Är Svenska kyrkan för diffus i sin trosförkunnelse? Ämnet diskuterades på SvT debatt i veckan med Marcus Birro och Ann Heberlein som kombattanter. Inför valet av ärkebiskop hade ärkebiskopskandidaterna, inkl Antje Jackelén uttalat sig väldigt diffust om Jesus Kristus och svävat på målet om de tror på Jesus Kristus som världens frälsare. Den ende som gav ett klart svar var Ragnar Persenius, men det var fel svar för att falla den politiska valförsamlingen i smaken. Antje Jackelén, som inte gav ett tydligt svar på frågan och som också tyckte det var oviktigt med jungfrufödseln blev vald.
Marcus Birro hör till dem som stuckit ut hakan i denna fråga försvarade sin ståndpunkt bra under onsdagkvällens debatt, medan Ann Heberlein mest ägnade sig åt att argt kritisera Birro för att ha satt igång en hatkampanj mot Jackelén (hon har tydligen fått en del hat-brev per e-post). Men i slutet av samtalet bejakade Ann att hon har samma tro som Marcus på Kristus universalitet.
Ann Heberlein var inte heller främmande för jungfrufödseln, men hon tycktes likgiltig inför frågan huruvida det gått till så eller inte utan sade något jag inte riktigt förstod om att anledningen att det var problematiskt att tro på jungfrufödseln hade att göra med att det blev problematiskt för feminismen och synen på kvinnans sexualitet idag. Hur det över huvud taget skulle kunna vara negativt för synen på kvinnan att Gud valt en kvinna att framföda hans Son i världen övergår det jag kan begripa. Denna likgiltighet inför mysteriet och prioritering av vad som passar vår egen ideologi framför öppenheten och nyfikenheten inför mysteriet känns mig märklig och främmande.
Jag tyckte det var ett lågt påhopp på Birro som Ann Heberlein knappast övertygade med. Birro själv hör ju till dem som verkligen blivit utsatt för hatkampanjer, och han står i den bästa relation till biskop Antje. Hur omfattande hatkampanjen mot henne varit har de flesta av oss inte någon information om. Inte desto mindre finns fler än Ann Heberlin som kampanjat mot Birro på detta sätt. Marcus själv nämnde web-siten Dagens Seglora som i ett inlägg hade rubriken ”Därför hatar vi Birro”, en rubrik som visserligen senare ändrades, men innehållet var detsamma.
Självklart måste det finnas ett fritt samtal också inom kristenheten, och att förvänta sig av biskopar och biskopskandidater att de utåt ger klart och explicit uttryck för kyrkans tro, det är sannerligen inte orimligt. Men det finns en diskurs hos vissa debattörer som går ut på att om man är tydlig med vad kyrkan lär om Jesus Kristus som den universelle Frälsaren, så är det detsamma som att kränka dem som är anhängare till andra religioner.
Inget kunde vara mer fel. Det är min och många andras erfarenhet att det är precis tvärtom: Om vi är tydliga med vårt eget och vad vi tror på, så är det mycket lättare att möta och samtala med andra. [Läs prästen Patrik Petterssons (Sv kyrkan) tankar om det här.]
Det är sällan utövare av andra religioner som har problem med tydlighet om tro, utan oftast västerländska sekulära eller kristna ideologer. Påve Franciskus har ingen svårighet att representera en kyrka som både är tydlig med sin tro och som står för religionsfrihet och en sociallära som betonar alla människors värdighet.
Katolska kyrkan har goda relationer till övriga religioner liksom till övriga samfund inom kristenheten. Men ibland kommer samma form av kritik in när det gäller Katolska kyrkans syn på kyrkans väsen på det universella planet som kritiken mot att kristna är tydliga med tron på Jesus Kristus som den universelle Frälsaren: Säger man att Jesus Kristus är enda vägen till Gud, så kränker man andra människor som inte tror så, och säger man (vilket Katolska kyrkan tror) att i den Katolska kyrkan har bevarats trons fullhet, så kränker man andra kristna och ser ner på deras kyrkor och samfund som ofullständiga.
