Är Helge Fossmo också mannen som slutat ljuga?

Publicerat den 17 december, 2013 av Bengt Malmgren

Helge Fossmo dömdes mot sitt nekande till att vara den som genom bl.a. manipulativa sms påverkat Sara Svensson till mordet och mordförsöken på Alexandra Fossmo och Daniel Linde. Sara Svensson redogjorde i rätten klart och redigt för händelseförloppet, och när man sedan lyckats återskapa raderade sms från mobiltelefonerna styrkte det hennes berättelse. Helge Fossmos berättelse däremot bedömdes som oredlig, motsägelsefull, inte trovärdig. Rättsprocessen beskrivs i Expressenjournalisten Terese Cristianssons bok Himmel och Helvete från 2004. Terese Cristiansson lägger ett könsmaktsperspektiv på Knutby och fokuserar på konflikten då en stark kvinna med profetisk gåva (Åsa Waldau) träder fram och därför måste bli bekämpad av de manliga makthavarna.

knutby-kodenFrån 2005 till 2008 fick professor Eva Lundgren tillåtelse att göra ingående intervjuer med Helge Fossmo i Kumla-fängelset. Han bejakar för henne sin delaktighet i mordet och anser han fått ett rättmätigt straff, men berättar samtidigt en massa annat om personerna i Knutby, främst Åsa Waldau. Han ansåg att han också var snärjd i ett manipulativt nät och verkar angelägen att lasta av sig ansvaret på flera. Angående de anonyma textmeddelandena säger han nu att han mottagit dem på sin telefon och vidarebefordrat dem, men att det inte är han som skrivit dem. I sin bok Knutby-koden där Eva Lundgren redogör för samtalen skriver hon:

”Mina samtal med Helge Fossmo har till stor del ägt rum i ett insiktsmässigt skymningsland med glimtar av klarhet under resans gång. Mot slutet har de ägt rum på väg ut ur skymningen.”

Lundgrens tes är att Helge Fossmo också var insnärjt i ett sekteristiskt klimat som rådde i Knutby och att han under fängelsevistelsens och intervjuernas gång mer och mer ”nyktrat till” och blivit en avhoppare. Men vad säger att han inte fortfarande ljuger och manipulerar Lundgren i samband med intervjuerna? Varför skulle en person som tidigare manipulerat sin fru och haft sex med och ljugit för tre kvinnor under samma tidsperiod under täckmantel av moraliskt oförvitlig pastor, hänsynslöst manipulerat en kvinna till att utföra mord och i rätten förnekat sin skuld till dess absolut överbevisning föreligger plötsligt betraktas som tillförlitlig?

I Fallet Thomas Quick/Sture Bergvall är det uppenbart och logiskt sammanhängade förklarat att Thomas Quick började ljuga om sin inblanding i olika mord, och att han sedan fortsatte på den vägen under ett antal år då han var starkt beroende av smärtstillande och lugnande medel, men att han till slut avslöjade sin bluff och började tala sanning. Att Helge Fossmo börjat tala sanning i intervjuerna med Eva Lundgren är inte alls klarlagt på samma vis. Helge Fossmo har motiv att lägga ifrån sig så mycket som möjligt av ansvaret och svärta ner Knutby-församlingen, samtidigt som Eva Lundgren har ett motiv att tro honom för att det går i linje med hennes hypotes om sektklimatet i Knutby.

Lundgrens bok är ändå intressant, kanske inte i första hand som en sanningsutsaga av vad som verkligen hände och hur man skall förstå det, men som en dokumentation av vad som rör sig i hjärnan på en person som kallblodigt planerat två (kanske tre) mord och hänsynslöst utnyttjat och bedragit andra personer. Det är omöjligt att veta vad som är sant eller inte i det Helge berättar. Att läsa boken är som att vara i ett skymningsland där man inte vet vad som är verkligt och inte.

Ett värde med boken är att det finns mycket källmaterial. Där finns den spektakulära Aronssonprofetian som förutsäger kommande dödsfall som Helge tog emot per e-post 27 dec 2001 och som Helge själv tros ha hittat på, den stilfullt betydligt annorlunda Tirsaprofetian som återfanns på Åsa Waldaus dator, som Helge säger att Åsa Waldau författat, men som Åsa Waldau säger att Helge också har hittat på (se textanalys av Rigmor Robèrt i Dagens Medicin). Där finns fotokopior av Saras dagbok, person-och relationskarta, tidsdiagram för händelserna och en ordentlig källförteckning.

Mordet och mordförsöken är verket av en person som uppvisar starka tendenser att hänsynslöst utnyttja andra människor för sina syften och drar sig inte för att ljuga eller ens mörda. Sektproblematiken i Knutby är en sak för sig som inte har ett direkt samband med morden.

Däremot kan man skönja indirekta samband. Helge Fossmo utnyttjade manipulativt klimatet i församlingen för sina syften. Jag har en känsla att han flöt ganska mycket ovanpå, att det var han som manipulerade snarare än att han blev manipulerad och indragen i sekt-klimatet som är Lundgrens tes.

Sedan kan man fråga sig varför Helge kunde hålla på och verka ostört så länge utan att någon reagerade. Sara Svensson fick bo hos honom i sovrummet på nätterna, de hade sex varje natt, medan hans äkta hustru Alexandra fick flytta ut i gästrummet. Samtidigt hade han ytterligare en sex-partner i grannhustrun. De ansvariga i Knutby säger att de var förda bakom ljuset och inget anade. Alexandra, Sara, grannhustrun var alla utnyttjade, varför fanns ingen naturlig väg att söka hjälp och stöd någonstans i den bredare gemenskapen i församlingen? Skulle detta vara möjligt i en mera ”sund” miljö utan att någon reagerade? Och varför polisanmäldes inte Sara Svensson efter det första mordförsöket på Alexandra Fossmo med hammaren?

Det som kallas det sekteristiska klimatet i Knutby måste analyseras i ett längre perspektiv oberoende av mordhistorien. Det handlar om hur en helt vanlig pingstförsamling omvandlades så att praktiskt taget alla de gamla har lämnat och bytts ut mot nya unga specialrektryterade personer, om hur man spekulerar i teologiska nytolkningar, om hur man inför ett teokratiskt styrelseskick där pastorerna uppger sig veta bättre för att de har direkt tilltal från Gud och där vi fortfarande har ett kvantitativt stort problem med avhoppare som upplever att det sker en manipulativ styrning. Detta kom fram i Kalla fakta-programmet i söndags och i Dagens reportage förra veckan som man idag följer upp med en ledare.

Jag har för avsikt att återkomma till detta.

