Hur kunde det bli så här?

Hur kunde det bli så att Kyrkan vars uppdrag det är att förkunna det glada och befriande budskapet om Guds kärlek och frälsning genom Jesus Kristus för dagens människor istället kommit på kant med en stor del av dem och istället upplevs som påtvingare av detaljerade beteendeföreskrifter, varav en del upplevs som orimliga även av seriöst etiskt reflekterande människor, jag även många av kyrkans egna medlemmar tycker att lagmoralen är orimlig, många katoliker använder preventivmedel, har sex före äktenskapet och många homosexuella katoliker avstår inte från intim gemenskap och har ändå gott samvete.

Diskrepansen mellan lagiskheten som lärs ut och många vanliga katolikers sunda förnuft och leverne har länge varit skriande och påpekats från många håll. Det har gjort att kyrkan förlorat något av sin moraliska auktoritet på detta område, och inte blev det bättre efter pedofiliskandalerna. Det går inte att ha det på detta sätt längre. Om kyrkan skall vara framgångsrik i att förkunna Evangeliet måste fokus flyttas från periferi till centrum så att inte upphängning på det perifera gör att man förlorar människornas villighet att lyssna till det väsentliga.

Påve Franciskus har sagt att han kanske kommer att placera den nya kommissionen i Vatikanen för att skydda barnen under Troskongregationen. Det säger något om hur påven tänker. Förmedlandet av tron är inte bara lärosatser, utan också hur det framförs och mottages vilket kräver varsamhet med Guds folk. I ett tal till medlemmarna i Troskongregationen under deras plenarmöte 31 januari sade han:

”from the earliest days of the Church, there has been a temptation to understand doctrine in an ideological sense or to reduce it to a set of abstract and fossilized theories.

Men, fortsatte han, meningen med läran (doctrine) är

“serving the life of the People of God and seeks to ensure a firm foundation to our faith.”

Positivt är att en synod om familjen kommer att hållas i två sessioner, en i oktober 2014 och en under 2015. Där kommer alla dessa brännade frågor att aktualiseras och tas itu med på högsta nivå. Ett tecken på att påven menar allvar är att han i höstas skickade ut en enkät till alla världens biskopar med ingående frågor kring hur katolikerna ser på dessa frågor. Var och en är fri att svara, men de olika biskopskonferenserna förväntas särskilt komma in med svar. Några offentliga svar har jag rapporterat om tidigare, nu hör vi att Tyska biskopskonferensen lämnat in sitt svar. Man har verkligen tagit reda på hur folk tänker och gör, och det bekräftar den bild man haft på känn. Även i det konservativa Bayern anser 86% av katolikerna att det inte är fel att använda kondom eller p-piller.

Det är i grunden inget fel på kyrkans ideal för äktenskap och familj, och rapporten säger att många katoliker bejakar stabila äktenskap som ett ideal. De flesta är också emot abort. Men de uttalade lärosatserna om förbud mot föräktenskapliga och homosexuella intima relationer, preventivmedel, att ta emot kommunionen för skilda och omgifta är praktiskt taget inte accepterade alls av en överväldigande majoritet, säger rapporten. Vissa regler anser man obarmhärtiga och utan hänsyn till människors faktiska situation.

Att en praktiserad tro förutsätter tillbedjan och ett moraliskt handlande med omvändelse (metanoia) och botgöring, inte bara men också på det sexuella området, är inte svårt att förstå för alla dem som söker sig fram till en kristen tro, men även många av dem som på allvar går in i en sådan omvändelseprocess kan uppfatta kyrkans regeletik som inadekvat och obarmhärtig mot människor i utsatta situationer.

De tyska biskoparna föreslår att kyrkan skall vända sig bort från förbuds-etiken, och istället inta ett stödjande förhållningssätt där man hjälper människor i rikting mot ett gott och bra liv. Då det gäller sexualmoral vill biskoparna att kyrkan skall presentera sin lära på ett sådant sätt att det inte framstår som om kyrkan vore fientligt inställd till sex.

Francis-pro-life

Det här inlägget postades i Katolska kyrkan, Vatikanen och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Hur kunde det bli så här?

