Bengts Blogg

Kvinnliga teologer är på frammarsch i Katolska kyrkan. En del är betydligt mer vältaliga och kommunikativa än somliga män som försvarar det klerikala patriarkatet. Som t.ex. Elizabeth A. Johnson, St Josefsyster och professor i teologi vid jesuit-universitetet Fordham i NewYork som skrivit boken QUEST FOR THE LIVING GOD – Mapping Frontiers in the Theology of God.

Boken sågs inte med blida ögon av USA´s biskopar som anmärkte på den. 1911 sade Kommittén för lärofrågor i USA´s biskopskonferens i ett uttalande att boken ”does not recognize divine revelation as the standard for Catholic theology” och ”differs from authentic Catholic teaching on essential points.”

Jag har läst delar av boken som jag laddat ner till min läsplatta och kanske förstår en aning av hur biskoparna tänker. Samtidigt känns det overkligt att man inte som katolsk teolog skall få reflektera över katolsk tro och sätta in det i en aktuell kulturell kontext.  Jag har inte hittat någonstans att Johnson går emot katolsk troslära. När hon citerar bibeln och kyrkofäderna känns det tvärtom som om hon står på väldigt stabil katolsk grund. Ovanare känns det när hon tar in modernt tänkande och moderna teorier om universums utveckling och människans utveckling, men självklart måste kyrkans tro konfronteras med det som är idag. Det är på så sätt som tron utvecklas och blir kött och blod också i vår tid, inte bara arkaiserande historisk dogmatik.

All teologi och själva tillägnadet av tron bygger ju på att Gud möter människan, att människan tillägnar sig och bejakar tron utifrån detta möte. Detta bejakande kräver en personlig reflektion, ett utrymme att ta emot som inte kan stängas in i en hierarkisk indoktrinering ovanifrån. I dagens kulturella kontext blir detta kontraproduktivt och leder till att människor vänder kyrkan ryggen.  Kyrkan måste våga konfronteras med den moderna världen och lämna en på tvångsmässigt försvarade dogmer och procedurer baserad säkerhet. En sådan säkerhet är endast skenbar, och genom att krampaktigt hålla fast vid det vinner man inte slaget om själarna. Som påve Franciskus säger, kyrkan måste våga smutsa ner sig:

” I prefer a Church which is bruised, hurting and dirty because it has been out on the streets, rather than a Church which is unhealthy from being confined and from clinging to its own security. I do not want a Church concerned with being at the centre and which then ends by being caught up in a web of obsessions and procedures. If something should rightly disturb us and trouble our consciences, it is the fact that so many of our brothers and sisters are living without the strength, light and consolation born of friendship with Jesus Christ, without a community of faith to support them, without meaning and a goal in life. More than by fear of going astray, my hope is that we will be moved by the fear of remaining shut up within structures which give us a false sense of security, within rules which make us harsh judges, within habits which make us feel safe, while at our door people are starving and Jesus does not tire of saying to us: ‘Give them something to eat’ (Mk 6:37). ”(Evangelii Gaudium nr 49)

Johnson menar att biskoparna misstolkat vad hon skrivit, och säger att hon inte haft något samtal med biskoparna. I samband med att hon förra veckan fick motta LCWR´s  stora pris sade hon att det förefaller som om Troskongregationens chef kardinal Müller och hans rådgivare inte läst boken utan bara gått på vad kommittén från USA´s biskopar sagt: “To this day, no one, not myself or the theological community, the media or the general public knows what doctrinal issue is at stake.”

I en nyckelmening uttrycker hon kärnan i hur hon ser ser på kritiken av boken:

”It seems the committee reduced the rich Catholic tradition to a set of neo-scholastic theses as narrow as baby ribbon, and then criticized the book for not being in accord with them.”

LCWR är en organisation för ledare för katolska ordenssystrar i USA och representerar 80% av USA´s nunnor. LCWR har också blivit föremål för kritik av USA´s biskopar och satt under översyn av Troskongregationen. Kritiken späddes på i en offentlig skrivelse av Troskongregationens ledare kardinal Gerard Müller då de gav Elizabeth Johnson priset eftersom hennes bok fått kritik av USA´s biskoparna.

I sitt tal tog prof Johnson också upp granskningen av LCWR och menade att det är ett slöseri med resurser när det finns så mycket annat viktigare, som misshushållning med kyrkans pengar och sexuella övergrepp, att reda upp i. Talet i sin helhet här. Jag citerar valda delar av talet:

”In a letter I keep in my Bible, our General Superior Sister John Raymond McGann advised me to stay the course (att läsa teologi, min anm.): “Don’t do this if it kills you. But try to find joy in the cross of criticism. Don’t strive to be so orthodox and safe that you sell short the ministry of the theologian and lose your way. The real victory is your integrity.”

