Genom historien har det alltid funnits dessa två strömningar, det prästerliga och det profetiska. Det kan vara värt att påminna sig i den tid av omprövning och starka polariteter mellan olika åsiktsriktningar som utspelar sig inom kristenheten idag i praktiskt taget alla samfund samt i den ekumeniska debatten.
De två senaste påvarna illustrerar utmärkt väl detta. Benedict XVI som representerar det prästerliga, struktur och ordning och Franciskus som representerar det profetiska, att tyda tidens tecken, bryta gränser, vara oförutsägbar.
Benedikt XVI tog sitt namn efter den helige Benedikt av Nursia, en av Europas skyddshelgon och grundare av klosterväsendet. Benedikts regel som ligger till grund för Benediktinorden kännetecknas av regelbundenhet och struktur som en bas för det andliga livets växt. Benedikt XVI var logisk och metodisk i sitt framträdande. I liturgifirandet vet han precis vad han gör och varför i varje moment.
Franciskus tog sitt namn efter Franciskus av Assisi, helgonet som revolutionerade allt och blev Guds lille fattige. Han var son till en rik affärsman och hade ett liv utstakat åt sig i samma bana, men lämnade allt och avsade sig sitt arv och ville förnya kyrkan som han tyckte också hade blivit allderles för rik på ett världsligt sätt och därför glömt sitt andliga arv. Påve Franciskus är oförutsägbar, omedelbar i sitt samagerande med människor, bryter ofta mot vad som antas vara givna regler för ett högre syfte.
Det är inte meningen att dynamiken mellan det prästerliga och profetiska skall upphävas så att den ena eller andra sidan ”segrar” över den andra, utan själva spänningen är den energi som driver kyrkan framåt och gör henne andligt levande. Det finns ingen som helst konflikt mellan påve emeritus Benedikt XVI och påve Franciskus, även om sekulära media vill framställa det så och exploaterar hans profetiska sida och tolkar det som en spegling av egna tankar.
Vi ser dem dyka upp i olika sammanhang runtom i världen, Pussy Riot-gruppen i Moskva, förra året aktionen i mosken vid Medborgarplatsen, och nu i Katolska domkyrkan. Det är inte frågan om några duvungar utan väl regisserade föreställningar bakom vilka ligger män med idéer, pengar och makt som har mkt lite med kvinnofrigörelse att göra. Man ser alltid till att man har professionella klipp och ikonografiska bilder där de barbröstade flickorna står uppställda med banderoller och slagord i den miljö de valt att störa, gärna också att man kan fånga in de störda människornas reaktioner.
Elisabeth Ohlson Wallin säger att hon inte har något med det hela att göra utan bara råkade hänga på för att dokumentera. Men att komma in med sin kamera i en delvis privat miljö och börja ta bilder som offentligt publiceras på personer som vill ha sin personliga integritet bevarad är verkligen inget neutralt, det är en osmaklig provokation. Människor som firar mässan, det är nästan som om någon skulle storma in i ditt eget hem och börja störa och bråka vid middagsbordet och filma dig i så provocerande situationer som möjligt.
Incidenten i Katolska domkyrkan resulterade inte i att några människor skadades, men genom publicering av bildmaterial och filmer vill man få det att verka så dramatiskt som möjligt och väcka så stora motreaktioner som möjligt från det omgivande samhället. Observera att i samband med Pussy Riots framträdande i katedralen i Moskva, så skedde inga gripanden av flickorna i samband med framträdandet, utan efter den omfattande publiceringen av filmen, en vecka senare.
I Domkyrkan berättar pressen att inga människor kom till skada, polisen var heller inte inkopplad, med milt våld föste man ut inkräktarna. säkert kommer vi nu att få se hur dokumentationen används till max för att visa på övergrepp och övervåld från de människor vars integritet man själva så skoningslöst och fräckt har kränkt.
