4 december 1963 avslutades höstsessionen av Andra Vatikankonciliet. Under sommaren hade Johannes XXIII, påven som tog initiativ till konciliet avlidit, och Paulus VI fick nu fullfölja det. Denna dag godkändes, eller som det heter på vatikanska ”promulgerades” en av de stora huvudkonstitutionerna, den om liturgin, Sacrosantum Concilium. Yves Congar noterar i sin dagbok från konciliet att texten hade godkänts av konciliefäderna med röstsiffrorna 2147 för och 4 emot. Ett dekret om kommunikation och media, Inter Mirifica,  godkändes också.

Påven höll ett mycket långt tal som började 11.40. Congar noterar i dagboken: ”Ett mycket långt tal. Hur kan de skapa ceremonier som varar i fyra timmar?”

Under talet annonserar påven utanför protokollet att han skall resa till Israel. Jag citerar Congar:

“It is 12.16 pm. He added something that was not found in the printet text. HE HAS DECIDED TO GO AS A PILGRIM TO THE HOLY LAND (a response to Fr Gauthier’s invitation?), to return to the place from which Peter departed, where the Church came from. There he will pray earnestly for the unity of Christians, for peace. He asks all to support him with their prayers. Loud applause. The Holy Land. That will be a centring on the Word of God and on Christ; it will be the source; it will be the grace of God in the poverty of men. Undoubtedly, the Pope will have much to endure by going as a pilgrim. He will be beset by the arches of triumph, the speeches and the banquets. But he will meet Abraham, David, John the Baptist, Mary, Jesus . . . The Church, in the person of its head, is going to refresh itself at the sources! The Pope ought to leave there his sedia and his flabella!”

Sedia, den stora påvestolen och flabella, en slags solfjäder som användes för att vifta bort insekter men som fått ett liturgiskt bruk var tillsammans med tiaran, en påkostad huvudbonad, som en kungakrona, symboler för påvemakten. Congar pläderar här för en avveckling av påvens absoluta makt till förmån för decentralisering och ökad kollegialitet. En process som fortgår idag, inte minst under påve Franciskus som är i färd med att reformera kurian och kyrkans styrning. Det påkostade ceremonielet kring påven som idag ter sig anakronistiskt  avvecklades mer och mer under 1900-talets senare del. Påve Johannes XXIII slutade med bruket att bära tiara. Och vår nye påve Franciskus har ju tagit enkelheten i livsföring till nya höjder.