Men det senare är också en missuppfattning. Katolska kyrkans tro på en universell fullhet är inte detsamma som att säga att Roemrsk katolska kyrkan som sociologisk, korporativ struktur idag är utan fel och brister i motsats till andra. I så fall skulle väl det reformarbete som påve Franciskus med stöd av sitt nytillsatta kardinalsråd nu genomför inte vara behövligt. Katolska kyrkan går också framåt, ledd av den helige Ande, tillsammans med de andra samfunden, och någonstans därframme finner vi den enda och heliga universella kyrkan som förenar oss alla. Att Katolska kyrkan har en kyrkosyn som betonar att det finns en trons fullhet i den universella kyrkan, att grundelementen för denna fullhet finns bevarad i Katolska kyrkan och att det, trots alla mänskliga brister och svagheter, finns ett samband mellan kyrkans jordiska korporativa karaktär och kyrkan som andlig gemenskap i Kristus, är något som är viktigt för hela kristenheten, det är Katolska kyrkans bidrag till hela kristenheten, inte ett sätt av exklusivt utskilja sig och säga att man är bäst. Kardinal Joseph Ratzinger uttryckte det såhär:
”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker
övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss.” (Intervjuboken Gud och Världen, 2000)
Men den universella kyrkans enhet, en gemenskap av alla döpta som tror på Fadern, Sonen och den helige Ande är inte bara något som finns i framtiden, det är något som vi griper om också här och nu i allt det vi gör tillsammans som bröder och systrar i tron. Att enbart fokusera på det egna samfundet och se de andra kristna som främmande, att inte betrakta dem som bröder och systrar som inte hör till oss blir allt svårare då medvetenheten om den universella enda kyrkan ökar. Dopet är redan gemensamt, det finns i vår tid ett allt större tryck att också dela nattvardssakramentet. I munkarnas inre gemenskap i Taizé sker detta redan med godkännande av Katolska kyrkan. Ta här del av broder Alois´ tal vid eukaristiska kongressen i Dublin sommaren 2012: En lidelse för Kristi kropps enhet.
Frågeställningen kring vilken kyrka Marcus Birro tillhör som aktualiserades efter hans framträdande i onsdags illustrerar samma sak. Marcus sade att han inte hade gått ur Svenska kyrkan. Men har vi inte hört att han är katolik? Hur kan han då också vara med i Svenska kyrkan? Formellt är det inte möjligt konstaterar en vän av ordning som p Fredrik Heiding på Signum. Nej, formellt skall det inte vara så, men det är som att det för alltfler som blir kristna idag, eller blir aktiva i en tidigare passiv tro, ter sig som att samfundstänkandet är alltför trångt, man rör sig fritt som medborgare i den universella kristna gemenskapen. Samma gäller Göran Skytte, jag tror att han formellt tillhör Svenska kyrkan men han rör sig suveränt över hela det kristna landskapet och föreläser och känner sig hemma i alla kristna sammanhang oberoende av samfundsbeteckning.
Jag säger inte att kyrkoordning och det formella är oviktigt, och jag uppmanar absolut inte till att strunta i formella lagar och ordningar för det samfund man tillhör. Jag delar Katolska kyrkans tro på att det finns ett inre samband mellan Kyrkans jordiska struktur, det korporativa och dess egenskap som andlig gemenskap i Kristus. Men drivkraften till att förändra också den synliga strukturen måste komma från den helige Ande, en törst efter att göra den jordiska kroppen alltmer lik den himmelska. Om drivkraften istället är mänsklig maktfullkomlighet och en däst liknöjdhet med det som är på grund av lättja,mänsklig konservatism och bevakande av egna maktpositioner, då måste det till ett uppvaknande.
Bengts Blogg 
Det är fel att säga att vår blivande ärkebiskop svävat på målet om tron att Jesus är världens Frälsare. Om hennes svar på den aktuella utfrågningen verkade vara diffusa så berodde det i stället på att frågorna som ställdes var utformade som ett slags ja och nejfrågor. Att vara tydlig i ett sådant sammanhang kräver ett mera utförligt svar.
Debatten mellan Ann Heberlein och Marcus Birro bestod till stor del av pajkastning. Den var inte till någon av kombattanternas fördel.
Marcus anklagade Svenska kyrkan för att ha övergett grundläggande kristna värderingar, tron på att Bibeln är Guds ord, och hur man ser på Jesus och jungfrufödelsen. Han menade också att man har slutat att prata om syndernas förlåtelse.
