This morning I had the privilege of meeting and interviewing the Patriarch of the Syriac Catholic Church, Archbishop Ignace Joseph III Younan who has been traveling in North America to raise awareness of the plight of Christians in Iraq, Syria and elsewhere in the Middle East.
He asks the West to take a stand against the genocide of Christian communities have lived in the region since the time of the early Church.
Vad är vad? Begreppen är uppradade i någon slags ordning som är tänkt att spegla människosjälen. Debattens vågor går höga kring rasism och främlingsfientlighet, Israels försvarskrig i Gaza, islamistisk fundamentalisms roll i de hemskheter som sker i Mellanöstern idag, och inte sällan ligger i våra cementerade åsikter ofta föreställningar om dessa värdeladdade begrepp och vem som står för vad.
Vissa ateister säger att all religion är av ondo och står för det mesta av fanatismen, hatet och fundamentalismen i världen, medan vissa kristna säger att all religion är bara god, och fanatismen och fundamentalismen beror på andra världsliga konflikter som rör pengar och makt, och att de som hatar missuppfattat vad tron går ut på. Båda förhållningssätten är enögda.
Först bör vi konstatera att alla vi människor har en benägenhet att hysa de själstillstånd som speglas av begreppen i rubriken till detta inlägg. Både kärlek och hat är djupt mänskliga känslor. Mognad är att utan att förtränga våra naturliga känslor välja ett medvetet förhållningssätt där jaget styr vårt handlande istället för att våra okontrollerade och omedvetna känslor styr oss. I det senare fallet kan det ta en ända med förskräckelse, särskilt om vi har mycket makt och tillgång till farliga vapen.
Bön kan försätta berg. Påven i bön vid muren mellan Israel och Väsbanken
Hoppet är det sista som lämnar en människa brukar man säga. Och de allra flesta av oss betraktar kärlek som något positivt, vi vill gärna säga om oss själva (även om vårt beteende tyder på motsatsen) att vi handlar av kärlek. En del har en naiv tro på människans inneboende kärlek och att hon av naturen är god, bara hon får utvecklas under de rätta betingelserna. Men människans beteende styrker inte en sådan tro.
Vi har också en hatisk, ondskefull sida inom oss som får oss att agera ut och skada andra människor eller som vi vänder inåt i bitterhet och begränsar vår konstruktiva potential och blir bara en skugga av oss själva. Om vi utsätts för övergrepp, våld, tvång så närs hatet inom oss, men vi har också alltid ett eget ansvar att välja hållning till vårt lidande. Jesus talar om behovet av omvändelse, som börjar med självkännedom och fortsätter med att bejaka Guds kärlek som blivit uppenbar i Jesus Kristus och låta Anden omvandla oss och åstadkomma det under vi inte av egen kraft kan utverka.
Om vi inte lyckas bemästra vårt hat, utan det styr oss kan det leda till fanatism. Fanatism och hat liksom hopp hoch kärlek är djupt mänskliga känslor som alla förstår utan att blanda in religionen. Men människan är också en andlig och religiös varelse, på gott och ont. Hoppet och kärleken föder tro på att det inte bara är slumpen som styr, utan att det finns en Gud bakom allt.
Kristendomen är en uppenbarelse-religion. Frälsningshistorien beskriven i Gamla Testamentet och tolkad i ljuset av Jesus Kristu,s som är världens ljus enligt vår tro, utgör grunden. Detta innebär ju att vår tro är grundat i något konkret: skrifterna, frälsningshistorien, Jesus Kristus, Kyrkans tradition, den helige Ande i våra liv. Denna bas är fundamentet i vår tro, därför kan man i någon mån säga att det finns en kristen fundamentalism som är av godo.
Men om inte fundamentalismen balanseras av tro, kärlek och hopp, utan snarare närs av rädsla och tvivel så kan fundamentalismen urarta i fanatism.
Omvänt, om inte vår tro, hopp och kärlek balanseras av en realistisk uppfattning av människans mörka sidor och att vi skräms av vårt eget hat och förtränger det, så urartar tron hoppet och kärleken till en allmän snällhetslära som är kraftlös och inget förmår att uträtta.
Den kristna tron hjälper oss att uppnå just denna balans. En realistisk uppfattning av våra egna brister och behovet av omvändelse, vilket mobiliserar människans förbättringspotential i kombination med ett obändligt hopp är kristendomens styrka.
Vi tror att människan inte bara är kropp och psyke som ett derivat av kroppen, utan också ande och att den andliga dimensionen är av största betydelse för vårt liv här på jorden.
Vi tror att Jesus Kristus har uppenbarat vem Gud är och sänder oss den helige Ande som en källa till kraft och urskiljning. Allt kommer inte från Gud bara för att det framstår som andligt.
Katolska kyrkan har i grunden en positiv inställning till andra religioner och ser dem som ett led på vägen i människans Guds-sökande.
”The Catholic Church rejects nothing that is true and holy in these religions. She regards with sincere reverence those ways of conduct and of life, those precepts and teachings which, though differing in many aspects from the ones she holds and sets forth, nonetheless often reflect a ray of that Truth which enlightens all men. Indeed, she proclaims, and ever must proclaim Christ ”the way, the truth, and the life” (John 14:6), in whom men may find the fullness of religious life, in whom God has reconciled all things to Himself.” (Nostra Aetate, Andra Vatikankonciliets deklaration om förhållandet till andra religioner)
Framförallt får man inte tvinga andra människors samveten, det är ett brott mot den mänskliga personens värdighet därför är religionsfriheten grundläggande i det mänskliga samhället fastslår Andra Vatikankonciliet i sin deklaration om religionsfriheten Dignitatis Humanae. Och det är klart att Kyrkan värdesätter den islamska religionen då den tillsammans med judendom och kristendom har sina rötter i samma Gammaltestamentliga historia där den ende Guden uppenbarar sig alltmer. Nostra Aetate säger:
”The Church regards with esteem also the Moslems. They adore the one God, living and subsisting in Himself; merciful and all- powerful, the Creator of heaven and earth,(5) who has spoken to men; they take pains to submit wholeheartedly to even His inscrutable decrees, just as Abraham, with whom the faith of Islam takes pleasure in linking itself, submitted to God. Though they do not acknowledge Jesus as God, they revere Him as a prophet. They also honor Mary, His virgin Mother; at times they even call on her with devotion. In addition, they await the day of judgment when God will render their deserts to all those who have been raised up from the dead. Finally, they value the moral life and worship God especially through prayer, almsgiving and fasting.”
