Nu var det 2014

Anno 2014- 100 år sedan Första Världskriget bröt ut i Europa och bildade inledningen till ett blodigt sekel. Var står vi idag? Går vi mot ökad instabilitet och värnande om nationella och egoistiska egenintressen på bekostnad av sammanhållning och stabilitet, såsom tiden före Första världskriget, eller befinner vi oss i en period med fortsatt brobyggande och samarbete för fred så som var fallet efter Andra världskriget då europeiska statsmän lade grunden till det som idag är EU. Tyvärr är svaret inte givet, men jag vet i vilken riktning jag själv vill att vi skall gå. Vilka statsmän är idag beredda att axla mantlarna efter Konrad Adenauer, Jaques Delors och Robert Schuman? 

??????????????? jaquesdelors robertschuman 

Läs Carl Bildts reflektioner i DN: Främlingsfientlighet och Europafientlighet är släkt.

DN´s ledare idag tar upp det paradoxala faktum att krigen under 1900-talet paradoxalt nog faktiskt bidrog till upprättande av demokrati och fred i Europas stater. Hoppfullt då vi tänker på de konvultioner som sker i länder präglade av islamistiskt våld – det finns hopp om en ljusning, pessimistiskt när vi betänker att vi har väldigt kort minne och är inte särskilt benägna att lära av historiens misstag. Låt oss trots allt hoppas på en framtid präglad av tro, hopp och kärlek där människovärdet inte kränks och där fred och försoning får prägla relationer mellan personer, folk och stater, I Europa såväl som i hela världen.

I en förelsäsning om Vatikanen och Europas andliga fundament som hölls av sr Madeleine Fredell OP på Katolsk akademi i Oslo 2010 sade hon:

”…Vi måste återerövra smaken för och längtan efter det som är komplext och mångfacetterat och lämna bakom oss det förenklade och lättköpta… Det är först när jag möter den andre, vem han eller hon än är, som min egen övertygelse och tro kan renas och mogna. Självförståelsen av min tro går med nödvändighet genom den andre. Och självförståelsen av min europeiska identitet går även den med nödvändighet genom den andre.”

I sitt apostoliska brev Ecclesia in Europa från 2003 som sammanfattade biskopsynoden om Europa utmanade påven Johannes Paulus II Europas kyrkor att spela en  positiv roll för Europas framtid. Synodens tema var ”Jesus Kristus levande i sin Kyrka, källan till Europas hopp.” Under synoden togs upp problemet att många kyrkor och kristna idag tenderar att förlora minnet av sitt kristna arv och ersätta det med en slags praktisk agnosticism och religiös likgiltighet, vilket i sin tur skapar fruktan för framtiden och försvagar vår känsla för mellanmänsklig solidaritet.

Men om Kyrkan skall kunna spela en positiv roll för Europas framtid och fungera som salt och ljus i vår världsdel, så finns bara en väg, att återvända till Jesus Kristus, den levande, fundamentet för kyrkorna:

”By returning to Christ, the peoples of Europe will be able to rediscover the hope which alone can give full meaning to life. Today too they can discover that hope, for Jesus is present, alive and at work in his Church. He is in the Church and the Church is in him (Jnn 15:1ff.; Gal 3:28; Eph 4:15-16; Acts 9:5). In the Church, by virtue of the gift of the Holy Spirit, he unceasingly continues his saving work.”(EIE 22)

Påven rekommenderar oss kristna att anförtro oss själva och Europa åt Maria, Guds Moders beskydd:

”Church in Europe! Continue to contemplate Mary, in the knowledge that she is “maternally present and sharing in the many complicated problems which today beset the lives of individuals, families, and nations” and is “helping the Christian people in the constant struggle between good and evil, to ensure that it ‘does not fall’, or, if it has fallen, that it ‘rises again’ ”.

Han avslutar brevet med en bön till Maria, hoppets Moder som jag här gjort ett försök att översätta från den engelska textversionen:

Maria, hoppets Moder
Var med oss på vår resa!
Lär oss att proklamera livets Gud;
hjälp oss att vittna om Jesus,
den ende Frälsaren;
gör oss vänliga mot våra grannar,
välkomnande mot de behövande,
engagerade för rättvisa,
hängivna i att bygga en mer rättvis värld;
be för oss
då vi utför vårt arbete i historiens lopp
i förvissning om att Fadern plan kommer att fullföljas.