Precis som krogar räknas kyrkor som privat område och milt våld får användas för att avhysa inkräktare:
Enligt BrB 24 Kap 1§, 3 föreligger nödvärn mot den som olovligt söker intränga i rum, hus gård eller fartyg. Uppräkningen är identisk med de lokaler som utgör bostad enligt BrB 4 Kap 6§ första stycket. Denna nödvärnssituation svarar därför mot hemfridsbrottet i 4 kap 6 § första stycket BrB (jmf Prop 1993/94:130 s 29).
Vid bedömningen av en nödvärnssituation är det dock möjligt att tolka bestämmelsen extensivt till att omfatta även liknande lokaler som omfattas av BrB 4 kap. 6 § andra stycket, olaga intrång.
Det är många kvinnor som blir utnyttjade eller lurade i denna välregisserade cirkus, somliga kanske med vänsterliberala feministiska ideal, men också prostituerade används och får betalt för att utföra dessa manifestationer. Se också wikipediaartikeln om Femen där maktapparaten bakom Femen uppmärksammas.
Rysslandskännaren Vadim Nikitin gav i samband med Pussy Riot-historien en bakgrund i NewYork Times:
”Pussy Riot’s fans in the West need to understand that their heroes’ dissent will not stop at Putin; neither will it stop if and when Russia becomes a “normal” liberal democracy. Because what Pussy Riot wants is something that is equally terrifying, provocative and threatening to the established order in both Russia and the West (and has been from time immemorial): freedom from patriarchy, capitalism, religion, conventional morality, inequality and the entire corporate state system. We should only support these brave women if we, too, are brave enough to go all the way.”
Finansmannen Jed Sunden, grundare av Kiev Post media är en annan som står bakom Femen och har politiska och finansiella intressen i gruppen. 2012 försökte han, tydligen med framgång, introducera Femen i Frankrike. Det var då det avslöjades att även eskort-flickor användes i aktionerna. Nyligen beslutade den franska regeringen och president Francois Hollande att ge ut ett frimärke till gruppens ära med bild på en av dess förgrundsfigurer Inna Shevchenko som också fått asyl i Frankrike.
Med stor sorg har vi hört om den sexuella provokation som inträffade i vår Domkyrka igår. Mässan är helig för oss och i våra kyrkor är Jesus Kristus närvarande i hela sin verklighet i tabernaklet. När man därför genomför en sådan aktion är det ett vanhelgande av allt det som vi håller heligt. Samtidigt måste vi också förlåta dem som gör sig skyldiga till något sådant, för de vet inte vad de gör. Bön och botgöring är därför alltid vårt svar på sådana provokationer. Jag ber er därför att gottgöra det som skett genom er bön och bot och hoppas att många ikväll vill delta i den heliga mässan och tillbedjan av det Allraheligaste Sakramentet i vår älskade Domkyrka.
Signaturen Inez har kommenterat ett tidigare inlägg och för att inte någon ska missa hennes (som vanligt) kunniga och välskrivna kommentar låter jag den få ett eget inlägg. Så här skriver Inez:
Det verkar vara så att kunskap ständigt måste repeteras och spridas för att sanningen till slut ska besegra desinformation. Förut publicerade Världen idag artiklar om farliga homosexuella pedofiler, det har man slutat med. Varje kyrka, institution, organisation, förening, familj etc. måste ta sitt eget ansvar och självkritiskt utreda vilka förändringar som man behöver genomföra för att skydda barn och ungdomar mot förövare.
Jag skrev tidigare på KV om John Jay Report som dementerade att det skulle finnas något samband mellan homosexualitet och pedofili. Ändå fortsätter många katolska kyrkoledare att skylla på homosexuella istället för att kyrkan tar sitt ansvar för problemen med sexuella övergrepp. De senaste fallen som du nämner sägs handla om efebofili, dvs. vuxna mäns…
”Det blir ett enskilt samtal om svensk kristenhet i Debatt i Svt ikväll. Glad för att det ges utrymme för ett samtal där.”
