Bengts Blogg

I Knutby-diskussionen sammanblandas mordet (morden?) och mordförsöken med synen på Knutby Filadelfia som en sekt. Underförstått, det fanns en farlig sekt-miljö som triggade morden. Ju mer jag studerar detta, ju säkrare blir jag på att en sådan sammanblandning kan man inte göra. Det finns dödsbringande sektmiljöer där självmord och mord har varit en direkt följd av själva föreställningsvärlden i sekten, t.ex. Jonestown i Guyana, Waco i Texas eller domedagssekten i Tokyo. Men så är det inte med Knutby.

Jag har tidigare skrivit om Helge Fossmo, Sara Svensson och mordrättegångarna. Helge Fossmo agerade med den kallsinniga beräkning och likgiltighet för andra människors behov som man brukar se hos psykopatnaturer. Sara Svensson hade en sårbarhet i sin personlighet och var skyddslös inför Helge Fossmos manipulativa beteende. Genom att hänsynslöst utnyttja hennes skörhet fick han henne att hålla i hammaren och pistolen. Han utnyttjade henne också ekonomiskt och sexuellt.

Helge Fossmo själv och via sin advokat har försökt tona ner den egna skulden för brotten och istället lägga över så mycket som möjligt på församlingen och den påstådda sektmiljön där. Helge framsställs själv som ett offer, och det är klart att man då har ett intresse att underblåsa föreställningarna om Knutby som en farlig sektmiljö. Men jag tänker att psykopatnaturer är nog ganska immuna mot sekteristisk indoktrinering. Psykopater rör sig som fisken i vattnet i vilka miljöer som helst och förmår att till max utnyttja miljön för sina egna intressen. Det är psykopaten som manipulerar, men han låter sig inte manipuleras av miljön.

I värsta fall (eller bästa, beroende på ur vilket perspektiv man ser det) kan det visa sig att, när man plockar bort mordhistorien, så är hela historien om Knutby som en exeptionellt farlig sektmiljö en mediakonstruktion. Kvar står vissa problem som är vanliga i aktiva kristna församlingar med högt ställda förväntningar på karismatiska ledare som vill mycket men där det blir fel.

Låt oss alltså lämna våldsbrotten åt sidan och se vad som finns att säga oaktat dessa om Knutby Filadelfia som sekteristisk miljö. Jag utgår från vad jag själv skrivit tidigare, Göran Bergstrands bok INTE BARA KNUTBY, Terese Cristianssons bok HIMMEL OCH HELVETE och Eva Lundgrens bok KNUTBY-KODEN och de aktuella reportagen i Dagen och TV4´s Kalla fakta samt den långa intervjun med Peter Gembäck.

Sammanfattning, historia:

1921: Knutby Filadelfia bildas på initiativ av en äldre kvinna som bodde i knutby med sin lama och blinda dotter. Från början var det 15 medlemmar, 1922 hade antalet växt till 35. Under 1920-talet sågs församlingen med oblida ögon av omgivningen, men trots det sker ökad tillväxt och under 1930-talet upplever församlingen sin storhetstid. 1934 hade man 106 medlemmar och församlingen delades i två, Knutby och Edsbro. Församlingen hade ett livligt utbyte med pingstförsamlingarna runt om med gemensamma möten och samarbete på olika sätt. Fram till 1970-talet hade man ett stabilt medlemsantal på kring 50 personer, därefter minskade antalet som ett led i den allmänna sekulariseringen på grund av att de kvarvarande var äldre och dog ut.

1985 valdes Kim Wincent till pastor. Han hade en komplicerad uppväxt med missbruksproblem. Vid 21 års ålder hade han en frälsningsupplevelse och mötte Jesus och kom sedan i kontakt med Lewi Pethrus-stiftelsen. Han gifte sig, gick i bibelskola och kände kallelsen att bli pastor. Det var hans första pastorstjänst han fick i Knutby. Församlingen hade då knappt 30 medlemmar och hade varit utan pastor några år. Han arbetade med att öka församlingens kontakter, och 1986 gick man på nytt samman med Edsbro. Kim hade mycket kontakter i samhället, blev deltidsbrandman och var aktiv inom den lokala idrottsföreningen. Församlingen växte långsamt under 1980-talet, flera yngre familjer kom till. Under 1980-talet ändras inriktningen, det kom profetior som handlade om att familjen Waldau skulle ta emot en Herrens tjänarinna och att eld skulle utgå från Knutby och sprida sig först över Uppland sedan över hela Sverige. Nya spänningar uppstod i församlingen.