I gryningen till en ny värld,
visa dig själv som hoppets Moder
och vaka över oss!

Vaka över Kyrkan i Europa:
må hon vara genomskinligt öppen för Evangeliet;
må hon vara en autentisk plats för gemenskap;
må hon utföra sin fulla sändning
att förkunna, fira och tjäna
Hoppets Evangelium
för fred och glädje åt alla.

Fredens drottning,
Beskydda kvinnor och män under tredje årtusendet!
Vaka över alla kristna:
må de gå framåt i förtröstan
på enhetens väg,
så som en surdeg för samförstånd i vår världsdel.
Vaka över de unga:
de är framtidens hopp,
må de svara med generositet
på kallelsen från Jesus.
Vaka över nationernas ledare:
må de vara hängivna
att gemensamt bygga ett samhälle
som respekterar värdigheten och rättigheterna
för varje person

Maria, ge oss Jesus!
Hjälp oss att följa honom och älska honom!
Han är hoppet för Kyrkan,
för Europa och hela mänskligheten.
Han lever med oss, i vår mitt, i sin Kyrka!
Med dig säger vi:

”Kom, Herre Jesus” (Upp 22:20).
Må hoppet och härligheten
som har utgjutits i våra hjärtan
bära frukt i rättvisa och fred!

Amen!

Detta inlägg publicerades i Church, Katolska kyrkan, Politik, Samhälle och märktes , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Nu var det 2014

  1. Rolf Ericson skriver:

    Du skriver att många kyrkor och kristna ersätter sitt kristna arv med en slags praktisk agnosticism och religiös likgiltighet. Jag vill inte tro att du menar dem som vill bygga en bro till människor utanför i respekt för den andres tro. Man behöver väl inte överge sitt kristna arv och sin tro på att Jesus är fundamentet för att skapa en interreligiös dialog. Jag har försökt att utveckla dessa tankar på min blogg:
    http://rolferic.blogspot.se/2014/01/vision-for-2014-diapraxis.html

    • bema skriver:

      Hej Rolf!
      Du har helt rätt. Jag avsåg inte, och jag tror inte heller JPII syftade på ”dem som vill bygga en bro till människor utanför i respekt för den andres tro” då han talade om vår tids inomkyrkliga problem med praktisk agnosticism och religiös likgiltighet.

      Jag är mycket glad att Katolska kyrkan officiellt bejakar både religionsfrihet och ett pluralistiskt samhälle, men får ödmjukt erkänna att i praktiken kan det nog ändå vara så att vi tenderar att förfalla till provinsialism och att vilja styra medmänniskan in i våra banor istället för att lyssna och relatera till henne. Vi har ett förbättringsutrymme att jobba på. Det tror jag gäller alla, katoliker såväl som andra kristna.

      Men jag menar, och det är också andan i bönen du citerade, att ju mer centrering på Jesus Kristus och att följa honom, ju mer blir vi också öppna för våra medmänniskor, mer benägna att lyssna, hjälpa, bygga fredens broar. Avsaknaden av den öppenheten tolkar jag som rädsla, att vi inte riktigt litar på Jesus och därför själv krampaktigt försöker ta kontrollen.

      • Rolf Ericson skriver:

        Jag har en känsla av att de inomkyrkliga problemen görs större än vad de är. Kyrkoledares budskap omtolkas så att man knappt kan känna igen vad de egentligen har sagt. Jag har hört dem som säger att de svävar på målet när det gäller tron på Jesu död och uppståndelse. Så har jag inte uppfattat att det är. En del påstår att de inte längre tror på jungfrufödelsen. Att den skulle vara en myt. Man bör vara noga när man citerar vad någon har sagt eller skrivit. Det är skillnad på ordet myt och mysterium. Det är nog sant som du skriver att vi har ett förbättringsutrymme att jobba på.

  2. Pingback: Det fria öppna Europa överlever inte utan vårt aktiva stöd | Bengts Blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s