……

A word about my own work. I find doing theology an interesting, tough, and wondrous ministry in the church. One thousand years ago, Anselm defined theology as “faith seeking understanding.” Rooted in the Christian tradition and equipped with scholarly tools, those of us in the theological guild think about the meaning of faith and the way it is practiced. The purpose is to shed more light on the gospel, so it can be lived out with deeper understanding and vibrant love of God and neighbor. My scholarship has engaged a variety of subjects, such as language about God, the meaning of Jesus, the communion of saints, and evolution and creation, among others. Whatever the subject, for me teaching, writing, and public lecturing have always been an invitation to students, readers, and listeners to “Come and see,” as John’s gospel put it (Jn 1:39). Vatican II taught that “The truth cannot impose itself except by virtue of its own truth, as it makes its entrance into the mind at once quietly and with power” (DH 1). So come and see, think, raise questions, make connections, learn the tradition, see for yourselves how beautiful the faith is, as a step toward encountering and living out the love of the holy mystery of God.

…….

Clearly, my work engages theology done by men and does so with critical appreciation. But I am convinced that this is not enough for the church of today and tomorrow. The submerged female half of the church, indeed of the human race, is rising, and the faith we pass on to the next generations will be poorer if women’s insights are ignored.

In taking this path, I and today’s cohort of women theologians are charting a new path. For centuries the study of theology was reserved for ordained priests as part of the hierarchy’s office to teach. One cannot overestimate the impact of Vatican II which opened the doors of theological study to lay persons. While excellent theology continues to be done by ordained priests, all kinds of new questions, methods, and understandings are now blossoming, fed by the experience of the laity, women and men alike. I take this leadership award to be in part a recognition of this seismic development. With gratitude I accept it as also paying tribute to women who do theology in this vein and to men whose work has an eye for inclusive justice.”

Detta var första delen av prof Johnsons tacktal. Men under de omständigheter som förelåg kunde hon inte undgå att nämna det förhållande att LCWR kritiserats av USA´s biskopar och står under förvaltning av en representant utsedd av Troskongregationen:

”Normally I would stop here. But it would be disingenuous to ignore the criticism from the Congregation for the Doctrine of the Faith directed at the LCWR for giving me this award. Note that I would not be speaking about this if Cardinal Gerhard Mueller had not made his remarks public. The CDF sees this award as an insult to the U.S. Bishops whose Committee on Doctrine criticized my book ‘Quest for the Living God.’ From Cardinal Mueller’s statement it appears that neither he nor the staff advising him read the book or my written response to the concerns raised, but rather channeled the U.S. committee’s judgment.

Yes, “Quest” was criticized, but to this day no one – not myself, nor the theological community, nor the media, nor the general public – knows what doctrinal issue is at stake. Despite my efforts to give and get clarification, none was forthcoming; the face-to-face conversation I sought never came about. It seems the committee reduced the rich Catholic tradition to a set of neo-scholastic theses as narrow as baby ribbon, and then criticized the book for not being in accord with them.

But as Richard Gaillardetz said in this year’s presidential address to the Catholic Theological Society of America, the committee’s assessment of “Quest” is itself theologically flawed. Indeed, the committee’s statement raises a multitude of issues in a confused way. It criticizes positions I take that are in accord with the Catechism of the Catholic Church. In several instances it reports the opposite of what the book actually says, in order to find fault. I am responsible for what I have written, but not for what I have not said and do not think. In my judgment such carelessness with the truth is unworthy of the teaching office of bishop.

Cardinal Dolan of New York told me that the reason my book was singled out was because of its influence. And in truth, despite the committee’s criticism, thousands of messages poured in from people who had found “Quest” a help in their own journey of faith. Sales went through the roof (my community is grateful for the royalties!). Translations into European and Asian languages continue to be made; currently German is underway. I simply hoped that the book would serve this wider readership with insights into the living God, abounding in kindness in the midst of our suffering world.

But now again my little God book and its author come under fire for supposedly serious yet still unclarified errors. What is going on here? To borrow Phyllis Trible’s words from her study of Eve and Adam, let a female speculate. It appears to me that a negative reaction to works of theology that think in new terms about burning issues has become almost automatic in some quarters. A judgment made somewhere that ‘this is harmful’gets picked up, amplified, taken for granted, and repeated. The adverse reaction becomes institutionalized. Reasons are murky, but a negative miasma colors the atmosphere whenever the subject comes up.