1992 kom Åsa Waldau till Knutby. Hennes morfar var Willis Säwe, Lewi Pethrus efterträdare och ledare för Filadelfiaförsamlingen på Rörstrandsgatan i Stockholm. Åsa själv växte upp i ett sekulärt hem, men det sägs att hon kände stolthet i att vara barnbarn till Säwe. Hon hade en frälsningsupplevelse i tonåren och arbetade som evangelist med barn och ungdomar. I början på 1990-talet kom hon till Uppsala med sin man och anställdes som barnpastor i Uppsala pingstförsamling. Hon upplevdes som en starkt engagerad person, och hade långa själavårdsamtal med barnen. Ungdomarna attraherades av hennes karismatiska ledarstil, bland dem hennes nuvarande man Patrik Waldau. Den andra bilden av henne var att hon var (alltför) kategorisk och bestämd. Som nyskild och med kritiken mot hennes arbetssätt som växte mer och mer var hon mer eller mindre tvungen att lämna församlingen.

Att hon just var skild och konflikterna kring hennes tjänst i Uppsala märktes inget av när hon kom till Knutby. Där talas det om en person med vitalitet som sprudlar av nya idéer och har en stark personlig utstrålning. Familjen Waldau erbjöd henne hem och stöd. Senare gifte hon sig med Patrik Waldau.

Kim Wincent utsåg Åsa till pastor, de hade liknande visioner och Åsa fick ganska fria händer att välja sina arbetsuppgifter själv. Hon inriktade sig inte bara på den lokala församlingen utan åkte runt och undervisade på bibelskolor och i andra sammanhang. Då träffade hon många ungdomar som hon trodde hade särskilda förutsättningar att bli viktiga i det arbete hon planerade i Knutby och rekryterade dem dit. På så sätt rekryterades både Sara Svensson och Helge Fossmo.

Åsas idéer ökade ytterligare spänningarna i församlingen, flera av de som varit med från början började känna sig främmande och flyttade till andra orter. Så förändrades församlingen från en traditionell pingstförsamling till en församling med specialrekryterade unga människor med en annan syn på församlingens arbete.

1997: Helge Fossmo flyttade med sin familj till Knutby. Redan från början blev samarbetet mellan Åsa och Helge mycket intensivt. En helt ny församlingsordning infördes som ersatte den gamla ordningen med en äldstekår som tillsammans med en pastor har ansvar för församlingen med en toppstyrd orning där de fem ledande pastorerna med Åsa Waldau i spetsen hade en suverän makt och deras andliga ingivelser som förutsätts vara inspirerade av Gud var styrande. Man sätter igång en hektisk verksamhet med olika engagemang, församlingen får en elitistisk prägel som kräver allas lojalitet. Efter att Helges första hustru dött gifter han snabbt om sig med Åsa Waldaus syster Alexandra.

2002 tog Helge Fossmo över ansvaret som församlingsföreståndare efter Kim Wincent. Åsa Waldau fick en ny uppgift att med bibehållen lön helt dra sig tillbaka från praktiskt församlingsarbete för att ägna sig åt bön. Hon och Helge hade en nära relation, och länken mellan Åsa och församlingen var i princip Helge Fossmo.

Helge och Åsa verkar båda vara starka personligheter, dom blir parhästar som matchar varandra. I församlingen fortsätter att förekomma olika profetior och olika nya teologiska vinklingar prövas. En sådan profetia eller teori som kom upp var att Kristi återkomst skulle ske kring 2009/2010. I detta skede kommer också upp teorin att Kristi brud som det talas om i Bibeln skulle kunna inte bara syfta på det nya Jerusalem eller vara en metafor för församlingen, utan faktiskt en fysisk person en kvinna som förbereds för att ta emot Jesus då han återvänder till jorden. Dessa spekulationer sipprade ut, och det var på så sätt som ryktena kom ut i pressen att Åsa Waldau betraktas som varandes denna Kristi brud.