Mina tidigare artiklar om Knutby

Publicerat i Church | Märkt , , | 5 kommentarer

Livets söndag 2013

Publicerat den 15 december, 2013 av Bengt Malmgren

3:e adventssöndagen firas som Livets söndag i Katolska kyrkan i Sverige och många andra samfund också. Biskopen skriver i ett herdabrev:

”Denna söndag kallas också Gaudete, glädjens söndag, eftersom vi gläder oss över att få se Herrens härlighet i det hemlösa Barnet i krubban likaväl som i honom som skall komma åter i all sin härlighet och bli allt i alla vid tidens slut. Det är samme Herre som i det fördolda lever och verkar i vårt inre, ja, som mer och mer vill ta gestalt i oss och omvandla oss till en allt större likhet med sig själv. Vi talar också om denna söndag som Livets söndag. Vi tackar Gud för livets gåva och vi försöker se hur vi mer och mer kan respektera och försvara livets värde och människans värdighet.”

Att försvara människans vårdighet betyder särskilt att ta sig an de fattigaste, svagaste och mest utsatta. Hit räknas också de som är allra mest värnlösa: De ofödda. Biskopen skriver:

”Livets söndag vill påminna oss om att allt mänskligt liv har rätt till skydd. ”Bland de sårbara som Kyrkan önskar tjäna med särskild kärlek och omsorg finns de ofödda barnen, de mest försvarslösa och oskyldiga bland oss”, skriver påven Franciskus i sin skrivelse Evangeliets glädje. Hos många som gjort abort finns det faktiskt ett dolt och ibland förnekat lidande. Det anses opassande att sörja över det barn som inte fick födas och därför blir sorgen ibland ännu större. Just här kan ångern få en förlösande och helande kraft. Även om man inte skuldbelägger den som gjort abort, så är själva handlingen i sig något som sätter sina spår. Ju mer man försöker förtränga det hela, desto mer kan det värka i själen. Men förlåtelse är alltid möjlig, när man ångerfullt och samtidigt tillitsfullt lägger fram saken inför Gud.”

Detta är egentligen självklart. Det går inte att ha en dubbel bokföring och värna de svaga och utsatta men samtidigt betrakta det ofödda barnet som en cellklump utan skyddsvärde. Därför blir det absurt att tala om abort som en ”mänsklig rättighet” som vissa vill göra.

Men kritiken mot Katolska kyrkan, det finns även intern sådan, går nog inte så mycket ut på att man betraktar det ofödda barnet som skyddsvärt, utan mera på att man så mycket bekymrar sig om den etiska regeln att man bortser från de svåra situationer människor, och speciellt kvinnor, befinner sig i där de utnyttjas och överges av männen och står där ensamma.

Påve Franciskus har fått kritik för att han inte tillräckligt tydligt har talat mot abort utan istället har en pastoral och förstående hållning till människors olika livssituationer.

Francis-pro-life(Serien från National Catholic Reporter)

Till sist, låt mig länka till denna fina julhälsning från Antje Jackelén, biskop i Svnska kyrkan, Lunds stift:

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | Lämna en kommentar

Knutby 10 år senare

Publicerat den 13 december, 2013 av Bengt Malmgren

Snart är det tio år sedan mordet och mordförsöktet i Knutby. När jag blickar bakåt ser jag att jag har skrivit väldigt många artiklar om Knutby Filadelfia, en helt vanlig pingst-församling som utvecklade en egen teologi kring tanken att Kristi brud  kunde vara en fysisk person (jfr Jes 54:5, 2 Kor 11:2, Upp 21) samt utvecklade en osund sektmentalitet med manipulativt ledarskap som slutade med att barnflickan Sara Svensson blev redskapet för ett fullbordat mord och ett mordförsök.

Sara dömdes till rättspsykiatrisk vård genom den nyuppfunna psykiatriska diagnosen ”religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör”. Sympatierna var på hennes sida, medan den som verkligen var hjärnan bakom det hela som med manipulation mer eller mindre tvingat Sara att utföra dåden var pastor Helge Fossmo som dömdes till livstids fängelse. Sara är numera frisläppt, medan Helge Fossmo fortfarande sitter bakom lås och bom.

Jag ser att TV4´s Kalla fakta kommer att ha ett inslag om Knutby på söndag kväll 19.30, och i Dagen finns ett långt reportage om församlingen som den gestaltar sig idag.

Den bild Knutby-församlingen gett och som upprepas genom talespersonen pastor Peter Gembäck är att man blev offer för en galning, Helge Fossmo, som blev orsak till hela denna tråkiga historia. Genom att han är dömd och i fängelse är problemet ur världen och Knutby är idag en välmående församling utan några problem.

Men den bilden verkar vara svårt att få gehör och acceptans för. Redan i samband med mordrättegången och de granskande böcker och artiklar som skrevs åren efter påvisades att det fanns djupare strukturer och bindningar i församlingen där Helge Fossmo bara var en bricka i spelet. I centrum för intresset stod Åsa Waldau som den person som pekats ut som Kristi brud och att det utvecklats mer eller mindre en kult kring henne.

Den 29 mars 1999 förlovade sig Åsa Waldau enligt denna alternativa berättelse i en ceremoni med Jesus och hade köpt en ring med sju diamanter. Helge Fossmo var förrättare. Ett år senare sägs hon ha skrivit ner Tirsaprofetian som ett budskap från Jesus. Hon berättade det för några utvalda, bl.a. barnflickan Sara. Hemligheten läckte ut och pastor Dan Salomonsson från pingstkyrkan i Uppsala tog i dec 2003 upp ämnet med Knutbypastorerna.

Åsa Waldau själv och pastorerna i Knutby hävdar att detta med Tirsaprofetian och att Kristi brud skulle finnas i Knutby i Åsa Waldaus gestalt var ett påhitt av Helge Fossmo (däremot säger Peter Gembäck att vi kan inte veta vad det betyder när Kristi brud i bibeln pekas ut som en människa).  Men här står ord mot ord. En som forskat djupt i detta är professor Eva Lundgren som under tre års tid gjorde inträngande intervjuer med Helge Fossmo i Kumla-fängelset. Hon har också gjort en genomgång av hela händelseförloppet, samlat dokumentation i form av rättegångsprotokoll, intervjuer, predikningar etc som finns att tillgå med utförliga referenser. Hos redovisade sin forskning i boken Knutbykoden som kom ut 2008 En bilaga till boken innehåller utdrag ur barnflickans dagbok, sms-meddelanden, hela Tirsa-profetian som den återfanns på Åsa Waldaus dator.

Utifrån Materialet drar Eva Lundgren en del slutsatser och formulerar hypoteser, och även om man inte är beredd att hålla med om allt, så är boken ett måste för dem som vill sätta sig in i Knutby-fallet. Om man inte som Åsa Waldau och Peter Gembäck hävdar att Helge Fossmo fabulerar rakt igenom, så innehåller boken mycket som är djupt komprometterande för Åsa Waldau och flera inblandade. Eva Lundgrens tolkning är i korta drag följande:

Det fanns ett osunt sekt-klimat i Knutby, ett auktoritärt ledarskap med Åsa Waldau i spetsen, man gjorde sina egna tolkningar av Bibeln och den kristna tron och upphöjde sig själva till auktoritära uttolkare av Guds vilja, profetior utsattes inte för prövning, utan så som församlingsledningen avgjorde var det. Man isolerar sig mot den övriga kristenheten, och om församlingsmedlemmar inte var med på tåget var det bara att lämna eller också fick de veta att de var trotsiga och olydiga. Av de pingstfamiljer som bodde i Knutby när Åsa Waldau kom dit fanns endast två kvar den dag Sara Svensson kramade avtryckaren på revolvern.  Istället satsade Åsa Waldau på att rekrytera unga personer som kunde ställa upp på hennes koncept.

