Den katolske predikanten Raniero Cantalamessas framträdande på Europakonferensen i Uppsala har givit upphov till ett spännande samtal. Ivar Lundgren skrev en artikel i Dagen, och fick idag ett svar av pastor Sven Nilsson. Sven Nilsson motsäger ju inte det Ivar Lundgren lyfter fram, men för samtalet vidare.

Samtidigt har vi fått en ny påve, Franciskus som inte infört någon ny teologi , men som har en helt ny stil när det gäller kommunikation med omvärlden, vilket också uppmärksammats av många i den ekumeniska världen. Läs Joel Halldorfs fina artikel i Sändaren.

Andra Vatikankonciliet öppnade Katolska kyrkan på ett helt nytt sätt för dialog och samarbete med andra kristna, och det är kanske först nu, 50 år senare som konciliets intentioner på allvar slår igenom. Den teologiska grunden är lagd, och med den nya öppna kommunikativa attityd som den nye påven uppvisar är det nu dags att skörda frukterna.

Den helige Ande har under 1900-talet verkat i hela kristenheten genom den pingstkarismatiska förnyelseströmmen och fördjupat tron och fokuseringen på Jesus Kristus, fört kristna närmare varandra och medvetandegjort det gemensamma evangelisationsuppdraget.

Profetian från den ekumeniska karismatiska konferensen i Kansas City 1977  (”Sörj och gråt, min Sons kropp är sönderbruten…”) ekar fortfarande genom kristenheten. Jag kommer ihåg att Lillemor Hallin återknöt till den i en av Katarina-konferenserna i början av 1980-talet. Jag kommer också mycket väl ihåg den profetiska bön som då formulerades av Sven Nilsson, jag vill minnas utifrån Ps 44 om Guds folk som vanärat och utlämnat till plundring. Sven Nilssons bön berörde mig då på djupet. Temat gick igen från Kansas City-profetian.

Jag tror det är många med mig som saknar den andeutgjutelse och det hopp om enhet och väckelse som fanns under Katarinakonferenserna. Ibland har sagts att väckelsen rann ut i sanden och inte togs vara på, undantaget kanske då Livets Ord som var en av frukterna från den tiden.

Men kanske är det så att allt har sin tid.  Livets Ord hånades i början, men framstår nu mer och mer som en viktig röst i kristenheten som betonar tron. Stefan Swärd skrev nyligen en ledare i Världen idag om detta, och jag delar hans utvärdering. (Stefan har utlovat en text till över ämnet).  Vikten av tron och uppmuntran att tro och ta tron på allvar går också igen i vad påve Franciskus säger, t.ex. till ungdomarna i samband med Världsungdomsdagen i Rio.

“Go and make disciples of all nations”.   With these words, Jesus is  speaking to each one of us, saying: “It was wonderful to take part in World  Youth Day, to live the faith together with young people from the four corners of  the earth, but now you must go, now you must pass on this experience to  others.”   Jesus is calling you to be a disciple with a mission!   Today, in the  light of the word of God that we have heard, what is the Lord saying to us?    What is the Lord saying to us?   Three simple ideas:   Go, do not be  afraid, and serve. (ur påvens predikan på avslutningsmässan på Copacabana)

Det som Anden satt igång kan inte förbli fruktlöst, men det mognar i sin tid och kommer till uttryck. Som Kardinal Suenens sade om huvuddokumenten från Andra Vatikankonciliet: De är som rosenknoppar som ligger och väntar på att slå ut. Känner ni inte som jag, att nu är skördetiden inne för allt det som Gud föreberett under det sista århundradet?

Helt klart har vi ett nytt läge i det ekumeniska samtalet, där var och en inte längre reserverat håller på sitt, utan man är öppen för att lära känna och möta sina bröder och systrar i tron utan skygglappar, mera fokus på att lära känna varandra och vad den andre har att ge än på fruktlösa  diskussioner om detaljfrågor. Fokus är på det vi har gemensamt: Tron på Jesus Kristus, efterföljelsen av honom och uppdraget till enhet (Joh 17) och evangelisation.

Plötsligt finns inte grunden att upprätthålla den splittring som rått under 500 år. 500-årsjubileet av reformationen ser därför ut att kunna bli något av en bortre parantes för denna långa schism.

Den nya ekumeniken innebär inte att de andra kyrkorna nu plötsligt skall bestämma sig att gå in under Rom, men att öppenheten för varandra och Anden tillåter den helige Ande att föra oss samman steg för steg. Jag håller helt med Sven Nilsson då han skriver att Kyrkoinstitutionen som sådan inte är identisk med Kristi Kropp eller  Guds rike och att man bör akta sig att för snabbt positionera sig i det andliga och kyrkopolitiska landskapet, vilket kan göra att enhetsfrågan hamnar i en organisatorisk återvändsgränd. ”Guds syfte är så mycket större än att samfund går samman”, skriver Sven Nilsson.  Är det inte exakt samma sak kardinal Ratzinger, sedemera påve Benedikt XVI uttryckte i intervjuboken Gud och Världen från år 2000: På frågan apropå ekumeniken från journalisten Peter Seewald om vem som skall ansluta sig till vem svarade Ratzinger:

”Den stora formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att hon också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. Och som vi anförtror oss.”

