9/11 ‘can’t become just another day as the years pass’

Profilbild för Julie AsherCNS Blog

'Tribute of Light' illuminates New York on 2013 anniversary of 9/11. (CNS photo/Reuters) ‘Tribute in Light’ illuminates New York on 2013 anniversary of 9/11. (CNS photo/Reuters)

This evening the ”Tribute in Light” — two beams of light symbolizing the former twin towers of the World Trade Center — will illuminate the New York skyline as the city’s observance of the 13th anniversary of the 9/11 terrorist attacks comes to a close.

The day began with the somber recitation of the names of the victims of the 2001 attacks that claimed the lives of nearly 3,000 people in New York, Shanksville, Pa., and at the Pentagon.

In New York, names were read from the site of the national 9/11 Memorial -– made up of a museum, a plaza and reflecting pools. Built on eight acres of the land previously occupied by the trade center, the complex pays tribute to the lives lost. New York’s St. Patrick’s Cathedral maintains a space on its website inviting…

Visa originalinlägg 387 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

IS(lamism): Vill vi se eller blunda?

Kommunismen vars ideologi byggde på Marx och den dialektiska materialismen var en sekulär ideologi utan Gud. De fruktansvärda brott, avrättningar, förtryck, ignorerande av grundläggande mänskliga rättigheter som skett i kommunismens namn är bara det ett tecken på att religionen inte är källan till allt ont.

I nationalsocialism och fascism ser man visserligen ibland ett romantiskt svärmeri för kulturella religiösa värden knutna till folket/nationalstaten, men ett sådant svärmeri har knappast sin källa i de religioner, nordisk mytologi, kristendom eller vad det må vara som gäller, utan är mera en påklistrad yta som inte uttrycker ideologins själ. I grunden är fascistiska ideologier gudlösa.

Annorlunda är det med den politiska islamismen. Den seglar nu upp som en tredje förtryckar-ideologi, lika respektlöst ignorerande människovärde och mänskliga rättigheter som de två förstnämnda. Skillnaden är att denna ideologi hämtar sin näring just ur religionen och en specifik tolkning av Islam. I Nigeria vill Boko Haram upprätta ett kalifat med sharialagar och tvinga människor att tro och tänka på ett visst sätt med livet som insats om man inte inrättar sig. I Irak och Syrien breder IS ut sig och erövrar mer och mer land. De vill också upprätta ett kalifat i hela Mellanöstern. Under sin framfart gör de sig skyldiga till etnisk rensning och massmördande som påminner om de kommunistiska Röda khmererna i Kambodja.

Jihadistkrigarna i IS är inte många, Iraks reguljära armé är mycket större till antalet, men de är hängivna, motiverade, vältränade och bakom sig har de en pengastark och välfungerande organisation, ungefär som ett framgångsrikt multinationellt företag.

Just nu lider människorna svårt i de områden som kontrolleras av IS och Boko-Haram. Om inget görs kanske vi står inför folkmord av apokalyptiska dimensioner. Jag vill inte upprepa alla hemskheter här, nyheterna levererar fakta varje dag. Men vill vi se? Vill vi verkligen bry oss, även till priset av stora ingrepp i vår bekvämlighet, vår löneutveckling etc. Militära interventioner, men även kännbara ekonomiska sanktioner kommer troligen att försämra våra ekonomier och sänka börskurserna. Lättare då att döva vårt samvete genom att beskylla Jimmy Åkesson, Fredrik Reinfeldt och Ebba Bush för cynism som har mage att påstå att ökad flyktingmottagning kostar. Det gör det förståss, vi måste ha både hjärta och hjärna med i flyktingpolitiken. Och Jimmy Åkesson har ju helt rätt i att varje krona är mycket effektivare om man satsar på att hjälpa de nödställda i deras närområde. Ingen har utmanat honom i sak i den frågan, endast beskyllt honom för rasism.

Först om vår egen säkerhet är allvarligt hotad i nutid, vilket kanske snart är fallet om IS får hållas och träna nya terror-celler på sitt område, så ökar vår motivation till ingripande. Men att massor med människor redan nu dödas och drivs från sina hem och inte har någon säkerhet alls, det kanske är lättare att vända bort vår blick från. 