Det framkommer inte om Åsa Waldau eller hennes närmaste krets någonsin varit i närheten av ett sådant betraktelsesätt. Peter Gembäck förnekar det i intervjun med Kalla fakta nyligen: ”Nej, Åsa Waldau är inte Kristi brud.” Den som drev frågan om Åsas upphöjelse mot kristi brud-status mest tycks ha varit Helge Fossmo. I ett samtal med Åsa skall han en gång ha yppat: ”Om Kristi brud är en fysisk person, så måste den personen vara du”.

Åsa Waldau förklarar i samband med förhören i tingsrätten att det fanns ett prövande i församlingen kring Kristi brud-läran, men att det just var en prövning, ingen ny teologi man bestämt sig för. Åsa framförde i tingsrätten att hon så här i backspegeln uppfattade Helges energiska upphöjande av hennes person som ett sätt att kontrollera henne. Kunde han inte kuva henne, så försökte han göra henne väldigt hög. Idag verkar det som om man vill tona ner Kristi brud-läran (som man alltså säger sig aldrig haft som utvecklad teologi utan endast prövat tanken).

2003: Sara Svensson försöker mörda Alexandra Fossmo med ett hammarslag mot tinningen då hon låg och sov

2004: I januari sker mordet på Alexandra Fossmo och mordförsöket på Daniel Linde. Sara Svensson och Helge Fossmo döms i tingsrätten som skyldiga. Sara Svensson höll i pistolen och Helge Fossmo dömdes som den som planerat och styrt henne till att utföra dåden. Församlingen och pastorsgruppen tror först inte på Helges skuld, men när det går upp för dem att han fört dem bakom ljuset tar de avstånd från honom. 

Sara Svensson hade ett nära förhållande till Åsa, det var hon som rekryterat Sara till församlingen och Sara såg mycket upp till henne. Senare, från 2002 upplevde hon att hon var utfryst av Åsa vilket var mycket smärtsamt för henne. I hennes dagboksanteckningar kan vi se att mycket kretsade kring att återupprätta relationen med Åsa och få nåd inför henne (som kallas ”T” eller ”Tirsa” i dagboken).

Församlingen är efter mordhandlingarna i kris och isoleras samtidigt alltmer både i förhållande till det sekulära samhället och i förhållande till övriga kristenheten som tar avstånd.

2007: Åsa Waldau ger ut boken KRISTI BRUD som är hennes egen berättelse om Knutbydramat. Bert Karlsson skrev ett förord där han reflekterar över Åsas öde, erfarenheter av att bli dömd på förhand och hur människor kan bli behandlade i media.

2009: Åsa Waldau avgår som pastor i församlingen och har inte kvar några ledande uppdrag. Hon stannar kvar som vanlig församlingsmedlem, lever tillbakadraget och ägnar sig åt sin konst, måleri, musik och det SPA hon byggt upp med andra kvinnor i församlingen. Församlingsföreståndaren Kim Vincent kommenterar hennes avgång i Dagen: ”Åsa har en stor initiativkraft och hon har skapat det mesta som vi håller på med i församlingen. Vi får försöka förvalta det som Åsa har byggt upp. Hon är en visionär och idéspruta – det är kanske inte så konstigt att hon vill gå vidare.”

I en intervju i Dagen 2009 talar Åsa om sin bitterhet mot Pingströrelsen som hon tycker kastat ut Knutby istället för att ge stöd och hjälp.

2012: Peter Gembäck blir församlingsföreståndare sedan Kim Wincent slutat.