Så skrev Marcus Birro på twitter den 23 januari. Man kan undra om han var så glad efteråt. Det handlade om ett samtal mellan honom och Ann Heberlein utifrån frågeställningen ”Har Svenska kyrkan blivit för flummig?”. Nu är det nog få som skulle kalla den konversation som utspelade sig för ett ”samtal”. Det handlade snarare om pajkastning med inslag av personangrepp och rena elakheter. Vissa inlägg skulle kunna användas i undervisningssammanhang som åskådliga exempel på aggressiv debatteknik och försök att misstänkliggöra och förlöjliga en annan människa. Den som förväntar sig de traditionella könsstereotyperna med en angripande man och en allt mer nedtryckt kvinna i försvarsposition kommer bli besviken.
Inledningsvis tyckte Heberlein att Birro borde lämna Svenska kyrkan och att det inte vore någon förlust…
Är Svenska kyrkan för diffus i sin trosförkunnelse? Ämnet diskuterades på SvT debatt i veckan med Marcus Birro och Ann Heberlein som kombattanter. Inför valet av ärkebiskop hade ärkebiskopskandidaterna, inkl Antje Jackelén uttalat sig väldigt diffust om Jesus Kristus och svävat på målet om de tror på Jesus Kristus som världens frälsare. Den ende som gav ett klart svar var Ragnar Persenius, men det var fel svar för att falla den politiska valförsamlingen i smaken. Antje Jackelén, som inte gav ett tydligt svar på frågan och som också tyckte det var oviktigt med jungfrufödseln blev vald.
Marcus Birro hör till dem som stuckit ut hakan i denna fråga försvarade sin ståndpunkt bra under onsdagkvällens debatt, medan Ann Heberlein mest ägnade sig åt att argt kritisera Birro för att ha satt igång en hatkampanj mot Jackelén (hon har tydligen fått en del hat-brev per e-post). Men i slutet av samtalet bejakade Ann att hon har samma tro som Marcus på Kristus universalitet.
Ann Heberlein var inte heller främmande för jungfrufödseln, men hon tycktes likgiltig inför frågan huruvida det gått till så eller inte utan sade något jag inte riktigt förstod om att anledningen att det var problematiskt att tro på jungfrufödseln hade att göra med att det blev problematiskt för feminismen och synen på kvinnans sexualitet idag. Hur det över huvud taget skulle kunna vara negativt för synen på kvinnan att Gud valt en kvinna att framföda hans Son i världen övergår det jag kan begripa. Denna likgiltighet inför mysteriet och prioritering av vad som passar vår egen ideologi framför öppenheten och nyfikenheten inför mysteriet känns mig märklig och främmande.
Jag tyckte det var ett lågt påhopp på Birro som Ann Heberlein knappast övertygade med. Birro själv hör ju till dem som verkligen blivit utsatt för hatkampanjer, och han står i den bästa relation till biskop Antje. Hur omfattande hatkampanjen mot henne varit har de flesta av oss inte någon information om. Inte desto mindre finns fler än Ann Heberlin som kampanjat mot Birro på detta sätt. Marcus själv nämnde web-siten Dagens Seglora som i ett inlägg hade rubriken ”Därför hatar vi Birro”, en rubrik som visserligen senare ändrades, men innehållet var detsamma.
Självklart måste det finnas ett fritt samtal också inom kristenheten, och att förvänta sig av biskopar och biskopskandidater att de utåt ger klart och explicit uttryck för kyrkans tro, det är sannerligen inte orimligt. Men det finns en diskurs hos vissa debattörer som går ut på att om man är tydlig med vad kyrkan lär om Jesus Kristus som den universelle Frälsaren, så är det detsamma som att kränka dem som är anhängare till andra religioner.
Inget kunde vara mer fel. Det är min och många andras erfarenhet att det är precis tvärtom: Om vi är tydliga med vårt eget och vad vi tror på, så är det mycket lättare att möta och samtala med andra. [Läs prästen Patrik Petterssons (Sv kyrkan) tankar om det här.]
Det är sällan utövare av andra religioner som har problem med tydlighet om tro, utan oftast västerländska sekulära eller kristna ideologer. Påve Franciskus har ingen svårighet att representera en kyrka som både är tydlig med sin tro och som står för religionsfrihet och en sociallära som betonar alla människors värdighet.
