Att Benedictus XVI var den påve som först tog sexövergreppen mot minderåriga i Katolska kyrkan på- allvar har jag skrivit tidigare om i ett blogginlägg från 2010. Redan då han var chef för Troskongregationen under påve Johasnnes Paulus II gick stod det klart för honom hur allvarlig situationen var.
Joseph Ratzinger var 1997-1980 ärkebiskop i stiftet München-Freising och de omständigheter som nu lyfts fram i en tysk rapport var kända redan då. Såhär skrev jag:
—————
Ratzinger som ärkebiskop i München 1997 – 1980
Innan Joseph Ratzinger blev ärkebiskop i München hade han varit teolog, och inte ägnat sig åt administrativt stiftsarbete. Ärkestiftet München-Freising är ett av världens större stift med 800 församlingar uppdelat på 40 dekanat. Samma år han tillträdde tjänsten blev han vald till kardinal och deltog i de två konklaverna där påvarna Johannes Paulus I och Johannes Paulus II valdes, och hade många uppdrag utanför stiftet, han var generalsekreterare i synoden om familjen, och han stödde Solidaritetsrörelsen i Polen. Det gör påståendena ganska trovärdiga att Ratzinger inte var personligen involverad i alla beslut som rörde prästerna.
Det var under Münchentiden som prästen Peter Hullerman flyttades från Essen till Ratzingers stift år 1980 efter att ha förgripit sig sexuellt på barn, bl.a. tvingat en 11-årig pojke till oralsex. Det var med Ratzingers medgivande, prästen skulle gå i terapi i München men inte ha några pastorala uppdrag. Emellertid fick prästen senare pastorala uppdrag i stiftet och fortsatte att begå sexuella övergrepp som han senare dömdes för. Generalvikarien i stiftet, Gerhard Gruber har tagit på sig det fulla ansvaret för att prästen sattes i tjänst igen, och hävdar att Ratzinger inte hade något med detta att göra. Gruber säger att det fanns mer än 1000 präster i ärkestiftet vid den tiden och att Ratzinger anförtrodde den typen av uppdrag till sina underordnade. Men det finns de som misstror den officiella förklaringen och hävdar att Ratzinger visst måste ha känt till det, även om ingen kunnat bevisa det ännu. Och det sägs att aktivister nu fingranskar Ratzingers Münchenår efter fler fall som kan knytas till hans tid där. Ingenting säger att inte fler liknande fall kan dyka upp.
Även om Ratzinger inte var direkt involverad i att Hullerman sattes i tjänst igen, så kan detta bli en besvärande detalj för honom i rollen som påve Benedikt XVI som nu med kraft måste ta itu med sexövergreppsskandalerna. För även om en chef inte varit direkt involverad i ett beslut, så har han ändå ett övergripande ansvar för vad som sker inom hans chefsområde. Ratzinger/påve Benedikt driver nu en nolltoleranslinje och ställer hårda krav på biskopar och stiftsledningar. Han kan tänkas hamna i situationer då han vill avskeda biskopar som på samma sätt inte varit direkt involverade, men ändå hålls övergripande ansvariga för vad som skett i deras stift. Då blir denna historia problematisk för honom själv: Hur skall han kunna hävda att andra biskopar skall avskedas då han själv varit i en liknande situation själv under sin tidigare karriär? Framtiden får visa hur Benedikt XVI löser denna.
———————
Nu, på ålderns höst som påve emeritus har alltså denna historia kommit i fokus än en gång. Han har hela tiden sagt att han inte var involverad eller hade kännedom om de felaktiga besluten, men då som nu kommer det att finnas de som tvivlar och använda materialet för att misstänkliggöra honom.
Jag tänker att i brist på bevis som vederlägger Ratzingers egen version kan man inte misstro honom. Ratzingers hela karriär har kantats av ideliga försök att misskreditera honom som den okänslige konservative personen utan kontakt med vanliga människors verklighet. En bild som korrigerats när människor väl kommit honom in på livet, som t.ex. i samband med besöket i England 2010.
Det historiska eftermälet av påve Benedictus XVI kommer att vara att han var den påve som på allvar tog itu med sexövergreppsskandalerna i Katolska kyrkan.
Jag läser i dagspressen med sorg i hjärtat att Lennart Möller avlidit, 67 år gammal efter en tids sjukdom. Han var min samarbetspartner under åren 2008-2014 då vi arrangerade Jesusmanifestationen i Stockholm som ett årligt arrangemang i maj månad. Frid över hans minne. Han var initiativtagare och ledde den ekumeniska grupp som ansvarade för genomförandet där jag ingick som representant för Katolska kyrkan. Med tacksamhet ser jag tillbaka på dessa år och mitt samarbete med honom.
Han var aktiv inom Evangeliska fosterlandsstiftelsen och hans kristna tro präglade allt han gjorde, såväl inom kyrkan som i sitt yrkesliv. Han var professor i miljömedicin vid Karolinska institutet, omtyckt av sina kolleger och bidrog på många sätt innovativt till institutets forskning och undervisning som framgår av hans kollega Bo Lamberts fina minnesord i DN. Hans forskningsfält var toxikologi, särskilt luftföroreningars och nanopartiklars inverkan på människors hälsa. Han var en av initiativtagarna till Centrum för nutrition och toxikologi på Novum vid Huddinge sjukhus. Han skrev och redigerade läroboken ”Environmental medicine”, och ledde under många år kurserna i miljömedicin för blivande läkare vid Karolinska institutet.
Han var en mångsidig person med stor kapacitet. Vid sidan av sitt yrkesliv intresserade han sig för mineralogi, arkeologi och biblisk historia. Ett av hans- uppmärksammade projekt var boken ”The exodus case” där vetenskapliga fakta läggs fram som ger stöd för att det bibliska uttåget ur Egypten verkligen ägt rum. I boken granskas framlagda fakta balanserat med vetenskaplig metod och jämförs med de bibliska källorna. Han medverkade också i dokumentärfilmen Exodus Revealed.
Deltagandet i gruppen som arrangerade Jesusmanifestationen måste jag säga var en intressant och märklig erfarenhet. Den ägde rum en lördag i maj. Iden kom från början från pastor Stanley Sjöberg (Pingströrelsen), visionen var att samla de många kristna i Sverige, framförallt de talrika invandrargrupper runtom i Sverige som knappast syns i det offentliga livet så att hela det kristna Sverige kunde synliggöras och att vi kan hämta inspiration från varandra. Lennart Möller hakade på och var den som gjorde visionen till praktisk verklighet. Utan hans kapacitet och villighet att ställa sina krafter till förfogande och hans uthållighet i att stå upp för projektet i såväl medgång som motgång hade det aldrig gått att genomföra.