Är inte situationen liknande som den under Andra världskriget då judarna höll på att utrotas i förintelselägren. Det fanns rapporter om detta i tidningarna redan 1942. Men kanske ville man inte se. Man vände bort blicken. Därför blev det, trots att fakta fanns innan en stor överraskning för världen då de allierade hade vunnit och förintelselägrens brutala verklighet låg i öppen dag. Jag tror det är denna blindhet, att inte vilja se, som Jan Guilluo menar när han talar om att folk inte var medvetna om vad som skedde innan 1945.  Men redan att antyda något sådant verkar räcka för att placera sig utanför den smala åsiktskorridoren av acceptabla ståndpunkter att döma av vissa reaktioner på hans ställningstagande. Men det är lättare att ha moralistiska synpunkter på en annan tid än att fokusera på de blinda fläckar vi har i vår egen tid. Historien riskerar att upprepa sig.

I måndags var det en nationell ekumenisk förbönsgudstjänst i Storkyrkan i Stockholm. Dominikansystern Yva Viktoria Daddyza från Irak höll ett anförande under gudstjänsten. Hon liksom flera av de som talade framhöll att det behövs både bön och handling i den situation som nu är: ”Vi behöver idag både trons styrka och människors hjälp. Både det internationella samfundets engagemang och enskilda människors öppna armar och förbön.

stork4

Jihadisterna skulle aldrig kunnat få den utbredning och det stöd som de fått om det inte funnits en situation som västvärlden tidigare bäddat för och på grund av interna konflikter och stridigheter mellan olika intressegrupper. Efter första världskriget delades Osmanska riket upp i olika stater enligt planer som västvärldens politiker kommit överens om, och sedan Andra världskriget har västvärldens stormakter givit sitt politiska och militära stöd åt olika grupper och diktatorer allteftersom man trott att det gagnat de egna intressena, sådana som tidigare har varit vänner har så blivit fiender och tvärtom. Det är väl sannolikt att IS nu har tillgång till en hel del vapen som tidigare levererats av USA.

 IS är ingen stor och oövervinnerlig drake som vi behöver vara rädda för. Deras makt och inflytande bygger helt och hållet på världssamfundets oförmåga att hålla en enad front samt vår rädsla och girighet. Genom att lägga ut bilder på halshuggning av journalister samt massmord av människor som inte underordnat sig försöker de skrämma människor till undergivenhet och tystnad. Genom att ge fördelar till dem som underordnar sig, t.ex. att de som omvänder sig till deras speciella tolkning av sunni-islam får ta över bostäder och materiella tillgångar från kristna som jagas bort köper de människors lojalitet, och de oljetillgångar de får inkomster från fungerar allderlse utmärkt att exportera och avyttra via gränsen till Turkiet och Jordanien. En enad front från Värdssamfundet skulle relativt lätt kunna sätta stopp för detta vansinne.

Den speciella form av sunni-islam som jihadisterna omfattar vilket innebär upprättande av ett politiskt kalifat med sharialagar och där jihad, det heliga kriget uppfattas som rent bokstavligt, att de otrogna måste mördas och att själv bli martyr i detta krig ger en direktbiljett till himlen kallas wahabism eller salafism och omfattar ungefär 1% av världens 1,7 miljarder muslimer enl en faktaartikel i DN. Av denna enda procent är det inte alla som vill gå så långt som IS och göra så blodigt allvar av sin tro. Men man skall komma ihåg att också i Saudiarabien är en wahabitisk tolkning av Islam statsreligion, där finns ingen religionsfrihet, kvinnor förtrycks och mänskliga rättigheter åsidosätts på olika sätt, man utkräver dödsstraff och piskrapp för avfällighet från islam.

Det är viktigt att komma ihåg att majoriteten av världens muslimer är emot våld och vill leva i fredlig samexistens med resten av mänskligheten. Många muslimska ledare har tagit kraftfullt avstånd från IS´ våld.

Ett märkligt faktum är att IS rekryterar många krigare bland unga i västvärlden. Ytterligare ett bevis på västvärldens misslyckande och att det inte handlar om de onda där borta mot det rättfärdiga västerlandet. Nedanstående bild beskriver flödet från olika länder, från Sverige tror man det rör sig om nästa 100 personer.

europeer i irak

Men en del av dem som reser som krigare till Mellanöstern har varit förförda av den islamistiska propagandan och inte insett vad de ger sig in på. Nu hör vi rapporter om unga män som vill ha hjälp att ta sig därifrån.

Det gäller att se realistiskt på detta och skilja på sak och person. Att nämna saker vid deras rätta namn och beskriva och bekämpa det islamistiska våldet har inget med islamofobi att göra. Att slippa engagera sig och avfärda dem som ringer i larmklockan som islamofober är att blanda bort korten och sticka huvudet i busken.  Jag tycker Birgitta Ohlsson är mycket tydligt med det i denna diskussion med  Omar Mustafa.

