I fredags var jag på invigningen av Skandinavisk Teologisk Högskola och installation av Anders Gerdmar som dess förste rektor. Installationen förättades av dr Mark Rutland från Oral Roberts Universitet i USA.
Hans Weichbrodt och Mark Rutland i förbön för nye rektorn för Skandinavisk Teologisk högskola Anders Gerdmar
Docent Anders Gerdmar var tidigare rektor för Livets ords Teologiska Seminarium, och i samband med att detta lades ner fick han visionen om att starta en skandinavisk teologisk högskola på ekumenisk grund med syfte att betjäna hela kristenheten och med fokus på pingstkarismatisk förnyelse.
Tanken är, som det står i presentastionen på hemsidan
”att bygga en allkristen teologisk högskola som är byggd på Bibeln som Guds Ord och klassisk kristen tro, med akademisk excellens och öppenhet för den helige Andes verk och hela Kristi kropp, för att träna en ny generation av ledare i Kristi kropp så att de kan bygga starka församlingar och vara en tydlig kristen röst i samhälle och kultur.”
I katolska öron låter detta för en del förmodligen (alltför) evangelikalt och vännerna på den katolska högskolan Newmaninstitutet var såvitt jag förstått inte representerade vid invigningen. Att inställningen är njugg sluter jag mig också till av en kritisk nyhetsnotis i Signum i början av veckan där det påstås att högskolan ”vilseleder” sina elever eftersom skolan inte är godkänd av UKÄ och där det räknades upp en rad brister. Jag tycker den var onödigt negativ skriven. För bakgrund, se artiklar i UNT och Dagen.
Det finns i samhället en föreställning att det inte går att kombinera forskning i allmänhet, inte heller teologisk forskning med konfessionalitet. Men för det första finns det massor med kristna forskare som stått för stora vetenskapliga framgångar och upptäckter, för det andra finns det globalt många högtstående katolska universitet och högskolor, och det finns även i Sverige konfessionella läro- och forskningsinstitutioner med högskolestatus. Frågan handlar således inte om den konfessionella i sig, utan huruvida Skandinavisk Teologisk Högskola i övrigt uppfyller grundläggande krav för att bli godkänd av UKÄ. Rektor Anders Gerdmar säger att det är vad man strävar efter.
Anders Gerdmar hade visioner när han tog initiativ till den nyinrättade högskolan, i sitt tal efter att blivit invigd som rektor i Katarina kyrka gav han uttryck för ytterligare en vision: Ett svenskt kristet universitet. Det vore något. Men skall det bli möjligt måste det till ett ekumeniskt samarbete även på detta området. Olika kristna läroinstitutioner, inkl Newmaninstitutet och den nystartade högskolan, kan inte konkurrera med varandra och enbart komma med kritik för de andras brister (med det också, sådan kritik kan vara konstruktiv), utan också framhäva de positiva egenskaperna och hjälpa och styrka dem att utvecklas.
Det positiva med Skandinavisk Teologisk Högskola är att man har ett fokus på pingstkarismatisk förnyelse. Som delaktig i Katolsk karismatisk förnyelse hälsar jag en sådan inriktning välkommen och har tidigare erfarenhet av att sådant samarbete över konfessionsgränserna kan vara fruktbart. Se min tidigare artikel om ett intressant internationellt symposium på Ribbingebäck 2011 arrangerat av LOTS. ”Behovet av pingstkarismatiska tankesmedjor är uppenbart i en kristenhet med 5-600 milj karismatiker”, sade Anders Gerdmar i fredags.
En annan positiv sak är att man så tydligt står för det konfessionella, trons grund i Uppenbarelsen i motsats till liberalteologiska strömningar i tiden. Kyrkan, kyrkorna som står på konfessionell grund behöver teologisk forskning som går på djupet i sin reflektion över tron utan att ifrågasätta dess grund. ”Bra teologi bygger upp tron, men dålig teologi bryter ner den”, sade Stefan Swärd, pastor i Folkungakyrkan (EFK) i sitt hälsningasanförande.