Vi började planeringen tidigt på hösten året innan och sammanträdde en gång i månaden i ett litet konferensrum på Citykonditoriet. Vi jobbade alla ideellt, vår enda förmån var fika i samband med sammanträdena. Vi hade inga eventfixare eller andra konsulter som rådgivare. Vår enda konsult var den Helige Ande. En väsentlig del av sammanträdena ägnades åt bön och bibelläsning och att söka Guds profetiska tilltal. Vi hade också på våren en böndag som vi började i Kungsträdgården och gick den marsch-sträcka som planerades för det stora tåget innan avslutningsgudstjänsten i Kungsträdgården.
Utifrån att allt grundlagts i bön fattade vi de strategiska besluten och ställde våra krafter till förfogande för att genomföra det hela på ett så bra sätt som möjligt. Det var en gripande och förunderlig erfarenhet att delta i denna arbets- och bönegemenskap, en grupp engagerade personer från olika delar av Kristi kropp i Sverige. Jag har nog inte riktigt förstått ännu vad jag varit med om.
Nedan presenterar jag några bilder från Jesusmanifestations-arbetsgruppen genom åren.
Kungsträdgården april 2012. Fr.v. Leif Öberg, Lennart Möller, Hans Weichbrodt, Daniel Kaiberger, Stefan Swärd, Linda Bergling, Britt Bergman. (Foto: Bengt Malmgren)2012. Lennart Möller och Leif Öberg överlägger.2012, Norrbro. Rekognosering av marsch-vägen. Fr.v. Britt Bergman, Leif Öberg, Lennart Möller, Hans Weichbrodt,Foton av Bengt Malmgren2013. Kungsträdgårdens scen efter avslutningsgudstjänsten- Fr.v. Merzek Botros, Tjebbo van den Eijkhof (också en av eldsjälarna bakom Jesusmanifestationen, död 2021), Pelle Hörnmark, Berit Simonsson i samspråk med Lennart Möller, Johan Candelin. Foto: Bengt Malmgren
Kardinal Michael Czerny och Fr Christian Barone, en ung präst och teolog, gav i september 2021 ut en bok på italienska om påve Franciskus’ Fratelli tutti, katolsk sociallära och återanknytningen till Andra Vatikankonciliet. 2022 kommer boken att publiceras på engelska med titeln ”Siblings All, Sign of the Times: The Social Teaching of Pope Francis”. Förordet av påve Franciskus själv är översatt från den italienska upplagan och har presenterats som en essä-text i La Croix international.
Evangeliets hjärta är förkunnelsen av Guds rike som tar sitt ursprung i personen Jesus själv. Emmanuel, Gud med oss. Det är inte bara andligt och personligt, utan högst konkret närvarande i den mänskliga gemenskapen, inte bara ett löfte om en eskatologisk framtid. Men det kan heller inte likställas med jordiska system, politiska eller andra.
Det är ett rike som har tagit sin början här och nu, men är ännu inte fullkomnat på grund av att det existerar parallellt med synden och det onda som finns inneboende i världen. På så sätt är det en paradox: Redan här men ännu inte fullbordat (jfr Henri de Lubac).
På olika sätt, ofta anonymt och i tysthet, även mitt i vår historia av misslyckanden och brustenhet, förverklighas Guds rike i våra hjärtan och i det som sker runtomkring oss (jfr Jesus liknelser om senapskornet eller jästen som genomsyrar hela degen, Matt 13).
Som kristna är vi kallade att samverka med Jesus för att få Guds rike att växa på jorden och öppna dörrarna för frälsning och befrielse. Vi är kallade att plantera hopp, utmana egoismens dödliga logik med evangeliets anda av syskonskap, viga oss själva åt ömhet och solidaritet till förmån för våra medmänniskor, särskilt de fattigaste.
Denna sociala dimension i vår kristna tro kan vi aldrigupphäva eller definiera bort. Förkunnelsen av den kristna tron (kerygmat) har i sig själv en social dimension. Tron introducerar oss i att bygga ett samhälle grundat på saligprisningarnas logik, syskonskap och solidaritet:
”The God Who Is Love, who in Jesus invites us to live out the commandment of sibling love, heals with that same love both our personal and social relationships, calling us to be peacemakers and builders of sisterhood and brotherhood among ourselves: … In this sense, caring for our Mother Earth and building a society of solidarity as fratelli tutti or siblings all are not only not foreign to our faith; they are a concrete realization of it.”
Påve Franciskus skriver att han är tacksam för att Kardinal Czerny och Fr Barone anknyter till detta tema och att de också tydliggör sambandet mellan kyrkans sociallära som den läggs ut idag och Andra Vatikankonciliets lära. Påven skriver att han utifrån sin position som ung jesuitstudent i Latinamerika entusiastiskt tog emot Andra Vatikankonciliets teologiska, ecklesiologiska och andliga ingivelser, det var helt i linje med det ecklesiologiska ekosystem som rådde i Latinamerika och där det därför lätt inkulturerades, utan att man hade behov av att detaljstudera och citera dokumenten.
Idag är situationen helt annorlunda. Det är på ett helt annat sätt nödvändigt att explicit tydliggöra konciliets koncept, dess teologiska och pastorala horisont, dess teman och metoder.
Kyrkan verkar i världen, och vi gör resan genom tiden tillsammans med hela mänskligheten, som bröder och systrar. Den aktuella boken lyfter förtjänstfullt fram konciliets vision av en öppen kyrka i dialog med världen. I konciliets pastoralkonstitution Gaudium et spes försökte kyrkan formulera de sociala utmaningar den stod inför i relation till den moderna världen. När vi idag följer denna väg inser vi inte bara behovet att stå i dialog med den moderna världen, men mest av allt att ställa oss i tjänst för mänskligheten, i det vi tar vård om skapelsen såväl som att vi arbetar för att förverkliga ett nytt universellt syskonskap där mänskliga relationer helas från egoism och våld och istället grundas på ömsesidig kärlek, välkomnande och solidaritet.
Boken erbjuder också enligt påve Franciskus förord en reflektion över den historiskt-pastorala-teologiska metodik som kännetecknat den postkonciliära tiden där mänsklighetens historia är platsen där Gud uppenbarar sig. Teologin utvecklar sin orientering genom reflektion, och kyrkans pastorala tjänst inkarnerar teologin i kyrklig och social praxis.
”This is why papal teachings always need to be attentive to history, and why they require the contributions of theology.”