This kind of institutionalized negativity sheds some light on how critique of my book and criticism of LCWR are intertwined. For the doctrinal investigation of LCWR gives evidence of a similar generalized negative pattern that has been a-building over recent decades. While reluctant to examine the context in scholarship and in life of statements made at LCWR Assemblies, the investigation’s statements express more of a vague overall dissatisfaction or mistrust on certain topics. Judgments are rendered in a way that cannot be satisfactorily addressed. In the absence of careful analysis, negativity spreads. Both of us are caught in an adverse situation not of our own making.

Through careful discernment the LCWR has forged a response which is publicly modeling a different form of leadership. To a polarized church and a world racked by violence, your willingness to stay at the table seeking reconciliation through truthful, courageous conversation has given powerful witness. This is costly. The LCWR is experiencing the truth of Clerissac’s adage, ‘It is easy to suffer for the church; the difficult thing is to suffer at the hands of the church.’ Nevertheless, under duress, you persist, giving honest, firm voice to your wisdom gained by years of mystical and prophetic living, as Pat Farrell said last year. What a grace for our time.”

Det är uppenbart att dessa spänningar mellan kvinnorna i kyrkan och den manliga klerikala hierarkin inte främst handlar om distinkta dogmatiska trossatser som blir ifrågasatta med distinkta heretiska utsagor. USA´s biskopars läronämnds skrivelse och Müllers uttalande är allmänt hållna och talar i termer av att inte riktigt tydligt försvara kyrkans dogmer, och att det därmed finns risk att missförstånd sprids till allmänheten. Både LCWR´s ledarskap och prof Elizabeth Johnson har avvisat tolkningen att de är heretiska mot kyrkans tro. Här kan man tycka att ett initierat samtal mellan kontrahenterna borde äga rum där man sakligt reder ut vad som står på spel så att konsensus åtminstone kunde uppnås kring vad man faktiskt är oense om innan disciplinära åtgärder vidtas.

Men kanske handlar det inte om detta, utan om en brytningstid i Kyrkans historia som tar sig dessa uttryck. Elizabeth Johnson försökte sig i sitt tal på en analys och såg både kritiken mot hennes egen bok och kritiken av LCWR i samma perspektiv. Hon såg flera dimensioner i det hela:

1. En historisk dimension: Det har alltid funnits spänningar mellan ordensfolk och kyrkans hierarki. Det innebär inte att det inte i många fall finns ett bra samarbete mellan kyrkans biskopar och ordensfolket, men konflikter har varit vanliga genom historien. Elizabeth Johnson nämner Moder Mary MacKillop från Australien som först blev exkommunicerad, men nu är kanoniserad. Jag tänker också på Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare, vars lilla grupp var starkt motarbetad och föremål för Inkvisitionens undersökningar i början.

2. En sociologisk dimension: ”I could engage in a gendered analysis of power. The church did not start out this way, but as an institution it has evolved a patriarchal structure where authority is exercised in top-down fashion, and where obedience and loyalty to the system are the greatest virtues. Never before in the history of the church has there been such a cadre of educated women carrying forward the mission of the gospel as is now represented by the LCWR. In this framework the current CDF investigation appears to be an effort by certain ruling men to control committed, competent women whose corporate religious discernment makes them adult believers of conscience, silent and invisible no longer.”

3. En ecklesiologisk dimension: Systrarna har tagit Andra Vatikankonciliet och dess tal om Kyrkan som Guds folk på allvar och rört sig ut i periferin för att inte bara med dogmatisk troslära, utan framförallt i praktiskt socialt handlande föra ut evangeliet till den som mest behöver det.  De har säkert inte gjort allt perfekt, men har stått i solidaritet med de fattiga och på det sätt vunnit människors hjärtan för evangeliet. Samma process har inte genomsyrat Troskongregationen och delar av biskopskollegiet som fortfarande står fast i en dogmatistisk auktoritär struktur. Här blir det helt enkelt en rejäl kulturkrock.

Vi lever i en spännande brytningstid. Våra kvinnliga teologer har mycket att tillföra i att förstå och belysa vad som sker. En annan kvinnlig teolog som jag finner mycket intressant är prof Tina Beattie vid Roehamton-universitetet i London. Hon kommer till Sverige och Stockholm i höst. Missa inte att lyssna till hennes föreläsning i S:ta Eugenia 20 november kl 19.00.