Sedan detta är sagt står det väl klart att alla religioner inte är likvärdiga och att uttrycket ”var och en blir salig på sin tro” inte stämmer. Andlighet handlar också om allvar och sanning och alla människor är kallade att söka Gud som vi kristna menar uppenbarar sig mer och mer i historien. Den urskiljningsnyckel vi har som kristna är det dubbla kärleksbudet och formuleringen som återkommer hos Paulus och Johannes: ”Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud.” (1 Joh 4:2-3a)
Ur den aspekten är det klart att vi inte tror att de uppenbarelser Muhammed fick i grottan på berget Hira nära Mekka 600 år E Kr och de krigiskt militanta tolkningar detta gett upphov till är från Gud. När vi ser hur en religion kan komma fram till så krigiska och för samvetsfriheten och människovärdet kränkande tolkningar, så måste det vara riktigt att utöva religionskritik. De flesta muslimer förstår och håller med om detta, de tror som kristna att Gud är kärleken och vill leva i fred med andra människor, men tyvärr har dessa krigiska islamistiska tolkningar fått en spridning i många länder och omfattas av en minoritet som har makt och tillåts dominera då andra skräms till tystnad. Endera omfattar ledarna själva denna krigiska tolkning, eller också utnyttjar de sådana föreställningar i folkdjupen för att befästa sin makt.
Det var något av detta påven Benedikt XVI på akademisk nivå försökte beröra i sin berömda föreläsning i Regensburg 2006. Det var ju ett självmål av militanta islamistiska grupper att bli rasande över detta, men ännu mer anmärkningsvärt var kritiken av påven från västvärldens intelektuella, även många kristna som gav påven skulden att vara militant som väckte sådan upprördhet hos muslimerna. Den akademiska föreläsningen handlade om att 1) kristen tro skall aldrig utbredas med hjälp av våld och 2) att tro och förnuft hör ihop. Påven gjorde en historisk återblick och citerade vad en kejsare för 700 år sedan sade om Islam. Det var aldrig hans avsikt att förolämpa muslimer. Den kraftiga reaktionen kan knappast skyllas på påven utan på stridigheten hos vissa islamistiska grupper som tar varje tillfälle i akt att markera. Men Ratzinger som är en klok man vände det hela i något positivt genom att dialogen med Islam intensifierades. Läs min bloggtext Vad sade påven egentligen i Regensburg?
Att som prästen Ulf Lindgren säga att Isis härjningar med utrensningar av kristna och förstörande av heliga platser i norra Irak och Syrien inte har med religion att göra är aningslöst och kränkande mot de kristna som blir mördade och fördrivna. Grupper som al-Qaida, Isis och Boko Haram som vi brukar kalla islamistiska verkar helt klart religiösa och bygger på en fundamentalistisk islam-tolkning.
Hur det förhåller sig med Hamas är mera osäkert. Åtminstone om man lyssnar till forskaren Björn Brenner vid Försvarshögskolan som menar att Hamas inte drivs av religiös övertygelse på samma sätt, utan utnyttjar mera de fundamentalistiska religiösa stämningarna hos befolkningen om det passar deras syften. De är pragmatiska, fanatiska och helt hänsynslösa och drar sig inte heller för att utnyttja befolkningen i Gaza som mänskliga sköldar om det passar deras syften. Ledare som Saddam Hussein och Syriens president Bashar al-Assad tycks inte heller vara religiösa fanatiker, utan mera pragmatiska maktmänniskor. Under deras regim kunde olika folkgrupper leva i fred med varandra så länge de inte hotade diktatorns makt.
Varför håller jag på att tjata om Livets Ord? En del tycker att jag borde hålla mig till Katolska kyrkan och lämna resten av kristenheten i fred.
För det första kan jag som katolik inte strunta i resten av kristenheten, vi är anbefallna
att så långt som möjligt ha samarbete med andra kristna (se artikeln Tio punkter för
ekumenik), de är våra bröder och systrar och vi är förenade genom ett och samma dop. Och när påven själv odlar vänskap med andra kristna kan det väl inte vara fel att en lekman som jag gör det.
För det andra för att Livets Ord är en unikt fenomen i den svenska kristenheten som trots 30 år i uppförsbacke kommit att betyda mycket både i Sverige och utomlands. Församlingen har över 3000 medlemmar, och vilken annan församling skulle gå i land med att år efter år anordna den stora Europakonferensen med 10.000 deltagare och talare från hela kristenheten, också katoliker brukar medverka. Man bedriver skolor, har en uppskattad social verksamhet i Uppsala och bedriver mission och bibelskolor i många länder, just nu satsar man på Kina.
Det är klart att det inte är något man kan bortse från och låtsas som att det inte finns. När nu verksamheten finns vill man ju att den skall vara ett positivt bidrag till den samlade
kristenheten, inte att den skall förödas genom att definieras bort. Församlingen har säkerligen sina brister, men vilken församling har inte det, och det finns ingen anledning att isolera den för den sakens skull, bättre att inkludera den i den större gemenskapen, på så sätt ökar man möjligheterna till en positiv utveckling genom feedback och samarbete.
Joakim Lundqvist har tagit över som förstepastor efter Ulf Ekman som slutade för ett år sedan. På lördagkvällen, i slutet på Europakonferens-veckan höll pastor Joakim ett linjetal där han skissade på vad Livets Ord skall satsa på inför den nystart man nu står inför. Det
ger anledning till förhoppning att församlingen kan fortsätta att utvecklas att spela en specifik roll i den tid som är idag. I sex nyckelord sammanfattar han vad församlingen skall satsa på. De två första är Bibeln och Anden, Livets ord kommer att fortsätta att vara en evangelikal församling med karismatisk inriktning, i det man betonar den helige Andes fulla liv med dopet i den Helige Ande och de andliga nådegåvorna.
Ett annat nyckelord var Gemenskap. Att vara kristen är inget soloföretag, utan vi är
beroende av varandra. Joakim betonade gemenskapen i tre dimensioner. För det första den lokala församlingsgemenskapen, för det andra gemenskap med ”rörelsen”, d.v.s. andra
församlingar inom samma tradition och inriktning som Livets Ord, för det tredje gemenskapen med hela Kristi Kropp. Joakim räknade upp alla de större samfundsfamiljerna i Sverige och avslutade med att nämna Svenska kyrkan, Katolska kyrkan och de Ortodoxa kyrkorna. Med alla önskar man ett samarbete.