Här går en skiljelinje idag, inte mellan katolskt och protestantiskt, utan mellan dem som bejakar en Uppenbarelse på konfessionell grund, ibland beskrivet med det svårdefinierade begreppet ”klassisk kristen tro”, och dem som menar att det finns ingen sanning, bara sökande och att den kristna tron därför hela tiden måste uppfinna sig själv i tankemässiga nytolkningar där människans föreställningsvärld och tankar (gnosis) står mer i centrum än Uppenbarelsen. Flera uttalanden från ledande personer i Svenska kyrkan har åtminstone uppfattats som besjälade av det senare förhållningssättet, och från katolskt håll tycker jag mig finna drag av detta i hur de ansvariga på tankesmedjan Katolsk vision tänker. Läs t.ex. diskussionen under denna bloggpost.
Klart är att den kristna tron inte är ett statiskt arkaiserande tankegods, det har skett och sker hela tiden i Kyrkans historia en dogmutveckling. Tron blir kött och blod först i konfrontationen med vårt eget liv här och nu. Men, som Joseph Ratzinger så tydligt påpekat: Teologin uppfinner inte tron genom en filosofisk process, utan tron är något som kommit till oss genom Uppenbarelsen. Teologin är sedan en tankemässig reflektion över den tron vi fått ta emot.
Det är viserligen sant att tron inte är sanning på så sätt att den med positivistisk vetenskap kan bevisas. Tro och vetande motsäger inte varandra utan är två sfärer som samexisterar och befruktar varandra. Men vi kan tala om en trons sanning eftersom vi tror på en uppenbarelse som vi håller för sanning, inte bara som något påhittat. Där ingår Bibeln som Guds ord (se denna artikel om katolska principer för bibeltolkning) tolkat i den helige Andes ljus och Kyrkan som i sin levande tradition bär allt detta genom tiderna. Jag citerar Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium, som uttrycker något av detta:
”De troende som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor.”
Läs mera om Lumen Gentium här.
Tro och förnuft hör ihop, det är Katolska kyrkan väldigt klar över. Därför främjar Kyrkan vetenskapen, och är mån om att tro och religion granskas och genomlyses i förnuftets ljus. Låt mig som exempel ta bidrag från de två tidigare påvarna före Franciskus:
Påven Johannes Paulus II gav ut en rundskrivelsen Fides et Ratio, Tron och Förnuftet från 1998. (Se anmälan i Signum). ”Tro och förnuft är som två vingar på vilka den mänskliga anden svingar sig för att nå sanningen…”, så börjar påven sin rundskrivelse. Ibland finner vi en stympade och instrumentell syn på det mänskliga förnuftet i vår tid. Detaljkunskaper inom olika vetenskaper ökar i rasande fart, samtidigt blir det allt svårare att använda vårt vetande till att orientera oss i tillvaron. Vi lever med en alltmer fragmentariserad bild av verkligheten. Det verkar då för vissa lockande att söka sig till enkla och entydiga anti-intellektuella livsåskådningar. Kristendomen är absolut inte anti-intellektuell. Påven drar ut till försvar för förnuftet. Han framhäver förnuftets betydelse för den religiösa tron, och i medveten kontrast till vissa strömningar i filosofin är Fides et Ratio en appell för tilltron till det mänskliga förnuftet och dess förmåga att finna svar på människans frågor.
I ett centralt avsnitt i encyklikan skriver påven:
”Människan söker av naturen efter sanningen. Detta sökande är inte enbart inriktat på enstaka fakta, partiella vetenskapliga sanningar och ställningstaganden om vad som verkligen är det moraliskt rätta i enskilda valsituationer. Hennes strävan riktar sig mot en sanning som förmår att visa henne meningen med livet, och hennes strävan kan därför finna sitt svar bara i det absoluta. Människan är utrustad med förmågan att känna igen denna sanning när hon möter den. Denna sanning, som är av livsviktig betydelse för hennes existens som människa, är inte någonting enbart rationellt, utan man vinner den också genom att förtroendefullt lita på andra personer…” (nr 33)
Påven Benedikt XVI tog upp ämnet vid en akademisk föreläsning i Regensburg 2006, en föreläsning som försvarar förnuftet och som är högaktuell idag genom att den också var en vidräkning med allt religiöst motiverat våld, också inom kristendomen.
