte riktigt rumsrena eller acceptabla. Det underlättade måhända processen då Thomas Quick fick sina fällande domar. Det fanns visserligen kritiker, men dem lyssnade man inte till. Också media var med på tåget.

Nu visade det sig att tåget verkar komma in till en annan perrong, och då rusar alla, som i inledningen till Tatis klassiska film Semestersabotören nedför trappan, genom undergångstunneln och upp till andra perrongen. Men justitierådet Göran Lambertz står kvar på andra sidan. Ingen vill lyssna på honom. Man håller för öronen och hör inte ens vad han säger, advokatkolleger och t.o.m. justitieutskottets ordf Morgan Johansson talar om att han borde avgå, ett extraordinärt utspel av en politiker angående en jurist som anses allmänt skicklig och inte gjort några formella fel. En och annan manar också till eftertanke och besinning, men huvudintrycket är att cirkusen fortsätter men med nya förtecken.

Justitierådet Lambertz tycker det är djupt kränkande att kalla de inblandade dårar och själv har han offentligt blivit kallad rättshaverist. Men med en Sven Duvas tapperhet fortsätter han att ta i försvarar rättsväsendets handläggning i samband med de fällande mordrättegångarna och hävdar att det inte är någon skandal och att inga fel begåtts medan andra aktörer i dramat väljer att ligga lågt och inte träda fram. Jag avundas honom inte att stå i den position han nu gör där pressen mot honom är hård.

Jag förstår Lambertz. Han försvarar det område han har ansvar för, juridiken som skall vara blind och inte döma på andra grunder än det som kommer fram i rättssalen. Han hävdar att domsluten var rimliga utifrån den information som förelades rätten i samband med förhandlingarna. Därför är det fel att tala om rättsskandal enligt honom. Det förelåg ett erkännande, det förelåg ett antal fakta om saker som Thomas Quick kände till och som han omöjligt kunde veta om han inte varit på mordplatserna, och det förelåg medicinsk expertis och minnesexperter som gick i god för Quicks trovärdighet.

Skillnaden mot situationen när domarna senare revs upp var att Quick/Bergwall tagit tillbaka sina erkännanden och det förelåg kunskap om det tvivelaktiga sätt på vilket man kommit fram till att Quick kände till alla dessa detaljer om de olika brotten. Dels hade han via bibliotek och tidningsnotiser studerat detaljer om de aktuella morden, dels hade han väldigt dimmiga och motsägande minnesbilder av vad som hänt, inte alls tillfredsställande,  så man fick i samband med vallningarna på brottsplatserna fråga om och ställa ledande frågor så att man till slut fick ”rätt” svar. Dan Josefsson beskriver detta utförligt i sin bok.

Fokus faller därför på åklagaren och förundersökningsledaren som lagt fram ett okomplett material för rätten som mera byggde på deras tro om hur det faktiskt gått till än på en objektiv analys, en tro som de delade med terapeuterna och läkarna på Säter, minnesexperten Sven Å Christianson och även försvarsadvokaten Stefan Borgström. Alla var rörande eniga i sin tro och arbetade mot samma mål. Denna hopblandade utredningsprocess med terapeuter, minnesexpert, polisutredare och jurister i en enda röra som för en utomstående ter sig oproffessionell både ur medicinskt/psykiatriskt perspektiv och ur brottsutredningsperspektiv borde vara  synnerligen intressant att titta på i den utredning som nu skall tillsättas.

”Objektrelationsteorin” behandlas summariskt och inte särskilt nyanserat i Dan Josefssons bok. Man borde snarare tala om objektrelationsteorierna, för det är ingen enhetlig lära utan har utvecklats på olika sätt av olika personer och bygger på författare som Melaine Klein,  Margaret Mahler, Otto Kernberg, D.W. Winnicott, R Fairbairn, H Guntrip m.fl. Dessa författare har på olika sätt bidragit till en ökad förståelse av människans psyke och är ingenting som enkelt kan förkastas för att delar av dessa  teorier låg till grund för den misslyckade terapin med Thomas Quick. Felet var inte teorierna i sig, utan att man alltför starkt trodde på och låste sig för ett koncept, så att istället för att utforska patientens psyke och utifrån det utveckla och revidera teorin, så manipulerades patienten till att passa in i den teoretiska ramen.

Cajsa Lindholm, var en av de psykologer som ingick i gruppen kring Margit Norell. Hon är en av de personer som intervjuas av Dan Josefsson med dold kamera och under falska förespeglingar om vad intervjun skulle handla om. I en artikel i Psykologtidningen är hon starkt kritisk till Dan Josefssons metod och menar att Josefsson hade en förenklad förutbestämd hypotes som han ville bevisa. Lyssna till intervju med Lindholm och Josefsson Studio Ett.

Cajsa Lindholm säger också själv att hon idag är kritisk till Margit Norells terapimetod, att hon hade för stort fokus på sexuella övergrepp och att Margit blev för involverad och för auktoritär. Cajsa är också noga med att framhålla att hon inte hade något inflytande i terapin med Sture Bergwall. Hon har varit handledare åt två psykologer på Säter, varav en under en period hade stödsamtal med Bergwall, men inte var involverad i den terapeutiska processen.

Jag uppfattar att Margit Norell hade ett brett kontaktnät i Stockholms psykoterapeutiska och kulturella värld, och gjorde säkert ett djupt intryck på många och kom att betyda personligen mycket för måga. Det Sven Å Christianson säger i (den ofrivilliga) TV-intervjun, att hon blev som en mamma för honom, är inte unikt. Samma sak säger Etienne Glaser som skriver i DN´s kulturdel igår:

Jag kände Margit Norell. Hon var inte mer drottninglik än min mamma, det vill säga inte alls. Däremot just mamma. Vilket också beskrivs av hennes medarbetare. Grunden till hennes auktoritet måste nog sökas i henne värme, hennes förmåga att få den som talade med henne att känna sig tagen på fullaste allvar, fullare än vederbörande själv vågat. Och som just därför – för många – kunde bli en ny och omistlig erfarenhet.