Här gör Livets Ord ett vägval. Man väljer inte vägen att ta på sig rollen som framtidens kyrka och isolera sig från resten av kristenheten, utan bejakar mångfalden i Kristi kropp varav man själv ser sig som en del och att vi alla är beroende av varandra och bör se på varandra som gåvor. Ett vägval som jag menar är helt riktigt och av applåderna att döma har han församlingen med sig i denna inriktning. Resten av kristenheten kan ju välja att ta emot den utsträckta handen eller fortsätta att frysa ut församlingen. Livets Ord är van vid motstånd, och man skulle nog klara av det i framtiden också. Jag tror det snarare är den större kristna gemenskapen i Sverige som skulle förlora att inte inkludera den potential som finns i Livets Ord.
Joakim avslutade med att nämna lite om potentiella utvecklingsmöjligheter när det gäller Livets Ords tomtmark och utbyggnadsmöjligheter. Då tomten köptes var det billig industritomtmark, nu genom Uppsalas expansion har den ökat betydligt i värde och ligger centralt. Man skulle kunna satsa på idrottshall och mycket mera. Jag får bara hoppas att Joakim Lundqvist fortsätter att satsa på det andliga och att vara pastor i ordets rätta bemärkelse, och inte, som många katolska kyrkoherdar klagar på som bygger ny kyrka, att man blir så uppslukad av de materiella byggplanerna att det blir för lite tid över till det pastorala. Det borde finnas många andra krafter än pastorn som kan sköta om det praktiska, särskilt i en församling med så många aktivt engagerade volontärer.
Jag önskar Joakim Lundqvist och församlingen Livets Ord lycka till i framtiden och ber om Guds välsignelse i att finna just den väg som Han har planerat för dem som aktör i Kristi kropp i Sverige.
I går kväll attackerades rabbinen i Malmö med en flaska och antisemitiska glåpord. Förra veckan vandaliserades för tredje gången i år judiska synagogan i Malmö. Antisemitismen i Europa och Sverige som avspeglar en i Mellanöstern många gånger accepterad antisemitism blir värre och värre och påminner om den bruna antisemitismen under Hitler-regimen. De antisemitiska kommentarerna på Löfvéns Facebooksida efter den mycket rimliga utsagan från honom att israel har rätt att försvara sin säkerhet var fruktansvärda, men få reagerade utan nöjde sig med att kalla det ”kritikerstorm”. Genom så lama reaktioner blir de som menar sig vara goda och bära upp det demokratiska samhället medlöpare.
I andra länder i Europa verkar de antisemitiska dåden vara ännu mer avskyvärda. ”Jude, Jude, feiges Schwein, komm heraus und kämpf allein” skanderades nyligen vid en demonstration i Berlin. I Frankrike plundras och bränns judiska affärer, synagogor attackeras. Här gäller det för politiska ledare i hela Europa att visa ledarskap som DN så riktigt kräver i sin ledare 1 augusti.
Som DN konstaterar har det antisemitiska våldet idag inte bruna nazistiska förtecken. Även om det finns en och annan breivikare, så emanerar det till största delen från Mellanöstern där antisemitismen i många länder har en helt annan acceptans än i västvärlden. Vi måste kunna vara tydliga med detta utan att för den skull bli stämplade som islamofober. För helt klart tar de allra flesta vanliga muslimer också avstånd från detta.
DN tycker det är djupt bekymmersamt att svenska politiska ledare tiger och är passiva. Man skriver:
”…Minns att USA skickade sitt särskilda sändebud till Malmö och att den amerikanske presidenten, Barack Obama, valde att besöka synagogan i Stockholm under sitt Sverigebesök förra året, för att understryka allvaret i detta.
Det är bara att instämma med författaren Henry Bronett som i Expressen (27/7) efterlyste ett tydligare ledarskap från svenska politiker. Tystnad och mumlande duger inte. Då kan vi i värsta fall komma att få uppleva de fruktansvärda scener som utspelat sig i Tyskland och Frankrike. Rädslan för att ställa grupper emot varandra får inte stå i vägen för tydliga humanistiska värderingar. Det är snarare otydligheten som riskerar att spä på motsättningarna i samhället. Otydlighet är inte sällan just ett uttryck för bristande ledarskap.
Det behöver knappast sägas att den absoluta majoriteten svenskar med muslimsk tro aldrig skulle uttrycka sig på det här sättet. Självfallet är det bra om också muslimska företrädare tar avstånd från antisemitiska uttryck bland muslimer i Sverige. Men det är inte i första hand en fråga för dem. Det är en fråga för våra folkvalda politiker. Vi bör undvika en situation där olika minoritetsföreträdare förväntas ta ansvar för hela grupper av medborgare enbart baserat på deras etnicitet eller religion. Det blir lätt en kollektivism som påminner om det man vill bekämpa.”
Jag är helt enig med DN i detta.
I Mellanöstern är det inte bara judarna som är ansatta av Hamas, Muslimska brödraskapet och andra islamistiska grupper. Även muslimer som inte delar de islamistiska gruppernas exakta korantolkning råkar illa ut liksom kristna. Kristna är de som är allra värst utsatta i den nya områdena som kontolleras av ISIS och fruktansvärda progromer sker. Läs Nuri Kinos upprop i Sydsvenska Dagbladet och inse allvaret i det som sker.
Mer intressant läsning:
David Brooks artikel i DN idag som beskriver maktkampen i Mellanöstern där Israel blir utnyttjat i det maktpolitiska spelet och där det inte längre framstår som en kulturkamp mellan väst och öst, utan som en uppgörelse mellan olika maktblock inom regionen. (ej åtkomlig på internet ännu)
I områden som kontrolleras av den nya kalifatstaten IS i Syrien och norra Irak fördrivs och mördas kristna som har haft sin hemort där sedan kristendomens vagga. Den islamistiska regimen förtrycker också muslimer som inte omfattar deras islamtolkning. Kvinnor och homosexuella får det mycket svårt oberoende av vilken tro de omfattar. Förföljelsen av kristna har i denna region pågått under lång tid. På YouTube cirkulerar videofilmer på massavrätningar, scener så hemska och vedervärdiga att jag väljer att inte länka till dem här.
Kristnas hem märks ut med den arabiska bokstaven motsvarande n (=nasaré, kristen, hänsyftande på Jesus från Nasaret), precis som judar tvingades bära judestjärnan under Hitler-regimen. Världssamfundet kan inte längre stillatigande se på när dessa fruktansvärda kränkningar av mänskliga rättigheter och brott mot mänskligheten sker. Som kristna måste vi reagera när dessa brott begås mot dem som är våra bröder och systrar i Mellanöstern.
Visa din solidaritet genom att bära denna symbol och genom att delta i de demonstrationer som äger rum idag 2 augusti samt senare.
För Stockholms del gäller följande (information hämtad från nyupplagda Facebook-sidan WORLD WIDE PROTEST IN STOCKHOLM):
Demonstration 2 augusti kl 12.00 Samling: Mynttorget.