Katolska kyrkan har goda relationer till övriga religioner liksom till övriga samfund inom kristenheten. Men ibland kommer samma form av kritik in när det gäller Katolska kyrkans syn på kyrkans väsen på det universella planet som kritiken mot att kristna är tydliga med tron på Jesus Kristus som den universelle Frälsaren: Säger man att Jesus Kristus är enda vägen till Gud, så kränker man andra människor som inte tror så, och säger man (vilket Katolska kyrkan tror) att i den Katolska kyrkan har bevarats trons fullhet, så kränker man andra kristna och ser ner på deras kyrkor och samfund som ofullständiga.
Men det senare är också en missuppfattning. Katolska kyrkans tro på en universell fullhet är inte detsamma som att säga att Roemrsk katolska kyrkan som sociologisk, korporativ struktur idag är utan fel och brister i motsats till andra. I så fall skulle väl det reformarbete som påve Franciskus med stöd av sitt nytillsatta kardinalsråd nu genomför inte vara behövligt. Katolska kyrkan går också framåt, ledd av den helige Ande, tillsammans med de andra samfunden, och någonstans därframme finner vi den enda och heliga universella kyrkan som förenar oss alla. Att Katolska kyrkan har en kyrkosyn som betonar att det finns en trons fullhet i den universella kyrkan, att grundelementen för denna fullhet finns bevarad i Katolska kyrkan och att det, trots alla mänskliga brister och svagheter, finns ett samband mellan kyrkans jordiska korporativa karaktär och kyrkan som andlig gemenskap i Kristus, är något som är viktigt för hela kristenheten, det är Katolska kyrkans bidrag till hela kristenheten, inte ett sätt av exklusivt utskilja sig och säga att man är bäst. Kardinal Joseph Ratzinger uttryckte det såhär:
”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker
övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss.” (Intervjuboken Gud och Världen, 2000)
Men den universella kyrkans enhet, en gemenskap av alla döpta som tror på Fadern, Sonen och den helige Ande är inte bara något som finns i framtiden, det är något som vi griper om också här och nu i allt det vi gör tillsammans som bröder och systrar i tron. Att enbart fokusera på det egna samfundet och se de andra kristna som främmande, att inte betrakta dem som bröder och systrar som inte hör till oss blir allt svårare då medvetenheten om den universella enda kyrkan ökar. Dopet är redan gemensamt, det finns i vår tid ett allt större tryck att också dela nattvardssakramentet. I munkarnas inre gemenskap i Taizé sker detta redan med godkännande av Katolska kyrkan. Ta här del av broder Alois´ tal vid eukaristiska kongressen i Dublin sommaren 2012: En lidelse för Kristi kropps enhet.
Frågeställningen kring vilken kyrka Marcus Birro tillhör som aktualiserades efter hans framträdande i onsdags illustrerar samma sak. Marcus sade att han inte hade gått ur Svenska kyrkan. Men har vi inte hört att han är katolik? Hur kan han då också vara med i Svenska kyrkan? Formellt är det inte möjligt konstaterar en vän av ordning som p Fredrik Heiding på Signum. Nej, formellt skall det inte vara så, men det är som att det för alltfler som blir kristna idag, eller blir aktiva i en tidigare passiv tro, ter sig som att samfundstänkandet är alltför trångt, man rör sig fritt som medborgare i den universella kristna gemenskapen. Samma gäller Göran Skytte, jag tror att han formellt tillhör Svenska kyrkan men han rör sig suveränt över hela det kristna landskapet och föreläser och känner sig hemma i alla kristna sammanhang oberoende av samfundsbeteckning.
Jag säger inte att kyrkoordning och det formella är oviktigt, och jag uppmanar absolut inte till att strunta i formella lagar och ordningar för det samfund man tillhör. Jag delar Katolska kyrkans tro på att det finns ett inre samband mellan Kyrkans jordiska struktur, det korporativa och dess egenskap som andlig gemenskap i Kristus. Men drivkraften till att förändra också den synliga strukturen måste komma från den helige Ande, en törst efter att göra den jordiska kroppen alltmer lik den himmelska. Om drivkraften istället är mänsklig maktfullkomlighet och en däst liknöjdhet med det som är på grund av lättja,mänsklig konservatism och bevakande av egna maktpositioner, då måste det till ett uppvaknande.
