I fredags var jag på invigningen av Skandinavisk Teologisk Högskola och installation av Anders Gerdmar som dess förste rektor. Installationen förättades av dr Mark Rutland från Oral Roberts Universitet i USA.

Hans Weichbrodt och Mark Rutland i förbön för nye rektorn för Skandinavisk Teologisk högskola Anders Gerdmar
Docent Anders Gerdmar var tidigare rektor för Livets ords Teologiska Seminarium, och i samband med att detta lades ner fick han visionen om att starta en skandinavisk teologisk högskola på ekumenisk grund med syfte att betjäna hela kristenheten och med fokus på pingstkarismatisk förnyelse.
Tanken är, som det står i presentastionen på hemsidan
”att bygga en allkristen teologisk högskola som är byggd på Bibeln som Guds Ord och klassisk kristen tro, med akademisk excellens och öppenhet för den helige Andes verk och hela Kristi kropp, för att träna en ny generation av ledare i Kristi kropp så att de kan bygga starka församlingar och vara en tydlig kristen röst i samhälle och kultur.”
I katolska öron låter detta för en del förmodligen (alltför) evangelikalt och vännerna på den katolska högskolan Newmaninstitutet var såvitt jag förstått inte representerade vid invigningen. Att inställningen är njugg sluter jag mig också till av en kritisk nyhetsnotis i Signum i början av veckan där det påstås att högskolan ”vilseleder” sina elever eftersom skolan inte är godkänd av UKÄ och där det räknades upp en rad brister. Jag tycker den var onödigt negativ skriven. För bakgrund, se artiklar i UNT och Dagen.
Det finns i samhället en föreställning att det inte går att kombinera forskning i allmänhet, inte heller teologisk forskning med konfessionalitet. Men för det första finns det massor med kristna forskare som stått för stora vetenskapliga framgångar och upptäckter, för det andra finns det globalt många högtstående katolska universitet och högskolor, och det finns även i Sverige konfessionella läro- och forskningsinstitutioner med högskolestatus. Frågan handlar således inte om den konfessionella i sig, utan huruvida Skandinavisk Teologisk Högskola i övrigt uppfyller grundläggande krav för att bli godkänd av UKÄ. Rektor Anders Gerdmar säger att det är vad man strävar efter.
Anders Gerdmar hade visioner när han tog initiativ till den nyinrättade högskolan, i sitt tal efter att blivit invigd som rektor i Katarina kyrka gav han uttryck för ytterligare en vision: Ett svenskt kristet universitet. Det vore något. Men skall det bli möjligt måste det till ett ekumeniskt samarbete även på detta området. Olika kristna läroinstitutioner, inkl Newmaninstitutet och den nystartade högskolan, kan inte konkurrera med varandra och enbart komma med kritik för de andras brister (med det också, sådan kritik kan vara konstruktiv), utan också framhäva de positiva egenskaperna och hjälpa och styrka dem att utvecklas.
Det positiva med Skandinavisk Teologisk Högskola är att man har ett fokus på pingstkarismatisk förnyelse. Som delaktig i Katolsk karismatisk förnyelse hälsar jag en sådan inriktning välkommen och har tidigare erfarenhet av att sådant samarbete över konfessionsgränserna kan vara fruktbart. Se min tidigare artikel om ett intressant internationellt symposium på Ribbingebäck 2011 arrangerat av LOTS. ”Behovet av pingstkarismatiska tankesmedjor är uppenbart i en kristenhet med 5-600 milj karismatiker”, sade Anders Gerdmar i fredags.
En annan positiv sak är att man så tydligt står för det konfessionella, trons grund i Uppenbarelsen i motsats till liberalteologiska strömningar i tiden. Kyrkan, kyrkorna som står på konfessionell grund behöver teologisk forskning som går på djupet i sin reflektion över tron utan att ifrågasätta dess grund. ”Bra teologi bygger upp tron, men dålig teologi bryter ner den”, sade Stefan Swärd, pastor i Folkungakyrkan (EFK) i sitt hälsningasanförande.
Här går en skiljelinje idag, inte mellan katolskt och protestantiskt, utan mellan dem som bejakar en Uppenbarelse på konfessionell grund, ibland beskrivet med det svårdefinierade begreppet ”klassisk kristen tro”, och dem som menar att det finns ingen sanning, bara sökande och att den kristna tron därför hela tiden måste uppfinna sig själv i tankemässiga nytolkningar där människans föreställningsvärld och tankar (gnosis) står mer i centrum än Uppenbarelsen. Flera uttalanden från ledande personer i Svenska kyrkan har åtminstone uppfattats som besjälade av det senare förhållningssättet, och från katolskt håll tycker jag mig finna drag av detta i hur de ansvariga på tankesmedjan Katolsk vision tänker. Läs t.ex. diskussionen under denna bloggpost.