Församlingen organiserades som en plog. I spetsen var Åsa Waldau, under sig hade hon Patrik Waldau, Helge Fossmo och Urban Fält. I tredje raden följde resten av pastorerna och en ädstebroder. 1998 antogs nya stadgar i församlingen, enligt vilken församlingen skulle styras teokratiskt, Guds regler skulle gälla för församlings- och vardagslivet, och det var ledarna som avgjorde vad som var Guds regler. Man tycks ha gjort sina egna tolkningar av vilka moraliska regler som gäller, och det kunde se olika ut för vanliga församlingsmedlemmar och för ledningen. Trohet inom äktenskapet var ingen moralisk regel som församlingsledningen såg sig bunden av. Sådana regler kunde gälla för ”vanliga” församlingsmedlemmar, men om man var tillräckligt ”ren” så behövde inte en sexuell akt utanför äktenskapet heller bli oren, och på liknande sätt med döden och dödandet:  Sara Svenssons tankar att finna nåd inför Gud och Åsa Waldau (som kallades Tirsa) genom att som en lydnadshandlig döda två människor för att ”hjälpa Gud på traven” med det  som var hans plan, att ”kalla hem” dem, var på något sätt typiskt för det sätt som man tänkte i Knutby, visar Eva Lundgren i sin bok.

Under Eva Lundgrens djupintervjuer med Helge Fossmo under tre års tid får vi också följa hans avprogrammeringsprocess från sekt-mentaliteten. Eva Lundgren ser en  tillnyktringsprocess hos honom under fängelsevistelsen, och att han börjar sälla sig till avhopparnas skara.  Att Helge Fossmo själv skulle ha hittat på hela denna historia ser jag som en väldigt osannolik förklaring, däremot kan det ju vara svårt att veta exakt vad som är sant och där han väljer att undanhålla något eller modifierar sanningen. Men att rakt av  avfärda Eva Lundgrens slutsatser genom att hävda att hon har med en galen brottsling som man inte kan lita på att göra tror jag inte håller. Brottslingar och galningar kan ljuga, men de kan också tala sanning. Jag påminner om fallet Tomas Quick.

Lägger vi till detta vad flera personer som begärt att vara anonyma säger till Dagen i den nu aktuella reportaget skingras knappast misstankarna att det ligger något mer bakom:

Man säger att församlingsledningen besöker Åsa Waldau inför varje gudstjänst. Man säger att Åsa Waldau har hela tiden, ända sedan den omtalade ceremonin 1999 betraktat sig som Kristi brud. Man berättar att hon knappt synts till på flera år. Hon håller till i sitt hus, och visar sig bara undantagsvis offentligt. Man säger att den innersta kretsen stöttar Åsa Waldau i Kristi­ brud-läran, och även andra församlingsmedlemmar ger henne sitt stöd.

Flera av Dagens källor säger att en majoritet av församlingsmedlemmarna tror att de är med i en utvald församling, som fått äran att ha Kristi brud mitt ibland dem. Man säger också att det finns en person som intar  en speciell position i församlingen att vara den som står närmast åsa Waldau, den roll Helge Fossmo tidigare hade.  Han heter Urban Fält och ingick tidigare i den trio som enl Eva Lundgrens utredning stod närmast Åsa Waldau.

Man säger att Urban Fält är den som för Åsa Waldaus talan inför församlingen. Flera av Dagens källor säger att han ses som en ställföreträdande Jesus, i väntan på att Jesus och Kristi brud ska förenas på riktigt. Flera gånger om dagen kliver han in i den rollen, en källa säger att det sker omkring tio gånger per dag. I den rollen går han in till Kristi brud för att serva henne. Dessa möten sker bakom stängda dörrar.

I Dagen-reportaget kan vi explicit utläsa följande om vi bortser från intervjuerna med de anonyma källorna:

1. Åsa Waldau var inte med på gudstjänsten Dagen-teamet besökte och och sägs officiellt inte ha någon roll i församlingen. Församlingsmedlemmar säger att hon inte kommer speciellt ofta. Men hennes närvaro är tydlig genom en monter där hennes böcker och skivor finns, det visas reklam för hennes konstnärliga produkter på bildskärmar och i kyrksalen hänger hennes tavlor på väggarna. Församlingsbor man talade med vid kyrkkaffet lovordade henne och sade att det är hon som byggt upp församlingen, och att det är tack vare henne de finns kvar.

2. Församlingen är isolerad utan kontakter med kringliggande kristna församlingar.

3. Angående läran om Kristi brud som en fysisk person lämnar Peter Gembäck en viss öppning för detta: ”Det finns bibelord där Jerusalem pekas ut som bruden, där församlingen pekas ut som bruden, plus bibelord som säger att det skulle vara en människa. Vi kan inte veta vad det betyder. Vad vi kan veta är att Jesus säger att vi ska vara gäster på bröllopet”, säger han. Peter lämnar också en viss öppning att tvivla på läran om Jesus två naturer och treeninghetsläran: ”Det vi ser i Bibeln är att Jesus benämns som Gud. Men på vilket sätt skulle han vara Gud? Det är inte så lätt att förstå, och vi följer den teologi som finns. Jesus var människa och han var Guds son. Men om han var ett med Gud Fadern, eller Gud på ett annat sätt, det ställer jag mig ödmjuk inför”.

4. Den pastor som har en mera undanskymd plats i församlingen, Urban Fält, som av anonyma källor sägs vara den som ersatt Helge Fossmo och står Åsa Waldau närmast reagerar avvisande aggeressivt då Dagen-journalisten ringer för att fråga honom och börjar ifrågasätta journalisten.

Vad som är sant är svårt att veta, men sammantaget är det svårt att avfärda det hela som enbart rök utan bakomliggande eld. Som polisen säger i Kalla fakta -trailern: Mordet och mordförsöket har vi löst, men vi tror det finns fler bottnar i detta som vi inte vet…

Publicerat i Church | Märkt , , | 2 kommentarer

Livets Ord under 1980-talet: Hela Sveriges spottkopp.

Publicerat den 9 december, 2013 av Bengt Malmgren

ulfekmanmemoarer2Ulf Ekmans memoarer, del 2 har just kommit ut på Livets Ords förlag. Del 1 från 2011 skrev jag om här, och del 3 väntas i vår.

Det starkaste intrycket efter genomläsningen är den makalösa förföljelse och förtalskampanj som Livets Ord var utsatt för under 1980-talet. Det handlade om svår mobbing också av barnen, spridande av lögner och även bombdåd. Att detta än idag får leva i skuggan av den etablerade men falska berättelsen om Livets ord som en farlig sekt är gåtfullt.