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , , | 1 kommentar

Ortodoxa kyrkor i Ukraina

Det finns många ortodoxa kyrkor i Ukraina, och bilden är komplex. Jag är inte kapabel att reda ut alla trådar i den väv av olika kyrkor som uppstått, delvis genom konkurrens och nationalistiska strömningar och där vissa är mer accepterade, andra mindre av den globala ortodoxa gemenskapen. Men med hjälp av Wikipedia-artiklar och viss basal tidigare kunskap vill jag ändå försöka bringa viss reda.

petrusandreasdånu

Den stora schismen 1054 mellan påven i Rom och patriarken i Konstantinopel delade den enade kyrkan i en östlig (ortodox) del och en västlig del, den förstnämnda med Konstantinopel som centrum. Konstantinopelpatriarkatet benämns det ekumeniska patriarkatet, och den ekumeniske patriarken Bartholomeus och påve Franciskus har träffats vid tre tillfällen, dels då Franciskus installerades som påve, dels i Jerusalem i maj i år ( med anledning av 50-årsminnet av mötet mellan patriark Athenagoras och påven Paulus VI) och dels i samband med fredsbönen i Vatikanen som påve Franciskus tog initiativ till med medverkan av presidenterna för Israel och den Palestinska myndigheten. Alla ortodoxa kyrkor erkänner inte självklart den ekumeniske patriarken som deras talesperson. Som jag förstått är relationen mellan Rysk-ortodoxa kyrkan och det ekumeniska patriarkatet inte helt okomplicerat.

Förutom Ortodoxa kyrkan och Romersk katolska kyrkan finns östliga med Rom unierade kyrkor. Den äldsta av dessa är Maronitiska kyrkan i Syrien som också finns representerad i Sverige. En annan sådan kyrka är Grekisk katolska kyrkan som också finns i Ukraina. Nyss bloggade jag om ett öppet brev till världens politiska o religiösa ledare som skrivits av denna kyrkas överhuvud i Ukraina, ärkebiskop Sviatoslav Shevchuk. Som jag förstått finns också Romerska katoliker i Ukraina, men ganska få.

Det finns minst tre ortodoxa kyrkor i Ukraina. Jag har hämtat basfakta från Wikipedia:

1. Ukrainska ortodoxa kyrkan (Moskvapatriarkatet), sedan 1990 en autonom kyrka inom Rysk-ortodoxa kyrkan, avskild i kanonisk ordning och erkänd av Rysk-ortodoxa kyrkan i Moskva. Detta är den enda ortodoxa kyrka i Ukraina som har nattvardsgemenskap med världens övriga ortodoxa kyrkor. Kyrkans förste Metropolit Filaret Denysenko avsattes 1992 och bildade en egen kyrka, Kiev-patriarkatet, se nedan.

2. Den självständiga (autokefala) Ukrainska ortodoxa kyrkan som bildades 1921 men är ej erkänd då dess bildande inte skedde i enighet med ortodox kanonisk rätt. Denna har tidigare men inte längre (pga interna konflikter) varit förenad med Kievpatriarkatet:

3. Kiev-patriarkatet som enl wikipedia är Ukrainas största trossamfund och samlar ungeför 50% av den kristna befolkningen. Kyrkan har varit intimt förknippad med ukrainsk nationalism och har inte erkänts av någon av världens andra ortodoxa kyrkor. I samband med kravallerna i Kiev 2013-14 ställde man sig tydligt på oppositionens sida.

Läs Gunnel Wallkvists artikel i Signum från 1992 om Ukraina.

Det är bra att kyrkoledare inte är passiva i krigs- och konfliktsituationer när mänskliga rättigheter och människovärdet kränks. Men det är viktigt att man då har en enande funktion och inte blir en del av konflikten genom politiskt nationalistiska ställningstaganden. Skall kristna kunna bidra till fred måstekyrkorna inbördes kunna hålla fred.