2013: Inför 10-årsminnet av våldsbrotten sänder Kalla fakta ett reportage om dagsläget i Knutby. Pastor Peter Gembäck säger i en mer än timslång intervju att Knutby idag är en välmående församling och att man lagt det fruktansvärda traumat bakom sig. Han beskriver hur pressad församlingen var och hur alla inklusive övriga kristenheten tog avstånd. Ingen frågade hur de mådde efter katastrofen, utan allt fokuserades på vad de hade gjort för fel. Han säger att Åsa Waldau är medlem i församlingen men lever tillbakadraget och har inget inflytande över församlingens ledning idag. Han förnekar i intervjun kategoriskt ryktena om att pastorerna skulle anse att Åsa Waldau är ”Kristi brud”. 

I telefonintervju med Dagen konstaterar Peter Gembäck att Knutbyförsamlingen fortfarande är isolerad, men det beror inte på dem, man har gjort försök att ta kontakt med andra församlingar, men de vill inte ha kontakt. I intervjun säger han också att man inte kan veta vad som menas när det i Bibeln talas om att ”Kristi brud” som en människa och lämnar en öppenhet för den tolkningen. Han för också ett resonemang i intervjun som lämnar öppet för att Jesus inte är Gud och på en omtolkning av betydelsen att Jesus och Fadern är ett (jfr arianism).

Från 2004 har omkring 15 personer lämnat församlingen som idag består av 85 personer. En del av dem som lämnat säger anonymt att det är ett slutet och kontrollerande klimat i församlingen. I Kalla-fakta-reportaget intervjuades Kenneth o Marita Adolfsson som anslöt sig till församlingen 2006 eftersom de hade släktingar som var med där. De intervjuas också i Dagen. De kände sig initialt mycket välkomna, de trivdes, gick i församlingens bibelskola och blev medlemmar. Det fanns en bönesamlig på tisdagar och på onsdagar hade man arbetsteam. Om de inte var där ringde någon och frågade varför de inte var där, något som tolkades som omtänksamhet och positivt intresse för dem. Sedan berättar Kenneth att han fick andra vibrationer av kontroll och styrning och han exemplifierar: En äldstebroder var hemma hos dem och uttryckte sig i termer liknande: ”Jag har fått ett tilltal från Gud att du skall vara med på bönesamlingarna”. Då Kenneth inte själv upplevde att han fått det tilltalet och därför prioriterade annat gick resonemanget från ädstebrodern i den riktningen att ibland talar Gud genom äldste och församlingsledning för att de skall tala om för  församlingsmedlemmarna vad de skall göra. Kenneths upplevelse var att det inte längre handlade om hjälp utan om kontroll. Därför beslutade de sig till sist för att lämna församlingen.

Sven Reichman, läkare och psykoterapeut intervjuades också i programmet. Han har haft terapisamtal med flera tidigare församlingsmedlemmar. Han bekräftar att flera av de han samtalat med haft liknande upplevelser som paret Adolfsson.

Slutligen har förekommit obekräftade anonyma uppgifter som också relaterats i Dagen om att ledningens nära kontakt med Åsa Waldau alls inte upphört, att ledningen träffar Åsa före gudstjänsterna och att en av pastorerna, Urban Fält, har tät kontakt med Åsa varje dag, ungefär som Helge Fossmo tidigare hade.  Vad som är skvaller och vad som eventuellt är substans i dessa påståenden är svårt att värdera.

När man betraktar historiken, vad Åsa Waldau, Kim Wincent och Peter Gembäck själva säger samt lyssnar till upplevelserna från paret Adolfsson och ytterligare anonyma källor som vittnar om liknande upplevelser, så tycker jag bilden är ganska entydig (jag bortser då från de osäkra anonyma uppgifterna i sista stycket ovan, som är alltför oprecisa för att veta hur man skall tolka).

