Bengts Blogg

Är Svenska kyrkan för diffus i sin trosförkunnelse? Ämnet diskuterades på SvT debatt i veckan med Marcus Birro och Ann Heberlein som kombattanter. Inför valet av ärkebiskop hade ärkebiskopskandidaterna, inkl Antje Jackelén uttalat sig väldigt diffust om Jesus Kristus och svävat på målet om de tror på Jesus Kristus som världens frälsare. Den ende som gav ett klart svar var Ragnar Persenius, men det var fel svar för att falla den politiska valförsamlingen i smaken. Antje Jackelén, som inte gav ett tydligt svar på frågan och som också tyckte det var oviktigt med jungfrufödseln blev vald.

Marcus Birro hör till dem som stuckit ut hakan i denna fråga försvarade sin ståndpunkt bra under onsdagkvällens debatt, medan Ann Heberlein mest ägnade sig åt att argt kritisera Birro för att ha satt igång en hatkampanj mot Jackelén (hon har tydligen fått en del hat-brev per e-post). Men i slutet av samtalet bejakade Ann att hon har samma tro som Marcus på Kristus universalitet.

Ann Heberlein var inte heller främmande för jungfrufödseln, men hon tycktes likgiltig inför frågan huruvida det gått till så eller inte utan sade något jag inte riktigt förstod om att anledningen att det var problematiskt att tro på jungfrufödseln hade att göra med att det blev problematiskt för feminismen och synen på kvinnans sexualitet idag. Hur det över huvud taget skulle kunna vara negativt för synen på kvinnan att Gud valt en kvinna att framföda hans Son i världen övergår det jag kan begripa. Denna likgiltighet inför mysteriet och prioritering av vad som passar vår egen ideologi framför öppenheten och nyfikenheten inför mysteriet känns mig märklig och främmande.

Jag tyckte det var ett lågt påhopp på Birro som Ann Heberlein knappast övertygade med. Birro själv hör ju till dem som verkligen blivit utsatt för hatkampanjer, och han står i den bästa relation till biskop Antje. Hur omfattande hatkampanjen mot henne varit har de flesta av oss inte någon information om. Inte desto mindre finns fler än Ann Heberlin som kampanjat mot Birro på detta sätt. Marcus själv nämnde web-siten Dagens Seglora som i ett inlägg hade rubriken ”Därför hatar vi Birro”, en rubrik som visserligen senare ändrades, men innehållet var detsamma.

Självklart måste det finnas ett fritt samtal också inom kristenheten, och att förvänta sig av biskopar och biskopskandidater att de utåt ger klart och explicit uttryck för kyrkans tro, det är sannerligen inte orimligt. Men det finns en diskurs hos vissa debattörer som går ut på att om man är tydlig med vad kyrkan lär om Jesus Kristus som den universelle Frälsaren, så är det detsamma som att kränka dem som är anhängare till andra religioner.

Inget kunde vara mer fel. Det är min och många andras erfarenhet att det är precis tvärtom: Om vi är tydliga med vårt eget och vad vi tror på, så är det mycket lättare att möta och samtala med andra. [Läs prästen Patrik Petterssons (Sv kyrkan) tankar om det här.]

Det är sällan utövare av andra religioner som har problem med tydlighet om tro, utan oftast västerländska sekulära eller kristna ideologer. Påve Franciskus har ingen svårighet att representera en kyrka som både är tydlig med sin tro och som står för religionsfrihet och en sociallära som betonar alla människors värdighet.

Katolska kyrkan har goda relationer till övriga religioner liksom till övriga samfund inom kristenheten. Men ibland kommer samma form av kritik in när det gäller Katolska kyrkans syn på kyrkans väsen på det universella planet som kritiken mot att kristna är tydliga med tron på Jesus Kristus som den universelle Frälsaren: Säger man att Jesus Kristus är enda vägen till Gud, så kränker man andra människor som inte tror så, och säger man (vilket Katolska kyrkan tror) att i den Katolska kyrkan har bevarats trons fullhet, så kränker man andra kristna och ser ner på deras kyrkor och samfund som ofullständiga.