Då vi är inne i böneveckan för kristen enhet kommenterade påven under onsdagsaudiensen de kristnas splittring och sade att man kan inte kalla det annat än en skandal.
Påve Franciskus sade bl.a.:
”Christ was certainly not divided. However, we must admit sincerely, with sorrow, that our communities continue to live divisions that are a scandal. The divisions among us Christians are a scandal. There is no other word: a scandal. Each one of you – the Apostle wrote – says: ‘I belong to Paul,’ ‘I instead belong to Apollo,’ ‘And I belong to Cephas,’ ‘And I belong to Christ’” (1:12). Even those who professed Christ as their head were not applauded by Paul, because they used the name of Christ to separate themselves from the others within the Christian community. But Christ’s name creates communion and unity, not division! He has come to make communion among us, not to divide us. Baptism and the Cross are central elements of Christian discipleship which we have in common. Divisions, instead, weaken credibility and the effectiveness of our commitment to evangelization and risk emptying the Cross of its power.”
För Katolska kyrkan är ekumenik alltsedan Andra Vatikankonciliet en viktig och högprioriterad, ja grundläggande uppgift för alla kristna. Detta understryker påven nu genom att kalla splittringen en skandal, han är inte den förste att säga så.
Här 10 viktiga punkter för ekumenik som man kan extrahera fram ur katolska dokument om ekumeniken som Unitatis redintegratio från Andra Vatikankonciliet eller Johannes Paulus II´s Ut unum sint:
1. Acceptera varandra som bröder och systrar. Genom dopet hör vi redan grundläggande samman med varandra. Därför kan jag som katolik inte säga till en protestantisk bror eller syster att du hör inte till mig, lika lite som jag kan förneka en köttslig bror eller syster. Det är ett faktum att det är min bror eller syster, även om jag inte tycker om min bror eller syster, eller jag tycker han/hon har felaktiga eller konstiga idéer och tankar, så är det likafullt min bror eller syster.
2. Bejaka att det finns viktiga skillnader mellan oss. Vi kan inte låtsas som om det inte existerar några skillnader, eller att de inte spelar någon roll. Vi måste vara ärliga och hålla oss till sanningen. Det finns också många skillnader inbördes inom den protestantiska kristenheten och inom pingstkyrkorna med ett spektrum av olika trosföreställningar och riter.
3. Var trogen mot det vi är. Vi måste veta varför vi är katoliker, vad vi tror och vara trogna mot det. Medan vi erkänner att alla som blivit rättfärdiggjorda av tro och genom dopet är inlemmade i Kristus måste betraktas som våra äkta bröder och systrar i Kristus, så tror vi också att Kyrkan, den enda, heliga, katolska (=allmänna) och apostoliska i sin fullhet finns i just Katolska kyrkan. (OBS, detta betyder inte att vi katoliker vill skilja ut oss från resten av kristenheten och säga att vi är bättre, absolut inte. Katolska kyrkan framhåller katoliciteten och den universella enheten som något mycket viktigt för hela kristenheten, och att gestalta och framhålla den utifrån vad vi tror och erfarit ser vi inte som exklusivt Romerskt-katolskt utan som en tjänst åt hela kristenheten.)
4. Kom ihåg att det är mera som förenar än som skiljer oss åt. Vi borde börja med att fokusera på det som vi är överens om, det är ganska mycket. Ibland har vi bara olika sätt att uttrycka samma sak, det är inte oenighet. Låt oss titta på vad vi menar istället för att haka upp oss på uttryckssättet.
5. Älska varandra – tecknet på sann kristen anda. Utan kärlek kommer vi inte att kunna göra några ekumeniska framsteg. I kärleken kan vi tillsammans söka sanningen.