Åsa Waldau, en person med stark utstrålning och starkt engagemang som gärna går in i intima själavårdssituationer där personer fascineras av henne och dras till henne, men som också är mycket kategorisk och bestämd kommer till Knutby och får ganska omedelbart av församlingsföreståndaren pastor Kim Wincent en ledande positon och fria händer att utveckla församlingen som hon vill.  I Knutby såg man inga problem med hennes ledarstil, medan det däremot hade stött på patrull i Uppsala pingstförsamling. Hon reser runt i Sverige och predikar på olika möten och rekryterar människor till Knutby som hon tror 100%-igt kan ställa upp på hennes vision. På så sätt kommer också Sara Svensson och Helge Fossmo till Knutby. Rekryteringen av dessa personer visar att hennes andliga urskiljningsförmåga inte var särskilt stor. Snart hade alla de gamla personerna i Knutby Filadelfia lämnat, och man hade en ny församling av unga entusiastiska personer som ställer upp på den nya målsättningen att antingen satsa 100% på Jesus, annars inte vara med alls.

Visst är vi alla kristna kallade att följa Jesus till 100% och låta tron, hoppet och kärleken genomsyra våra liv och leva i omvändelse och öppenhet för de andliga nådegåvorna som ger oss kraft och hopp att utkämpa den andliga striden. Präster och pastorer skall vara herdar för de kristna och hjälpa dem på den vägen.  Men hela Guds folk är utrustade med andliga nådegåvor och bidrar i processen att skilja på andarna, och endast i en process av samtal, dialog och ömsesidighet är detta möjligt. Om en grupp pastorer förbehåller sig rätten att specifikt tolka Guds vilja för andra personer utan att denna finstämda dialog och feedback från den person man leder finns, så kan det gå väldigt fel. När det gällde stackars Sara Svensson gick det väldigt, väldigt fel. Hon såg upp till och beundrade Sara Waldau nästan som en gudinna och var förkrossad över upplevelsen att inte vara gillad av henne. Så blev hon ett lätt byte för den manipulative Helge Fossmo.

Vi alla kristna är kallade att leva i en eskatologisk förväntan och ha vårt fokus på tidens fullbordan, och leva som om varje dag var den sista, men i ett läge då det som i Knutby  fanns en teori om en specifik tidpunkt (vilket strider mot Bibeln där Jesus säger att tiden och stunden kan ingen veta) skapar det en särskild laddning kring detta.

I kristenheten, kyrkan som vi brukar likna vid bilden av en kropp, ”Kristi kropp” måste finnas många gåvor och tjänster. Vi är alla kallade att vara levande lemmar i den kroppen. Pingströrelsen fokuserar mycket på de karismatiska nådegåvorna och har för övrigt haft en ganska demokratisk församlingsstruktur.

I nyare pingstkarismatiska protestantiska samfund har man också fokuserat på tjänstegåvorna, apostel, profet, evangelist, herde och lärare. En biskop och kyrkoherde måste vara förankrad i herdegåvan. Han skall känna sin församling, styrkor och svagheter och med kärlek och ansvar, uppmuntran och förmaning hjälpa var och en att växa. I intervjun med Peter Gembäck tycker jag det blir tydligt att han verkligen försöker att vara en herde. En fråga han fick i Kalla fakta-intervjun var om han inte insåg vilken makt det låg i att ha en tjänst som pastor. Han svarade inte riktigt på det utan gick direkt in på att säga att han framförallt har ett ansvar för var och en han är satt att vara herde över. Det är givetvis riktigt att det är ett stort ansvar att förvalta, men här ligger också hans svaghet som jag tycker kom fram i intervjun, nämligen att reflektera över att det faktiskt också ligger en oerhörd makt på gott och ont i att vara pastor, överordnad, ledare i en församling och att denna makt medvetet och omedvetet kan missbrukas, även om man har en god vilja och intention. Som makthavare får man också mycket föreställningar och projektioner på sig, vilket gör att det man säger och gör kanske inte alltid får den effekt man avsåg utan uppfattas på annat sätt. Allt detta kräver kunskap, reflektionsförmåga och ödmjukhet i rollen, liksom en levande relation med Jesus och öppenhet för Andens ledning.

Risker uppstår när man inte reflekterar igenom detta utan är blind för den maktstruktur man faktiskt befinner sig i och ännu mera om man samtidigt anser sig ha företräde i att tolka Guds vilja för andra människor utan att ha beredskap att utsätta sin tolkning för prövning och dialog. Som herde kan man också behöva ta beslut som kan innebära att man begränsar andra informella ledare, därför att man själv har ett ansvar för helheten som de informella ledarna inte ser och inte kan ta.