Joseph Ratzinger/Benedikt XVI är liksom de stora kyrkofäderna en ivrig försvarare av den kristna tron gentemot de strömningar och tankar som vill urvattna och relativisera den. Tron får sitt eget erkännande som den skatt som givits åt Kyrkan att förvalta. Tron kan bli föremål för teologisk reflektion, men teologin ”uppfinner” inte tron som en intellektuell process. Ratzinger är menar jag en av vår tids stora teologer, och som introduktion till hans teologi kan jag rekommendera en bok som finns översatt till svenska: ”På väg till Jesus Kristus” (Catholica förlag). Texterna genomsyras av teologisk briljans och är ett glödande försvar för den kristna katolska tron.
Ta också del av påve Benedikt XVI´s tal i tyska Bundestag 2011: Naturrätten grunden för en god politisk kultur.
Bengts Blogg 
Bengt,
du skriver:
” Kyrkan, kyrkorna som står på konfessionell grund behöver teologisk forskning som går på djupet i sin reflektion över tron utan att ifrågasätta dess grund. ”Bra teologi bygger upp tron, men dålig teologi bryter ner den”, sade Stefan Swärd, pastor i Folkungakyrkan (EFK) i sitt hälsningasanförande.”
Jag invänder:
En teologisk forskning som inte vågar ifrågasätta allt, inklusive trons grund, är inte forskning.
En tro som inte klarar av att möta varje invändning, även fundamentala, är ointressant.
En teologi som får i uppdrag att bekräfta i stället för att undersöka är organiserat självbedrägeri.
Gert
Gert!
Dina invändningar kan jag inte hålla med om. Självklart är det nödvändigt att vi som kyrka och kristenhet måste bedriva en tankemäsig reflektion om det som är vår tros grund också på universitets- och högskolenivå där forskning bedrivs.
Jag delar up dina invändningar i två frågor:
Fråga 1: Vad är forskning och inte forskning. Om du med forskning menar naturvetenskaplig forskning i positivistisk bemärkelse, så kan du inte heller kalla existentialfilosofi och metafysik forskning. Om du håller med om att det finns en humanistisk forskning som utgår från en hermeneutisk modell, så hör teologin hemma där.
Fråga 2. Man kan visst driva forskning utifrån olika ingångsvärden, ett katolskt universitet har inte som primärt mål att ifråtgasätta trons innehåll. Skulle man på kunskapsmässig väg komma fram till att kyrkans tro har varit fel i alla tider, så vore det naturligtvis sensationellt, då måste vi böja oss för det, men den uppenbarade tron ligger ju inte på den nivån att de n kan vare sig bekräftas eller falsifieras på vetenskaplig väg. Därför är tro och vetande två sfärer som kompletterar varandra, inte utesluter varandra.
Min husfilosof Ludwig Wittgenstein var mycket strikt med vad som kan falla inom vetenskapens ram och inte. Språkets gränser är min världs gränser, menade han. Utanför ”världen” och ”språket” kan vi inte komma. Det är Wittgensteins gräns gentemot mystiken.
Inte desto mindre finns hos Wittgenstein en mystisk sida som han utvecklade i samband med sitt deltagande i Första Världskriget. ”Att tro på Gud betyder att man ser att världens fakta inte är slutet på allting”, skriver han.
Kyrkans ”sanning” är ingen vetenskapligt bevisad sanning, den kan heller inte falsifieras av vetenskapen. men att tro på den är ett existentiellt val, för min del absolut inte en fråga om självbedrägeri utifrån den horisont jag nu överblickar. Men du anser kanske dina horisonter vara vidare än mina?
Gert
”En teologi som får i uppdrag att bekräfta i stället för att undersöka är organiserat självbedrägeri.”
Så sant som det är sagt !
Bengt
Handen på hjärtat ……..en fråga till dig.
Anser du att det bör vara tillåtet att FORSKA på katolska dogmer ? Underförstått med ”forska” menar jag att svaret inte är givet på FÖRHAND.
Ett prejudicerande fall att så är fallet inom katolska kyrkan är diskvalificerandet av Hans Küng som katolsk forskare utifrån hans forskningssvar om dogmen om påvens ofelbarhet………?