Boken börjar med Livets Ords församlings grundande 1983 och beskriver de kontroversiella åren fram till början av 1990-talet då församlingen stod under stark press både från resten av kristenheten och från det sekulära samhället. Men det var inte bara en tid av motgång, också en tid av stora framgångar och tillväxt. Församlingen drar till sig människor från alla håll, många tusen har gått igenom bibelskolan, man har startat grundskola och gymnasium och inför 1990-talet står man rustad för ett omfattande missionsarbete i österled, vilket del 3 av memoarerna bl.a. kommer att handla om.

Boken börjar och slutar i Tulsa, Oklahoma, och det är utan tvivel så Ulf hämtade mycket inspiration från USA där han tillbringade ett studieår 1982/83 vid Rhema Bible Training Center. Där träffade han Lester Sumrall som tillsammans med svärfadern Sten Nilsson och pastorn i Södermalmskyrkan Bror Spetz bildade den triad som han betraktar som sina huvudmentorer.

I USA var allt så mycket självklarare än i Sverige när det gällde levande kristen tro. Den våg av karismatisk väckelse som kulminerade på 1970-talet i Sverige och som kom till uttryck i bl.a. i Katarinakonferenserna i Stockholm där personer som Ylva Eggehorn, Helge Fosseus, Lillemor Hallin, Sven Nilsson och Kjell Sjöberg medverkade, började ebba ut, men människor med andlig hunger efter Guds ord och ett fungerande kristet liv fortsatte att samlas i bönegrupper medan det mera offentliga andliga klimatet blev allt frostigare och den kristna tron verkade vara på tillbakagång. Den karismatiska förnyelsen kände inga samfundsgränser och drog till sig människor från alla samfund. Också i Katolska Domkyrkan startade en karismatisk bönegrupp 1977.

Det är i denna situation av andlig snålblåst som Ulf Ekman kommer tillbaka till Sverige och svär i kyrkan genom att bilda en helt ny församling helt utanför de redan etablerade samfundens ramar. Han överskred därmed oskrivna lagar och kom på kant med delar av den etablerade kristenheten.

Litterärt tyckte jag den första boken var mera njutbar och sammanhållen att läsa, denna andra memoarbok faller sönder i två delar, en memoardel där vi får följa med i historien inifrån, hur det faktiskt var, hur man upplevde det, hur man tänkte, och detta är givetvis oerhört intressant. I detta avseende är boken ett ovärderligt tidsdokument som beskriver ett kritiskt och livaktigt skede i svensk kristen 1900-tals-historia.

Detta varvas med apologetik där Ulf utifrån sin kristna tro försvarar Livets Ord och motiverar sina strategiska val. Apologetiken är allmänkristen och inte speciell på något sätt. Den känns lika klassisk som hos CS Lewis eller för den delen höra predikningar av påve Franciskus. Det handlar om en tro på Guds Ord som levande och verksamt här och nu i konfrontation med vad många uppfattade predikades från många predikostolar på den tiden: ett urvattnat liberalteologiskt evangelium. Det har alltid funnits en fara för den kristne att somna, att hjärtat hårdnar och att man mer attraheras av världen än att följa Jesus. Ibland sker detta medan man fortfarande upprätthåller ett yttre sken av fromhet. Man kan läsa ut av det Ulf skriver att hans lidelse hela tiden har varit att återvända till källan, det centrala, en förnyad gemenskap med Jesus Kristus.

Apologetiken handlar också om en öppenhet för den helige Ande och de karismatiska nådegåvorna. På så sätt befinner sig Livets Ord, utan att vara en klassisk pingstförsamling, mitt i den pingstkarismatiska förnyelseströmmen.

Men detta var alldeles för konfrontativt för många kristna. Redan från början sågs den nya församlingen med stor misstänksamhet, samtidigt som många också sökte sig dit, därför att den motsvarade deras önskan om en genuin väckelse. De karismatiska bönegemenskapernas folk som fanns både inom frikyrkligheten och inom de äldre samfunden attraherades av Livets Ord, de som längtade efter något annat än en allmänt modlös och skepticistisk kristendom, som inte förnekade den övernaturkiga dimensionen i den kristna tron och stod fast förankrad i trosbekännelsen men som inte heller nöjde sig med allmän positivsim och känslosvall som det kunde vara i delar av frikyrkligheten. Anledningen att inte så många katoliker anslutit sig är att Karismatiska förnyelsen ända sedan dess begynnelse på 1960-talet accepterats och fått stöd inifrån och bejakats av Katolska kyrkans högsta ledning.

Som karismatisk katolik finner jag Ulf Ekmans förkunnelse om Andens dop och karismatiska nådegåvor helt i den kristna traditionens mitt. Teologin om livet i den Helige Ande och nådegåvorna är allmänkristet gods och inte samfundsskiljande.  Därför var det inget svårt val att bjuda in honom till den Nordiska karismatiska konferensen 2010 i Stockholm där han på ett utmärkt sätt lade ut texten om den helige Ande i den kristnes personliga liv. Alla påvar alltsedan Paulus VI har uttalat sitt stöd och betonat att Karismatiska förnyelsen är mycket viktig för Katolska kyrkan. I den andan har Katolska kyrkan också i samband med hängivenheten till kristen enhet fortsatt att odla ekumeniska kontakter inte bara med pingströrelsen, utan också uttalat intresse att ha kontakter med den typ av nya pingstkarismatiska gemenskaper som Livets ord är ett av många exempel på.

—-

Det starkaste intrycket efter att ha läst boken är vilken oerhörd förföljelse Livets Ord var utsatt för under 1980-talet. Det började med en allmän misstänksamhet och motstånd från övriga kristenheten och slutade i ett journalistiskt drev utan motstycke som gjorde att Livets Ord till slut blev hela Sveriges spottkopp. När jag läser Ulfs beskrivning av vad man fick utstå på den tiden, så är bara det att man kunde uthärda detta, gå vidare och styrkta ur striden för mig ett mirakel och ett bevis på att det var av Gud då man startade bibelskolan och församlingen.

Än idag är många blinda för denna exempellösa mobbing som aldrig skulle accepteras om det gällde någon annan grupp i samhället. Ulf Ekman beskriver hur man ofta får möta bagatelliserande attityder, och att man nog fick skylla sig själva att man drog på sig denna kritik. För en tid sedan skrev en f.d. Livets Ord-medlem som blivit katolik en kritisk artikel i Signum, och så sent som vid församlingens 30-årsjubileum publicerade UNT en starkt Livets Ord-kritisk artikel i form av en intervju med samme Torgny Nilsson som skrivit artikeln i Signum.

dagenförstasidaueOch när Dagen i torsdags skrev om boken noterar jag att man inte med ett ord nämde dessa mycket upprörande beskrivningar av mobbning, också av församlingens barn, innefattande flera sprängattentat utan helt fokuserade på att Ulf Ekman ”ber om förlåtelse” för varje person som blivit felbehandlad. På sid 304 i boken ber Ulf Ekman om förlåtelse, men Dagen förtiger att han samtidigt skriver att han själv av hjärtat förlåter ”dem som förvridit sanningen och utnyttjat medier och andra kanaler till att på ett destruktivt sätt komma åt oss”.