I sitt brev uttryckte den grekisk-katolske ärkebiskopen kritik och farhågor angående splittrande retorik från vissa ledare inom Rysk-ortodoxa kyrkan i Moskva. Förhoppningsvis gäller detta vissa personer och inte hela kyrkan. En god vän till mig, Rysk ortodox från Stockholm, har sagt mig att Moskvapatriarkatet försöker undvika att ta ställning i inbördeskriget, eftersom dess systerkyrka (nr 1 ovan) har troende på båda sidor. Exempelvis har Moskva INTE tagit kyrklig jurisdiktion över församlingarna på Krim (trots den ryska annekteringen), utan dessa tillhör fortfarande den ukrainska systerkyrkan. Däremot ber man i alla denna kyrkas och i alla Moskvapatriarkatets församlingar i varje gudstjänst om fred och försoning i Ukraina.

Metropolit Hilarion, välkänd inom Rysk-ortodoxa kyrkan har skrivit en artikel som dels fokuserar på Första Världskriget som startade för 100 år sedan, dels på den aktuella situationen i Ukraina. Den är intressant då den beskriver Första Världskriget och vad som kom ut av det. Han menar att det finns inga vinnare i ett krig.

 

Till sist: Idag skriver Skara-biskopen Åke Bonnier i DN om 1000 års närvaro av kristen tro i Sverige och att kyrkan fortfarande finns och förväntas spela en roll, också som politisk kraft mitt i samhället. Tro och politik går inte att skilja åt, men kyrkan tar inte ställning för ett visst politiskt parti men tar ställning för och försvarar människovärde och miljö då vi tror på en Gud som skapat människan och gett oss jorden att förvalta. 1000 år katolsk närvaro, 500 års protestantisk närvaro i Sverige. 2017 är det dags för nästa jubileum: Reformationen 500 år. Skall det bli den bortre parentesen av 500 års kyrkosplittring?)

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | 13 kommentarer

Grekisk-katolske ärkebiskopen: Den militära aggressionen i Ukraina en tragedi för alla. Beklagar rysk-ortodoxa ledares retorik

ShevchukLedaren för ukrainska grekisk-katolska kyrkan ärkebiskop Sviatoslav Shevchuk har skrivit ett öppet brev till världens religiösa och politiska ledare och till ”alla människor av god vilja” om den mycket svåra situationen i Ukraina. (Grekisk-katolska kyrkan är en med Rom unierad östlig kyrka).

”The tragedy that Ukraine is experiencing today, due to the military aggression, is a tragedy for all peoples, believers of all faiths and all social groups. Buildings, churches and monasteries of all religious and ethnic groups are being damaged or destroyed. Clergy of all faiths that exercise their pastoral ministry in the Donetsk and Luhansk Regions and Crimea have suffered, some risking their own lives.”

Ärkebiskopen konstaterar att det läge Ukraina befinner sig i nu inte kan beskrivas med ett annat ord än ”krig”. Rysslands annektering av Krim, separatiströrelsen i Donetsk- och Luthanskregionerna understödd av utländsk inblandning har medfört stort mänskligt lidande och förstörelse av infrastruktur som försvårar landets ekonomiska återhämtning.

Rena terrorhandlingar, mord och förföljelse samt kränkning av mänskliga rättigheter för olika minoritetsgrupper pågår. Allra värst utsatta är de muslimska krim-tatarerna. Ärkebiskopen varnar att tatar-gemenskapen i sin helhet är hotad. Några av dess ledare har drivits i landsflykt och utestängts från att återvända. Grekisk-katolska kyrkan liksom Romersk-katolska kyrkan, ortodoxa församlingar under Kiev-patriarkatet, protestantiska församlingar och den judiska gemenskapen är under allvarligt hot.

I april ökade våldet i östra Ukraina, enl myndigheterna har kring 1000 personer, bland dem utländska journalister och fredsövervakare kidnappats eller fängslats, en del har blivit torterade och dödade. De små grekisk-katolska och romersk-katolska minoriteterna i separatistkontrollerade områden utsätts för förtryck. Tre katolska präster har blivit kidnappade. Biskopsresidenset för grekisk-katolska kyrkan i Donetsk har  blivit rånat och stängt så att biskopen har berövats sitt kansli och all dokumentation. Biskopen och nästan alla grekisk-katolska präster har tvingats lämna Donetsk-området. Separatister har trängt in i kyrkan och vanhelgat den. Terrorister utpressar prästerna genom att hota att skada församlingsborna.

16 augusti stängdes systrakommuniteten Servants of Mary Immaculate i Donetsk och utsattes för åverkan. Systrarna kan nu inte återvända till sitt hem som används av separatisterna. Också protestantiska kyrkor har utsatts för våld och övertagande på samma sätt (bl.a. lokalerna för den av Livets ord grundade församlingen i Donetsk har tagits över av separatisterna, min anm.) Två söner till en pastor i en evangelikal kyrka och två diakoner blev tillfångatagna, torterade och dödade. Deras kroppar hittades i en massgrav i Sloviansk.

