Ulf Ekmans memoarer, del 2 har just kommit ut på Livets Ords förlag. Del 1 från 2011 skrev jag om här, och del 3 väntas i vår.
Det starkaste intrycket efter genomläsningen är den makalösa förföljelse och förtalskampanj som Livets Ord var utsatt för under 1980-talet. Det handlade om svår mobbing också av barnen, spridande av lögner och även bombdåd. Att detta än idag får leva i skuggan av den etablerade men falska berättelsen om Livets ord som en farlig sekt är gåtfullt.
Boken börjar med Livets Ords församlings grundande 1983 och beskriver de kontroversiella åren fram till början av 1990-talet då församlingen stod under stark press både från resten av kristenheten och från det sekulära samhället. Men det var inte bara en tid av motgång, också en tid av stora framgångar och tillväxt. Församlingen drar till sig människor från alla håll, många tusen har gått igenom bibelskolan, man har startat grundskola och gymnasium och inför 1990-talet står man rustad för ett omfattande missionsarbete i österled, vilket del 3 av memoarerna bl.a. kommer att handla om.
Boken börjar och slutar i Tulsa, Oklahoma, och det är utan tvivel så Ulf hämtade mycket inspiration från USA där han tillbringade ett studieår 1982/83 vid Rhema Bible Training Center. Där träffade han Lester Sumrall som tillsammans med svärfadern Sten Nilsson och pastorn i Södermalmskyrkan Bror Spetz bildade den triad som han betraktar som sina huvudmentorer.
I USA var allt så mycket självklarare än i Sverige när det gällde levande kristen tro. Den våg av karismatisk väckelse som kulminerade på 1970-talet i Sverige och som kom till uttryck i bl.a. i Katarinakonferenserna i Stockholm där personer som Ylva Eggehorn, Helge Fosseus, Lillemor Hallin, Sven Nilsson och Kjell Sjöberg medverkade, började ebba ut, men människor med andlig hunger efter Guds ord och ett fungerande kristet liv fortsatte att samlas i bönegrupper medan det mera offentliga andliga klimatet blev allt frostigare och den kristna tron verkade vara på tillbakagång. Den karismatiska förnyelsen kände inga samfundsgränser och drog till sig människor från alla samfund. Också i Katolska Domkyrkan startade en karismatisk bönegrupp 1977.
Det är i denna situation av andlig snålblåst som Ulf Ekman kommer tillbaka till Sverige och svär i kyrkan genom att bilda en helt ny församling helt utanför de redan etablerade samfundens ramar. Han överskred därmed oskrivna lagar och kom på kant med delar av den etablerade kristenheten.
Litterärt tyckte jag den första boken var mera njutbar och sammanhållen att läsa, denna andra memoarbok faller sönder i två delar, en memoardel där vi får följa med i historien inifrån, hur det faktiskt var, hur man upplevde det, hur man tänkte, och detta är givetvis oerhört intressant. I detta avseende är boken ett ovärderligt tidsdokument som beskriver ett kritiskt och livaktigt skede i svensk kristen 1900-tals-historia.
Detta varvas med apologetik där Ulf utifrån sin kristna tro försvarar Livets Ord och motiverar sina strategiska val. Apologetiken är allmänkristen och inte speciell på något sätt. Den känns lika klassisk som hos CS Lewis eller för den delen höra predikningar av påve Franciskus. Det handlar om en tro på Guds Ord som levande och verksamt här och nu i konfrontation med vad många uppfattade predikades från många predikostolar på den tiden: ett urvattnat liberalteologiskt evangelium. Det har alltid funnits en fara för den kristne att somna, att hjärtat hårdnar och att man mer attraheras av världen än att följa Jesus. Ibland sker detta medan man fortfarande upprätthåller ett yttre sken av fromhet. Man kan läsa ut av det Ulf skriver att hans lidelse hela tiden har varit att återvända till källan, det centrala, en förnyad gemenskap med Jesus Kristus.
Apologetiken handlar också om en öppenhet för den helige Ande och de karismatiska nådegåvorna. På så sätt befinner sig Livets Ord, utan att vara en klassisk pingstförsamling, mitt i den pingstkarismatiska förnyelseströmmen.