// Irène
Irène! Självklart kan man forska på dogmer. Ökad förståelse av hur en dog utvecklats leder till fortsatt dogmutveckling. Däremot är dogmerna till sin natur sådana att de svårligen låter sig bekräftas att falisifieras enbart av teologisk forskning. Dogmutveckling sker i dynamik mellan läroämbete och teologer.
Det är viktigt att göra distinktionen mellan Kyrkans tro (som är given genom Uppenbarelsen och som Läroämbetet har till uppgift att förvalta) och den fria teologiska forskningen som hjälper oss att reflektera över, utveckla och förstå det som kyrkan tror på. Teologin kan givetvis vara till hjälp vid dogmutvecklingen, men det är Kyrkan, inte teologerna som förvaltar dogmatiken.
En teolog vid ett sekulärt universitet är givetvis inte bunden av att vara kristen, utan är endast lojal mot fritt akademiskt tänkande. När Sverige inte vill definiera sig som ett kristet land uppstår inte bara ett behov av kyrkans skiljande från staten, utan också att präst- och pastorsutbildningar på akademisk nivå kan arrangeras av kyrkorna själva.
Vid Katolska universitet som finns många runtom i världen är de teologiska fakulteterna inriktade på att reflektera över och forska i Katolska kyrkans tro.
Bengt
Du skriver
”Självklart kan man forska på dogmer.”
Jag vill tillägga
Spåren förskräcker ……
Ty det kan stå dig dyrt att som katolsk yrkesteolog publicera forskningsresultat som inte går hand i hand med Läroämbetet.
”Vid Katolska universitet som finns många runtom i världen är de teologiska fakulteterna inriktade på att reflektera över och forska i Katolska kyrkans tro.”
Varför då förbigå min kommentar
”Ett prejudicerande fall att så är fallet inom katolska kyrkan är diskvalificerandet av Hans Küng som katolsk forskare utifrån hans forskningssvar om dogmen om påvens ofelbarhet………?”
”Reflektera och forska” är en sak ………
Att vara beredd att ta konsekvensen av sin ”reflexion och forskning” en helt annan sak vilket Vatikanens behandling av Küng illustrerar.
Han fick som bekant SLUTA UNDERVISA på katolska universitet…….
Eller ta ett färskt exempel typ Elizabeth Johnson ……….som hela USA biskopskonferens kastat sig över med support från kardinal Müller….
Alla katolska yrkesteologer är inte lika modiga och stryktåliga som Küng och Johnson ……..
I detta sammanhang bör även nämnas att katolska kyrkan högt och ljudligt predikar SAMVETETS ÖVERHÖGHET men håller tyst med att detta enbart gäller så länge samvetet går hand i hand med Läroämbetet. I andra fall gäller också samvetets överhöghet …….men inte UTAN SANKTIONER !
// Irène
PS Det kan tyckas överflödigt att jag i Sverige talar om sanktionerna mot Küng och Johnson då risken är 100 % obefintlig att någon svensk katolsk yrkesteolog skulle få problem med Läroämbetet ……….
Irène!
Som du vet (eftersom vi diskuterat detta många gånger tidigare) är jag inte lika negativ som du till att lärare som skall ha auktoritet av Katolska kyrkan att undervisa i Katolska kyrkans namn förutsätts vara lojala med Katolska kyrkan och deras herdar.
Jag tror du gör det principiella felet att inte skilja på biskoparnas roll att upprätthålla läroämbetet och teologernas roll. Man kan forska på djupt kontroversiella ämnen och ändå inte klampa in på läroämbetets område.
Sant att biskopar och Troskongregationen i en del fall agerat fyrkantigt, maktfullkomligt och med brist på ordentlig dialog med dem de utövar disciplinär makt över, men det är en annan sak.
Bengt
”men det är Kyrkan, inte teologerna som förvaltar dogmatiken.”
Vad innefattar du i KYRKAN ?
Här kommer vi in på frågan om sensus fidei och Läroämbetet.
Kyrkan består ju OCKSÅ av såväl manliga som kvinnliga teologer men bara manliga celibatära MÄN får fatta beslut i LÄROFRÅGOR.