Ärkebiskop Shevchuk beklagar att ledarskapet för Ortodoxa kyrkan i Ryssland använder en retorik som blivit alltmer lik propagandan från den politiska ledningen och media i Ryssland vilket innebär att ovan nämnda förföljda kristna kyrkor förtalas:

”In recent documents, issued in Moscow at the highest level of the Russian Orthodox Church, particularly in a letter to the primates of the Orthodox Churches, Greek Catholics and the Ukrainian Orthodox of the Kiev Patriarchate, disrespectfully called “Uniates” and “schismatics,” are defamed. They are held responsible for the military conflict in Eastern Ukraine and are accused of generating the warfare, especially the violence against the Orthodox clergy and faithful endured as a result of military operations. Russian Orthodox leaders spread libelous information about the Ukrainian Greek Catholics and other confessions thereby putting them in danger from the separatist militants who identify themselves as warriors for the Russian Orthodoxy.”

Ärkebiskopen skriver att han starkt tillbakavisar alla sådana anklagelser. Påståenden att präster från Ukrainska grekisk-katolska kyrkan skulle ha utsatt andra kyrkors medlemmar för våld är osanna. Två ortodoxa präster som dödades i regionen är några bland tusentals civila dödade under konflikten, deras fruktansvärda död hade inget med deras religiösa tro att göra, de blev slumpvisa offer för granatelden, skriver ärkebiskopen som avslutar sitt öppna brev med en vädjan om att Ukraina får stöd från den globala kristenheten och alla människor av god vilja. Han ber omvärlden att kritiskt utvärdera det som skrivs i media.

”We need your prayers, your discernment, your good words and effective deeds. Silence and inaction will lead to further tragedy. The fate of Flight MH17 is an example of what may happen, if the terrorist activity is allowed to continue.”

 

Särskilt tråkigt är det att inte alla kristna ledare kan hålla ihop och samarbeta för fred och människors säkerhet, utan att de dras in i den politiska konflikten. De rysk-ortodoxa ledarnas retorik som ärkebiskopen refererar till känns inte bra. Ett möte mellan ryska och ukrainska kyrkoledare skall hållas i Oslo den 9-12 september, sponsrat av det norska utrikesdepartementet och med Norska bibelsällskapet som värd. Den rysk-ortodoxa kyrkan i Moskva är den enda av de inbjudna samfunden som tackat nej till mötet, rapporterar Världen idag

Det är fruktansvärda saker som händer i Ukraina, och det är viktigt att få ta del av kyrkoledarens öppna brev. Det händer så mycket i världen idag att vi riskerar att bli immuna och alltmer toleranta till våldet. Så får det inte bli. Samtidigt som vi kristna måste behålla lugnet och förtrösta på Gud får vi inte sluta reagera. Tragedin i Ukraina riskerar att komma i skuggan av den ännu mycket värre situationen med ISIL´s bestialiska våld i Mellanöstern där vi nu får ta del av berättelser från människor som kunnat undkomma. Läs Amnestys skakande rapport.

Kom till den nationella ekumeniska förbönsgudstjänsten för situationen i Irak och Syrien i Storkyrkan, Stockholm måndag 8 sept kl 17.00.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Politik | Märkt , , | 1 kommentar

Pope Paul’s Letter on Council Reopening

I september för 50 år sedan startade Andra Vatikankonciliets tredje session. I detta brev inbjuder påven Paul VI hela kyrkan att involveras i koncilie-processen genom botgöring och bön.

”…The Church can hope all the more to be inspired and led by the Holy Spirit the more intensely, the more harmoniously and the more humbly are souls mutually disposed to receive grace. Such an extraordinary moment must be lived with inner meditation, with intense fervor, with humble piety, with absolute faithfulness to the precepts of Christ, with vigilant attention to the needs of the Church and the World….”

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt | Lämna en kommentar

Offentligheten i Sverige mår inte bra.

Väldigt viktig analys av det offentliga samtalsklimatet i Sverige av Christoffer Skogholt.

Profilbild för ChristofferArtikulera mera

Det har hänt nåt med offentligheten i Sverige.