Slutligen skriver påven att han tycker att samarbetet mellan en kardinal och en ung teolog som boken är ett resultat av i sig är ett exempel på hur studium, reflektion och kyrklig erfarenhet kan förenas. Det pekar på en ny metod: En officiell röst och en ung röst i samarbete.
”That’s how we should always journey: the magisterium, theology, pastoral praxis, official leadership. Always together.Our bonds will be more credible if in the Church we too begin to feel like we are siblings all, fratelli tutti, and to live our respective ministries as a service to the Gospel, the building up of the Reign of God, and the care of our common home.”
Mina reflektioner: Bokens tema och påvens tankar om boken ansluter väl till den övergripande process kyrkan inlett med den synodala vägen. Det handlar om att befinna sig i ett historiskt skede och besinna det, tyda tidens tecken, lyssna till alla och inbegripa alla i dialogen.
Det anknyter också till ett ännu mer allmänt och grundläggande kristet tema: Att vara i världen men inte av världen. Vi kristna har en kallelse att låta Guds rike växa redan här i världen, låta Guds kärlek få praktiska konsekvenser genom främjande av människovärde, social rättvisa och hjälp särskilt åt de allra fattigaste. Som påven säger, den sociala dimensionen i vår kristna tro går aldrig att definiera bort. Samtidigt är inte målet ett Utopia på jorden. Tvärtom innehåller den kristna eskatologin att denna världen i tidernas fullbordan går under, och det nya Jerusalem reser sig ur spillrorna, vilket är målet för vår yttersta frälsning. Kristendomen räknar med synden och att människan är fallen, Därför är alla jordiska utopier dömda att misslyckas.
Vi kristna har ofta svårt att leva i och förstå denna paradox. Å ena sidan har vi benägenhet att dra oss undan (den onda) världen och leva i isolerade enklaver. Det finns såväl protestantiska och frikyrkliga som katolska och ortodoxa exempel på detta. Problemet är att världen innanför dessa enklaver sällan är så renläriga i tron och fria från synd som intentionen var. Tvärtom kan det ta en ända med förskräckelse. Det finns exempel på då sådana enklaver avslöjas som djupt sekteristiska och förtryckande och ger fritt spelrum åt narcissistiska ledare så att de mest ondskefulla processer kan fortgå. Och inom Katolska kyrkan har de senaste årens utredningsrapporter i land efter land blottlagt vilka omänskliga övergrepp på barn och unga hur barn som dolts bakom kyrkans murar.
Å andra sidan kan vi vara så fokuserade på kristendomens sociala sida, att vi bara fokuserar på mänsklig moral (som lätt urartar till moralism) och glömmer vår egen kluvenhet inför synden och behovet av frälsning. Kristendomen blir då till en helt inomvärldslig affär och den politiska aktivismen blir viktigare än hjärtats tro. Hyckleri och dubbelmoral avslöjas ofta lätt i sådana system. Hos oss i Sverige är kanske Svenska kyrkans politiserade ledningsstruktur och de politiska partiernas lust att ha makt över henne det mest tydliga exemplet. Nyss såg vi hur främst partigrupperna S och C drev igenom ett beslut att utreda Israel med avseende på apartheid och såg det som självklart att det inte var något som biskoparna hade rätt att lägga sig i [läs denna utmärkta artikel i Judisk krönika av Jesper Svartvik om Svenska kyrkans apartheid-gate]. Liknande tendenser kan vi också se mer eller mindre uttalat hos socialliberala grupper inom Katolska kyrkan, där det ibland uttrycks ett själsfrändskap med Svenska kyrkans politiserade ledning.
Kommentar till de två tidigare styckena: Jag pekar inte ut några, var och en får bedöma och känna igen sig i det som är hens erfarenhet.
Katolsk sociallära uttryckt i Andra Vatikankonciliets dokument betonar starkt att det handlar om att leva i denna paradox utan att hamna i något av de två extrem-dikena. Det är denna praktiskt utformade pastoral som påve Franciskus ständigt återkommer till och som han också vill göra till ledstjärna för den synodala vägen. Det handlar inte om att göra om kyrkan till ett inomvärldsligt socialliberalt projekt där tron urvattnas som många uttryckt farhågor om särskilt i samband med den tyska synodala vägen. Det handlar heller inte om att fortsätta med business as usual i en klerikal kyrkostruktur som prioriterar lära framför liv, maktstrukturer framför människor.
Just idag ser jag till min glädje en artikel i Världen idag om Birger Norman författad av Gunnar Hyltén-Cavallius. Birger Norman, författare, kristen och socialist. Jag tror att han liksom Olof Palme väl förstod att uppskatta katolsk sociallära och samtidigt veta rågången mellan tro och politik. Artikeln är en reflektion över pjäsen Lerduvan från 1976.
Huvudperson i pjäsen är prästen Nina Ersdotter som också är politiskt aktiv i arbetarkommunen. Dess starke man är Albert Viklund, ombudsman i Byggnads och ordförande i kommunnämnden. Det drar ihop sig till kyrkoherdeval och Nina Ersdotter med sina försänkningar i partiet borde kunna ha goda chanser.
Men tveksamheten bland både partivänner och kyrkobesökare tilltar då Ersdotter inte beter sig enligt förväntningarna. Jag citerar några rader ur artikel-texten som tydligt illustrerar vad jag vill säga:
”Kamraterna i partiet hade uppskattat henne. ‘Vi behöver en präst här som tar ställning. För social rättvisa. För reformer. För demokrati.’ Men Nina hade fördjupats, blivit ‘radikal’ i sin tro. På arbetarkommunens årsmöte får hon rikta några ord till de församlade. Det rör både vid det stundande kyrkoherdevalet och hennes hållning till innersidan av hennes kristna tro och liv:
‘Mitt arbete – ja, det är det jag måste säga! – jag vore ledsen om ni skulle välja mig av enbart politiska skäl … En kristen människa hör hemma i politiken. Nåt annat har jag aldrig menat. Därför är jag medlem i den här Arbetarkommunen. En kristen människa ska blanda sig i politiken! Men på samma gång aldrig förblanda kristendom och politik!’
Tystnad och hostningar hörs från salen. Hon bekänner sig till den kristna socialismen, men inte till Broderskapsrörelsen. Hon yttrar: ‘Men en kristen socialist vet något som politiken aldrig kan veta: Vi lever av nåd! Vi är syndare, och behöver syndernas förlåtelse – Det är budskapet som är mitt arbete, framför allt annat arbete!‘
Hon har talat ut och kände väl en befrielse efteråt, fast kyrkoherdevalet nu blir något högst osäkert. Senare på Artur Viklunds expedition kommer hans reaktion upp till ytan: ‘Jag begrep ingenting. Inte ett j***a barr. Nåd. Gud. Sånt har jag inte hört sen jag stod i gången [konfirmationen]. Håller du på att bli gudlig, Nina?’ Och han drämmer till med att det är på politiska meriter hon blir kyrkoherde.”