Cantalamessa refererade i Uppsala till kyrkofadern Augustinus och kyrkans två dimensioner: Den synliga, organisatioriska och sakramentala enheten å ena sidan, å andra sidan kyrkan som andlig gemenskap. Dessa två dimensioner hör ihop och kan inte åtskiljas, men är å andra sidan inte heller kongruenta, eftersom till följd av historiens gång och mänsklig synd mycket kommit in som grumlar bilden. Kardinal Ratzinger anför liknande tankar i boken Kallad till gemenskap, där han talar om Kyrkan, å ena sidan som de kristnas korporation, å ena sidan kyrkan som communio, andlig gemenskap.

Han refererar R Sohms som säger att under första årtusendet så definierades kyrkan som Kristi kropp, men från år 1000 definieras den som de kristnas korporation. (Någon som känner till denne Sohms som Ratzinger refererar till?)

Genom fokuseringen på det korporativistiska har Katolska kyrkan blivit mer och mer stelbent och maktfullkomlig och samlat på sig bråte som behöver rensas ut. Andra Vatikankonciliet var en milstolpe på väg mot återställande balansen. Åter till källorna, Bibeln och kyrkofäderna var en av de vägledande principerna för konciliet.

Jag är övertygad om att många av de polariserade konflikter som byggts upp under århundradena mellan katoliker och protestanter på grund av detta kommer att kunna lösas upp i och med den nya anda som nu råder. Det handlar ofta inte om olösbara konflikter, utan att man lagt olika betoningar och onödigt låst fast sig i olika komplexa teologiska frågor. Rättfärdiggörelsen t.ex. är en sådan fråga, där det idag inte råder någon reell teologisk konflikt.

En annan fråga är den om förhållandet mellan skrift och tradition, där Katolska kyrkan starkt hävdat traditionen som något vid sidan av skriften, vilket fått protestantismen att kontra med ”sola scriptura”. I själva verket är det givet att det finns en tradition som bär fram tron och i vilken skriften förvaltas och tolkas. Lutherska kyrkor, pingstkyrkor, alla, har en tradition.

Jag läser Yves Congars dagbok från Andra Vatikankonciliet, där man dag för dag, nu 50 år senare kan följa koncilieprocessen och Congars reflektioner. Sommaren 1963 dog Johannes XXIII, och på konciliet diskuterades schemat om Uppenbarelsen, det som sedan blev en av konciliets huvudkonstitutioner, Verbum Dei. I det sammanhanget diskuterades givetvis också frågan om förhållandet mellan skrift och tradition, där man var medveten och angelägen om att uttrycka detta på ett sätt så att de missförstånd som fanns mellan katolicism och protestantism kunde överbryggas. Congar skriver i en anteckning från augusti 1963 apropå läran om Uppenbarelsens två källor (skriften och traditionen):

”I foresee a fierce brawl over this. Because, on the one hand, the integrist offensive (the Lateran) against the Biblical scolars has not disarmed.

On the other hand, those who support the thesis of the Two Sources have done their homework and are now producing their arguments. The book for which Fr Balic´had asked me for contribution has now appeared. I have read the conclusion-summary written by Fr Balic´ himself. I fear that this book will make a huge impression on many bishops. it makes it quite clear that the Two Sources have been taught int the Catholic Church, and that this is a majority view, if not quite universal.

Im my opinion, THIS is not the issue. The question today is precisely to GET AWAY FROM THIS PROBLEMATIC, which has been conditioned either, in the Middle Ages, by ignorance of the problem of THE Tradition, or, since the Reformation, by a treatment of the question that is dominated by the bad position it has because of the Protestant denials.

Återigen, ett mönster att låsa fast sig i profilerade betoningar kring teologiska problem som egentligen kunde lösas i godan ro genom fredliga teologiska seminarier utan att det skulle behöva innebära någon kyrkoschism. Kanske vi nu är på väg mot ett sådant samtalsklimat.

Samtidigt är det sant att det finns ytterlighetsgrupper på båda sidor som är starkt kritiska till ekumeniken, katoliker som betonar den korporativistiska prekonciliära kyrkan och för vilka det inte finns någon annan ekumenik än att de protestanterna återvänder till moderkyrkan, och starkt antikatolska protestanter som betraktar katolska kyrkan som Uppenbarelsebokens sköka, och så måste det kanske vara under en förändringsprocess. Men under tiden verkar den Helige Ande och för oss närmare varandra.