Ett uttryck för det är att diskussioner allt mindre handlar om att försöka förstå sin motpart, och gemensamt se diskussionen som ett slags samarbete där man kan försöka komma vidare till en djupare och bättre förståelse av det man diskuterar – och allt mer om att försöka misstänkliggöra sin motpart och själv framstå som bättre. Jan Berglins serieteckning illustrerar det väl:

Berglin

Det blir mer en sport i att framstå på ett visst sätt och då blir diskussionen ett medel för att nå det målet. Då kan det vara viktigt att försöka få den andre att framstå på ett sätt som man kan ta avstånd ifrån, oavsett hur den personen själv faktiskt menade.

Ett extremt exempel på det var när någon på twitter skrev att vi måste titta på vår egen rasism och inte bara andras. Då svarade folk: ”Vadå, vilka vi? Vi vita…

Visa originalinlägg 1 570 fler ord

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt | Lämna en kommentar

Min kluvenhet till Svenska kyrkans klockringning

Jag älskar kyrkklockornas klang.  De har alltid följt mig såväl till vardags som i avgörande livshändelser, i glädje och sorg.  Vid dop, konfirmation, bröllop, begravningar. En vanlig vardagmorgon i en liten mellaneuropeisk by medan människorna samlas i mässan innan dagens arbete tar vid, ut över dalboslätten ringer de till gudstjänst en sommarsöndag eller i midvinterns mörker medan vi är på väg till julottan. I min barndom ingick alltid i nyårsfirandet att vi familjer som var samlade vid tolvslaget på radion lyssnade till Sveriges domkyrkoklockor som ringde in det nya året.

Kyrkklockorna ledsagar tidens gång, både till vardags och i ödesstunder. De påminner om det heliga, Guds tält som är rest bland människorna.

Varför känner jag då en sådan kluvenhet inför att man gör en stor publik sak av att Svenska kyrkans klockor skall ringa då en liten nazistsekt på några tiotal personer skall samlas till torgmöte i olika städer? Jag har självklart inget till övers för nazism, det är en människoföraktande gudlös ideologi. Men det känns som ett antiklimax att göra det faktum att några få personer med sådana sympatier samlas till huvudskäl för att ringa i klockorna.

Vem ringer man för? Vad är syftet utöver det som klockringningen har varje dag då det rings till gudstjänst för att vi skall besinna att vi är stoft, fokusera på det hopp vi har i Jesus Kristus och be om Guds ljus och kärlek i våra hjärtan och i vår mänskliga gemenskap.

Det finns stora och närliggande och hot i vår vardag. Som människorna i Irak och Syrien som under de mest fruktansvärda förhållanden fördrivs från sina hem, blir torterade och mördade. Eller antisemitismen mitt i vårt svenska samhälle som minsann inte bara underblåses av vissa araber och muslimer eller från den lilla nazist-sekten, utan det är ett utbrett fenomen mitt i vårt svenska folkhem. Och det vi ofta inte ser eller döljer genom att fokusera på yttre fiender: Girigheten och egoismen i våra egna liv som ständigt hotar att bereda mark för korruption och maktmissbruk, sätta hinder i vägen för en ekonomi byggd på rättfärdighet och ärlighet och öppna för mörkrets krafter.

Att en liten sekt får Svenska kyrkan att ringa i sina klockor är att bjuda på alltför stor uppmärksamhet för denna sekt, och det får en anstrykning av självrättfärdighet och politiskt jippo över sig som devalverar innebörden i vad klockklangen borde stå för. Om denna lilla nazist-sekt verkligen signalerar att det är fara å färde, så handlar det ju inte om dem, så få personer kan inte ställa till med så mycket, utan om oss alla, som förutsätts vara mottagliga och öppna våra hjärtan för detta människofientliga odemokratiska budskap. Men att vaccinera oss mot det, är det inte det som den dagliga vandringen med Gud och strävan efter helgelse i våra liv handlar om. Det är fokus för det dagliga gudstjänstfirandet och allt det Kyrkan står för eller borde stå för.

Vi har alla syndat och gått miste om härligheten från Gud, skriver Paulus (Rom 3:23). Klockorna ringer varje dag och manar oss till omvändelse från vår egen inre tomhet, kluvenhet, girighet, maktfullkomlighet, och för det hopp och det ljus som Gud tänt i världen genom Jesus Kristus.

skaradomkDärför finns kyrkan i världen. Nu i helgen firar vi 1000 år med kristendomen i Sverige (Ansgars mission i Birka på 800-talet tog ju inte riktigt fart). Skara stift firar 1000-årsjubileum. Det tänker jag vara med på. Skara är det stift där jag en gång kom till världen och döptes i Ryda församling. Det blir som ett led i firandet katolsk mässa i Skara domkyrka kl 17.00 på fredag med biskop Anders Arborelius tillsammans med den apostoliske nuntien ärkebiskop Henryk Jozef Nowacki m.fl.  Mässan firas som votivmässa för Herrens törnekrona i Skara. Den salige Brynolf Algotsson, biskop av Skara 1278-1317, mottog en tagg ur Kristi törnekrona genom den norske kungen 1304.