Glaser anser att Josefsson fabulerar och förvränger vad som ägt rum och ger Margit Norell en alltför stor plats i det hela.  Vad är egentligen hans motiv blir den retoriska frågan i slutet av artikeln. Det är förståeligt om de som haft denna relation till Margit Norell vill försvara henne.

Schema på handledar- och psykoterapirelationer mellan Margit Norell och kretsen kring Thomas Quick enl Josefssons TV-dokumentär.

 Men att Margit Norell hade kontakt, både som handledare och psykoterapeut med många av de inblandade runt Thomas Quick är ett faktum som Dan Josefsson beskriver i sin bok, hon var även terapeut åt minnesforskaren Sven Å Christianson som var expertvittne under rättegångarna. Margit Norell var så involverad i terapin av Thomas Quick att hon personligen besökte honom på Säter och försökte övertyga honom att fortsätta samarbeta med terapeuterna då han hotat att hoppa av efter det att hans massiva doser av lugnande medel satts ut av överläkare Göran Källberg. Hon hade också telefonkontakt med Quick. Att det blev en sektliknande miljö bland läkarna och psykologerna på Säter som hade hand om behandlingen av Thomas Quick är ingen överdrift att påstå. Det är ju inte Dan Josefsson själv som säger detta, eller något han hade en förutfattad mening om när han började skriva boken, utan påståendet kommer från många av dem som själva var involverade på den tid det begav sig. Till dessa hör t.ex. Överläkare Göran Fransson, psykologerna Tomas Videgård och Magnus Brolin som samtliga intervjuas i TV-programmet. 

Leif G W Persson är tveksam till att i det i fallet Quick handlar om systemfel i samhället och rättssystemet, snarare handlar det om, som han säger, ett ”antal dårar” som på ett olyckligt sätt samverkat till att det blev som det blev.

Kanske har han rätt, men som Lambertz, Lindholm och Glaser är inne på, så har vi alltför lätt att döma och inte se nyanserna. Erik Helmerson skriver i DN om vår benägenhet att hoppa på de senaste trenderna och därmed alltför lättvindigt kasta ut gammal etablerad kunskap. I slutet på 1980-talet var psykoanalys och dess utveckling i olika objektrelationsriktningar högsta mode och ägde vetenskapligt status. Idag är det hjärnforskning och biologisk psykiatri som gäller. Margit Norell blir i det sammanhanget symbol för den gamla kritiserade psykodynamiska vetenskapen byggd på hermeneutisk tolkningsmodell.

Margit Norell var säkert en kunnig och duktig terapeut, med ett genuint intresse att lyssna till människor och hjälpa dem, men hon hade som alla andra sin personlighet och sina blinda fläckar. Hon var ingen ondsint manipulatör som styrde kretsen kring Thomas Quick som marionettdockor. Alla har ett personligt ansvar. Om jag vågar mig på en gissning av vad Margit Norell i sin himmel idag skulle önska, så är det inte att läggas på bommull och skyddas från kritik, utan att som professionell psykoanalytiker och terapeut uppmuntra sökande efter sanning och vetenskap, även när det innebär att man behöver skärskåda sig själv och se sina egna misstag.

I den andan bör vi fortsätta att granska vad som gick fel med fallet Sture Quick. Då behöver vi inte likriktning och definiering av syndabockar, utan ett lugnt och sansat samtal där flera olika synpunkter måste kunna respekteras och få komma till tals.

Till sist: Glöm inte Sture Bergwall själv och hans ansvar i det hela. Det var ju faktiskt han som började att ljuga, och han har själv ett ansvar för det, som Yrsa Stenius påpekar i DN idag. Jag märker att det ofta uppstår strid i Rättspsykiatrin med olika tolkningar där en del vill sjukförklara patienten mer och ge tunga diagnoser (psykos) som tar ifrån patienten ansvaret, medan andra är mera försiktig med det. Också Kajsa Lindholm var i intervjun i Studio Ett inne på att Bergwall nog tidivis varit psykotisk. Det skall bli intressant att se vad den nya rättspsykiatriska undersökningen utförd av kliniken i Göteborg kommer fram till.

Också i samband med Knutby-rättegångarna kom man i olika undersökningar fram till olika syn på diagnos när det gällde barnflickan Sara. Som vårdpersonal och terapeut som vill patientens bästa är det måhända lättare att sjukförklara patienten och därmed lyfta av lite av ansvaret än att behandla patienten som en ansvarig aktör, vilket kräver ett helt annat förhållningssätt.  I fallet Sture Bergvall kan jag inte komma ifrån känslan att ett mera konfrontativt förhållningssätt där man speglade hans beteende istället för att låta honom bli kung på kliniken skulle ha kunnat leda till en mycket snabbare rehabilitering och hela denna tråkiga historia kunde ha undvikits.

Sture Bergwall har varit kung i många år, inte bara på Säters sjukhus, utan också i offentlighetens ljus, först som seriemördare, nu som felbehandlad och återupprättad patient. Det kommer inte att bli lätt för honom när han en gång, förmodligen ganska snart, skrivs ut och strålkastarna stängs ner. Man får bara hoppas att han får en professionell rehabilitering och utslussning som hjälper honom i denna svåra process.