  1. Gert Gelotte skriver:

    Bengt,

    en väsentlig del av svaret på din fråga ”hur kunde det bli så här” är att det som kyrkans medlemmar anser vara fel av påven och flertalet av kyrkans biskopar fortsatt ses som ett pedagogiskt problem. Ingenting kommer att bli bättre, snarare sämre, så länge kyrkans ledning vägrar acceptera tanken att kyrkans läroämbete kan ha fel.
    Gert Gelotte

  2. Paul skriver:

    Bengt,

    Jag kommer inte ifrån Din fråga, som känns närgången och väcker en rad tankar: hur kan det ha blivit så att den katolska kyrkan idag upplevs som ”lagisk”, och att denna ”lagiskhet” upplevs som ”orimlig” även bland ”seriöst etiskt reflekterande” katoliker? Jag är (sedan länge) inte (längre) katolik, men mina (halvsekelgamla) erfarenheter av katolsk själavård är helt annorlunda. På ”min tid” var den katolska kyrkans moralteologiska förkunnelse minst lika tydlig (”rigid”?) som idag, men jag upplevde den ändå som betydligt mer nyanserad och genomtänkt än motsvarande budskap från andra delar av svensk kristenhet. Dåtidens icke-katolska präster och pastorer hade en benägenhet att inte se några andra synder än de som gällde sjätte budet; och somliga fromhetsriktningar hade långa ”syndakataloger” som (från gendersynpunkt föga neutralt) innefattade även sådant som dans, smink och kjollängd. I denna miljö upplevde jag att den katolska moralteologin just koncentrerade sig på centrum, inte på det Du kallar ”periferin”, och att detta var en markant skillnad gentemot dåtida svensk kristenhet i övrigt.

    Hos katolikerna fanns tydliga ”objektiva” definitioner av begrepp som ”synd”, ”förlåtliga synder” och ”dödssynder”, men också en rad definitioner av ”subjektiva” omständigheter som kunde påverka den etiska bedömningen av en konkret handling. Sådana omständigheter innefattade begrepp som graden av kunskap och omdömesförmåga (dvs. om man vid tillfället visste och förstod att en viss handling utgjorde en synd), men också sådant som resp. individs sociala och biologiska förutsättningar (typ ”medfödd” dragning till samma kön), liksom ett explicit hänsynstagande till en synds faktiska kontext, t.ex. vilka alternativa handlingar som i en given situation var reellt möjliga, och huruvida dessa i så fall var mer eller mindre oetiska än den synd som hade begåtts. Det fanns en tydlig medvetenhet om att människor kan hamna i situationer då alla tillgängliga handlingsalternativ är onda, och då valet står mellan alternativ där det inte är enkelt att finna det ”minst onda”. Något som enligt ”objektiva” kriterier vore en ”dödssynd”, kunde ”subjektivt” vara en ”förlåtlig synd” (eller rentav – om än sällsynt – alls ingen synd). Här fanns också en tydlig betoning av det egna samvetets unika överhöghet: att handla mot sitt eget samvete kunde vara en ”subjektivt” större synd, även när handlingen i sig enligt katekesen var en ”objektivt” stor synd.

    Allt detta låter nu som skäligen formella och själlösa teoretiska konstruktioner (”kasuistik”), men de fick ju sin praktiska tillämpning i biktstolen. Visst fick jag här en del väldigt tydliga förmaningar (”åthutningar”), men vad jag framför allt minns är mina biktfäders råd och omsorger. De kunde ofta klart se vad som var min ”skötesynd” (som kunde vara något helt annat än det jag själv just då hade störst samvetskval eller kände störst skam för); de förde begripliga etiska resonemang, och de gav konkreta och konstruktiva råd om hur jag skulle kunna bli bättre på att bedöma mitt eget handlande och undvika det som var mina största svagheter. Aldrig någonsin upplevde jag förkastelsedomar eller ”orimlig” kritik; nästan alltid lämnade jag biktstolen med en känsla av att ha mött förståelse och omsorg – och att vara välkommen tillbaks, även när jag inte klarat av att leva efter deras råd och förmaningar. Med denna bakgrund har jag alltså mycket svårt att förstå varför så många av dagens katoliker tydligen upplever sin kyrka som obarmhärtig och hänsynslös. Går dagens katoliker inte längre till bikt? Hämtar de sin uppfattning om kyrkans moralsyn enbart från ”teoretiska” principuttalanden? Är katolska präster idag mer rigida och empatilösa? Har de en mer ensidigt teoretisk moralteologisk utbildning? Känner de inte sina biktbarn ”privat” och ”personligen” i samma utsträckning som förr? Lever de i en egen ”bubbla” utan kontakt med den moderna världen? Inte vet jag! Men kan förklaringen verkligen bara vara den att lekmännen blivit bättre än prästerna på etik?