Europaprojektets pionjärer, Robert Schuman, Jean Monnet, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer var alla katoliker och inspirerade av katolsk sociallära. Deras vision var en sekulär stat byggd på kristna värderingar. I dessa värderingar är människovärdet och och respekten för alla människors lika värde grundläggande, liksom subsidiaritetsprincipen och solidariteten med de svagaste.
I en ledare i SvD idag gör Lena Andersson en klockren analys av vad som är fel med den politiska kulturen i Sverige idag. Hon analyserar vad Sverigedemokraterna gör rätt, och varför det fungerar så dåligt att isolera dem. Samtidigt analyserar hon varför SD´s samhällssyn ändå är fel och på sikt farlig och leder till repression och diktatur.
Vad SD gör rätt, skriver Lena Andersson är att de utgår från sunt förnuft och människors vardag, därför framstår de i allmänhetens ögon som genomtänkta och rejäla. De håller fast vid naturligt mänskligt tänkande och inlemmar sig inte i en konstlad intern logik som delas lika av etablerade vänsterliberala politiker och journalister.
Mot detta har ett etablissemang av politisker och journalister i symbios som konformistiskt talar i utnötta abstraktioner ingenting att sätta emot. Jag citerar från Anderssons träffsäkra beskrivning:
”Alla svaga gruppers analyser [accepteras] som berättigade och bortom ifrågasättande; de ytterst diskutabla idéerna om rasifiering, vithetsnormer och mikroaggressioner anammas utan diskussion; uppfattningen att kvinna är en biologisk kategori godtas som ”transfobi”; ett statsråd som har vidrört en kropp måste kräla i stoftet och ”välkomna att ärendet prövas rättsligt” för att få behålla uppdraget. Varken journalister eller politiker tillåter sig att undra över rimligheten däri, då det skulle kräva förlitan på ett självständigt omdöme. Allt som återstår sedan det har avskaffats är fraserna och flockmentaliteten… Man kunde lika gärna sätta dit en robot med ett mantra: vända på varje sten, människovärdet, mäns våld mot kvinnor, breda mitten, gängen ska knäckas, integrationen, klimatnödläget. Politikerna resonerar så gott som aldrig om hur de kommit fram till sina svar, diskuterar inte innebörden i sina begrepp.”
Nog är det väl många med mig som känner igen beskrivningen? Vi kan manuset på förhand, suckar över resonemang utan märg och intellektuell halt.
Problemet med SD är att partiföreträdarnas vardagsrationalism inte automatiskt leder till förnuftiga analyser i det övergripande. En god samhällsordning förutsätter vardagsförnuft men kan inte härledas ur det.
Skall vi få en bättre politisk kultur här i landet räcker det inte med att ta avstånd från SD. Vi behöver en fördjupat intellektuellt samtal om politisk filosofi som förmår att tränga bakom flosklerna och statsmannamässiga politiker som förmår att pedagogiskt förklara den för vanligt folk.
Varken SD eller deras motståndare på den vänsterliberala sidan är särskilt benägna att diskutera politisk filosofi med varandra. Så länge SD stannar vid vardagsförnuftet men förblir diffust angående sin politiska filosofi framstår partiet som populistiskt, och man får göra antaganden om deras bakomliggande samhällssyn. De formulerar den sällan själva, utan motståndarna formulerar den åt dem, och jag har inte hört dem vederlägga den. Lena Andersson igen:
”Om Sverigedemokraternas mål är ett land av medborgare som ‘lever svenskt’ (och sunt och normalt), enligt deras kriterier, har de att förklara på vilka grunder de överhuvudtaget skulle tillåta avvikelser. Denna grumlighet rörande individen är en av de frågor som skrämmer med rörelsen. Det är direkt oklart vid vilken punkt kollektivet, eller staten, i deras samhälle skulle behöva stå tillbaka, och varför.”
En sådan samhällssyn leder med nödvändighet till repression och tilltagande diktatur.
Men problemet är inte att SD finns och att de tar plats i det parlamentariska underlaget. Vi har den opposition vi förtjänar i Sverige, och vi kan inte slå oss till ro med att skylla problemen på ”de andra” som vi utser till syndabockar. Det behövs också kritik av en liberalism som drivit egoism, värdenihilism och krämarmentalitet till sin yttersta spets samtidigt som man grandiost framhäver sig själv som enda försvarare av demokrati och det man diffust kallar för ”värdegrund” som nu alla institutioner och företag flott skall hålla sig med samtidigt som man fortsätter med business as usual.
”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”
Här vill jag lyfta fram Joel Halldorf och den insats han gjort i den offentliga debatten under de sista åren. Han har förtjänstfullt påpekat bristerna i en liberalism som förlorar sig i egoism och marknadskrafternas spel och sågar av den gren man sitter på genom att förlora kontakten med det sociala och kulturella arv som varit grunden för en god samhällsutveckling
Jag vill också lyfta fram kristdemokratin i Europa som var med och grundade en värdegrund som var klar: Katolsk sociallära som i sig inrymmer idén om en fullödig humanism. Europaprojektets pionjärer, Robert Schuman, Jean Monnet, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer var alla katoliker och inspirerade av katolsk sociallära. Deras vision var en sekulär stat byggd på kristna värderingar. I dessa värderingar är människovärdet och och respekten för alla människors lika värde grundläggande, liksom subsidiaritetsprincipen och solidariteten med de svagaste.
Alf Svensson var en politiker som förmådde förvalta detta arv och göra det begripligt under den tid han var partiledare. Se gärna TV-dokumentären i 2 avsnitt som sänds i SvT i dagarna. På hans tid var det i sin ordning att tala om det juiskt-kristna kulturarvet som byggt upp Europa son något naturligt. Det är beklagligt att det idag anses kontroversiellt att tala i sådana termer, för det är inte mindre sant idag än det var då.
Klyftan i Svenska kyrkan mellan en vänsterliberal politisk elit och fotfolket som vill se kyrkan mer som en gudstjänstfirande missionerande gemenskap med Jesus Kristus i centrum än som en organisation för politisk aktivism har kommit i dagen än mera i samband med Kyrkomötets beslut att utreda om Israel tillämpar apartheid. Det har lett till att relationerna till den judiska gemenskapen i Sverige nu är bottenfrusna.