Båda dessa saker, be om förlåtelse och förlåta, är naturligtvis nödvändiga. Skulle Ulf Ekman och Livets Ord stanna i bitterhet och hämndlystnad på grund av de svåra åren, så skulle man inte kunna vara till positiv nytta för Guds rike idag, lika lite som Nelson Mandela skulle kunna varit till nytta för Sydafrika om han blivit kvar i sådana känslor efter fängelsevistelsen.

Att be om förlåtelse för dem som man inte behandlat rätt är också självklart, men inget som behöver vara en förstasidesnyhet. Alla församlingar har sina avhoppare, och Livets Ord var inte exeptionellt i det avseendet. Även de som är församlingens kritiker idag erkänner att vissa anklagelser, som t.ex. denna att man betraktade sjuka som inte blivit botade vid förbön som bristfälliga i sin tro, var felaktiga och orättvisa. Det skrevs ett antal artiklar, somliga mycket oseriösa, som befäste bilden av Livets Ord som en ”farlig sekt”, också vissa forskningsrapporter, men mer och mer kom annan dokumentation som kunde vederlägga denna bild. Dr Simon Coleman publicerade i Svenska kyrkans forskningsrapport Tro och Tanke 1991:4 en bred analys, ”Livets Ord och det svenska samhället”. Claes Wallenius, forskare på FOA skrev en artikel i Makt och Media nr 2 1994 där han ifrågasatte tidigare s.k. forskning om Livets ord och medias behandling. Wallenius skrev i en artikel Psykologtidningen nr 6-7 1998:

”Anklagelserna emot Livets Ord för hjärntvätt var vid den här tiden så känslomässiga. De byggde på före detta medlemmar och deras anhöriga som försökte hitta en förklaring. Det är inget fel på mig som anhörig, det är inget fel på min son, han blev bara manipulerad. Tidningarna, också vissa vetenskapliga tidskrifter, saknade både substans och beviskrav i sina redogörelser. Man kunde påstå vad som helst om Livets Ord.” (Ref: Värsting-kristna drevet, Kerstin Elworth m fl, 2010, s. 135)

Dessa tidiga röster som manade till saklighet och försiktighet drunknade emellertid i mediabruset. Det tycks mig som att den negativa mediabilden började byggas upp genom den stora misstänksamheten och motståndet från den etablerade kristenheten och den kristna pressen. EFS-tidningen Budbäraren hade redan första året en kritisk artikel, och Dagen hakade på. Sedan följde den övriga pressen som utan att ha någon djupare teologisk förståelse efter.

En dag dök två ledande pingstvänner, Olof Djurfeldt och Sven Adrian upp och ville sitta med som åhörare på bibelskolan. Det fick de givetvis inte, men Ulf Ekman pratade med dem på sitt kontor. Han beskriver situationen:

”Det blev en blandning av vänligt samtal och något som liknade teologiskt förhör där jag skulle förklara mig inför en rörelse som jag inte haft något att göra med. Det kändes lite obekvämt och konstlat och jag tyckte att en misstänksamhet bredde ut sig i rummet. Åsikterna om mig och Livets Ord tycktes redan vara fastlåsta och vi verkade stå långt ifrån varandra. Det hela blev en något besynnerlig stund, men vi tog vänligt adjö av varandra. Jag fick en känsla av att detta inte bara var ett teologiskt samtal mellan bröder för att lyssna på varandra, utan snarare en del i något kyrkopolitiskt drag som jag ännu inte var medveten om. Det skulle jag dock snart bli.”

Oron för Livets Ord var stor inom delar av Pingströrelsen, dock fanns det spänningar också inom Pingströrelsen, och i Stockholm representerade Filadelfiakyrkan och Södermalmskyrkan olika delar i denna konflikt. Bror Spetz, pastor i Södermalmskyrkan var betydligt mera positiv till Ulf Ekman. Spetz inbjöd Ekman att predika i Södermalmskyrkan, och han förordade också starkt tanken att starta församlingen Livets Ord (från början var tanken att endast starta en bibleskola).

Den starka kritiken från företrädare från Svenska kyrkan och frikyrkor spred sig snabbt till sekulära media. Sveriges televisions program 20:00 med journalisten Tom Alandh ville komma och filma ett möte. Det blev ett sällsamt fördomsfullt reportage, en nidbild som fick stå oemotsagd utan förklarande intervjuer från de inblandade, man använde kameravinklingar med fotografen krypande på golvet för att predikanten skulle framstå som dominerande och hotfull, närbilder på människor som talade i tungor och en mötesvärd som såg ut att smita iväg med kollekten. Livets Ords dagis framställdes som att personalen ägnade sig åt aga. I programmet påstods också att man föraktade sjuka och svaga.

Programmet skapade inte bara mediehets utan en avsky från allmänheten. Under de kommande åren fanns ingen gräns för vilken hets medlemmarna i Livets Ord, också barnen fick utstå. Busschauffören som vägrade släppa av de barn som skulle av vid hållplatsen närmast Livets Ords kristna Skola, utan mot barnens protester körde till nästa hållplats så att de fick gå tillbaka. Andra barn som fick stryk av jämnåriga. En tioåring som blev spottad rakt i ansiktet av en vuxen då denne förstod att barnets föräldrar tillhörde Livets ord. Expediter i snabbköpskassan som tar emot betalning med ansiktet bortvänt då Ulf Ekman blivit igenkänd. Familjen Ekmans brevlåda som blev söndersparkad med jämna mellanrum, så att en vän till slut gav dem en brevlåda av pansarplåt. Också denna blev sprängd med dynamit.

Atmosfären i Uppsala blev vid denna tid mer och mer förgiftad, skriver Ulf. Det fanns inget som helst utrymme för nyanser. Upsala Nya Tidning spädde på de elaka ryktena rejält med jämna mellanrum, och Aftonbladet och Expressen gav också eko åt det hela. Ulf berättar att han senare haft samtal med många journalister som bett om ursäkt sedan man gått igenom de gamla klippen. Hetsen mot Livets Ord kulminerade 1990 då en bomb briserade i foajén till Livets Ords kyrka. Som tur var var det på natten, annars hade många kunnat bli skadade. Men detta blev för mycket för Uppsalaborna, så efter det började sympatierna vändas mera mot Livets ord. Också den allmänna bilden i media förändrades med tiden.

1990 sändes för första gången en TV-gudstjänst från Livets ord. Ansvarig var Bengt Bergius som fick utstå mycket kritik för detta. TV-gudstänsten fick ett mycket positivt gensvar. I samband med det ställde Ulf Ekman också upp på en debatt som skulle ledas av Göran Rosenberg.

1991 kom så intervjun med Göran Skytte som sågs av 1,5 miljoner tittare och gensvaret efter programmet var överväldigande positivt. Attityden hos den breda allmänheten började vända. Det gick åter att andas då man gick på Uppsalas gator.