    • bema skriver:

      Hej Paul!

      Det är precis denna typ av reflektioner som jag hoppades mitt inlägg skulle ge upphov till.

      Jag har samma upplevelse av Katolska kyrkan som du, och att det där fanns en mycket djupare, mänskligare teologiskt o filosofiskt förankrad syn på synd och moral än den ofta fundamentalistiska sex-fixerade syn man mötte inom protestantismen.

      Just detta att kunna hantera flera dimensioner samtidigt, å ena sidan det som betraktas som objektiva definitioner av synd, å andra sidan subjektiva omständigheter, personens reella valmöjligheter och utsatta situation som grunden för en etisk bedömning där den enskildes samvete i sista hand måste få bli avgörande, är det som gjorde att jag upplevde Katolska kyrkan som verkligen human och mänsklig, utan att därför bagatellisera synden. Jag fick ofta god hjälp av mina biktpräster, inte heller jag fick några förkastelsedomar eller kritik som jag upplevde orimlig, däremot ofta hjälp att komma vidare och få hjälp att genomskåda mina egna blinda fläckar.

      Som du och jag upplevt det är väl så det skall fungera när det är optimalt. Och många gånger tror jag det fungerar så också idag i själavården, detta talar man inte om, för hälsan tiger still. Sedan fanns det nog förr och finns nu också bra och dåliga själavårdare bland prästerna. God själavård fördjupar din tro, medan dålig sådan kan få dig att fly kyrkan för hela livet.

      Den situation jag talar om är inte själavårdssituationen, utan det som föregår, den första förkunnelsen av evageliet. Där måste betoningen ligga på Guds kärlek till människorna och evangeliet som ett befriande budskap. Man börjar inte med syndakatekes. För att vinna människornas hjärtan krävs att man upprättar bra relationer och får deras förtroende. I den situationen väcks tron i människornas hjärtan, och i samband med det också syndamedvetandet och behovet av den egna omvändelsen.

      Som problemet ser ut idag i stora delar av västvärlden är att sekulära människor har en negtiv förförståelse av kyrkan som att hennes budskap är moralism och förbud snarare än kärlek, befrielse, frälsning.

      Samtidigt finns en tidsanda som väldigt starkt betonar egot och varje människa som sitt eget projekt. Kyrkans tal om en objektiv etik och blotta antydan att det finns etiska regler som människor kan överskrida i förverkligandet av det personliga projektet betraktas som en kränkning. Det är i detta kulturella klimat kyrkan har att manövrera idag, och måste hitta vägar till människors hjärtan.

      Man kan lösa problemet på olika sätt:
      Vissa fundamentalistiska protestantiska grupper och ultramontanistiska katoliker avgränsar sig från världen och betraktar sig själva som rättfärdiga, medan det beror på världens syndfullhet att människor inte omvänder sig.

      Andra liberalteologiska protestantiska och vissa katolska grupper anammar helt det postmoderna relativistiska perspektivet och säger att det finns många sanningar, min sanning är lika sann som din, blott och bart den kyrka som hävdar att det finns en objektiv sanning har fel.

      Men jag tror inte vår tid är svårare att evangelisera än Romarriket för 2000 år sedan. Utmaningarna ser bara annorlunda ut, det gäller att med den Helige Andes hjälp hitta metoder som är adekvata för vår tid. Påve Franciskus leder kyrkan i rätt riktning tycker jag.

  3. Irène Nordgren skriver:

    Paul och Bengt

    Det gäller att passa på när man har tillgång till 2 så initierade moralteologiskt välbevandrade herrar som ni tycks vara. Paul är ju dessutom noga med att lyfta fram ”gendersynpunkt” vilket ju är oerhört glädjande.

    Då vill jag fråga – har någon av er hört talas om ”fallna män”….? Alltså jag menar inte som synonym till män stupade i krig utan jag menar om ni hört talas om begreppet ”en fallen man ” eller ”hem för fallna män”……?

    Om inte – vore jag tacksam om ni har någon TEOLOGISK TEORI till att anledningen måhända i så fall kanske är så okomplicerad som att det helt enkelt aldrig i kyrkohistorien funnits någon man som skulle kunna betecknas som ”fallen”………..

    // Irène

    PS Jag utgår ifrån att ni hört talas om att det faktiskt – i verkligheten dvs i levande livet – existerar begreppet ”en fallen kvinna” och att det behövts – och fortfarande på sina håll behövs hem för sådana ”fallna kvinnor” och deras barn ……..!

    http://www.katolskvision.se/blog/?p=12005

    • Krister Janzon skriver:

      Mycket seriöst menar jag att det finns gott om fallna män, jag är ett strålande exempel på det, det underlåter inte mina katolska medsystrar att påpeka i tid och även otid. Detta skall jag försöka kontemplera över denna helg, som jag i övrigt vill ägna det goda minnet av min mor Karin, som skulle fyllt 100 år idag. Moder till tre flickor och fem pojkar, god maka till duglig man, men även han lätt fallen i det katolskt ”kyrkliga träsket”. Heder åt di bägge, Karin och Allan, lysande svenska föräldrar till Tintin.

    • bema skriver:

      Philomena, filmen som just nu går på bio och påven som träffat verklighetens Philomena.
      Detta är verkligen exempel på hur kvinnor i underläge utnyttjas, förtrycks och stigmatiseras. Deras olycka stigmatiseras ytterligare genom att de betraktas som ”fallna” d.v.s. moraliskt tvivelaktiga. ”Fallna” män är ju ofta betydligt mer moraliskt tvivelaktiga men de klarar sig ofta bra i samhället ändå, såvida de inte åker fast och hamnar i fängelse. Om vi ser till specifikt det sexuella området, en Bill Clinton, en François Hollande eller en Silvio Berlusconi betraktas ofta som hjältar, åtminstone är det inte deras sexuella eskapader som ligger dem i fatet, man tycker deras handlande är Ok, rentav lite tufft, bara man sköter det diskret. Kvinnor i liknande situationer skulle vara dömda i offentlighetens ögon för länge sedan. Men kanske är vi på väg mot större jämlikhet där också, att kvinnor som tar efter mäns dåliga beteende får större tolerans.

      Som kristna har vi verkligen ingen anledning att sätta oss på höga hästar och döma ”fallna” kvinnor. Den som är utan synd må kasta första stenen, säger Jesus. Vi har alla syndat och gått miste om härligheten från Gud säger Paulus. Barmhärtighet är enda rimliga sättet att bemöta varandra på.

  4. Krister Janzon skriver:

    Paul och Bengt,
    Tack för Era två innehållsrika kommentarer senast. Så angelägna, Jag kände igen mig i Pauls beskrivning av min ungdomstid i kyrkan, den vi hade så gemensam i Stockholm. Vad gick snett, individuellt och strukturellt? En stor och svår fråga, några tecken i den kyrkliga sociologin. Både troende och präster ändrade sig / ändrades? De troende blev myndigare, vi såg vårt eget ansvar och behövde inte lika ofta det själavårdande samtalet och botens sakrament. Vi kanske spolade ut barnet med badvattnet? Liturgin blev skrikigare, utmattad av allt det så högt uttalade. Så många förändringar av godo, t ex folkspråket – även om vi ministranter kunde vårt kyrkolatin. Ja, svaren på alla de frågor som finns i Edra kommentarer blir troligen högst blandade och olika, hos oss som känner sig berörda.
    Kunde vara värt en samtalskväll i vår, tycker jag.
    Krister

  5. Ping: Familjesynoden 2014-2015 fokuserar på klyftan mellan klerikalt och folkligt | Bengts Blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s