Klart är att den kristna tron inte är ett statiskt arkaiserande tankegods, det har skett och sker hela tiden i Kyrkans historia en dogmutveckling. Tron blir kött och blod först i konfrontationen med vårt eget liv här och nu. Men, som Joseph Ratzinger så tydligt påpekat: Teologin uppfinner inte tron genom en filosofisk process, utan tron är något som kommit till oss genom Uppenbarelsen. Teologin är sedan en tankemässig reflektion över den tron vi fått ta emot.
Det är viserligen sant att tron inte är sanning på så sätt att den med positivistisk vetenskap kan bevisas. Tro och vetande motsäger inte varandra utan är två sfärer som samexisterar och befruktar varandra. Men vi kan tala om en trons sanning eftersom vi tror på en uppenbarelse som vi håller för sanning, inte bara som något påhittat. Där ingår Bibeln som Guds ord (se denna artikel om katolska principer för bibeltolkning) tolkat i den helige Andes ljus och Kyrkan som i sin levande tradition bär allt detta genom tiderna. Jag citerar Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium, som uttrycker något av detta:
”De troende som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor.”
Läs mera om Lumen Gentium här.
Tro och förnuft hör ihop, det är Katolska kyrkan väldigt klar över. Därför främjar Kyrkan vetenskapen, och är mån om att tro och religion granskas och genomlyses i förnuftets ljus. Låt mig som exempel ta bidrag från de två tidigare påvarna före Franciskus:
Påven Johannes Paulus II gav ut en rundskrivelsen Fides et Ratio, Tron och Förnuftet från 1998. (Se anmälan i Signum). ”Tro och förnuft är som två vingar på vilka den mänskliga anden svingar sig för att nå sanningen…”, så börjar påven sin rundskrivelse. Ibland finner vi en stympade och instrumentell syn på det mänskliga förnuftet i vår tid. Detaljkunskaper inom olika vetenskaper ökar i rasande fart, samtidigt blir det allt svårare att använda vårt vetande till att orientera oss i tillvaron. Vi lever med en alltmer fragmentariserad bild av verkligheten. Det verkar då för vissa lockande att söka sig till enkla och entydiga anti-intellektuella livsåskådningar. Kristendomen är absolut inte anti-intellektuell. Påven drar ut till försvar för förnuftet. Han framhäver förnuftets betydelse för den religiösa tron, och i medveten kontrast till vissa strömningar i filosofin är Fides et Ratio en appell för tilltron till det mänskliga förnuftet och dess förmåga att finna svar på människans frågor.
I ett centralt avsnitt i encyklikan skriver påven:
”Människan söker av naturen efter sanningen. Detta sökande är inte enbart inriktat på enstaka fakta, partiella vetenskapliga sanningar och ställningstaganden om vad som verkligen är det moraliskt rätta i enskilda valsituationer. Hennes strävan riktar sig mot en sanning som förmår att visa henne meningen med livet, och hennes strävan kan därför finna sitt svar bara i det absoluta. Människan är utrustad med förmågan att känna igen denna sanning när hon möter den. Denna sanning, som är av livsviktig betydelse för hennes existens som människa, är inte någonting enbart rationellt, utan man vinner den också genom att förtroendefullt lita på andra personer…” (nr 33)
Påven Benedikt XVI tog upp ämnet vid en akademisk föreläsning i Regensburg 2006, en föreläsning som försvarar förnuftet och som är högaktuell idag genom att den också var en vidräkning med allt religiöst motiverat våld, också inom kristendomen.
Joseph Ratzinger/Benedikt XVI är liksom de stora kyrkofäderna en ivrig försvarare av den kristna tron gentemot de strömningar och tankar som vill urvattna och relativisera den. Tron får sitt eget erkännande som den skatt som givits åt Kyrkan att förvalta. Tron kan bli föremål för teologisk reflektion, men teologin ”uppfinner” inte tron som en intellektuell process. Ratzinger är menar jag en av vår tids stora teologer, och som introduktion till hans teologi kan jag rekommendera en bok som finns översatt till svenska: ”På väg till Jesus Kristus” (Catholica förlag). Texterna genomsyras av teologisk briljans och är ett glödande försvar för den kristna katolska tron.
Ta också del av påve Benedikt XVI´s tal i tyska Bundestag 2011: Naturrätten grunden för en god politisk kultur.