Skara stift bjuder på en massa programpunkter under fredagen och lördagen, och jag gläds med biskop Åke Bonnier som får stå som värd för allt detta.  1000 år av kristen närvaro i Sverige, det gör skillnad. Samtidigt kan vi kristna inte slå oss för bröstet och berömma oss av att vara så bra. Det är en smärta att kristenheten är delad, det är en synd vi alla har ansvar för.

Dagens läsning i mässan kan vara nyttig självrannsakan för oss alla:

Vid den tiden sade Jesus: ”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra. Ni blinda ledare, som silar mygg men sväljer kameler!
Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som rengör utsidan av bägaren och skålen, medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet. Du blinde farisé, gör först bägaren ren inuti, så blir också utsidan ren.” (Matt 23:23-26)

Bön i dagens mässa:

”Herre, tag emot vår bön, och låt ljuset av din kärlek falla in i hjärtats dolda djup, så att inga dunkla begär behärskar dem som blivit helade av dopets nåd. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader och den helige Ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.”

 

Angelusbönen

Ni som bor nära en katolsk kyrka har kanske märkt att klockorna ringer kort tre gånger om dagen, morgon, middag, kväll. Det är en gammal katolsk sed att tre gånger om dagen förrätta en kort bön och påminna sig om inkarnationens mysterium mitt i vår vardag:

Herrens ängel kom med bud till Maria
– och hon blev havande av den Helige Ande

Var hälsad, Maria, full av nåd,
Herren är med dig.
Välsignad är du bland kvinnor,
och välsignad är din livsfrukt,
JESUS.
Heliga Maria, Guds Moder,
bed för oss syndare,
nu och i vår dödsstund.
Amen
Se jag är Herrens tjänarinna:
– Må det ske med mig som du har sagt.

Var hälsad, Maria…

 Och Ordet blev människa
– och tog sin boning ibland oss.

Var hälsad, Maria…

Bed för oss, heliga Guds moder
– att vi blir värdiga Kristi löften.
Låt oss bedja:

Herre, ingjut din nåd i våra hjärtan,
så att vi,
som genom ängelns budskap fått veta
att din Son blivit människa,
genom hans lidande och kors
når fram till uppståndelsens härlighet.
Genom samme Kristus, vår Herre.

– Amen.

Pilgrimsmadonnan, vår Fru av Sverige i Katarina kyrka i Stockholm

Pilgrimsmadonnan, vår Fru av Sverige i Katarina kyrka i Stockholm

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , | 10 kommentarer

Argumenten skiljer sig, men resultatet är detsamma. Alla är inte välkomna!

Min bloggarkollega Leo Holtter om Dawkins och Statens medicinskt etiska råd som hamnar i samma slutsats. Vårt samhälle blir trångt, alla ryms inte i den sköna nya värld som blir konsekvensen av om den linjen upphöjs till norm.

Profilbild för Leopold HoltterTankar i natten

Den 21 augusti hamnade en text av Richard Dawkins på min nyhetssida på Facebook. I texten hävdar Dawkins att det är omoraliskt att inte abortera ett foster med anlag för Downs syndrom. Människor med Downs syndrom är ju bara ett problem för sina föräldrar och sig själv. De bidrar inte heller till utvecklingen i samhället. Läs själv texten jag länkar till och alla de länkar ni hittar i artikeln. Säg sen om mitt omdöme, att Richard Dawkins åsikter är öppet fascistoida, skulle vara felaktiga. Men ska jag backa från mitt omdöme, då måste argumenten vara mycket övertygande.