Han menade också att den blivande ärkebiskopen varit otydlig om att Jesus är enda vägen till Gud. Som väl är påstod han inte att hon förnekat detta, ty det hade varit lögn.
Det finns förvisso både bokstavstroende och andra bibeltroende även i Svenska kyrkan och man har definitivt inte övergett de värderingar som är grunden för den kristna tron. I varje söndags gudstjänst eller mässa så finns syndabekännelsen med, liksom avlösningen, tackbönen och lovsången.. Det finns säkert många i Svenska kyrkan som tror på jungfrufödelsen, inklusive den blivande ärkebiskopen, men hur den gått till kan det ju inte finnas någon som vet. Jungfrufödelsen är ett mysterium
Bengt, Rolf,
Biskop Antje har i ett uttalande klargjort sitt förhållningssätt till andra religioner:
”Jesus Kristus är Guds son och därigenom helt och fullt Guds sanna uppenbarelse. Men självaste treenighetsläran öppnar för att människor som inte känner till Jesus Kristus också kan ha erfarenheter av Gud. Denna viktiga insikt förutsätts till exempel i Svenska kyrkans religionsteologiska dokument ’Guds vägar’ och ’Sann mot sig själv, öppen mot andra’. I detta är vi i gott ekumeniskt samförstånd med katolska kyrkan, som talar om att Gud kan verka bland dem som inte tror på Kristus, på sätt som vi inte känner till.
Jesus är vägen, sanningen och livet. Denna hoppfulla utsaga ger oss inte rätten att begränsa eller kontrollera Guds vägar med hela skapelsen.”
Läs hela hennes uttalande här:
http://m.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1050225
Inez
Tack Inez! Jag tar mig friheten att länka detta till min blogg Ökenkällan: http://rolferic.blogspot.com
Rolf, Inez!
Jag är enig med Rolf, och Inez har hittat en text med en kommentar av biskop Antje som styrker att hennes kristologi är helt enligt traditionen, samtidigt som hon genom att utveckla tankar kring treenigheten förklarar innebörden av ett ja-svar på frågan om Jesus är enda vägen till Gud. Jag har inte betvivlat hennes förankring i kyrkans tro, det är mera en fråga om hur man uttrycker sig. Teologiska frågor behöver ofta utvecklas något mer för att man inte skall riskera att missförstås. Olika personer kommer att lägga olika betydelser i svaret beroende av vilken förförståelse man har. T.ex. kan det inte vara så enkelt som att personer som råkar dö innan de hört talas om Kristus aldrig kan uppnå frälsningen.
Man kan undra varför denna tipspromenadsartade fråga över huvud taget ställdes vid en biskopskandidat-utfrågning. Vad var syftet? Borde man inte se det som självklart att kandidaterna delar kyrkans grundläggande tro på Kristus.
Samtidigt, det går att vara tydlig och samtidigt inklusivt inbjudande i sin förkunnelse. Påven lyckas oftast med det. Jesus själv var ju verkligen tydlig och skarp många gånger, men fick ändå människor att känna sig sedda och älskade. Varför är det så svårt för svenska ärkebiskopskandidater? Vilket signifikant element i kontexten är det som skiljer en påvlig audiens på Petersplatsen från en offentlig utfrågning av ärkebiskopskandidater i Uppsala?
Jag frågar dig Bengt: ”Går det verkligen att vara tydlig?” Det vill säga att ha ett säkert svar. Det finns många frågor som måste lämnas obesvarade. Jesus var tydlig många gånger, skriver du. Ja, men inte alltid. Ibland lämnade han frågorna obesvarade. Det är vi som vill ha tydliga svar, vi vill ha bevis, tydliga tecken. Men Jesus säger när människorna begär detta: ”Varför vill detta släkte ha ett tecken? Sannerligen om detta släkte skall få något tecken.” Jag tror att det är viktigare att vara öppen än att vara tydlig.
Bengt och alla,
Av den här artikeln att döma drabbades Antje Jackelén t.o.m. av dödshot http://www.dn.se/nyheter/sverige/vag-av-nathat-mot-nya-arkebiskopen/
En fråga jag ställer mig när jag läser ditt inlägg är hur viktigt du tror att det är för Gud om vi är tvärsäkra på t.ex. jungfrufödsel eller håller det mer öppet? Eller att Jesus är den enda vägen till Gud eller om vi kan tänka oss att andra religioner också har hittat en (annan) väg till honom?
Anneli
Anneli! Näthat är alltid mycket tråkigt och bör fördömas. Rena mordhot tycker jag även skall beivras genom polisanmälning. Dock svårt att av artikeln utläsa omfattningen av det i detta fall, tyvärr blir fler än Antje utsatt för liknande. Det är absurt att anklaga Birro för att ha orsakat det hela.
Frågan hur viktigt det är för Gud med tvärsäkerhet: Frågan känns konstruerad. Naturligtvis inte viktig alls. Gud är kärlek och önskar alla människors frälsning och vill väcka kärleken i våra hjärtan. Han sitter inte och rannsakar hur stark vår tro är eller om vi tror exakt ”rätt” på varje punkt och stänger dörren för dem som får underkänt på katekseprovet. Tron hoppet och kärleken väcks i våra hjärtan. Är er tro så liten som ett senapskorn, så räcker det, säger Jesus för att guds rike skall växa i er.
Däremot är det Kyrkans uppgift att förvalta och förkunna vad den tagit emot genom uppenbarelsen, bibeln och apostlarna och inte spekulera om annat.
Jungfrufödelsen har med synen på Kristus att göra. För evangelisten Matteus pekar detta mot att Jesus är Messias. Jungfrufödelsen bekräftar Guds uppfyllande av sina löften. Och som ni vet fick just detta Josef att ta Maria som fru. Så hade nog inte varit fallet om han tvekat eller haft frågan mer öppen. Och skulle så varit fallet hade ytterligare bekräftelser (ättling, Betlehem) på att Jesus var Messias ej aktualiserats. Likt Josef bör vi vara säkra på jungfrufödelsen.
Intressant i sammanhanget är att muslimerna (till stor del) delar synen på Jesu tillblivelse. Man kan inte vara muslim om man inte tror på Jesus, säger man. Tyvärr tror man inte på inkarnationen och att Jesus led och dog på korset (försoningen).
Magnus
Magnus. Jag antar att du menar att vi ska tro på jungfrufödelsen, trots att vi inte har några bevis. För hur kan vi egentligen vara säkra? Vi håller fast vid den tro som de kristna haft och bekänt i den trosbekännelse vi har.
Rolf. Det är en bra fråga. Hur kan vi vara säkra på jungfrufödelsen, trots att vi inte har bevis!
Här beror mitt svar på vad du avser med bevis . Räknar du exempelvis Matteus utsagor som bevis? Är kyrkans tro på jungfrufödelsen ett bevis? Eller behövs det någon särskild vetenskapsteori med efterföljande vetenskaplig arbetsmetod för att det ska räknas som bevis?
Jag menar att jungfrufödelsen är central i vår kristna tro och inte perifiär eller onödig. Anser man jungfrufödelsen perifiär eller onödig faller mycket annat och kanske till syvende och sist hela den kristna trons innehåll.
Jag menar också att vad som är sant/falskt och rätt/fel inte är avhängig vår ”säkerhet” på det. Även vår tro är inte avhängig ”säkerhet”. Tillit och efterföljelse tyder väl på att man inte kan vara helt säker.
Allt gott/Magnus
Rolf frågar: ”Går det verkligen att vara tydlig, det vill säga att ha ett säkert svar?”
Det Magnus skriver i sitt sista inlägg sammanfattar vad jag också skulle vilja svara.
Det går att vara säker på vad som är Kyrkans tro. Det är vad vi fått ta emot genom den gudomliga uppenbarelsen, bibeln och apostlarna förmedlat genom Kyrkans tradition.
Om du däremot ställer frågan så här: Går det med det naturvetenskapliga paradigmets vetenskapliga metod att bevisa så att man kan vara tvärsäker på att Jesus är Guds son född av en jungfru, uppstod från de döda och sände den helige Ande, då är svaret givetvis nekande. Kunde vi med säkerhet bevisa detta skulle tron inte behövas.