6. Lyssna till varandra. Ingen relation kan utvecklas om inte båda parter är villiga att lyssna till varandra. Lyssnande är tecken på respekt, och det hjälper oss att förstå varför andra tror på annat sätt. Vi behöver inte hålla med motparten, men det är viktigt att vi förstår honom.
7. Gör bot för splittringens skandal. Vi måste rannsaka våra hjärtan och erkänna våra egna fel. Att söka förlåtelse från Herren och be de från oss skilda bröderna och systrarna om förlåtelse för vår del i splittringen är en stor utmaning för oss alla (Ut Unum Sint nr 82).
8. Inse att enhet också kostar. Det kommer att vara många svårigheter och missförstånd. På vägen kan det bli många smärtfyllda erfarenheter som gör att vi vill vända tillbaka. vi måste inse att enheten har ett pris som måste betalas.
9. Göra så mycket vi kan tillsammans. Vi är uppmanade att samverka med andra kristna på alla upptänkliga sätt på alla nivåer: pastoralt, kulturellt och socialt såväl som i gemensamt vittnesbörd och evangelisation (Ut Unum Sint nr 40).
10. Glöm aldrig någonsin att Jesus och Fadern vill se enhet bland de sina, och att enheten är ett verk av den helige Ande. Så: Vi måste be som om allt berodde på Gud, medan vi arbetar praktiskt tillsammans som om allt berodde på oss. Det är vår sak att göra vad vi kan genom att vara överlåtna åt ekumeniken, men det är inte vår sak att säga hur den strukturella enheten slutligen skall se ut, det får vi överlåta åt den helige Ande.
————
Till sist: Glöm inte datumet 17 maj i år:
Då äger årets Jesusmanifestation rum i Stockholm – ett tillfälle för hela kristenheten i Sverige i hela dess mångfald att komma samman och manifestera vår gemensamma tro på Jesus Kristus – och att det vi har gemensamt är så mycket mera och viktigare än det som skiljer oss åt.
In a message to economic and political leaders meeting at the World Economic Forum in Davos, Switzerland, Pope Francis urges attention to ethical considerations that he says are often ”little more than an afterthought” for them.
His message, just released by the Vatican, highlights world hunger and the plight of refugees. It also calls for a ”new political and business mentality … capable of guiding all economic and financial activity within the horizon of an ethical approach which is truly humane.”
Here are some key passages:
Those who have demonstrated their aptitude for being innovative and for improving the lives of many people by their ingenuity and professional expertise can further contribute by putting their skills at the service of those who are still living in dire poverty. …
Such men and women are able to serve more effectively the common good and to make the goods of this world…
Följande text är en predikan av F Miroslaw Dudek hållen i Stockholms katolska domkyrka 19 januari 2014. Det är en bibelförklaring som sätter in begreppet ”Guds lamm” i dess historiska och teologiska sammanhang.
——————————————————————–
Ibland är det teologiska språket i kyrkan inte så lättbegripligt. Det lever av en lång tradition och några begrepp har sitt ursprung i en helt annan kultur. Ta t.ex. Johannes döparen som ser Jesus komma och då säger han Se Guds lamm, som tar bort världens synd. Det är en svår mening. Först Guds lamm och sedan ett lamm som tar bort världens synd. Hur skall man förstå detta? Ett lamm för oss moderna människor är snarare något gulligt och sött, ev. ett lamm som något man äter till påsk. Men Jesus är givetvis inget lamm i denna mening.
Men låt oss ta det från början. Bland boskapsskötande nomader i Mellanöstern i gammal tid för mer än tre tusen år sedan, slaktade man ett lamm när man bröt upp på våren för att söka nytt bete för fåren. Man ställde till med tacksägelsefest för att vintern var över och livet började återkomma. Skapelsen hade fått nya kläder. Man slaktade ett lamm och offrade det som tacksägelse och som en bön om att bevaras för allt ont. Riterna med blodet som man strök på dörrposter hade som syfte att avvärja olyckor och annat ont. Blodet var ju liktydigt med liv. Man blev påmind om att livet är starkare än döden – detta var vad man firade.