Nu reagerar även biskoparna, som annars brukar hålla en lågmäld profil. Flera av biskoparna kritiserar beslutet och försöker skademinimera. Även ärkebiskop Jackelén är kritisk, om än på sitt som vanligt hovsamma sätt. De som sedan länge inifrån följt utvecklingen i Svenska kyrkan och urskilt antisemitiska tendenser under många år menar att det är nytt att ärkebiskopen nu ställer sig kritisk, då hon inte tidigare visat några tecken att gå emot dessa tendenser.
Även dagspressen har uppmärksammat det hela, och Maria Ludvigsson skrev en ledare i SvD där hon kritiserade beslutet. Wanja Lundby Wedin, 1:e vice ordförande i kyrkostyrelsen och Daniel Tisell, 2:e vice ordförande i kyrkostyrelsen svarar nu på kritiken i ett tungrodd politisk text som för associationerna till Ryssland eller Nordkorea snarare än till ett levande offentligt samtal. Med många ord lyckas de som proffsiga politiker att säga nästan ingenting, undvika att svara på de väsentliga frågorna och samtidigt få kritikerna att framstå som mindre vetande och att de missförstått allting. ”[Ludvigssons text] innehåller några felaktigheter som vi, i egenskap av ledamöter i kyrkostyrelsen, vill rätta till.” Felaktigheterna bestod av randanmärkningar angående exakt hur många i de olika partigrupperna som röstat för resp. emot samt att man förtydligar att beslutet inte handlar om att Svenska kyrkan skall utreda om Israel är en apartheidstat eller inte, utan att man ger Kyrkostyrelsen i uppdrag att lyfta frågan i internationella organisationer.
De väsentliga frågorna, om den antisemitiska anstrykningen i att associera Israel med apartheid, överfokuseringen på kritik av Israel utan och att samtidigt lägga samma perspektiv på de diktaturer som omger Israel, samt det olämpliga i att Svenska kyrkan som trosgemenskap gör utrikespolitiska polariserande markeringar i frågor där det dessutom råder stor intern oenighet, förbigås helt. Att man inte förstår att det kan uppfattas som antisemitism att nämna Israel, Mellanösterns enda demokrati i samband med begreppet apartheid gör att man istället, som många redan påpekat borde utreda om det finns stråk av antisemitism i Svenska kyrkopolitikers osunda fixering på Israel.
En partikulär politisk falang använder organisationen Svenska kyrkan som sin plattform, vilket skadar henne. De flesta lever i tålamod med att denna otidsenliga ordning består och vet att Svenska kyrkan är så mycket mer än denna politiska tvångströja som lagts på den. Det finns många lokala gemenskaper där ett andligt, liturgiskt och socialkaritativt liv består i vardagen alldeles oberoende av vad politikerna däruppe har för sig. Men kanske den spricka som nu så tydligt kommit i dagen en gång för alla gör att man förstår att det är nödvändigt att ändra på detta system.
Tillägg 2021-12-01: I KT försvarar Anna Karin Hammar och Daniel Tisell Kyrkomötets beslut genom att ifrågasätta biskoparnas legitimitet i att lägga sig i denna fråga eftersom det inte definierats som en lärofråga: ”Om nu biskoparna anser att kyrkomötet har gjort fel i denna fråga, så undrar vi med vilken legitimitet biskopar nu driver en stark linje mot beslutet?”
Här blir det övertydligt att en falang anser det legitimt att använda organisationen Svenska kyrkan som en plattform för sin politiska agenda. Detta om något är väl en ordningsfråga som har bäring på tro och lära. Det handlar om kyrkans väsen, vad hon är och hennes uppdrag i världen.
Tillägg 2021-12-01 14:10: Ser i twitterflödet att ärkebiskop Antje Jackelén nu kommenterar kritiken om Svenska kyrkans lednings påstådda mångåriga antisemitiska tendenser genom Israel-fientlighet och stöd åt organisationer som står under influens av judefientliga muslimska organisationer. Detta i ett svar till Johan Sundeen som forskat i ämnet, där hon säger att han ägnar sig åt ”osanningsspridande”. Jag tänker att det är bra att denna diskussion kommer upp till ytan, eftersom både Sundeen och Annika Borg tidigare verkar ha deplattformerats genom osynliggörande eller misstänkliggörande av deras motiv.
______________________________________
Ytterligare fördjupning:
Under 60-talet skedde en stor omsvängning i synen på Israel, både bland politiker och inom Svenska kyrkan. Stödet som tidigare uttryckts byttes mot hård kritik. Varför blev det så? Johan Sundeen, docent i idé och lärdomshistoria, har skrivit Clapham-rapporten [När teologi blev 68-ideologi]. I detta Hotspot-program intervjuas Sundeen om rapporten.
Ta också del av detta Hotspot-avsnitt där Johan Sundeen samtalar om sin bok [68-kyrkan]:
Militant nationalism karakteriseras ofta av historierevisionism, förhärligande av den egna nationen och folket samt svartmålning av andra folkgrupper som utmålas som förövare som man med rätta intar en fientlig hållning till. Detta leder till nya konflikter i nutid och i värsta fall pogromer och folkmord som vi sett flera exempel på i historisk närtid.
En mer konstruktiv hållning som leder till att skapa fred är att inta en mindre svart-vit hållning och inse att ibland har också den egna nationen eller gruppen begått svåra övergrepp och inte vara rädd för att sätta ord på detta, bekänna och be om ursäkt. Inte minst urbefolkningar har utsatts för övergrepp av kolonisatörer. Nyss hörde vi om Kanadas urbefolkning där också Katolska kyrkan varit involverad i tvångsförflyttat barn från deras föräldrar till internatskolor där de berövats sin kultur och tvångskristnades.
Sverige är inte heller oskyldigt i detta sammanhang, och det är förtjänstfullt att Svenska kyrkan nu uppmärksammar vad som skett med samerna. I en gudstjänst i Uppsala domkyrka i onsdags bad om ursäkt för övergrepp som också kyrkan var involverad i på den tiden man var statskyrka. Man försökte man tvångskonvertera samerna till svenska/kristna seder och bruk, och beröva dem deras kultur. Kyrkan hade en drivande roll i inrättandet och driften av nomadskolor och arbetsstugor. Man tvingade på dem svensk namngivning i kyrkoböckerna, de berövades språk, kultur, mark och historia. Kulturminister Amanda Lind närvarade i gudstjänsten, och kyrkans initiativ leder nu till att Svenska staten tar initiativ till en sanningskommission om hur man behandlat det samiska folket.