// Irène
Irène! Med Kyrkan avsåg jag i detta fall Läroämbetet som är en nödvändig komponent i Kyrkans struktur. Den helige Ande, andliga nådegåvor och tjänster, det allmäna prästadömet är andra komponenter. Sensus fidei, d.v.s. hela Gudsfolkets övernaturliga trosmedvetande när alla samstämmigt, från påven till de sista lekmännen ger uttryck för den gemensamma tron är till sist det som är garanten för ofelbarheten.
Bengt
du skriver
”………lärare som skall ha auktoritet av Katolska kyrkan att undervisa i Katolska kyrkans namn förutsätts vara lojala med Katolska kyrkan och deras herdar.”
Jag respekterar din ståndpunkt.
Man jag kan inte SAMTIDIGT låta dig oemotsagd offentligt påskina att det råder
”fri forskning ”inom katolsk teologi …..
Lojalitet gentemot forskningssponsorer inom den sekulära världen eller lojalitet gentemot kyrkliga auktoriteter inom den katolska världen är OFÖRENLIGA anspråk.
”Fri forskning” förutsätter FRIHET i att förutsättningslöst tänka och pröva och att fritt presentera sina resultat utan sanktioner.
Varje gång du gör dina försök att prångla ut föreställningar om att det går att förena LOJALITET och fri forskning tvingar du mig att påpeka att din obrottsliga lojalitet med ”kyrkans herdar ” ställer dig inför uppgiften att rita en fyrkantig cirkel…….
Good luck !
// Irène
Irène!
Jag har inte sagt att det råder fri forskning vid katolska institutioner, bara att det är fullt möjligt att främja forskningens frihet och samtidigt bevara en institutions katolska prägel och som forskare vara lojal med läroämbetet.
Brist på frihet i forskningen och att andra intressen kommer in än den fria forskningen är nog f.ö. inte så ovanligt vid sekulära institutioner heller.
Bengt
”Sensus fidei, d.v.s. hela Gudsfolkets övernaturliga trosmedvetande när alla samstämmigt, från påven till de sista lekmännen ger uttryck för den gemensamma tron är till sist det som är garanten för ofelbarheten.”
Skulle vara tacksam om du upplyste mig om vilket FORUM du har i åtanke där detta sker ? Finns kanske en hemsida där ”de sista lekmännen” kan förkovra sig ……..?
// Irène
PS En kritik mot den kommande biskopssynoden ligger just i att ”de sista lekmännen” inte är representerade ……..
Iréne: Vilket FORUM kommer Sensus fidei till uttryck?
– Bra och intelligent fråga.
Kyrkan har inget parlament där man röstar om saker. Det är heller inte ett koncilium, även om konciliefäderna så bra det går har till uppgift att formulera kyrkans tro enligt Sensus fidei.
Sensus fidei är inte vad majoriteten tycker, inte heller vad biskopar i maktfullkomlighet bestämmer, inte ens vad påven bestämmer, utan just ett allmänt trosmedvetande där alla genom den Helige Ande som också är sanningens Ande ger uttryck för en och samma tro.
Det finns mycket splittring, kiv och maktkamper i kyrkan, både biskopar och lekmän deltar i detta, men vi anar också att det finns en enhet som vi bevarar genom fridens band då Kristus får vara i centrum, och jag tror vi alla då vi läser Bibeln, ber, deltar i Mässan eller i karitativt arbete inspirerade av vår tro anar åtminstone en flik av detta allmänna trosmedvetande som gör att vi kan identifiera oss med Kyrkan som en relevant förmedlare av tron.
Paulus uttrycker det:
”Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den.” (1 Kor 12:27)
”Han som har stigit ner är också den som steg upp högt över alla himlar för att uppfylla allting. Så gjorde han några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare. De skall göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp, tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet.” (Ef 4:10-13)
Att det finns särmeningar, konflikter och spänningar på vägen är i sig inget problem, det hör till den mänskliga gemenskapen, sådant kan vara fruktbart ochleda till utveckling och fördjupad förståelse av tron. Vi talar om en dogmutveckling.
Vi lever i skärningspunkten mellan olika system. En patriarkal många gånger förstelnad struktur där maktanspråk många gånger varit större drivkraft än att lyssna till den helige Ande har levt sida vid sida med det mest djuplodande fromhetsliv och växt i helighet.