Men den kristna trons grundstruktur, Uppenbarelsen av Gud som Fader, Son och helig Ande är trons sanning som Kyrkan fått ta emot och förvaltar och som hon är kallad att förkunna.
Ingen tog upp tråden med min fråga: Vilket signifikant element skiljer situationen då påven talar om tron vid onsdagsaudienserna på Petersplatsen och situationen då ärkebiskopskandidaterna utfrågades i Uppsala? Jag reflekterar vidare över detta:
Påven, Rom, Petersplatsen: Man förväntar sig att påven är katolik och att han talar tro till folket. Skulle han förminska Jesus Kristus och säga att var och en blir salig på sin tro, så skulle det ses som något mycket uppseendeväckande.
Sv Kyrkans biskopar, Uppsala, Kyrkans hus: Förväntan att det skall talas tro är inte lika stark. Det finns alternativa idéströmningar som aktivt vill tona ner en alltför tydlig kristen profil. Rättvist eller inte, så dras Svenska kyrkan i allmänhetens ögon med ett Pastor Jansson-komplex som Hasse Alfredsson så träffsäkert framställde i monologen Ringaren från revyn Gröna Hund 1962. Och den politiska valförsamlingen är förmodligen inte intresserad av profilerade biskopar som konkurrerar med politikerstyrningen.
Det är i denna kontext man får se frågan till ärkebiskopskandidaterna: Är Jesus enda vägen till Gud? Frågan kan tyckas snärjande, precis som fariseernas fråga till Jesus om det är rätt att betala skatt till kejsaren. Hur han än svarade skulle han kunna kritiseras. Hans lakoniska svar blev: Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud. Samma dilemma för biskopskandidaterna: Svarar de ja kan de anklagas för att vara diskriminerande och nedvärderande mot människor av annan tro, svarar de nej kan de anklagas för att förneka den kristna trons grunder.
Bengt, du skriver att det går att vara säker på kyrkans tro och att tro är något helt annat än bevis. Jag håller med dig om att tro är något helt annat än bevis ”Tillit och efterföljelse tyder väl på att man inte kan vara helt säker.”skriver Magnus. Jag tänker på orden i Petrus första brev 1:8 ”Ni har inte sett honom, men älskar honom ändå, ni ser honom ännu inte, men tror på honom och kan jubla i outsäglig himmelsk glädje.”
Din jämförelse med Påvens roll att tala tro till folket och Svenska kyrkans biskopars bristande tydlighet känns ovärdig för mig. ”Pastor Janssons komplex” Nä hör du, vad menar du egentligen? Varför skulle inte förväntan att det skall talas tro hos dem vara lika stark. Jag vill minnas att du för en tid sedan tog avstånd från Siwert Öholms personangrepp när han formulerade sig på det viset.
Rolf
Som jag ser det handlar tro inte bara om akten att tro (bla tillit, trohet) utan också om trons innehåll.
Några bevis i vetenskaplig mening inför trons innehåll är svårt att få då vetenskapen per definition underkänner mirakel och Gud som en förklaringsvariabel. Man utgår så att säga alltid utifrån att det finns en ”naturlig” förklaring. Säg att det skulle gå att vetenskapligt observera när Jesu helade en spetälsk. Trots att miraklet hände precis framför vetenskapsmännens ögon skulle de likväl ha som utgångspunkt att det fanns en ”naturlig” förklaring. De skulle förmodligen säga att de för tillfället inte kan finna den ”naturliga” förklaringen men att en sådan ändå finns.
Trots detta är kyrkan inte fientlig mot vetenskapen. I viss mening menar Hon att även vetenskapsmännen söker Gud då man i forskning är i en process av ett närmande till sanning.
Tror vi att Gud visar sig för människan och att Gud ger oss kunskap om sig själv genom att människor förenar sig med Honom/Kristus i Kyrkan (alltså vår Gud är en Gud som inte låter oss leva i ovisshet vem han är) menar jag att vi har bevis om trons innehåll. På så sätt kan vi få ett stabilt fundament, en säkerhet, på trons innehåll. Detta stabila fundament, denna säkerhet, är Kyrkan. Vi kan, precis som Bengt skrev ovan, vara säkra på trons innehåll.
Akten att tro handlar om ha tillit och trohet inför trons innehåll som exempelvis jungfrufödelsen.