”Det går inte att vara människa utan att bli skyldig”, skriver ärkebiskop Jackelen i DN. ”Det går inte att bli fullt mänsklig utan att lära sig att bekänna synd och skuld, be om förlåtelse, ta emot förlåtelse och arbeta för försonade relationer. Det kan vara krävande nog att förhålla sig mänskligt och ansvarsfullt till egen skuld, till att förlåta och förlåtas och till försoning. Hur gör vi då när vi blir skyldiga som grupp? När de onda handlingarna begicks för länge sedan, men vi representerar aktören i vars namn orätten skedde?”
Även om vi nu levande som individer inte kan ta på oss ansvaret för vad tidigare generationer förbrutit, så är det ibland moraliskt nödvändigt att identifiera och nämna vid namn oförrätter som begåtts i historien som kastar ekon in i olika folkgruppers livbsbetingelser i vår tid.
I Katolska kyrkan tog påven Johannes Paulus II upp detta tema 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente, vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000. Den katolske teologen och prästen Peter Hocken har beskrivit hur denna praxis kom att växa fram. I en artikel i Signum [Att göra bot för historiens synder] reflekterar han över hur en kristna initiativ inom området försoning och bekännelse av synder från det förgångna uppkommit och utvecklats under sista årtiondena av 1900-talet. Påven Johannes Paulus II insåg nödvändigheten av att fördjupa den teologiska reflektionen kring detta och gav i uppdrag åt den internationella teologkommissionen att arbeta med ämnet. Kommissionens dokument [Memory and Reconciliation: The Church and the Faults of the Past], publicerades inför firadet av botliturgin i Peterskyrkan jubielåret 2000.
I mars år 2000 besökte påven också Jerusalem och bad om ursäkt för kyrkans övergrepp mot det judiska folket genom ärhundradena.
I att lyfta fram behovet av försoning och att besinna den egna skulden utövar kyrkan sitt profetiska ämbete för mänskligheten. Det initierar en process av läkedom och befrielse från såväl militant nationalism och rasism som identitetspolitik och förhärligandet av oss själva som stående på höjden av rättänkande och moralisk oförvitlighet.
Den synodala vägen som påve Franciskus initierat och som engagerar hela världskyrkan kommer att bli något av en revolution om man tar det på allvar. – Om människorna i centrum lyssnar till dem i periferin och gör vad de kan för att underlätta för dem att komma till tals. – Om människorna i periferin lyssnar till påvens vädjan att de behövs för att vi skall bli en levande fullödig kyrka och tar mod till sig att ta ett steg in i kyrkan och bemöda sig om att kommunicera. – Om alla, från påven till de sista lekmännen, lyssnar till och gör sig beroende av den Helige Ande.
Lyssna till vår biskops vädjan till alla oss katoliker:
Församlingarna kommer att anordna minst två allmänna möten där man får möjlighet att samtala om och förbereda svar på de frågor som förberetts till den synodala processen. Enskilda personer liksom grupper och föreningar kan också ta egna initiativ och besvara frågorna och skicka in till [kontaktgruppen i stiftet] som betjänar den synodala vägen.
Jag märker att i min familj och bekantskapskrets har startandet av denna process redan gett impulser till samtal, också bland dem som normalt inte brukar engagera sig så mycket i kyrkans angelägenheter.
Frågorna man skall ta ställning till finns på stiftets hemsida [Länk här]. Observera, att om det ser mycket ut och vissa frågor känns mera mindre angelägna, fokusera då inte på dem, utan koncentrera dig på de för dig mest angelägna och strunta i de andra. Men tveka inte att utifrån bästa samvetsövervägande göra din röst hörd, den behövs. Jag citerar frågeställningarna nedan.
Från stiftets hemsida:
Den grundläggande frågan är:
Hur sker denna gemensamma vandring i vårt stift, på den plats där just du är? Vilka steg behöver vi ta för att växa i vår gemensamma vandring och verkligen vandra tillsammans? När du begrundar frågan fundera t ex över följande:
När du hör uttrycket ”gemensam vandring i kyrkan”, vilka konkreta exempel från ditt eget liv kommer du att tänka på?
Vilka av dessa exempel handlar om positiva erfarenheter, och vilka om negativa erfarenheter? Precisera/förklara varför.
Vad lärde du dig av dem?
I vilka av dessa erfarenheter upplevde du den helige Andes närvaro?
Vilka av dessa erfarenheter kan vara lärorika för hela kyrkan/hela vårt stift/den kyrkliga gemenskap som du är en del av? På vilket sätt?
Tio frågeställningar att diskutera och besvara ……………
1. LEDSAGARNA När vi talar om ”vår kyrka” – vem hör dit? Vem ber oss vandra tillsammans? Vilka är reskamraterna även utanför församlingarna? Vilka personer eller grupper har lämnats utanför? Vilka bjuds in i kyrkan? Vilka stängs ute? Varför?
2. LYSSNANDET Vem behöver vår kyrka lyssna på? Hur lyssnar kyrkan på lekmännen, de unga och kvinnorna? Hur tas bidragen från kvinnor och män i ordensgemenskaperna tillvara? Vilket utrymme får rösterna från minoriteterna, de utstötta och uteslutna och de som lämnat därför att de inte känt sig lyssnade på? Att verkligen lyssna kräver att man är öppen och fördomsfri. Vilka fördomar och stereotyper kan hindra lyssnandet?
3. ATT TA TILL ORDA Hur främjar vi en fri och genuin kommunikation, utan tvetydighet och opportunism? Hur gör man det i vårt samhälle? När och hur lyckas säga vi uttrycka det som är viktigt för oss? Hur fungerar relationerna med medierna (inte bara de katolska)? Vilka talar i den kristna gemenskapens namn och hur väljs dessa?
4. GUDSTJÄNSTEN På vilket sätt kan bönen och firandet av liturgin inspirera och ge riktning åt den gemensamma processen? Hur inspirerar bönen och liturgin de viktigaste besluten som tas i och av kyrkan? Hur ska alla troendes aktiva deltagande i liturgin och helgelsens tjänst främjas? Vilket utrymme ges till akolyter och till lektorer? Är det utrymme som ges tillräckligt?
5. MEDANSVAR I UTSÄNDNINGEN Alla kyrkans medlemmar är kallade att delta i kyrkans mission. Hur stöttar vi de medlemmar som är engagerade i samhällslivet (genom sociala och politiska insatser, verksamhet i vetenskaplig forskning och undervisning, i främjandet av social rättvisa, skydd av mänskliga rättigheter och omsorgen om det egna hemvistet osv.)?