Demonstrationen sker parallellt med andra demonstrationer runtom i världen. Arrangör: Assyriska föreningen.
Eftersom Pride-festivalen pågår samma dag har man valt att förlägga ytterligare en demostration nästa vecka:
Demonstration 10 augusti. Samling: Medborgarplatsen 14:00
”En kommitté för Mellanösterns kristna har enl Facebooksidan bildats på initiativ av en grupp kyrkor med direkt anknytning till bl.a. Irak/Syrien. Kommittén har fått stöd av flera profana organisationer och dessa arrangerar nu tillsammans en stor demonstration.
Arrangörer och stödorganisationer:
– Syrisk Ortodoxa Kyrkan i Sverige med bägge stift
– Syrisk Katolska Kyrkan
– Armeniska Kyrkan
– Kaldeiska Kyrkan
– SOMEK, Solidaritets Organisationen För Mellanösterns Kristna
– SOUF, Syrisk Ortodoxa Ungdomsförbundet
– SOKU, Syrisk Ortodoxa Kyrkans Ungdomsförbund
– SAAF, Syrianska/Arameiska Akademiker Förbundet
– SAUF, Syrianska/Arameiska Ungdomsförbundet
– Syrianska Riksförbundet
– Assyriska Demokratiska Organisationen
– Kaldeiska Riksförbundet
Demonstrationen har följande mål/krav:
– En skyddad autonomi – Safe Haven
– Flyktingstatus för kristna i Irak/Syrien
– Bevara helgedomar – kulturella som religiösa platser
– Ekonomiskt stöd för de drabbade i Irak från landets regering
—————————————
Se också:
SKR uppmanar till stöd och förbön för de kristna i Mellanöstern
21 november 1964 promulgerades 3 dokument som förberetts noga under de tidigare sessionerna av Andra Vatikankonciliet: Först konstitutionen om kyrkan, Lumen Gentium, sedan två dekret, det ena om ekumeniken, Unitatis Redintegratio och slutligen ett dekret som behandlade de med Rom unierade östkyrkorna, Orientalium Ecclesiarum.
Viktigast är den förstnämnda, en av Konciliets fyra dogmatiska huvudkonstitutioner som beskriver Kyrkans väsen och hur Katolska kyrkan förstår sig själv som kyrka, de andra två dekreten bygger på denna, för det är klart att synen på Kyrkans väsen får konsekvenser också för relationen till de andra kristna samfunden, protestantiska och ortodoxa.
När vi talar om ”Katolska kyrkan” associerar vi här i väst oftast till Romersk-katolska kyrkan, men vi glömmer östkyrkorna, ett antal orientaliska kyrkor som står i förbindelse med biskopen av Rom, de tillhör också den katolska kyrkofamiljen (i motsats till de ortodoxa kyrkorna som inte står under påven men där ekumeniske patriarken av Konstantinopel står som enande symbol (i Sverige finns följande öst-kyrkor representerade: Armenisk-katolska kyrkan, Etiopisk-katolska kyrkan, Kaldeisk-katolska kyrkan, Grekisk-melkitiska katolska kyrkan, Syrisk-maronitiska kyrkan, Syrisk-katolska kyrkan och Ukrainska grekisk-katolska kyrkan).
Påven och Ekumeniske patriarken av Konstantinopel möttes nyligen i Jerusalem.
Ärkebiskopen av Melbourne, Denis Hart, vars blogghörna på ärkestiftets hemsida fyndigt nog kallas hartbeat har skrivit en fin kommentar som sätter in Lumen Gentium i sitt historiska sammanhang bakåt och framåt. Artikeln finns här.
Utifrån vad Katolska kyrkan sade om sig själv under 1800-talet och början av 1900-talet då makten centraliserades till Rom alltmer så kunde det framstå som att kyrkan sade om sig själv att den är en konstantinsk världslig maktapparat med påven som överhuvud som gör anspråk på att ofelbart veta sanningen både om Gud och vetenskapen. Det var under Första Vatikankonciliet som dogmen om påvens ofelbarhet kom till, och under början av 1900-talet blir centraliseringen till det kyrkliga Rom allt starkare, gränserna för påvens ofelbarhet och primat suddas ut mer och mer och den påvliga makten stärks på ett sätt som saknar motstycke i historien. Kyrkans hierarki angrep också modernismen och den moderna vetenskapen. Pius X gav ut encyklikan Lamentabili sane, en lista med 65 punkter som fördömde olika aspekter av det man kallade modernismen.
Allt detta försökte Andra Vatikankonciliet ställa till rätta. Alla inser att kyrkan är en gemenskap av syndare som visserligen är Helig genom att hon förvaltar Frälsningens mysterium, men att detta inte genomsyrat henne så att hon i jordisk bemärkelse kan vara en felfri organisation.
Grunden för Lumen Gentium är insikten att Kyrkan inte är en jordisk organisation (juridisk, institutionaliserad) rätt och slätt. Hon är det också, men framförallt är hon en organism, något som rör människans andliga sida och sträcker sig in i evigheten.
Kyrkan som organism innefattar alla kristna genom alla tider. Dessa utgör Kyrkans levande kropp, detta ”vi” är Kyrkan. Kyrkan existerar inte för sig själv, utan är orienterad mot hela mänsklighetens himmelska mål, gemenskapen med Gud genom Jesus Kristus. Därför är Kyrkans viktigaste uppgift att evangelisera. Kallelsen till helighet är universell. Alla kyrkans medlemmar, inte bara präster och munkar och nunnor är genom dopets förbund kallade till ett liv i helighet.