Allt gott/Magnus
Bengt,
Ja, det är nog det snärjande i frågorna jag också reagerat på och att frågeställarna utgår från att deras egen tolkning är den rätta. För det är ju så att vi kommer troligen aldrig att få veta hur någonting verkligen var, lika lite som vad Gud anser. Det vi kan veta något om är hur kristna vid olika tider i historien har trott och där finns det heller ingen enhetlig linje. Ta synen på jungfru Maria t.ex. den har förändrats över tid. Så vitt jag kan se är Wikiartikelns uppgifter riktiga http://sv.wikipedia.org/wiki/Jungfru_Maria
Jag tror att det viktiga är att öppet söka sig vidare, ständigt diskutera, aldrig hugga något i sten, utifrån kunskapen att allt är föränderligt. För just det vet vi i alla fall 🙂
Anneli
Anneli! jag tycker att du har rätt. Öppenhet och vilja till förändring, där vi hela tiden är beroende av Den Helige Andes ledning får oss att mogna. Hjälparen skall leda oss fram till hela sanningen. Den sanningen ser vi först fulländad när vi är framme vid målet. Här ser vi allt gåtfullt, som i en spegel, men då skall vi se ansikte mot ansikte. (1.Kor. 13)
Anneli!
1. Om det nu är så, som du skriver, att ”det är så att vi kommer troligen aldrig att få veta hur någonting verkligen var”. Varför ska vi då överhuvudtaget ”söka oss vidare” och ”ständigt diskutera” när vi ändå inte kan få reda på hur det var?
Är det inte totalt slöseri med kraft att diskutera något som vi ändå aldrig kan få svar på?
Då är det väl bättre att använda ens tankekraft och handlingskraft till annat?
Ungefär så resonerar agnostiker i min närhet (jag påstår nu inte att du är agnostiker). Varför slösa tid och kraft på något tex Guds existens, jungfrufödelsen, uppståndelsen mm när vi ändå inte kan får svar, skäl eller bevis för detta. Bättre är att då hjälpa fattiga, besöka sjuka, kämpa för mänskliga rättigheter osv menar dessa agnostiker. Några menar rentav att jag slösar tid när jag går i kyrkan, ber tidegärden osv. Tid som de menar kan användas till annat. Det positiva med kyrkan, menar de, är när hon sysslar med välgörenhet och rättvisefrågor men några mirakel vill man inte veta av.
2.Hur är det att ha en gudsbild där Gud låter människor aldrig få svar på hur någonting verkligen var?
3. Allt är föränderligt skriver du! Är denna uppfattning att allt är föränderligt också föränderlig?
Som du förstår anser jag din uppfattning vara grundligt ohållbar.
Allt gott/Magnus
Jag tror att kyrkan skall vara tydlig med att förkunna vad Gud kan göra i dag
Till Rolf
Är du överens med mig att då måste människan kunna lyssna. För om hon inte kan/vill lyssna till vad Gud för oss gjorde tidigare (tex jungfrufödelsen, uppståndelsen) kan/vill hon inte lyssna till vad Gud kan göra i dag.
Allt gott
Magnus, vad är det som får dig att tro att jag inte är överens med dig om jungfrufödelsen och det som Gud tidigare har gjort? Jag tror att Bibeln är Guds ord och i den tydligheten lever också kyrkan. Detta innebär inte att vi kan förstå och bevisa allt. Så här skrev du i en tidigare kommentar i detta inlägg: ”Jag menar också att vad som är sant/falskt och rätt/fel inte är avhängig vår ”säkerhet” på det. Även vår tro är inte avhängig ”säkerhet”. Tillit och efterföljelse tyder väl på att man inte kan vara helt säker.” Så jag tror att vi är överens trots allt. Du kanske missförstår mig.
Hej Rolf!
Ja, som du skriver antar jag att vi överens om mycket (men jag gissar att det också finns en del vi inte är överens om).
Jag tänker ofta på Jesu moder Maria och hennes förhållande till mysterierna. Och jag inte bara tänker utan också ber tillsammans med henne inför mysterierna (rosenkransen). Hon var inte säker (alltså hade full förståelse) inför det som hände. Snarare ökade denna säkerhet eller förståelse. Det står att hon begrundade det Jesu sa och gjorde. Det står också om hennes totala överlåtelse inför ängelns budskap.