Hur är samarbetet mellan våra orientalisk katolska kyrkor och den romersk-katolska kyrkan? På vilket sätt bidrar det till/försvårar kyrkans mission?
6. ATT FÖRA EN DIALOG I KYRKAN OCH SAMHÄLLET Vilka dialoger förs inom kyrkan? Hur skall man bemöta de olika synsätt, konflikter och svårigheter som råder? Hur främjar vi samarbeten med andra stift, lekmannaorganisationer, kyrkliga rörelser m fl? Vad har vi för erfarenhet av dialog med troende från andra religioner och med icke-troende?
Hur kan kyrkan möta andra institutioner i samhället i en dialog och lära av dem; i politikens värld, det civila samhället, de fattiga?
7. ANDRA KRISTNA KYRKOR OCH SAMFUND Vilka relationer har vi med systrar och bröder i andra kristna kyrkor och samfund? Inom vilka områden? Vilka frukter har mognat under ”den gemensamma resan”? Vilka svårigheter har uppstått?
8. AUKTORITET OCH DELTAGANDE En synodal kyrka kännetecknas av delaktighet och medansvar. Hur ställer vi upp målen som ska nås, hur ser vägen dit ut och vilka steg måste tas? Hur ska auktoriteten i vår kyrka utövas? Hur ser lagarbetet och medansvaret ut? Hur främjas lekmännens delaktighet och medansvar?
9. URSKILJA OCH AVGÖRA Med vilka metoder väljer vi ut och tar gemensamma beslut? Hur kan detta förbättras? Hur ska deltagande i beslut inom hierarkier främjas? Hur kombineras decision-making-processen meddecision-taking-processen d v s hur förbereds de beslut som tas? På vilket sätt och med vilka metoder uppmuntrar vi transparens och ansvarighet?
10. ATT LÄRA SIG I SYNODALITET Hur ska människor utbildas, särskilt de som inom den kristna gemenskapen ska åta sig ansvarsfulla uppgifter, som gör dem lämpliga för att ”vandra tillsammans” och ömsesidigt lyssna och ha dialog med andra? Vilken utbildning erbjuds för urskiljning och utövande av auktoritet?
Jag vet inte hur jag skall reagera när jag nås av budskapet om hans bortgång. Naturligtvis saknad när jag ser tillbaka på många kära minnen från de år vi samarbetat. Alltid uppmuntrande till tro hopp och kärlek. Han hade alltid ett tröstande eller uppmuntrande ord för var och en han mötte.
Men framförallt glädje när jag tänker på det vittnesbörd han givit genom ett liv helt igenom genomsyrat av att lära känna Jesus och ett hopp och en mening som överskrider döden. Jag hörde honom säga vid ett möte: ”Tro inte att jag är död när du läser det – för då lever jag som aldrig förr.”
Jag tänker på psaltarpsalmen 92:
De rättfärdiga grönskar som palmer, växer höga som cedrar på Libanon. De är planterade i Herrens hus och grönskar på vår Guds förgårdar. Ännu i hög ålder skjuter de skott, de är fulla av sav och kraft och vittnar om att Herren är rättvis, min klippa — i honom finns ingen orätt.
Ps 92:13-15
Nationaldagen 2012. Jag, med präster från S:ta Clara: Carl-Erik Sahlberg, Annahita Parsan, Nils Lidskog.
Att dra sig tillbaka i passivitet då han pensionerades från sin tjänst i S:ta Clara 2012 fanns inte på kartan. Han flyttade med sin hustru till Tanzania dit de tidigare hade band och driev där ett barnhem, undervisade vid en bibelskola och skriev dessutom böcker för den svenska publiken där han delde med sig av sina andliga erfarenheter. I ett minnesprogram i TV 2012 sade han:
”Att göra som en del gör när de är 67, lämnar allt, lägger av allt, sitter i sin lägenhet, telefonen tystnar, dagarna bara går, när ändå just nu i livet man står på ett mycket högt trappsteg, man har samlat på sig mycket erfarenhet, mycket kunskap, har många kontakter, då skall man inte förslösa det pundet. Jag skulle krympa som människa om jag bara satte mig i en förort till Stockholm och läste kvällstidningarna och tittade på TV. Det finns så mycket kvar. Jag brukade alltid säga, och sade det också i min sista predikan i Klara: Det bästa har vi framför oss.”
Intervju SvT 2012
Det sociala hjälparbetet och engagemanget för de fattigaste och mest behövande i samhället som byggts upp under hans tid i S:ta Clara är en förebild för hur det borde se ut med kyrkans sociala mission i alla församlingar. Det byggdes inte upp av mänsklig kraft, utan var grundat i bön och öppenhet för Andens gåvor. Jag är djupt imponerad av bönesamlingarna i koret varje morgon och kväll med alla medarbetare och frivilliga, och vilken frukt det burit och bär. Att vända sig till de utsatta och mest behövande, och hur många som blivit hjälpta blir delaktiga i gemenskapen och själva engagerade medarbetare.
När Carl-Erik Sahlberg kom till S:ta Clara fanns där en liten tynande grupp på några tiotal som gick i högmässan. Carl-Erik införde att varje arbetsdag inleddes med att alla medarbetare samlas till bön i koret. Den dagliga bönen, på morgonen och eftermiddagen blev ryggraden i det som skedde i S:ta Clara. Idag om man bevistar högmässan är det en fest inför Guds ansikte med fullsatt kyrka, och många volontärer deltar i det enastående diakonala arbetet bland prostituerade, narkomaner och papperslösa.
Vi inom katolsk karismatisk förnyelse har haft ett fint samarbete under alla år med gemensamma konferenser, Liv i Anden-seminarier och bönesamlingar. Carl-Erik sade alltid att han var glad att ha med oss katoliker i gemenskapen.
Hans teologiska verk är av ekumenisk bredd, men framförallt stannade inte teologin vid teori hos honom, utan han omsatte den i praktisk handling. Jag är glad för S:ta Claras värdskap för ekumeniska träffar i Stockholm och att jag fick vara med på mötet i september i år då Carl-Erik själv var med och talade om 9 punkter för församlingstillväxt – slutsatser som bekräftats av hans kyrkohistoriska studier och praktiskt visat genom exemplet S:ta Clara.
S:ta Clara – ett levande exempel på hur karismatik och socialt arbete för de fattigaste och mest behövande går hand i hand.