En tredje sak som bidrog till att vända bilden  var den berömda kramen från pingstvännen och VD´n för Dagenkoncernen Sverre Larsson. Pingströrelsen och tidningen Dagen hade varit mycket kritiska mot Livets Ord, därför var det en sensationell händelse när Sverre Larsson i samband med en konferens på Johanneshovs Isstadion 1994 anordnad av Stanley Sjöberg med Yonggi Cho från Sydkorea som huvudtalare vid avslutningen av sitt eget anförande från podiet offentligt sade att han skulle hälsa på Ulf Ekman och under rungande applåder lade han handen på hans axel. Det hela blev en riksnyhet och omnämdes till och med på Dagens Eko.

—-

Sammanfattning: Dagens bild av Livets ord är mera nyanserad än den var på 1980-talet, men jag är kritisk till att den gamla berättelsen om Livets ord som en farlig sekt fortfarande är den som få bilda bakgrund då man bedömer församlingen. Istället borde man fokusera mer på den etablerade kristenhetens del i att den orimligt negativa bilden kunde tillåtas fortsätta att dominera under hela 1980-talet, genom kristnas aktiva motstånd eller förtal eller obenägenhet att ta reda på sanningen istället för att okritiskt acceptera mediabilden.

När det gäller Ulf Ekmans strategiska val under resans gång, att starta bibelskolan, att starta församlingen Livets Ord, att satsa på att bygga större för att kunna ta emot den ökande strömmen av medlemmar, att satsa på skola, gymnasium och sedan också teologiskt seminarium, så har jag mycket stor förståelse för hans motiv och vad som drev honom så som det beskrivs i boken.

Jag ser också en logik i hans senare teologiska och ekumeniska utveckling där han erkänner arvet från de gamla samfunden och att man som frikyrka inte är självförsörjande. Ulf Ekman tycks ha med sig stora delar av församlingarna och pastorerna inom Trosrörelsen i denna öppning för ekumenik också med Katolska kyrkan, men det finns en liten grupp som ser detta som ett svek mot protestantiskt frikyrkliga ideal.  Samma delade syn på ekumenik med Katolska kyrkan tycks gå igenom Pingströrelsen och andra frikyrkor. För några blir här Ulf Ekman vägvisare, för andra en svikare och förledare. Ulf Ekman förblir en person som väcker strid, men idag är det andra frågor än på 1980-talet som står i fokus.

uppdat 2013-12-10 kl 10.30

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | 23 kommentarer

Påve Franciskus metodiska reformering av Katolska kyrkans ledning mot ökad effektivitet, kollegialitet och decentralisering

Publicerat den 8 december, 2013 av Bengt Malmgren

ulfjonsson”Påven Franciskus internationella rådgivningsgrupp bestående av åtta kardinaler från världens alla kontinenter kan med fog betraktas som den mest intressanta, kreativa och inflytelserika gruppen inom den katolska kyrkans ledning i dag”, skriver p Ulf Jonsson på Signums hemsida.

Jag har tidigare skrivit om detta  åttamanna-råd bestående av kardinaler från alla världsdelar under ledning av kardinal Oscar Rodríguez Maradiaga från Honduras som regelbundet möts i Vatikanen tillsammans med påven. Det var säkert ett strategiskt mycket viktigt drag påven gjorde då han tillsatte detta råd som ett led i att reformera kurian och kyrkans ledning i rikting mot större effektivitet, kollegialitet och decentralisering.

Läs Ulf Jonssons intressanta och informativa text som beskriver det förändringsskede Katolska kyrkans ledning nu genomgår under ledning av påve Franciskus.

Kardinalsrådets ledamöter. "Det är utomordentligt glädjande att se hur beslutsamt och i vilken riktning som det nyinrättade kardinalsrådet bistår Franciskus i uppgiften att leda världskyrkan. Kanske kommer det att visa sig att just beslutet att inrätta ett internationellt kardinalsråd som rådgivningsorgan för påven blir det enskilt viktigaste beslut som jesuitpater Jorge Mario Bergoglio fattar under sin tid som påve", skriver Ulf Jonsson

Kardinalsrådets ledamöter. ”Det är utomordentligt glädjande att se hur beslutsamt och i vilken riktning som det nyinrättade kardinalsrådet bistår Franciskus i uppgiften att leda världskyrkan. Kanske kommer det att visa sig att just beslutet att inrätta ett internationellt kardinalsråd som rådgivningsorgan för påven blir det enskilt viktigaste beslut som jesuitpater Jorge Mario Bergoglio fattar under sin tid som påve”, skriver Ulf Jonsson

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | 7 kommentarer

Nelson Mandela mötte påven Johannes Paulus II, ”min broder”, två gånger

Publicerat den 6 december, 2013 av Bengt Malmgren

Nelson Mandela valdes till president 1994. Johannes Paulus II hade då varit påve i 15 år. De två ledarna möttes 1995 i samband med påvens Sydafrika-resa. Mandela välkomnade Johannes Paulus II på flygplatsen och kallade honom ”min broder”. 1998 besökte reste Mandela till Vatikanen och träffade påven en andra gång.

Påve Franciskus har skickat ett telegram till Sydafrikas president med kondoleanser i samband med Nelson Mandelas död. Hela texten här:

TO HIS EXCELLENCY MR JACOB ZUMA
PRESIDENT OF THE REPUBLIC OF SOUTH AFRICA
PRETORIA

————

”IT WAS WITH SADNESS THAT I LEARNED OF THE DEATH OF FORMER PRESIDENT NELSON MANDELA, AND I SEND PRAYERFUL CONDOLENCES TO ALL THE MANDELA FAMILY, TO THE MEMBERS OF THE GOVERNMENT AND TO ALL THE PEOPLE OF SOUTH AFRICA. IN COMMENDING THE SOUL OF THE DECEASED TO THE INFINITE MERCY OF ALMIGHTY GOD, I ASK THE LORD TO CONSOLE AND STRENGTHEN ALL WHO MOURN HIS LOSS. PAYING TRIBUTE TO THE STEADFAST COMMITMENT SHOWN BY NELSON MANDELA IN PROMOTING THE HUMAN DIGNITY OF ALL THE NATION’S CITIZENS AND IN FORGING A NEW SOUTH AFRICA BUILT ON THE FIRM FOUNDATIONS OF NON-VIOLENCE, RECONCILIATION AND TRUTH, I PRAY THAT THE LATE PRESIDENT’S EXAMPLE WILL INSPIRE GENERATIONS OF SOUTH AFRICANS TO PUT JUSTICE AND THE COMMON GOOD AT THE FOREFRONT OF THEIR POLITICAL ASPIRATIONS. WITH THESE SENTIMENTS, I INVOKE UPON ALL THE PEOPLE OF SOUTH AFRICA DIVINE GIFTS OF PEACE AND PROSPERITY.”