Marias förhållningssätt är ju det främsta föredömet i tro för oss katoliker, så helt säker kan man nog inte vara. Men det är ingen osäkerhet som skapar förvirring och leder till relativism utan leder till ökad klarhet och sanning.
Allt gott/Magnus
Magnus, jag tycker att det är mycket intressant att få ha fortsatt kontakt med dig. Skriv gärna på min blogg eller på min epostadress. Du hittar den på min blogg. http://rolferic.blogspot.com
Hälsningar från Din broder Rolf
Birro förtydligar sig om kyrkotillhörighet. Läs här:
http://signum.se/birro-bekanner-farg-och-valkomnas/
Bengt
Vad anser du om ”Signumkretsens” flirtande med Marcus Birro ?
Vad jag anser framgår här
http://www.katolskvision.se/blog/?p=11959
// Irène
Irène!
Jag tycker inte det är något att haka upp sig på. Bra att det blev utrett med hans kyrkotillhörighet. Det sägs inte explicit att han är döpt, men jag utgår från att han är döpt i Svenska kyrkan eftersom han är medlem där.
Och visst skulle jag gärna samtala med honom över en kopp espresso precis som Heiding, men jag vet inte vad man har för tankar angående Signummedarbetarskap. Han är ju mera poet och profet än teolog, att skriva analyserande fördjupningsartiklar i Signum känns inte som hans bord, han hör mera hemma i krönikorna i Expressen och Världen idag, och han han verkligen, som Heiding säger, lyckats med att tränga igenom med att ta upp etiska och religiösa frågor i offentligheten.
Att ha fritt rör sig inom hela kristenheten överallt där han känner sig välkommen är precis min anda, i det avseendet är han profetisk och slår hål på gammalt samfundstänkande enligt vilket varje samfund är sig själv nog. Du problematiserar särskilt att han är positivt inställd till Livets Ord.
Marcus Birro är välkommen att simma över Tibern. Ulf Ekman och andra Livets Ordare är också välkomna att ta den simturen, en del har ju redan gjort det.
Men det väsentliga i ditt inlägg är väl det du skriver på slutet, då du undrar varför andra katoliker och biskop Anders bemöter dig och Katolsk vision så styvmoderligt medan man är så inbjudande mot andra icke-katolska kristna.
Men vare sig tuffa och hårda debatter eller vänligt inbjudande, alla tillhör vi en och samma Kristi kropp som vi har att förhålla oss till och samverka med.
Marcus Birro mer om sin tro och kyrkotillhörighet:
http://blogg.varldenidag.se/birros-blogg/lat-oss-motas-i-kristus/
Pingback: Stefan Swärd diskuterar Katolska kyrkan från fribaptistisk horisont | Bengts Blogg
Off topic i förhållande till blogginlägget, on topic i förhållande till diskussionen i kommentarerna.
Nu har jag inte hört själva utfrågningen av kandidaterna men jag har läst den bok varifrån formuleringen är hämtad: Eskil Francks ”Giv mig, min son, ditt hjärta” som handlar om hans utveckling bort från tron. Tyvärr har jag inte boken här men Christer Sturmark läser här det relevanta citatet högt, och Franck ger sedan sin syn på biskopskandidaternas svar.
Som jag förstår honom handlar frågan för honom om kristendomens sanninganspråk. Hans huvudpoäng att Jesu lärjungar inte skulle ha sagt något annat än att Jesus var den enda sanna vägen men kristendomen har förändrats. Idag lär man inte samma sak som Jesu lärjungar lärde – men man låtsas inte om det. Där faller bygget ihop för Eskil Franck.
Möjligen blir det argumentet mindre relevant för katoliker, som inte tänker ”Sola scriptura” utan (om jag förstått rätt) menar att den långsamt framväxande traditionen är hur den helige ande leder sin kyrka.
Nähä, det gick inte att lägga in en länk direkt till relevant passage. Citatet ur boken och dess användning i ärkebiskopsvalet diskuteras från ca 29:00. Från ca 22:00 är relevant om man är mer intresserad av Eskil Franck hans utveckling, och hans åsikter om hur kristendomen utvecklats och förändrats än av hur citatet används i biskopsvalet.