I Israel fick denna fest sedan en teologisk betydelse. Det är Gud som ger liv och det är Gud som skyddar husen – han bevarar dem för allt ont. Dessutom skulle slaktandet av lammet och offrandet påminna om befrielsen ut ur Egypten. Alltså associeras lammet med befrielse och beskydd. Det slaktade påskalammet står för Guds befrielsegärning, hans frälsning. Lammet ger sitt liv, sitt blod, för att vi ska leva, så var tanken.
Det finns ytterligare en tanke. Ordet talya på arameiska har två betydelser – det betyder både lamm och tjänare. Så lammet kom så småningom att förbindas med den tjänare som Gud skulle sända för att befria människorna från deras synder. Här har vi de stora Jesajatexterna om Gudstjänaren som ger sitt liv för att rädda de många. ”Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och inte öppnade sin mun, lik ett lamm som förs bort att slaktas.” Gudstjänaren är han som drar på sig all världens skuld och bär fram det inför Gud till befrielse, försoning, frälsning för de många. Ni känner igen texten: ”Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig.. sargad för våra överträdelsers skull.. för att vi skulle få frid och genom hans sår bli helade” – en storartad text i GT. Han i vårt ställe, för att befria oss – och lasta av oss allt det onda vi släpar på genom historien. Detta förstod omgivningen direkt när de hörde Johannes döparens ord: Se där är Guds lamm som tar bort världens synder. Jesus är Guds lamm – han är tjänaren som ger sitt liv till lösen för många.
I Johannesevangeliet dör Jesus precis när påskalammen slaktas. Så markerar evangelisten Johannes Jesus som det nya påskalammet som tar bort världens synd.
Jag kan också nämna att en konstnär vid namn Matthias Grünewald från 1480-1528 har målat en gripande tavla som föreställer Jesu korsfästelse, det s.k. Isenheimeraltaret. Han målar Kristi korsfästelse och bredvid korset står Johannes döparen som med ett långt pekfinger pekar på Jesus: Han är det. Och nedanför korset står ett lamm med ett kors och lammets blod flyter ner från halsen in i en kalk. Så förbinder han Jesu död med påskalammet och med eukaristin, mässan. I mässan ber vi ju med orden Guds lamm flera gånger. Det är alltså den offrade Jesus som är Guds lamm.
Precis före kommunionen ber prästen: Saliga de som är kallade till Lammets måltid. Här blir vi påminda om bröllopsmåltiden i himlen. Lammets bröllopsmåltid är den himmelska festmåltiden, då Kristus förenas med sin brud, som är Kyrkan.
Hela Apokalypsen är fylld av texter som talar just om Lammet. Men Lammet i Apokalypsen är den uppståndne Kristus, han som segrat över ondska och död. Där lovprisas Lammet:
Du är värdig att ta boken och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du friköpt åt Gud människor av alla stammar och språk och länder och folk. Du har gjort dem till ett kungadöme åt vår Gud, till präster åt honom. Och de skall vara kungar på jorden. (Upp 5:9-10)
Så har vi Lammet som ger sitt liv och ger liv, vi har Lammet som påminner om befrielse och frälsning; vi har Jesus Kristus som Lammet som ger sitt liv. Och vi har eukaristin – mässan där Guds lamm som gett sitt liv blir närvarande som det slaktade och uppståndna Lammet. Och vi har Lammet som bjuder oss till den himmelska bröllopsmåltiden i himlen.