Jag vill citera några valda avsnitt från dokumentet:
”Kyrkan är i Kristus ett slags sarament, dvs tecken och redskap, både för den innerligaste föreningen med Gud och för hela människosläktets inbördes enhet”, sägs i inledningen (1)
Faderns plan för allas frälsning
”Den evige Fadern har skapat hela världen enligt sin vishets och godhets helt fria och fördolda rådslut. Han har beslutat att upphöja människorna till delaktighet i hans eget gudomliga liv… Dem som tror på Kristus har han beslutat sammankalla i den heliga Kyrkan. Kyrkan började avteckna sig redan från världens begynnelse. Hon förbereddes i folket Israels historia och i det gamla förbundet på ett underbart sätt. Hon grundades under den nya tidsåldern, uppenbarades genom den Helige Andes utgjutande och fulländas i härlighet vid tidens slut…” (2)
Sonens sändning och uppgift
”För att uppfylla Faderns vilja upprättade Kristus himlarnas rike här på jorden, han uppenbarade hans mysterium och fullbordade frälsningen genom sin lydnad. Kyrkan, dvs. Kristi rike närvarande i mysteriet, växer genom Guds kraft på ett synligt sätt i världen. Denna begynnelse och tillväxt antyds symboliskt genom det blod och vatten, som flöt fram ur den öppna sidan på den korsfäste Jesus (jfr Joh 19:34), och förutsägs genom Herrens ord om sin död på korset: ” När jag blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig” (Joh 12:32). Så ofta korsoffret, där vårt påskalamm Kristus blivit slaktat (1 Kor 5:7), firas på altaret, fullggörs frälsningen. På samma gång framställs och förverkligas genom det eukaristiska brödets sakrament enheten mellan de troende, som utgör en enda kropp i Kristus: Han är världens ljus, av honom kommer vi, genom honom lever vi, hän mot honom strävar vi.” (3)
Anden som helgar Kyrkan
”När det verk som Fadern hade givit Sonen i uppdrag att utföra på jorden (Joh 17:4) var fullbordat, sändes på pingstdagen den Helige Ande för att ständigt helga Kyrkan och för att de troende på så sätt genom Kristus skulle ha tillgång till Fadern i en och samme Ande (Ef 2:18). Han är livets Ande, källan vars vatten springer upp med evigt liv (jfr Joh 4:14; 7:38-39)… anden bor i Kyrkan och i de kristtrognas hjärtan som i ett tempel (jfr 1 Kor 3:16, 6:19), han beder i dem och vittnar om deras barnaskap (jfr Gal 4:6; Rom 8:15-16, 26). Han leder Kyrkan fram till hela sanningen (jfr Joh 16:13), enar henne i gemenskap och tjänande, utrustar och leder henne med de olika hierarkiska och karismatiska gåvorna och berikar henne med sina frukter (jfr Ef 4:11-12; 1 Kor 12:4; Gal 5:22). Genom Evangeliets kraft gör han Kyrkan ständigt ung på nytt, förnyar henne oupphörligt och leder henne till den fulla föreningen med hennes brudgum. Ty Anden och bruden säger till Herren Jesus ”Kom!” (jfr Upp 22:17). Så framträder hela kyrkan som ‘folket vilket hålls samman utifrån Faderns och Sonens och den Helige Andes enhet’ ” (jfr Cyprianus). (4)
Ytterligare ett ställe som jag ofta återkommer till och citerar från detta dokument är artikel 12 där det talas om de kristnas trosmedvetande och karismatiska gåvor.
”De troende som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor.”
Här sägs att det är hos de troende som gemenskap som ofelbarheten i grund och botten bor, det är detta som gör tron möjlig och att vi som kyrka, kristen gemenskap inte är utlämnad åt godtycke och villfarelser. Garanten för detta är att Kristus som bor i sin kyrka och Anden.
Läs också min tidigare artikel Petrus, kyrkans tjänare, medbroder och klippa.
Stefan Swärd, brukar inte vara rädd att kommentera de flesta stora ämnen som är uppe till aktuell diskussion inom kristenheten, och minst av allt om det är kontroversiella ämnen. Det är därför inte förvånande att han nu tar till orda när det gäller Katolska kyrkan i kontexten Ulf Ekmans motivering till varför han konverterat till densamma. Ulf Ekman skrev en artikel i sista numret av Keryx om ämnet, den är utgångspunkten för Stefans blogginlägg.
Stefan är alltid resonerande och villig att reda ut olika begrepp och utan att hamna i affekt, som en del snabbt gör, punkta upp vad han är överens om och inte. Jag vill gärna från min katolska horisont gå in i samtalet han inbjuder till.
Först är Stefan tydlig med vilken tradition han själv tillhör, nämligen den fribaptistiska som varken är katolsk eller luthersk. Stefan känner igen principiellt tre olika delar av kristenheten vid tiden för 1500-talets reformation: Förutom den katolska (Romersk-katolska m.fl. kyrkor) och den reformatoriska (Luther, Calvin) delen nämner han den baptistiska friförsamlingsrörelsen. Den var en liten förföljd minoritet, förföljd av både katoliker och lutheraner. Baptismen var, menar Stefan en reaktion mot religiöst tvång och förtryck. Man värnade om friförsamlingstanken och människors religionsfrihet. Enligt detta synsätt är den lokala församlingsgemenskapen den kristna kyrkans viktigaste uttryckssätt.
Baptismen så som Stefan beskriver den verkar kvalificera för att ha vad Joseph Ratzinger kallar för en kongregationalistisk kyrkosyn (Se boken Kallad till gemenskap som jag skrev om år 2009) i motsats till en episkopal sådan, som katolska, ortodoxa och många lutherska kyrkor står för. Enligt den senare är den vigde biskopen i centrum, och enligt Katolska kyrkan har biskopen av Rom ett allderles särskilt uppdrag som enande princip i den universella kyrkan. Ortodoxa och ännu mer lutherska kyrkor tonar ner påvens ämbete och betonar istället kollegialiteten. Biskoparna som kollegium står som förvaltare av läroämbetet. Katolska kyrkan betonar också biskoparnas kollegialitet, och den väldigt imperialistiska hållning till påvens suveräna makt över kyrkan som odlades under 1800-talet och början av 1900-talet har nu tonats ner rejält. och Andra Vatikankonciliet kompletterade bilden med att sätta Kyrkan som Guds folk i centrum och betona kollegialiteten framför påvens oinskränkta makt. Se vad jag skrivit tidigare om detta.
Men påve och biskopar med mycket eller lite makt, det spelar ingen roll. Den baptistiska synen erkänner inte en kyrkostruktur med ett biskopsämbete som enande princip, utan det är den lokala församlingen som samlas kring Guds Ord och ber som är kyrkans grundcell. Om katolsk kyrkosyn utgår från Matt 16:18 (Petrus, klippan), så utgår den kongregationalistiska från Matt 18:20 ”Där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem”.
Detta diagram skapade jag 2009, se text. Enl den aktuella diskussionen skall lutherska kyrkor i det mera högkyrkliga spektret + Anglikanska kyrkan finnas på rad 2 medan fribaptism, många frikyrkor och protestantisk lågkyrklighet borde finnas på rad 3.
Att Stefan inte erkänner ett strukturellt biskopsämbete som förvaltar läroämbetet som en given del av kyrkans väsen betyder inte att han inte erkänner behovet av ett läroämbete. Men detta kan också födas fram underifrån genom karismatiskt inspirerade ledare som naturligt verkar i detta. Således ser Stefan Lewi Pethrus, John Wimber och Ulf Ekman under tiden han var ledare för Livets Ord som naturliga uppbärare av läroämbetet inom den del av kristenheten de hade ansvar över.