När jag läste artikeln om Richard Dawkins åsikter, då kändes det helt naturligt att jag påminde mig Statens Medicinsk-Etiska Rådets ställningstagande i samma fråga. Tuulikki Koivunen Bylund är en av undertecknarna av rådets rekommendation. Statens Medicinsk-Etiska råd är inte så rakt på sak som Richard Dawkins, men samtidigt måste det ju finnas någon…

Visa originalinlägg 255 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Journalist Jim Foley och Johannes Döparen

”Dyrt aktad i Herrens ögon är hans frommas död” (ps 116:15, Sv 1917)
”De trognas liv är dyrbart i Herrens ögon” (ps 116:15, Bibel 2000)

foley

Journalisten Jim Foley, dödad av IS. Odaterat foto, CNS/courtesy GlobalPost via EPA

Johannes döparen halshöggs på grund av en kvinnas nyck, driven av avund och ondska på grund av att han sagt sanningen som var obekväm. Journalisten Foley hade också som ideal sanning och rättvisa och att genom sitt journalistiska uppdrag berätta. Han fick en liknande död som Johannes.Vi deltar i de anhörigas sorg. Men jag tror han själv, liksom hans anhöriga inte vill att mörkret och rädslan skall ha sista ordet. En kristen människa som håller ut ända till slutet, hennes död är aldrig förgäves. Martyrernas blod är utsäde för Guds rikes växt. Jim Foley och var en kristen och bedjande människa.  Vi läser att hans anhöriga ser med stolthet på honom och de ideal han stod för. ”We have never been prouder of our son Jim. He gave his life trying to expose the suffering of the Syrian people,” säger Diane, hans mor.

De anhöriga vädjar till oss att av hänsyn till familjen inte se och sprida den råa videofilm som lagts ut på YouTube.  Låt oss respektera denna önskan och istället tillsammans med hans anhöriga minnas hans livsgärning. Jag tror han finns bland helgonens skara tillsammans med många andra martyrer från Mellanöstern som fått sätta livet till för att de inte ville förneka sin tro.

En kristen skulle aldrig kunna bli martyr genom att döda sig själv och ta andra oskyldiga med sig i döden. Men ibland kräver troheten mot sanningen att man härdar ut ända till priset av att offra sitt eget liv. I Sverige är vi lyckligt lottade och har haft fred under de sista 200 åren, en del säger att det har gjort oss till något av trygghetsnarkomaner. Men världen kryper närmare också vår trygga vrå, och villkoren kan snabbt ändras. Vi vet inte när den dag kommer då vi sätts på prov och får betala ett pris för att stå för sanning och rätt.

Den oförblommerade ondskan i världen som i hat eller förblindad ideologi mördar och förstör är en sak. Ett lika stort hinder för att rättfärdighet och rätt skall segra är vår egen inre fruktan. IS vill skrämma oss till eftergifter och passivitet genom att lägga ut dessa videos där mördande och skändningar exponeras. Det kommer inte att lyckas.

Kampen för sanning, kärlek, människovärde, rättvisa måste fortgå. Istället för att låta oss avskräckas, låt oss hedra martyrerna genom att visa att deras död inte var förgäves.

Men kom ihåg att kampen mellan ont och gott inte är en kamp mellan ”vi” (de självrättfärdiga) och ”dom” (de onda), inte mellan kristendom och islam, mellan vänsterliberaler och konservativa, mellan det ena och andra folkslaget etc. Frontlinjen går istället rakt genom vårt eget hjärta. Skrämmande att höra är att Jim Foleys bödel sannolikt kommer från Storbritannien. Vi hör att jihadistkrigare även rekryteras från Sverige för åka ner och strida för IS. Vilka krafter och strukturer i vårt eget västerländska samhälle är det som får människor att välja en sådan väg?

Som kristna inspirerar oss vår tro att fortsätta att bygga fred och rättvisa i denna världen och ett hopp som sträcker sig bortom döden inger oss mod.

”Våra lidanden i denna tid betyder ingenting mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.” (Rom 8:18 ff)

jdikon

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Using social media, family of slain journalist asks public not to watch beheading video

Profilbild för Rhina GuidosCNS Blog

foley

His family has taken to social media, using Facebook and Twitter to express their sorrow, accept his death, ask for privacy and ask others to refrain from sharing or watching the graphic images of their loved one’s beheading.

“We have never been prouder of our son Jim. He gave his life trying to expose the world to the suffering of the Syrian people,” said Diane Foley, mother of U.S. freelance journalist James Foley, believed to have been beheaded by captors from the group Islamic State of Iraq and Syria (ISIS or ISIL).

The group released this week a video purportedly of a militant decapitating James Foley. The New York Times reported today that American intelligence agencies verified its authenticity. In a statement, Diane Foley said her son, a Marquette University 1996 graduate, who had been captured in late 2012, was “an extraordinary son, brother, journalist and person. Please respect our…

Visa originalinlägg 221 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar