Att Benedictus XVI var den påve som först tog sexövergreppen mot minderåriga i Katolska kyrkan på- allvar har jag skrivit tidigare om i ett blogginlägg från 2010. Redan då han var chef för Troskongregationen under påve Johasnnes Paulus II gick stod det klart för honom hur allvarlig situationen var.

Joseph Ratzinger var 1997-1980 ärkebiskop i stiftet München-Freising och de omständigheter som nu lyfts fram i en tysk rapport var kända redan då. Såhär skrev jag:

—————

Ratzinger som ärkebiskop i München 1997 – 1980

Innan Joseph Ratzinger blev ärkebiskop i München hade han varit teolog, och inte ägnat sig åt administrativt stiftsarbete. Ärkestiftet München-Freising är ett av världens större stift med 800 församlingar uppdelat på 40 dekanat. Samma år han tillträdde tjänsten blev han vald till kardinal och deltog i de två konklaverna där påvarna Johannes Paulus I och Johannes Paulus II valdes, och hade många uppdrag utanför stiftet, han var generalsekreterare i synoden om familjen, och han stödde Solidaritetsrörelsen i Polen. Det gör påståendena ganska trovärdiga att  Ratzinger inte var personligen involverad  i alla beslut som rörde prästerna.

Det var under Münchentiden som prästen Peter Hullerman flyttades från Essen till Ratzingers stift år 1980 efter att ha förgripit sig sexuellt på barn, bl.a. tvingat en 11-årig pojke till oralsex. Det var med Ratzingers medgivande, prästen skulle gå i terapi i München men inte ha några pastorala uppdrag. Emellertid fick prästen senare pastorala uppdrag i stiftet och fortsatte att begå sexuella övergrepp som han senare dömdes för. Generalvikarien i stiftet, Gerhard Gruber har tagit på sig det fulla ansvaret för att prästen sattes i tjänst igen, och hävdar att Ratzinger inte hade något med detta att göra. Gruber säger att det fanns mer än 1000 präster i ärkestiftet vid den tiden och att Ratzinger anförtrodde den typen av uppdrag till sina underordnade. Men det finns de som misstror den officiella förklaringen och hävdar att Ratzinger visst måste ha känt till det, även om ingen kunnat bevisa det ännu. Och det sägs att aktivister nu fingranskar Ratzingers Münchenår efter fler fall som kan knytas till hans tid där. Ingenting säger att inte fler liknande fall kan dyka upp.

Även om Ratzinger inte var direkt involverad i att Hullerman sattes i tjänst igen, så kan detta bli en besvärande detalj för honom i rollen som påve Benedikt XVI som nu med kraft måste ta itu med sexövergreppsskandalerna. För även om en chef inte varit direkt involverad i ett beslut, så har han ändå ett övergripande ansvar för vad som sker inom hans chefsområde. Ratzinger/påve Benedikt driver nu en nolltoleranslinje och ställer hårda krav på biskopar och stiftsledningar. Han kan tänkas hamna i situationer då han vill avskeda biskopar som på samma sätt inte varit direkt involverade, men ändå hålls övergripande ansvariga för vad som skett i deras stift. Då blir denna historia problematisk för honom själv: Hur skall han kunna hävda att andra biskopar skall avskedas då han själv varit i en liknande situation själv under sin tidigare karriär? Framtiden får visa hur Benedikt XVI löser denna.

———————

Nu, på ålderns höst som påve emeritus har alltså denna historia kommit i fokus än en gång. Han har hela tiden sagt att han inte var involverad eller hade kännedom om de felaktiga besluten, men då som nu kommer det att finnas de som tvivlar och använda materialet för att misstänkliggöra honom.

Jag tänker att i brist på bevis som vederlägger Ratzingers egen version kan man inte misstro honom. Ratzingers hela karriär har kantats av ideliga försök att misskreditera honom som den okänslige konservative personen utan kontakt med vanliga människors verklighet. En bild som korrigerats när människor väl kommit honom in på livet, som t.ex. i samband med besöket i England 2010.

Det historiska eftermälet av påve Benedictus XVI kommer att vara att han var den påve som på allvar tog itu med sexövergreppsskandalerna i Katolska kyrkan.