Stefan menar att reformationen var en halvmesyr eftersom den resulterade i nationella institutionella kyrkor av monopolkaraktär som företrädde religiöst tvång och förtryck istället för fria församlingar, och att väckelserörelserna har präglats av det baptistiska arvet med betoning av frihet och omvändelsedop.
Fribaptismen som Stefan gör sig till tolk för framstår som en slags kristenhetens anarkister och rebeller där den lilla rättänkande goda människan slåss mot institutionella strukturer som nästan per definition blir förtryckande och av ondo. Micael Grenholm med hans idealistiska patos är en annan mycket tydlig representant för vad jag här försöker beskriva. I denna anda säger Stefan att han hade förstått om Ulf Ekman valt att bli katolik genom att likt en trojansk häst infiltrera kyrkan för att sprida karismatisk kristendom och trosförkunnelse, men avvisar Ekmans bejakande av Katolska kyrkans självförståelse.
Förutom påvens ledarroll och Petrus-ämbetet är det två frågor till som Stefan särskilt vill problematisera när det gäller Katolska kyrkan: 1) Katolska kyrkan som den ursprungliga kyrkan som Jesus grundade, 2) Traditionens roll för kyrkans tro och lära. Jag menar att hans invändningar i båda dessa frågor bygger på en förytligad förståelse och att perspektiven därför blir förvrängda.
Katolska kyrkan som den ursprungliga kyrkan:
Det är sant att Romersk Katolska kyrkan har en självförstående enligt vilken hon bevarat frälsningens fullhet inom sig. Men det innebär inte att Romerskt-katolska kyrkosamfundet är identiskt med den universella kyrkan, den som vi i de klassiska trosbekännelserna bekänner som en enda, helig, katolsk och apostolisk. Katolska kyrkan erkänner dop i andra samfund, och alla som är giltigt döpta i Faderns, Sonens och den helige Andes namn är inlemmade i (den universella) Katolska kyrkan. Element av helighet och sanning finns inte bara inom Romerskt-katolska samfundet, utan i hela Kristi kropp, och Romersk-katolska kyrkan kan också lära sig något av andra samfund. Det sker en dogmutveckling genom kyrkohistorien där Kyrkan alltmer tränger in i Frälsningen mysterium, och en sådan dogmutveckling är inte en intern angelägenhet för Romersk-katolska kyrkan, utan det pågående ekumeniska samtalet är också en del av denna fördjupningsprocess. Ett koncilium skall i idealt vara ekumeniskt, d.v.s omfatta hela kristenheten.
Traditionens betydelse:
Vissa protestanters förståelse av ”Traditionen” inom Katolska kyrkan som något som skulle förringa Bibelordet eller vara ett alternativ till Bibelordet eller stå utanför Bibeln ter sig för mig mycket krystat. Å andra sidan har Katolska kyrkan sig mycket själv att skylla genom den triumfatoriska syn på sig själv hon byggde upp under 1800-talet med dess triumfalism och antimodernism. Under början av 1900-talet växer sig den ultramontanistiska hållningen i kyrkan stark och centraliseringen till det kyrkliga Rom stärks. Gränserna för påvens ofelbarhet och primat suddas ut mer och mer och den påvliga makten stärks på ett sätt som saknar motstycke. Under Pius X 1903-1914 bedrevs en fullkomlig häxjakt på katolska forskare, teologer präster och biskopar. Den s.k. moderniststriden flammade upp. Spionnätverket Sodalitium Pianum var ett angiverisystem som skulle rapportera otrogna. Pius X gav 1907 ut encyklikan Lamentabili sane, en lista med 65 punkter som fördömde olika aspekter av det man kallade modernismen. Kyrkan framstod mer som en konstantinsk struktur baserad på världslig makt än en förkunnare av Evangeliet. Jag tror det är reminicenser av detta som än i dag spökar i antikatolska strömningar och fördomar om Katolska kyrkan.
Men lika självklart som vi kan se, höra och tänka, så är det klart att Gud verkar genom människor och människors erfarenheter och den kultur, tradition som byggs upp kring Frälsningshistorien och tolkningen av de heliga skrifterna. Så har det varit från allra första början i Gamla Testamentets historia, så var det när Kyrkan grundlades och utvecklades efter Kristus. Bibeln som sammanhållen kanon fanns över huvud taget inte under Kyrkans första tid, den fastlades succesivt under de första århundradena. Och skulle man sociologiskt studera många evangelikala bibelfundamentalistiska frikyrkor så skulle man finna att de visst har en mycket påtaglig egen tradition som styr hur man gestaltar liturgi och hur man läser och tolkar bibeln.
Om jag hårddrar, så resonerar den som förnekar traditionens relevans för tron ungefär så här: Allt finns i Bibeln, ungefär som all information om en biologisk individ finns i cellkärnans DNA. Därför, om vi inte hade någon kyrkohistoria, ingen tradition att falla tillbaka på, utan att Bibeln skulle falla ner som en blixt från klar himmel idag och folk skulle börja läsa den, så skulle församlingen och kyrkan genereras utifrån bibelordet. Detta låter dumt, och jag tror inte ens den mest hårdföra bibelfundamentalist tror på detta, men det illustrerar något av hur problematiskt det blir när man bortser från traditionen eller mystifierar traditionen som ett främmande element istället för en självklar del i Kyrkans blodomlopp.
Slutligen konstaterar jag att Stefan Swärd hör till dem som menar, att gemensamma ekumeniska deklarationer till trots, så är katoliker och protestanter ännu inte fullständigt överens om rättfärdiggörelsen.
Mikael Karlendal, tidigare pingstpastor, numera pastor inom EFS/Equmenia har också skrivit mycket om Katolska kyrkan, bl.a. flera artiklar i Världen idag där han sakligt reder ut skillnader mellan katolskt och evangelikalt. Han har en betydligt mer mångnyanserad syn på katolska kyrkan än Stefan Swärd, speciellt ser han att perspektivet för protestanter ofta är begränsat genom att man levt i en antikatolsk kultur som format tänkandet i onödigt trånga banor. Mikael Karlendal är i detta avseende något av en folkbildare. Följ gärna hans blogg där han kommenterar Stefans inlägg, där finns också länkar till hans tidigare artiklar i Världen idag.
Livets Ords Europakonferens äger rum denna vecka. Konferensen som brukar samla 10.000-tals besökare har ägt rum varje sommar under många år.
Livets Ord är en aktiv församling med över 3000 medlemmar i Uppsala, varav många drivs av ett engagemang och stödjer församlingens evangeliserande uppdrag både ekonomiskt och med volontärarbete. Därför har man år efter år haft kapacitet att anordna en konferens av denna diginitet. Det är bra och med tacksamhet jag konstaterar att man genom dessa nådegåvor betjänar kristenheten i Sverige (samt Norden och övriga Europa, varifrån också kommer många besökare).