Men detta var alldeles för konfrontativt för många kristna. Redan från början sågs den nya församlingen med stor misstänksamhet, samtidigt som många också sökte sig dit, därför att den motsvarade deras önskan om en genuin väckelse. De karismatiska bönegemenskapernas folk som fanns både inom frikyrkligheten och inom de äldre samfunden attraherades av Livets Ord, de som längtade efter något annat än en allmänt modlös och skepticistisk kristendom, som inte förnekade den övernaturkiga dimensionen i den kristna tron och stod fast förankrad i trosbekännelsen men som inte heller nöjde sig med allmän positivsim och känslosvall som det kunde vara i delar av frikyrkligheten. Anledningen att inte så många katoliker anslutit sig är att Karismatiska förnyelsen ända sedan dess begynnelse på 1960-talet accepterats och fått stöd inifrån och bejakats av Katolska kyrkans högsta ledning.
Som karismatisk katolik finner jag Ulf Ekmans förkunnelse om Andens dop och karismatiska nådegåvor helt i den kristna traditionens mitt. Teologin om livet i den Helige Ande och nådegåvorna är allmänkristet gods och inte samfundsskiljande. Därför var det inget svårt val att bjuda in honom till den Nordiska karismatiska konferensen 2010 i Stockholm där han på ett utmärkt sätt lade ut texten om den helige Ande i den kristnes personliga liv. Alla påvar alltsedan Paulus VI har uttalat sitt stöd och betonat att Karismatiska förnyelsen är mycket viktig för Katolska kyrkan. I den andan har Katolska kyrkan också i samband med hängivenheten till kristen enhet fortsatt att odla ekumeniska kontakter inte bara med pingströrelsen, utan också uttalat intresse att ha kontakter med den typ av nya pingstkarismatiska gemenskaper som Livets ord är ett av många exempel på.
—-
Det starkaste intrycket efter att ha läst boken är vilken oerhörd förföljelse Livets Ord var utsatt för under 1980-talet. Det började med en allmän misstänksamhet och motstånd från övriga kristenheten och slutade i ett journalistiskt drev utan motstycke som gjorde att Livets Ord till slut blev hela Sveriges spottkopp. När jag läser Ulfs beskrivning av vad man fick utstå på den tiden, så är bara det att man kunde uthärda detta, gå vidare och styrkta ur striden för mig ett mirakel och ett bevis på att det var av Gud då man startade bibelskolan och församlingen.
Än idag är många blinda för denna exempellösa mobbing som aldrig skulle accepteras om det gällde någon annan grupp i samhället. Ulf Ekman beskriver hur man ofta får möta bagatelliserande attityder, och att man nog fick skylla sig själva att man drog på sig denna kritik. För en tid sedan skrev en f.d. Livets Ord-medlem som blivit katolik en kritisk artikel i Signum, och så sent som vid församlingens 30-årsjubileum publicerade UNT en starkt Livets Ord-kritisk artikel i form av en intervju med samme Torgny Nilsson som skrivit artikeln i Signum.
Och när Dagen i torsdags skrev om boken noterar jag att man inte med ett ord nämde dessa mycket upprörande beskrivningar av mobbning, också av församlingens barn, innefattande flera sprängattentat utan helt fokuserade på att Ulf Ekman ”ber om förlåtelse” för varje person som blivit felbehandlad. På sid 304 i boken ber Ulf Ekman om förlåtelse, men Dagen förtiger att han samtidigt skriver att han själv av hjärtat förlåter ”dem som förvridit sanningen och utnyttjat medier och andra kanaler till att på ett destruktivt sätt komma åt oss”.
Båda dessa saker, be om förlåtelse och förlåta, är naturligtvis nödvändiga. Skulle Ulf Ekman och Livets Ord stanna i bitterhet och hämndlystnad på grund av de svåra åren, så skulle man inte kunna vara till positiv nytta för Guds rike idag, lika lite som Nelson Mandela skulle kunna varit till nytta för Sydafrika om han blivit kvar i sådana känslor efter fängelsevistelsen.