I Uppsala pingstförsamling var Åsa Waldau en sådan informell ledare, men uppenbarligen fanns det en kyrkoherde som gjorde andra bedömningar om vad som var bra för församlingen som helhet vilket ledde till konflikt. I Knutby pålades Åsa Waldau inte alls samma begränsningar, utan fick mer eller mindre fritt spelrum. Kim Wincent hade uppenbarligen inte kraft eller insikt eller vilja att erbjuda en struktur där hennes gåvor kunde komma mer till sin rätt utan att det gick över styr.

Jag tror säkert att Åsa Waldau är en begåvad kvinna utrustad med stora andliga nådegåvor. Men hon är snarast lärare och profet och inte herde. Sådana gåvor mår inte bra av att få härja fritt i församlingen, utan det bör ske i en struktur med ett gediget herdeskap som utan att förkväver den profetiska gåvan låter den verka i en struktur som tar hänsyn till helheten. Det får inte vara på bekostnad av att andra måste lämna församlingen. Det finns de som tror att Åsa Waldau ännu idag utövar ett formellt ledarskap i församlingen och pastorsgruppen. Hur det är med den saken vet jag inte. Peter Gembäck förnekar att så är fallet. Framtiden får utvisa hur det är.

Jag tror att Kristi kropp hör samman, och att en garanti mot villfarelse och krascher är att det finns en inneboende enhet och relation till helheten i mångfalden, och att man är beredd att utsätta sig själv för prövning och vägledning. Det gäller både nya församlingar gentemot helheten i Kristi kropp och givetvis olika karismatiska personligheter med olika gåvor som måste vara beredd attunderkasta sig vägledning och prövning av andra. När Pingstförsamlingar och andra frikyrkor avknoppades från de äldre kyrkosamfunden hade de initialt mycket med sig i form av grundläggande kristen tradition, att det blev inga revolutionerande avvikningar från den grundläggande läran, men ju längre tid som går där frikyrkor lever sitt eget liv utan organiskt samband med resten av Kristi kropp, kanske t.o.m. med föreställningen att de gamla etablerade kyrkorna är döda och att man själv representerar framtidens kyrka, ju mer ökar risken för avvikelser, också större risk att falla offer för lycksökare och nya ”apostlar” som menar sig ha den rätta uttolkningen av Bibeln och Guds vilja.

Vi ser sådana tendenser i Knutby där man gör egna teologiska nytolkningar, jag tänker då på temat med Kristi brud som en definierad människa och i det man svävar på målet angående om Jesus kristus verkligen är sann Gud, något som jag tycker påminner om den villolära som kallas arianismen som Kyrkan gjorde upp med på 300-talet då man i Nicenska trosbekännelsen förtydligade tron på Sonen som ”Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad av samma väsen som Fadern…” Läs mera här: F Raniero Cantalamessa om gamla och nya kristologier.

Problemet i vår tid är att olika enskilda personer som framstår som kraftfulla karismatiska ledare i nya frikyrkoförsamlingar får allderles för stort oinskränkt inflytande. För lite av ledning, för lite av herdetjänsten helt enkelt. Ett annat exempel på detta där det gick väldigt fel är Lakeland-väckelsen som jag skrivit om här.

I USA är problemet med denna typ av ledare som får löpa amok i församlingarna nog ännu större än i Sverige. Vi talar om apostlarörelsen och apostoliska nätverk. En som skrivit väldigt klokt om problemen med detta och behovet av att karismatiska ledare behöver ta ett ansvar för att förebygga att det går fel är Dutch Sheets. De grundregler han ställde upp som ledarna bör besinna säger mycket om hur problematiken kan se ut.

Tidigare bloggat av mig:

Exklusiva apostoliska nätverk eller delaktighet i ekumenisk gemenskap?

Anden och kyrkan – fördjupad teologisk reflektion hos pingstkarismatiska teologer.