Konferensen står sig bra även utan Ulf Ekman. Kanske det t.o.m. är bra att en ledare av sådan dimension drar sig tillbaka för att hindra att det blir alltför personbundet. Det är ju Jesus som skall synas. Joakim Lundqvist som konferensens värd sköter det uppdraget bra och får alla att känna sig välkomna.
Jag märker att en föryngring skett. Färre nestorer, fler unga framme vid mikrofonerna för att sköta olika presentationsuppdrag, vilket är bra. Efter bibelstudiet med Berit Simonsson i måndags kväll var det en stor skara, många unga, som kände att de ville ta emot Jesus för första gången och de inböds av pastor Joakim att komma fram för att få förbön. Livets Ord är en aktivt evangeliserande församling. Man startar bibelskolor över hela världen, bl.a. är nu vägen öppen in i Kina där man understödjer och bedriver bibelskolor som vi fick höra om.
Lite annorlunda är det i år. Konferensen är välbesökt, men något färre besökare än tidigare, vilket avspeglade sig i att det var ganska lätt att få en bra plats trots att man var sen till Berit Simonssons bibelstudium i måndags kväll. Ett särskilt boktält hade man inte i år, utan bokförsäljningen hade flyttat in i stora konferenslokalen.
Berit Simonsson, inspiratör inom Oas-rörelsen är en av våra allra bästa förkunnare och utläggare av Guds Ord. Lugn och saklig, fylld av realistisk insikt i människans (läs oss kristnas) brister och tillkortakommanden presenterar hon Ordet så att det blir levande och relevant här och nu för just mig, i den livssituation jag befinner mig i, i den tid vi befinner oss i.
Bibelstudiet över Gideon (Dom kap 6, 7) var helt fantastiskt. Nu som då finns synd och avgudadyrkan och att vi människor krymper oss själva och bor i våra hålor i skam och skuld. Nu som då vänder sig Gud till människan, talar till henne, inte dömande, utan för att hon skall växa, svara på kallelsen, omvända sig, slå in på en ny väg av partnerskap med Gud så att Guds plan kan förverkligas. Vi är alla kallade till något annat än att leva ett förkrympt halv-liv. Berit öppnar bibelordet för oss och får oss att förstå att Gud talar till oss också, inbjuder oss att öppna våra hjärtan, vill använda oss i den situation vi står i.
Berit är så långt från vissa högröstade superpredikanter man kan komma vars höga röst tycks vara till för att kompensera för att de kanske inte riktigt själv är förankrade i sin förkunnelse av vilken fantastisk väckelse som pågår där eller där i världen, hur många som blivit mirakulöst helade, hur många som uppväckts från de döda etc. etc. Nej, som Gideon måste vi börja med oss själva, sedan vår närmaste familj, säger Berit lugnt och sakligt. Kan vi inte hantera den situationen blir det svårt för oss att bli användbara till det som är större. Du kan ta del av Berit Simonssons utläggning på Livets Ord Play.
På tisdag talade Marcus Birro, jag följde det via video. Han fokuserde på alla våra kristna bröder och systrar som förföljs i andra delar av världen. Som i Irak och Syrien där det genom den militanta islamismen sker en fullständig utrotning och fördrivning av hela den kristna befolkningen. Människor torteras, dödas och de mest vidriga grymheter sker för att skrämma människor till underkastelse. Marcus Birro förundrade sig med rätta att det bland våra egna, många kristna är tabu att tala om att det just är kristna som är offer för förföljelse, och att i Mellanöstern det sker just genom militant islamism. Marcus föredrag finns på Livets Ord Play.
På fredag talar min vän Charles Whitehead från England, tidigare ordförande i Katolska karismatiska förnyelsens internationella råd. Han och fru Sue har tidigare besökt Sverige och talat på Europakonferensen tidigare.
Undertecknad med Charles och Sue Whitehead vid karismatisk konferens i Stockholm 2010
Jag är glad att man inte av rädsla för kritik att att man blir för ”katolska” isolerar sig i en strikt protestantiskt evangelikal subkultur utan forsätter att vara öppen för influenser från hela kristenheten. Det tror jag är bästa sättet att bevara kärnan i den tro man vill förkunna och sprida.
Också påve Franciskus betonar mycket starkt det ekumeniska och räds inte att umgås med kristna från andra samfund. I våras lämnade han på initiativ av sin gode vän Tony Palmer (nyligen tragiskt död i en motorcykelolycka) ett videobudskap till en evangelikal karismatisk konferens med Kenneth Copland Ministries i USA. Nyss besökte han en Pingstförsamling i södra Italien och dess pastor Giovanni Traettino, också en av påvens vänner sedan tidigare. Påven bad i samband med detta om förlåtelse för Katolska kyrkans tidigare förtryck och motarbetande av pingstvänner.
Nyhetsbyrån Zenith rapporterar från påvens möte med pastor Traettino och hans församling:
Responding to Pastor Traettino’s words that “the presence of Jesus and walking in the presence of Jesus should be at the center of our life,” Francis said, ”that ‘walk’ was God’s first commandment to his people, represented by Abraham – ‘walk before me faithfully and be blameless.’”
“I don’t understand a Christian who stands still! I don’t understand a Christian who doesn’t walk,” the Pontiff said. “A Christian must walk,” for if he remains “still,” he does not move ahead and rather “becomes corrupt.”
When we walk in God’s presence, we find brotherhood, the Pope said. However when instead we stop, scrutinize each other, and gossip, we divide the Church.
Gossip began the first moment of division of the Church. The Holy Spirit does not cause division, he stressed, saying rather the Spirit creates diversity in the Church, a ”diversity, rich and beautiful.”
In addition to diversity, he said, the Holy Spirit creates unity. Therefore, not only is ”the Church one in her diversity,” but also it has unity, ”with many different parts, each with its own peculiarity and charisma.” He said ”This is unity in diversity. This is the path that we Christians take, giving it the theological name of ecumenism.”
When jealousy and envy have divided us, we must endeavor on this path toward unity, he exclaimed. “Some of those who enacted these laws, and some of those who persecuted, denounced their Pentecostal brothers because they were ‘enthusiastic’, almost ‘crazy’, who spoiled the race.”