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , | 1 kommentar

SSPX-biskopen Williamson refererade också till Sion vises protokoll

Publicerat den 6 december, 2013 av Bengt Malmgren

Judefientliga myter har funnits i alla tider och levt sitt eget liv och återkommit i olika former. Tre vanliga stereotyper kan urskiljas:

  • Judar som blodtörstiga och ritualmördare

  • Judar som giriga och i besittning av ekonomisk makt

  • Judar som spinner en världsomspännande konspiration med världsherravälde i sikte

Sion vises protokoll (eng: Protocols of the Elders of Zion) är ett exempel på den sistnämnda.  Det är dokument som påstås bevisa att det finns en judisk sammansvärjning mot Västvärlden, men som 1921 påvisades vara förfalskningar. Texterna baseras i själva verket på äldre satiriska texter.  Inte desto mindre hänvisas på fullt allvar till dessa protokoll i många ny-nazistiska kretsar. SSPX-biskopen Richard Williamson (han som förnekade Förintelsen) hänvisade till protokollen i ett brev till sina vänner och välgörare daterat 1 maj år 2000 som låg ute på internet tidigare på SSPX kanadensiska hemsida (numera är det borttaget).

Ad Libris förlag marknadsför nu en svensk översättning av Sions vises protokoll. Den person som gett ut boken på privat förlag heter Lars Ulwencreutz. Enligt Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet har Ulwencreuts tidigare gett ut en bok om historierevisionism, myten om att Förintelsen inte ägt rum.

På sin blogg skriver Lars Ulwencreutz enl Anders Lindberg att han själv ska rösta på Nationaldemokraterna och flera inlägg handlar om att Sverigedemokraterna är för mjuka. Han kallar dem ”Svikardemokraterna”. I tidigare inlägg kallar han integrationsministern för ”Erik Quisling” och han länkar bland annat till nynazistiska Svenskarnas parti.

Lars Ulwencreutz försvarar sig med att han inte är antisemit utan ”antisionist”. Samma typ av resonemang använde sig Richard Williamson av.

När Adlibris på sin hemsida ifrågasätter om Sion vises protokoll är en förfalskning sprider de själva aktivt en antisemitisk myt. Jag anser precis som Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism,  och Anders Lindberg och många andra att Ad Libris måste dra sig tillbaka från marknadsföringen av denna bok. Deras namn svärtas ner av detta.

Publicerat i Konst och kultur, Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar

Hedra Nelson Mandelas minne genom att fortsätta kämpa för försoning, fred, frihet och människovärde

Publicerat den 6 december, 2013 av Bengt Malmgren

NelsonMandela

En stor man har gått ur tiden. Nelson Mandela, som kämpade mot Sydafrikas apartheid-politik och själv fick sitta i fängelse nästan 30 år för att sedan leda sitt land in, inte i hämnd och inbördeskrig, utan i försoning, fred och demokrati. Vid sidan av personer som Mahatma Gandhi, Dag Hammarsköld, Martin Luther King, Moder Teresa är han en ikon för fred, frihet och det människovärde som blivit oss givet. Han är ett exempel på hur många år i fångenskap och skenbar passivitet kan vändas i något gott då vi förmår resa oss och inte låta förtrycket mala ner oss till bittra hämdlystna personer.

Må hans exempel inspirera kommande generationer till att hålla tron, hoppet och kärleken levande.

Det finns mycket förtryck och kränkning av all anständighet och värdighet i vår tid att fokusera på.

– Vad händer i Centralafrikanska republiken? Skall FN komma för sent även denna gång sedan ett folkmord är fullbordat?

– Prostitution och handel med människor där en av dess värsta konsekvenser är handel med barn för sexuellt utnyttjande. “Commercial and other forms of sexual exploitation, is one of the most disturbing forms of child abuse. It is not limited by race, ethnicity or economic boundaries”, sade Nelson Mandela i ett tal 1996.

Vanliga svenska män som vill gälla för respektabla bidrar till detta genom att köpa sådana ”tjänster” härhemma eller utomlands t.ex. i Thailand där detta är utbrett.
Ynkliga franska män som motsätter sig mera humanitära sexköpslagar!

Hedra Nelson Mandela genom att bidra till att bekämpa människohandeln, aktivt genom opinionsbildning, t.ex. stödja ECPAT och skaffa er kunskap, och passivt, ni män som ägnar er åt sådant, genom att sluta upp att köpa sexuella tjänster.

DN

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

Konciliets höstsession avslutades med antagandet av liturgikonstitutionen

Publicerat den 5 december, 2013 av Bengt Malmgren

vatII50year

4 december 1963 avslutades höstsessionen av Andra Vatikankonciliet. Under sommaren hade Johannes XXIII, påven som tog initiativ till konciliet avlidit, och Paulus VI fick nu fullfölja det. Denna dag godkändes, eller som det heter på vatikanska ”promulgerades” en My Journal to the Councilav de stora huvudkonstitutionerna, den om liturgin, Sacrosantum Concilium. Yves Congar noterar i sin dagbok från konciliet att texten hade godkänts av konciliefäderna med röstsiffrorna 2147 för och 4 emot. Ett dekret om kommunikation och media, Inter Mirifica,  godkändes också.

Påven höll ett mycket långt tal som började 11.40. Congar noterar i dagboken: ”Ett mycket långt tal. Hur kan de skapa ceremonier som varar i fyra timmar?”

Under talet annonserar påven utanför protokollet att han skall resa till Israel. Jag citerar Congar:

“It is 12.16 pm. He added something that was not found in the printet text. HE HAS DECIDED TO GO AS A PILGRIM TO THE HOLY LAND (a response to Fr Gauthier’s invitation?), to return to the place from which Peter departed, where the Church came from. There he will pray earnestly for the unity of Christians, for peace. He asks all to support him with their prayers. Loud applause. The Holy Land. That will be a centring on the Word of God and on Christ; it will be the source; it will be the grace of God in the poverty of men. Undoubtedly, the Pope will have much to endure by going as a pilgrim. He will be beset by the arches of triumph, the speeches and the banquets. But he will meet Abraham, David, John the Baptist, Mary, Jesus . . . The Church, in the person of its head, is going to refresh itself at the sources! The Pope ought to leave there his sedia and his flabella!”

sediaflabellaSedia, den stora påvestolen och flabella, en slags solfjäder som användes för att vifta bort insekter men som fått ett liturgiskt bruk var tillsammans med tiaran, en påkostad huvudbonad, som en kungakrona, symboler för påvemakten. Congar pläderar här för en avveckling av påvens absoluta makt till förmån för decentralisering och ökad kollegialitet. En process som fortgår idag, inte minst under påve Franciskus som är i färd med att reformera kurian och kyrkans styrning. Det påkostade ceremonielet kring påven som idag ter sig anakronistiskt  avvecklades mer och mer under 1900-talets senare del. Påve Johannes XXIII slutade med bruket att bära tiara. Och vår nye påve Franciskus har ju tagit enkelheten i livsföring till nya höjder.

popepaulvi1

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | Lämna en kommentar

Tro på och vittnesbörd om helande i samband med förbön provocerar

Publicerat den 4 december, 2013 av Bengt Malmgren

Världen idag är en tidning som har många fina vittnesbörd från personer som kommit till tro på Jesus Kristus. Det personliga vittnesbördet är ofta det som övertygar mest eftersom det är så omedelbart. En annan människas upplevelse och livstolkning är något som inte kan avfärdas, även om det inte automatiskt leder till att mottagaren delar samma livstolkning.

jesusbotarOfta leder människors tro dem till att be för sjuka. Berättelser om hur Jesus helande människors sjukdomar och plågor upptar ju en stor del av evangelietexterna. Inte sällan får vi också höra om hur Gud faktiskt tycks ingripa och människor blir helade – åtminstone är det så en troende människa tolkar det när någon blir frisk efter förbön. I Världen Idag fick vi nyligen läsa om en liten flicka som verkar ha blivit botad från en av de mest aggressiva formerna av leukemi, akut myeloisk leukemi. Läkarna bedömde prognosen som dålig, flickan fick endast palliativ behandling. Föräldrarna och deras församling bad för att flickan skulle bli frisk, och plötsligt vände det. Medicinskt oförklarligt normaliserades alla värden.

Rubriken på artikeln var ”Leukemin försvann efter förbön”. Man kan aldrig vetenskapligt bevisa att det var just förbönen som ledde till flickans helande, det är en fråga om tro. Jag läste ändå artikeln med glädje och tacksamhet. Men tron på, och speciellt vittnesbörd om gudomligt helande är uppenbarligen också provocerande för många, även för kristna. I dag läser jag att flera ville anmäla artikeln till Pressombundsmannen. Prästen och bloggaren Kent Wisti twittrade att det var respektlöst att skriva så, och att han blev lite arg.

Det associerar till den diskussion som uppstod kring Livets Ord på 1980-talet, där man i enlighet med vad som alltid varit kristen tradition bad för sjuka. På basen av några få som kände sig provocerade och skrev om det uppstod de befängda anklagelserna mot församlingen att man kritiserade handikappade och sjuka för att de inte hade tillräckligt med tro då de inte blev botade genom förbönen. Ulf Ekmans memoarer del två kommer för övrigt ut i dagarna. Skall bli intressant att läsa om hur han kommenterar denna stormiga tid i församlingens historia.

Också Jesus tycks ha insett att Guds ingripande i vår mänskliga verklighet på detta sätt är något ömtåligt som man inte skall tala vitt och brett om, han förbjöd ofta människor att tala om vad som hänt, men de kunde inte låta bli, utan berättade ändå för alla. Däremot sade han att de leprasjuka som blivit botade skulle gå och visa upp sig för prästerna, och när Johannes lärjungar kom och frågade Jesus om han var den Messias man väntade på svarade Jesus:

 ”Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.” (Luk 7:22)

Det finns ingen motsättning mellan att be för sjuka och att utnyttja den vanliga skolmedicinens resurser. Bön för sjuka kombinerat med vanlig sjukvård är inte alls ovanligt, och i anslutning till kyrkligt anknutna kliniker, t.ex. tidigare diakonicentra som Ersta Sjukhus och Samariterhemmet i Uppsala var det inte ovanligt att det också utvecklades ett intresse för förbön.

Många sjuka och behövande människor söker förbön. Det finns ingen som helst förväntan att Gud skall ingripa mirakulöst som genom ett trollslag, men de upplever ändå ofta den kristna miljö som omger förbönen som läkande, tröstande, livgivande. Och ibland inträffar det att människor blir helade. Tittar man vetenskapligt på detta skulle man t.o.m. kunna säga att det är bevisat att mirakler, d.v.s. oförklarliga händelser sker. Men man kan inte föra i bevis vad som är orsak till miraklet, men sker det i ett kristet sammanhang med förbön och själavård, så tror man givetvis på Guds övernaturliga ingripande, en troende människa behöver inte ha några ytterligare bevis.

Exemplen från evangelierna är åtskilliga, och vittnesbörden från kristna i alla tider är många. På kristna vallfartsorter som Czestochowa i Polen eller Lourdes i Frankrike är väggarna fullständigt tapetserade med kryckor och olika votivgåvor från tacksamma människor som blivit helade.

I Sverige möter vi idag ofta en motsättning mellan skolmedicinen och förbönstjänsten, såtillvida att det finns en skepsis från skolmedicinens sida. I England är det mycket vanligare med ett samarbete. Helhet genom Kristus heter en organisation i Sverige som främjar och uppmuntrar alla kristna att våga börja be för sjuka. Det är absolut inget som är förbehållet några få särskilt utvalda, varje döpt kristen har gåvan att be för sjuka. Helhet genom Kristus brukar varje år ha kurser i bön för helande.

Mirakulöst helande av kroppslig sjukdom genom förbön är verkligen ett specialfall. Det är inget man kan förvänta sig eller ”kräva” av Gud, men när det sker är det ett andligt tecken på inkarnationes verklighet i vår värld. Men mycket av det kyrkan gör är helande:

– Den karitativa vägen, kärlek och omsorg om medmänniskorna är grundläggande. Där kärlek och vänskap finns och omsorg om de fattiga och behövande, läggs en grund för helandet. I omhändertagandet av våra äldre finns många brister i detta avseende, vilket säkert leder till mycket akutmedicinska insatser som annars inte skulle behövas. Bor man på ett äldreboende eller sjukhem är det snarare regel än undantag att man får antidepressiv medicin.

– Det andligt medicinska är också en viktig väg där man förenar medicinsk vård med förbön. I England finns många ”healing homes” där man arbetar med detta. Linda Bergling, pastor vid församlingen Arken  har just öppnat ett HVB-hem med liknande principer som fått godkännande av Socialstyrelsen.

– I sakramenten är Jesus själv närvarande med sin helande kraft. Redan i dopet finns en stor läkedom.

Leva har sin tid, dö har sin tid. (jfr Predikaren kap 3) Det är inte alltid förbön för kroppens helande är på sin plats. Någon som besökte ett av Moder Teresas hem för döende frågade: ”Alla dessa döende som får en värdig död hos er – är det några av dem som blir helade?” Moder Teresa svarade: ”Ja, femtio procent blir helade till livet. De andra femtio procenten dör helade”. Nyligen avled vår högt aktade broder Wilfrid Stinissen efter en tids sjukdom. Göran Skytte citerar i ett minnesord i dagens Världen idag ett mail han fick från honom för några veckor sedan:

”Som du vet har jag inte mått bra i min kropp den senaste tiden. Nu har jag äntligen fått svar på undersökningarna. Det visar sig att det handlar om cancer i bukspottkörteln. Ur medicinsk synpunkt är det ett dåligt besked. Men på ett djupare plan är allting givetvis bra. Mitt liv vilar tryggt i Guds händer.”

Läs mera:

Tidigare blogg av mig: Tro och evidens, piller, placebo, förbön och helande

Tro och helande, tankar av Lillemor Hallin

Publicerat i Church | Märkt , , , | 4 kommentarer