Till slut: Att tro är att tro på Kyrkans tro och det innebär också att växa in i en tradition som också har ett språk, som man måste lära sig för att tillägna sig innehållet. Man växer in i kyrkans tradition och språk genom att vistas i kyrkan, lyssna, ta till sig. Så får vi del av Kyrkans långa och rika andliga erfarenhet. I detta möte lär vi oss att så småningom sätta ord på vår egen erfarenhet av livet. Kyrkans bön och tradition hjälper oss att formulera vår egen livserfarenhet. Det vi behöver göra är sedan att översätta det bibliska och teologiska språket till ord som ligger oss närmare men som samtidigt återger det bibliska språket. Jesus som Guds lamm, hur skulle man översätta detta för ett barn eller för någon som inte förstår vad det betyder? Att ge sitt liv, att älska intill slutet, att leva på befriande sätt för andra, att leva av gåvan som Gud är – att likna Jesus själv…
——————————————————————————————–
Fader Miroslaw Dudek är präst i Katolska domkyrkoförsamlingen samt tjänstgör på Stockholms katolska stift som biskopsvikarie för präster och ständiga diakoner. Under vårterminen 2014 kommer F Dudek att leda en bibelstudiekurs om Uppenbarelseboken i Katolska domkyrkoförsaml. Första träffen är 27 januari. kl. 17.30.
Vi är nu inne i böneveckan för kristen enhet. Böneveckan är inte längre en ensataka gest som de kristna man ägnar åt ekumeniken för att sedan återgå till att vara upptagna med sina samfundsinterna angelägenheter. Nej, idag gör vi kristna alltmer ekumeniskt, bön måste åtföljas av handling för att den skall bli verklig och meningsfull.
Ändå finns fortfarande en stor tröghet i systemet där samfundsintern ”business as usual” tenderar att läga locket på den allt mer framträngande medvetenheten om att kristen enhet är ett måste för Kyrkan idag. Endast som en enad Kristi kropp kan Kyrkan uppnå sin fulla universalitet.
Är Kristus delad? är den uppfordrande retoriska fråga som Paulus ställde till Korintierna och som också är temat för årets bönevecka. Fokus är på enhet i mångfald. Universaliteten innebär inte att alla måste tänka på precis samma sätt och vara teologiskt ense om allt, det är en omöjlighet t.o.m. inom varje samfund. Det handlar om enhet i mångfald. Nicenska trosbekännelsen räcker långt. Med den som bas kombinerat med medvetenheten om att enheten är ett måste och en öppenhet för Andens ledning, så har vi förtroende för att allt samverkar till det bästa för Kyrkans enhet. Det som är omöjligt i mänsklig kraft kan Gud själv (som alltid är större, för att citera en svensk biskop) åstadkomma.
I Sverige sker mer och mer kristna aktiviteter ekumeniskt. Tidigare samfundsspecifika konferenser blir mer och mer öppna med både deltagare och talare för hela kristenheten. Den kristna samfundspressen med tidningar som Dagen och Världen idag är numera allmänkristna tidningar som rapporterar från hela kristenheten. Både Dagen och Världen idag har katolska reportrar som medarbetare.
På det strukturella planet har vi Sveriges Kristna råd som samverkar i olika frågor, och på många lokala orter finns kristna råd, t.ex. Söders kristna råd på Södermalm i Stockholm. Utöver det samverkas det på många olika sätt, t.ex. i socialt hjälparbete och gemensamma förbönsgudstjänster.
Ett initiativ som kommit upp under de senaste åren är Jesusmanifestationen som nu hålls för 7:e året i rad i Stockholm. Jag är själv involverad i planeringen för årets manifestation och vi hoppas på en bred uppslutning från församlingar och grupper.
Sedan finns Sverigebönen, ett böneinitiativ över hela landet med förbön för vårt land på nationaldagen den 6 juni.
26 januari 16.00 är det ekumenisk gudstjänst i Katarina kyrka anordnad av Söders kristna råd.
Katolska Domkyrkans bönegrupp som samlas i Domkyrkans krypta varje tisdag efter mässan kl 17.00 träffas nu på tisdag 21 jan under böneveckan också. Då ber vi givetvis för den kristna enheten. Gruppen är ekumeniskt öppen för alla.
män med idéer, pengar och makt som har mkt lite med kvinnofrigörelse att göra. Man ser alltid till att man har professionella klipp och ikonografiska bilder där de barbröstade flickorna står uppställda med banderoller och slagord i den miljö de valt att störa, gärna också att man kan fånga in de störda människornas reaktioner.
”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker
Bengts Blogg 