Att be om förlåtelse för dem som man inte behandlat rätt är också självklart, men inget som behöver vara en förstasidesnyhet. Alla församlingar har sina avhoppare, och Livets Ord var inte exeptionellt i det avseendet. Även de som är församlingens kritiker idag erkänner att vissa anklagelser, som t.ex. denna att man betraktade sjuka som inte blivit botade vid förbön som bristfälliga i sin tro, var felaktiga och orättvisa. Det skrevs ett antal artiklar, somliga mycket oseriösa, som befäste bilden av Livets Ord som en ”farlig sekt”, också vissa forskningsrapporter, men mer och mer kom annan dokumentation som kunde vederlägga denna bild. Dr Simon Coleman publicerade i Svenska kyrkans forskningsrapport Tro och Tanke 1991:4 en bred analys, ”Livets Ord och det svenska samhället”. Claes Wallenius, forskare på FOA skrev en artikel i Makt och Media nr 2 1994 där han ifrågasatte tidigare s.k. forskning om Livets ord och medias behandling. Wallenius skrev i en artikel Psykologtidningen nr 6-7 1998:
”Anklagelserna emot Livets Ord för hjärntvätt var vid den här tiden så känslomässiga. De byggde på före detta medlemmar och deras anhöriga som försökte hitta en förklaring. Det är inget fel på mig som anhörig, det är inget fel på min son, han blev bara manipulerad. Tidningarna, också vissa vetenskapliga tidskrifter, saknade både substans och beviskrav i sina redogörelser. Man kunde påstå vad som helst om Livets Ord.” (Ref: Värsting-kristna drevet, Kerstin Elworth m fl, 2010, s. 135)
Dessa tidiga röster som manade till saklighet och försiktighet drunknade emellertid i mediabruset. Det tycks mig som att den negativa mediabilden började byggas upp genom den stora misstänksamheten och motståndet från den etablerade kristenheten och den kristna pressen. EFS-tidningen Budbäraren hade redan första året en kritisk artikel, och Dagen hakade på. Sedan följde den övriga pressen som utan att ha någon djupare teologisk förståelse efter.
En dag dök två ledande pingstvänner, Olof Djurfeldt och Sven Adrian upp och ville sitta med som åhörare på bibelskolan. Det fick de givetvis inte, men Ulf Ekman pratade med dem på sitt kontor. Han beskriver situationen:
”Det blev en blandning av vänligt samtal och något som liknade teologiskt förhör där jag skulle förklara mig inför en rörelse som jag inte haft något att göra med. Det kändes lite obekvämt och konstlat och jag tyckte att en misstänksamhet bredde ut sig i rummet. Åsikterna om mig och Livets Ord tycktes redan vara fastlåsta och vi verkade stå långt ifrån varandra. Det hela blev en något besynnerlig stund, men vi tog vänligt adjö av varandra. Jag fick en känsla av att detta inte bara var ett teologiskt samtal mellan bröder för att lyssna på varandra, utan snarare en del i något kyrkopolitiskt drag som jag ännu inte var medveten om. Det skulle jag dock snart bli.”
Oron för Livets Ord var stor inom delar av Pingströrelsen, dock fanns det spänningar också inom Pingströrelsen, och i Stockholm representerade Filadelfiakyrkan och Södermalmskyrkan olika delar i denna konflikt. Bror Spetz, pastor i Södermalmskyrkan var betydligt mera positiv till Ulf Ekman. Spetz inbjöd Ekman att predika i Södermalmskyrkan, och han förordade också starkt tanken att starta församlingen Livets Ord (från början var tanken att endast starta en bibleskola).
Den starka kritiken från företrädare från Svenska kyrkan och frikyrkor spred sig snabbt till sekulära media. Sveriges televisions program 20:00 med journalisten Tom Alandh ville komma och filma ett möte. Det blev ett sällsamt fördomsfullt reportage, en nidbild som fick stå oemotsagd utan förklarande intervjuer från de inblandade, man använde kameravinklingar med fotografen krypande på golvet för att predikanten skulle framstå som dominerande och hotfull, närbilder på människor som talade i tungor och en mötesvärd som såg ut att smita iväg med kollekten. Livets Ords dagis framställdes som att personalen ägnade sig åt aga. I programmet påstods också att man föraktade sjuka och svaga.