Den tidigare maktstrukturen konfronteras idag med den moderna tidens sekularistiska kultur, ofta blir det totalkrock. Påven håller på att modernisera kurian och strukturera om hur kyrkan styrs. Vart vi hamnar till sist vet jag inte, vi är mitt uppe i en process som jag tror få av oss kan överblicka nu när vi är mitt i den. Det viktiga är att vi alla som vill vara Kyrka är öppna för nåden, låter oss ledas av Anden, lyssnar till Ordet, förlåter varandra, ber, tar emot sakramenten och utövar goda gärningar.
Bengt,
med forskning menar jag forskning, det vill säga att systematiskt och utan reservationer söka kunskap. Den uppenbarade tron (vems?) kan härvidlag inte utgöra något undantag. Självklart går det att forska om den uppenbarade tron. Är det inte det teologin ägnar sig åt?
Du har rätt i att tro och vetande kompletterar varandra – fast jag skulle snarare säga att de förutsätter varandra.
Så till din anmärkning om existentiella val som stående utanför det vi kan veta. Min invändning handlar inte om ditt, eller mitt, existentiella val utan om teologiskt forskning. Där går det inte att börja med svaren och inskränka ”forskningen” till att söka bekräftelser.
I övrigt har jag ingen åsikt om dina horisonters vidd.
Gert
Gert: ”Det går inte att inskränka forskningen till att söka bekräftelser”.
Bengt: Tron är inget som kan bekräftas eller falsifieras genom vetenskaplig forskning.
Det verkar som om vi är rätt överens.
Bengt
”………konciliefäderna så bra det går har till uppgift att formulera kyrkans tro enligt Sensus fidei.”
Objection ! Som MAN tycks du glömma att MÄNSKLIGHETEN såväl som Sensus fidei till hälften består av kvinnor.
Därav följer att ”koncilieFÄDER” har begränsad räckvidd vad sensus fidei beträffar !
// Irène
Irene! Jag har inget att invända mot detta.
Bengt,
jag uppfattar ditt första inlägg som en hyllning till ett ”kristet universitet” med uppgift att försvara givna ”sanningar”, exempelvis den teologiska konservatism som gett sig själv namnet ”klassisk kristen tro”.
Om jag har uppfattat dig rätt så är vi väldigt oense. Enligt min mening börjar forskning med frågor, inte med svar och någon klassisk kristen tro har aldrig existerat.
Men jag har kanske missuppfattat dig?
Gert!
Du har kanske inte missuppfattat mig, men jag tror du och jag associerar begreppet ”klassisk kristen tro” till ganska olika saker.
Jag associerar inte begreppet till politiskt konservativ fundamentalism, utan ser det som ett sätt att fånga in det som är oföränderligt och grundläggande i läran. Sådant finns, jag håller inte med dig om att allt är relativt som man får intrycket att du menar. (Men jag kanske missförstår dig?)
Jag hävdar att Kyrkan förvaltar ett grundläggande trosarv byggt på uppenbarelsen och som inte kan ersättas av en teologisk tankemässig process som uppfinner eller ”hittar på” tron på nytt.
Tina Beattie, en teolog som lyckats förena personlig integritet som motstår biskopars försök att lägga band på teologins frihet med en djup katolsk tro fångar in det bra i nedanstående texter återgivna av Inez. Hon beskriver den viktiga balansen mellan att upprätthålla uppenbarade sanningar som är en del av trons tidlösa mysterium och förnyande teologi där tron möter den tid vi befinner oss i. Tron är både eviga sanningar och något som förverkligas i människor av kött och blod i olika kulturer och sammanhang, inkl den västerländska kulturen här och nu.
Trons eviga sanningar:
“the revealed doctrinal truths which are part of the timeless and unchanging mystery of our faith…”
Det är:
”…helpful to distinguish between teachings, which are continuously developed in response to changing historical and cultural situations, and the constancy of the church’s core beliefs. The Catholic tradition has always taught that both reason and revelation have a role to play in the discernment of truth.”