Men det senare är också en missuppfattning. Katolska kyrkans tro på en universell fullhet är inte detsamma som att säga att Roemrsk katolska kyrkan som sociologisk, korporativ struktur idag är utan fel och brister i motsats till andra. I så fall skulle väl det reformarbete som påve Franciskus med stöd av sitt nytillsatta kardinalsråd nu genomför inte vara behövligt. Katolska kyrkan går också framåt, ledd av den helige Ande, tillsammans med de andra samfunden, och någonstans därframme finner vi den enda och heliga universella kyrkan som förenar oss alla. Att Katolska kyrkan har en kyrkosyn som betonar att det finns en trons fullhet i den universella kyrkan, att grundelementen för denna fullhet finns bevarad i Katolska kyrkan och att det, trots alla mänskliga brister och svagheter, finns ett samband mellan kyrkans jordiska korporativa karaktär och kyrkan som andlig gemenskap i Kristus, är något som är viktigt för hela kristenheten, det är Katolska kyrkans bidrag till hela kristenheten, inte ett sätt av exklusivt utskilja sig och säga att man är bäst. Kardinal Joseph Ratzinger uttryckte det såhär:

”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker
övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss.” (Intervjuboken Gud och Världen, 2000)

Men den universella kyrkans enhet, en gemenskap av alla döpta som tror på Fadern, Sonen och den helige Ande är inte bara något som finns i framtiden, det är något som vi griper om också här och nu i allt det vi gör tillsammans som bröder och systrar i tron. Att enbart fokusera på det egna samfundet och se de andra kristna som främmande, att inte betrakta dem som bröder och systrar som inte hör till oss blir allt svårare då medvetenheten om den universella enda kyrkan ökar. Dopet är redan gemensamt, det finns i vår tid ett allt större tryck att också dela nattvardssakramentet. I munkarnas inre gemenskap i Taizé sker detta redan med godkännande av Katolska kyrkan. Ta här del av broder Alois´ tal vid eukaristiska kongressen i Dublin sommaren 2012: En lidelse för Kristi kropps enhet.

Frågeställningen kring vilken kyrka Marcus Birro tillhör som aktualiserades efter hans framträdande i onsdags illustrerar samma sak. Marcus sade att han inte hade gått ur Svenska kyrkan. Men har vi inte hört att han är katolik? Hur kan han då också vara med i Svenska kyrkan? Formellt är det inte möjligt konstaterar en vän av ordning som p Fredrik Heiding på Signum. Nej, formellt skall det inte vara så, men det är som att det för alltfler som blir kristna idag, eller blir aktiva i en tidigare passiv tro, ter sig som att samfundstänkandet är alltför trångt, man rör sig fritt som medborgare i den universella kristna gemenskapen. Samma gäller Göran Skytte, jag tror att han formellt tillhör Svenska kyrkan men han rör sig suveränt över hela det kristna landskapet och föreläser och känner sig hemma i alla kristna sammanhang oberoende av samfundsbeteckning.

Jag säger inte att kyrkoordning och det formella är oviktigt, och jag uppmanar absolut inte till att strunta i formella lagar och ordningar för det samfund man tillhör. Jag delar Katolska kyrkans tro på att det finns ett inre samband mellan Kyrkans jordiska struktur, det korporativa och dess egenskap som andlig gemenskap i Kristus. Men drivkraften till att förändra också den synliga strukturen måste komma från den helige Ande, en törst efter att göra den jordiska kroppen alltmer lik den himmelska. Om drivkraften istället är mänsklig maktfullkomlighet och en däst liknöjdhet med det som är på grund av lättja,mänsklig konservatism och bevakande av egna maktpositioner, då måste det till ett uppvaknande.