Programmet skapade inte bara mediehets utan en avsky från allmänheten. Under de kommande åren fanns ingen gräns för vilken hets medlemmarna i Livets Ord, också barnen fick utstå. Busschauffören som vägrade släppa av de barn som skulle av vid hållplatsen närmast Livets Ords kristna Skola, utan mot barnens protester körde till nästa hållplats så att de fick gå tillbaka. Andra barn som fick stryk av jämnåriga. En tioåring som blev spottad rakt i ansiktet av en vuxen då denne förstod att barnets föräldrar tillhörde Livets ord. Expediter i snabbköpskassan som tar emot betalning med ansiktet bortvänt då Ulf Ekman blivit igenkänd. Familjen Ekmans brevlåda som blev söndersparkad med jämna mellanrum, så att en vän till slut gav dem en brevlåda av pansarplåt. Också denna blev sprängd med dynamit.
Atmosfären i Uppsala blev vid denna tid mer och mer förgiftad, skriver Ulf. Det fanns inget som helst utrymme för nyanser. Upsala Nya Tidning spädde på de elaka ryktena rejält med jämna mellanrum, och Aftonbladet och Expressen gav också eko åt det hela. Ulf berättar att han senare haft samtal med många journalister som bett om ursäkt sedan man gått igenom de gamla klippen. Hetsen mot Livets Ord kulminerade 1990 då en bomb briserade i foajén till Livets Ords kyrka. Som tur var var det på natten, annars hade många kunnat bli skadade. Men detta blev för mycket för Uppsalaborna, så efter det började sympatierna vändas mera mot Livets ord. Också den allmänna bilden i media förändrades med tiden.
1990 sändes för första gången en TV-gudstjänst från Livets ord. Ansvarig var Bengt Bergius som fick utstå mycket kritik för detta. TV-gudstänsten fick ett mycket positivt gensvar. I samband med det ställde Ulf Ekman också upp på en debatt som skulle ledas av Göran Rosenberg.
1991 kom så intervjun med Göran Skytte som sågs av 1,5 miljoner tittare och gensvaret efter programmet var överväldigande positivt. Attityden hos den breda allmänheten började vända. Det gick åter att andas då man gick på Uppsalas gator.
En tredje sak som bidrog till att vända bilden var den berömda kramen från pingstvännen och VD´n för Dagenkoncernen Sverre Larsson. Pingströrelsen och tidningen Dagen hade varit mycket kritiska mot Livets Ord, därför var det en sensationell händelse när Sverre Larsson i samband med en konferens på Johanneshovs Isstadion 1994 anordnad av Stanley Sjöberg med Yonggi Cho från Sydkorea som huvudtalare vid avslutningen av sitt eget anförande från podiet offentligt sade att han skulle hälsa på Ulf Ekman och under rungande applåder lade han handen på hans axel. Det hela blev en riksnyhet och omnämdes till och med på Dagens Eko.
—-
Sammanfattning: Dagens bild av Livets ord är mera nyanserad än den var på 1980-talet, men jag är kritisk till att den gamla berättelsen om Livets ord som en farlig sekt fortfarande är den som få bilda bakgrund då man bedömer församlingen. Istället borde man fokusera mer på den etablerade kristenhetens del i att den orimligt negativa bilden kunde tillåtas fortsätta att dominera under hela 1980-talet, genom kristnas aktiva motstånd eller förtal eller obenägenhet att ta reda på sanningen istället för att okritiskt acceptera mediabilden.
När det gäller Ulf Ekmans strategiska val under resans gång, att starta bibelskolan, att starta församlingen Livets Ord, att satsa på att bygga större för att kunna ta emot den ökande strömmen av medlemmar, att satsa på skola, gymnasium och sedan också teologiskt seminarium, så har jag mycket stor förståelse för hans motiv och vad som drev honom så som det beskrivs i boken.
Jag ser också en logik i hans senare teologiska och ekumeniska utveckling där han erkänner arvet från de gamla samfunden och att man som frikyrka inte är självförsörjande. Ulf Ekman tycks ha med sig stora delar av församlingarna och pastorerna inom Trosrörelsen i denna öppning för ekumenik också med Katolska kyrkan, men det finns en liten grupp som ser detta som ett svek mot protestantiskt frikyrkliga ideal. Samma delade syn på ekumenik med Katolska kyrkan tycks gå igenom Pingströrelsen och andra frikyrkor. För några blir här Ulf Ekman vägvisare, för andra en svikare och förledare. Ulf Ekman förblir en person som väcker strid, men idag är det andra frågor än på 1980-talet som står i fokus.
uppdat 2013-12-10 kl 10.30