Pope Francis then made an apology. ”I am a pastor of Catholics, and I beg forgiveness for this. I ask your forgiveness on behalf of those Catholic brothers and sisters who did not understand and who were tempted by the devil,” he said. ”I ask the Lord for the grace to recognize and to forgive.” [talet i sin helhet här]
Ledarna från både katolskt och protestantiskt håll kan få kritik från sina egna för denna typ av kontakter, man är rädd för kompromissande och eftergifter, men det är inte det som det handlar om. Att våga vara öppen för våra kristna bröder och systrar handlar om mod, och man gör det i lydnad mot Kristus själv och man gör det utifrån att man har en trygg förankring i sin egen tro.
Det ser ut som om EU´s högsta ledare av krasst egoistiskt ekonomiska skäl fegar ut och låter Putin hållas och permanentar därmed en världsordning som tillåter att skrupelfria stater kränker folkrätten. Frankrike vill fortsätta att leverera krigsfartyg till Ryssland, Tyskland är beroende av rysk gas.
Per Ewert skrev nyligen en ledare i Världen idag, Lärdomar från 1900-talets storpolitik. En av de viktigaste är denna: ”Om en regim med tydlig ambition att underkuva andra folk och länder tillåts agera fritt medan omvärlden tvekar kommer den att fortsätta ända tills världen sätter hårt mot hårt.” Hyckleri, dumhet, tystnad, fegt kompromissande för Hitlers och Stalins aggressiva totalitarism, att man utan åtgärd kunde se på hur Österrike, Tjeckoslovakien och de baltiska staterna annekterades var och förblir en skam.
Precis detta borde dagens politiker ha lärt. Men vi tycks inte ha några statsmän på ledarpost i dagens Europa som vågar ta kännbara strategiska beslut, utan vi verkar vara på väg att återupprepa historiens misstag.
Detta föranleder chefsredaktörer för Europas stora tidningar att ta bladet från munnen och säga det som politikerna och statsmännen inte vågar stå för. I ett upprop, öppet brev till Europas ledare, publicerat i DN idag och samtidigt publicerat i ett antal europeiska dagstidningar säger man att det är dags för Europa att ändra hållning, tala klarspråk och vidta rejäla och kännbara ekonomiska och politiska sanktioner mot Putin. EU har hittills uppträtt som ett förstorat och neutralt Schweiz i förhållande till Ryssland, menar man. Uppropet i DN är undertecknat av Adam Michnik, Chefredaktör för Gazeta Wyborcza och ledande dissident i Polen under kommuniståren samt DN-s chefsredaktör Peter Wolodarski.
”I dag är Europa tyst om Ryska federationens president Vladimir Putins stridslystna imperialism. Väst tolererar tyst hans aggressivitet som helt klart kränker andra länders suveränitet: Moldaviens, Georgiens och främst av alla – Ukrainas”, skriver man. I uppropet läser man vidare:
”Vi, chefredaktörer för tidningar över hela Europa, uppmanar EU-ländernas ledare att sätta stopp för Putins aggressivitet. Erfarenheten lär oss att det är bortkastad möda att tala med honom, såvida inte dialogen stöds av enighet och fasthet. Putin har ingenting till övers för svaga och ryggradslösa motståndare. Han verkar se EU i det ljuset: de pratar och pratar medan Kreml fortsätter att överskrida fler och fler ‘röda linjer’. Putin skickar alltjämt vapen och legosoldater till östra Ukraina. Han samlar alltjämt sina trupper utefter gränsen. Men Ukraina har rätt att välja de europeiska demokratiernas väg och ukrainarna har rätt att leva i en hederlig stat. EU:s framtid kan avgöras i dag i östra Ukraina.”
Det kunde inte sägas bättre. Skada bara att det måste komma från journalisster och inte redan sagts av Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och deras medledare i övriga stater i Europa. Måtte vi få ett folkligt uppror som driver fram rättmätiga sanktioner. Hellre får jag det lite sämre ekonomiskt kortsiktigt än att stillatigande se på hur folk i andra delar av världen kränks och att man samtidigt bäddar för en sämre framtid.
Idag firar vi aposteln Jakob, den äldre av de två apostlar som bar det namnet. Han var son till fiskaren Sebedaios och bror till Johannes. De två Sebedaiossönerna och Petrus utgjorde den utvalda grupp som fick vara med Herren på förklaringsberget och i Getsemane. Jakob var den förste av de tolv som led martyrdöden, halshuggen på order av Herodes Agrippa vid påsktiden år 43 eller 44.
Under kyrkans första tid fick många lida martyrdöden för sin tro. Biskoparna och de första påvarna hade inga långa perioder på sina herdeposter då de blev dödade. Men martyriet hör ingalunda enbart till historien. Idag dödas eller fördrivs kristna i stor skala, och det gäller i hög grad Mellanöstern och de trakter där kristendomen har sina rötter. För första gången på drygt 1600 år kunde ingen mässa firas i Mosul i söndags. Det är en katastrof för hela mänskligheten.
Aposteln Jakob är därför i högsta grad en apostel för vår tid. Martyriet är inget självändamål, men väl något en kristen inte får rygga för om hans tro väl sätts på prov.
Men ibland kan utgången vara lyckligare. Som i fallet med Meriam Ibrahim, den sudanesiska kvinna som dömedes till döden för avfall från islam och fick föda sitt barn i fängelse. Hon gifte sig med en kristen man från USA. Genom intensiv diplomati där Italien, USA och Vatikanen varit inblandade är kvinnan nu äntligen släppt och får lämna Sudan. Efter ett kort besök i Italien fortsätter den unga familjen till USA.
Påven välsignar Meriam och hennes barn som hon fick föda i fängelset
De som härdar ut i sin tro till det yttersta lär oss något om det kristna hoppet och att aldrig ge upp. En av läsningen i dagens apostlamässa är från Paulus andra brev till Korintierna:
”Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.
Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad.
Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp. Alltså verkar döden i mig och livet i er.Jag har samma trosvissa ande som i skriften, där det står: Jag tror, därför talar jag. Också jag tror, och därför talar jag. Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus och låta mig träda fram tillsammans med er.
Allt detta sker för er skull, för att nåden skall nå allt fler och hos allt fler väcka en överflödande tacksamhet, till Guds ära.” (2 Kor 4:7-15)
Ut in omnibus glorificetur Deus
Om Katolska kyrkan, kristendom, religion, samhälle...
Cardinal Seán O’Malley shares his reflections and experiences
Om Katolska kyrkan, kristendom, religion, samhälle...
Hjälper dig följa Jesus
Om Katolska kyrkan, kristendom, religion, samhälle...
Vardag och verklighet i min värld.
Om Katolska kyrkan, kristendom, religion, samhälle...
tankar från en ortodox kristen präst
Om Katolska kyrkan, kristendom, religion, samhälle...
Om Katolska kyrkan, kristendom, religion, samhälle...
Allt mellan himmel och jord
Bengts Blogg 