Han har studerat 5 perioder i kyrkohistorien då kyrkan växte:
Urkyrkan
Kelterna under tidig medeltid
Ignatius av Loyola och Jesuiterna
Pietismen under 1700-talet
Växande kyrkor idag
Utifrån detta tog han fram 9 punkter som tycks vara grundläggande för att en kyrka skall växa. Han studerade också kyrkohistorikern Kenneth Scott Latourette som kommit fram till liknande slutsatser. De 9 punkterna är:
Den kyrka växer som…
är öppen för alla (ECCLESIA)
bryr sig om människor i nöd (DIAKONIA)
är en kärleksfull gemenskap (KOINOINIA)
har Jesus i centrum (KERYGMA) 5- lever ett rent liv
Nu börjar Katolska kyrkans arbete med den synodala vägen: För en synodal kyrka – gemenskap – deltagande – mission
Detta kan bli hur bra som helst och förnya kyrkan – om vi tar påvens intentioner på allvar och alla aktivt medarbetar och låter oss ledas av den Helige Ande
..eller hur tråkigt och byråkratiskt som helst och sluta i antiklimax – om vi ser det som ytterligare en byråkratisk pålaga som vi halvhjärtat sköter men egentligen inte alls är intresserade av.
17 oktober 2021: Samtliga stiftsbiskopar i världen skall ansvara för att synodarbetet påbörjas i deras respektive stift.
Inom kort: Enkät med tio frågeställningar enl. Vatikanens förberedelsedokument skickas ut till stiftsorganen.
Slutet av november 2021: Frågepaket skickas ut till stiftets alla församlingar, missioner etc
Innan sista februari 2022: Alla kyrkoherdar och församlingarnas pastoralråd ombeds hålla två synodsmöten där alla i församlingen inbjuds att dryfta de tio frågeställningarna.
Mars 2022: Allt material som kommit in sammanfattas i ett dokument som högst får omfatta tio sidor. Detta vidarebefordras till biskopskonferenserna, fär vår del Nordiska biskopskonferensen.
April 2022: Biskopssynoden sammanfattar materialet och skickar till Rom.
September 2022: Generalsekretariatet för synoden sammanfattar materialet och skickar ut ett Instrumentum Laboris 1
Innan mars 2023: Biskopskonferenserna skall ha samlats för att hålla möten på kontinental nivå.
Mars 2023: Rapporter från de kontinentala mötena skall skickas in till Rom.
Juni 2023: Generalsekretarieatet för synoden ger ut Instrumentum laboris 2
Oktober 2023: Biskopsynoden samlas i Rom.
I Stockholms katolska stift har inrättats en arbetsgrupp för synodarbetet bestående av biskopsvikarie f. Andrés Bernar, jesuitpater Ulf Jonsson, stiftets kommunikationschef Kristina Hellner och stiftets kommunikatör Anna Sandberg.
Ännu en pedofilskandal i Katolska kyrkan har kommit till offentlighetens kännedom, då en ny rapport initierad av kyrkan själv nu publiceras i Frankrike Enligt rapporten har under 70 år runt 330 000 barn utsatts för sexuella övergrepp i kyrkans verksamhet, främst av präster men även andra funktionärer.
Man borde egentligen inte bli förvånad eftersom problematiken varit känd sedan slutet på 1900-talet, då avslöjanden i USA satte strålkastarljuset på dessa svåra övergrepp i Katolska kyrkan som var av en omfattning man inte kunde drömma om tidigare. Sedan har det visat sig att problematiken inte var isolerad till USA, i land efter land, Irland, Tyskland… har rapporter tagits fram som visar att det snarare är regel än undantag att problematiken finns överallt. [Här länk till mina många tidigare inlägg om pedofili i Katolska kyrkan]. I Tyskland väckte avslöjandena stor vrede hos katolikerna själva, vilket var orsaken att man påbörjade den synodal vägen, där lekmän och präster samarbetar för att försöka gå till botten med de strukturella problem (klerikalism, maktmissbruk, bristande transparens) som gjort att detta kunnat ske.
Nyligen hörde vi också om upptäckten av massgravar med barn vid katolska internatskolor där den inhemska befolkningens barn tvångsomhändertogs och tvångsomvändes till kristendomen. Tvångsomvändelserna var i och för sig kända sedan tidigare, men att barnen sköttes om så illa att de dog i stort antal, och dessutom inte fick en värdig begravning, och att inte ens deras föräldrar underrättades är en stor skandal. Av någon anledning uppmärksammades inte detta lika mycket som den nu aktuella franska rapporten.
Mycket har helt klart gjorts inom Katolska kyrkan för att komma tillrätta med problematiken, det är inte möjligt idag att sopa den under mattan, men långtifrån tillräckligt. När det gäller USA, där de första avslöjandena kom, han man gjort ett gediget vetenskapligt arbete. Det har resulterat i att anmälda övergrepp har planat ut och ligger numera på mycket låga nivåer jämfört med andra yrkesgrupper.
Men som många påpekat måste man jobba proaktivt med de strukturella problem i Katolska kyrkan som ligger till grund för att allt detta kunnat ske och fortgått under så lång tid. Det handlar om klerikalism, maktmissbruk, brist på transparens och annat. Påve Franciskus har arbetat med att reformera kurian, och nu tar han med sig hela världskyrkan på en synodal process syftande till ett helt annat klimat av samarbete som involverar alla, biskopar, präster och alla vanliga icke-vigda katoliker.
Påvens intentioner är bra, men det finns också ett stort motstånd på många håll, så det är en öppen fråga hur man kommer att lyckas med detta. Men förändring är nödvändig.
Uppdatering 2021-10-08:
CIASE-rapporten, oberoende utredning tillsatt av Katolska kyrkan i Frankrike, några fakta:
Sedan 1950 har 330.000 barn och ungdomar blivit utsatta för sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer. I 216.000 av fallen var förövarna präster. Det rör sig om c:a3000 präster.
För 1,16% av vuxna som blev utsatta för sexuella övergrepp i barndomen skedde det i kyrkliga miljöer. Motsvarande siffror för sekulära sommarläger och skolor 0,36 resp 0,34%.
Kyrkan har vidtagit åtgärder men det har gått långsamt. 1950-1970 var första prioritet att dölja för att skydda kyrkan mot skandal. Därefter började kyrkan erkänna problemet och uppmärkdsamma offren. Efter 2010 har kyrkan accepterat att övergreppsfall skall anmälas till det statliga rättsväsendet.
Från 1970 skedde en minskning, och efter 1990 har det varit färre nya kända fall. Rapporten är trots det kritisk till kyrkans otillräckliga agerande, och mer återstår att göra.
Bengts Blogg 