Bengt, Gert, Irène,
Jag ger ordet till Tina Beattie, professor i katolska studier vid University of Roehampton i London, känd reformkatolik som kallar sig själv liberal katolik:
“Any theologian today who aspires to work in the Catholic university system must engage in the kind of self-censorship that has already blighted the hierarchy. No priest or bishop who speaks out in favour of women’s ordination or who appeals for an honest debate about issues of sexuality and procreation is likely to be promoted, which is why the papal candidates all seem so dismally likeminded about such issues. The restoration of theology’s intellectual credentials must include the contribution of lay theologians and biblical scholars, especially women. The new pope must show that he is willing to engage seriously with women’s theological voices and moral perspectives in a way which is broadly representative of the diverse experiences and aspirations of women, and not just with a few carefully selected theological handmaids.”
The Tablet 16 mars 2013. (länk saknas)
“As an academic theologian and a practising Catholic I try to maintain a difficult but important balancing act – deeply rooted in the Catholic tradition – between upholding the revealed doctrinal truths which are part of the timeless and unchanging mystery of our faith, and entering into reasoned and informed debates about issues of morality, society and values which are contingent and capable of being adapted to different cultures and contexts.”
http://www.catholicherald.co.uk/news/2012/09/11/bishop-cancels-lecture-by-liberal-theologian-who-argued-for-same-sex-marriage/
“It may be helpful to distinguish between teachings, which are continuously developed in response to changing historical and cultural situations, and the constancy of the church’s core beliefs. The Catholic tradition has always taught that both reason and revelation have a role to play in the discernment of truth. Revelation refers to scripture and doctrines such as the Trinity and the Incarnation which are matters of faith. However, reason has an important role to play in enabling us to understand the world and our place within it, and this allows room for plurality and flexibility in applying general principles to particular contexts and in adapting to changes in scientific knowledge.
The modern papacy has blurred the distinction between revealed doctrine and teachings that are open to informed debate, particularly in the areas of sexuality and gender. While Catholic social teaching maintains this distinction by responding to the changing economic and political contexts of modern life, Catholic moral teaching has become more absolutist and authoritarian.
But, at heart, Catholicism holds that there can be no fundamental contradiction between faith and reason, nor between the values and practices that are best for us as individuals and those that are best for society as a whole and for the natural world. Human life belongs within the wider context of God’s creation, and we must recognise the interdependencies between ourselves, others and nature, if we are to live well.
If we are to find a truthful consistency in the Catholic tradition, we will find it not in its changing social and moral norms, and not in its far from perfect history, but in its most enduring beliefs about God, the human and creation.”
http://www.guardian.co.uk/commentisfree/belief/2010/nov/27/pope-condoms-catholic/print
“But the sacraments do not lend themselves to objective validation or empirical proof. All we have in the end is a shared language, which belongs more to the order of poetry than to the order of rational explanation, and which enables us to express what is in the end an inexpressible mystery. There is some truth in the postmodern claim that we do not speak language, language speaks us. Our lives are shaped by the language we use, and while we might enrich and transform the ways in which we interpret our sacraments and symbols, we can only do so within certain parameters which respect the fundamental truths we profess and the coherent unity of our faith.”
https://sites.google.com/site/tinabeattie/tablet_baptism.pdf?attredirects=0
Inez
Inez! Tack för dessa för vår diskussion mycket relevanta texter. Tina Beattie försöker verkligen hålla rågången mellan förnyande teologi och grundläggande lära, på så sätt är hon en teolog som verkligen förkroppsligar det jag försöker säga. Beattie kommer för övrigt till Stockholm i november.
Bengt
tillåt mig att lägga mig i angående ”klassisk kristen” tro om vilken du skriver
”Jag associerar inte begreppet till politiskt konservativ fundamentalism, utan ser det som ett sätt att fånga in det som är oföränderligt och grundläggande i läran. ”
Det är just vad som ska räknas som ”oföränderligt och grundläggande i kristen tro” som striden gäller.
Ta frågan om kvinnliga präster och homosexuellas likaberättigande.
Baettie anser inte dessa frågor som oföränderliga.
Det gör däremot Müller högste bossen för den RÄTTA LÄRAN.
Andra teologer (tex Kasper) framhåller ”barmhärtighet och kärlek” som den yttersta kristna GRUNDLAGEN mot vars klangbotten alla andra lagar alltid först måste kallibreras.
Eller ta frågan om skilda och omgifta katoliker ska få gå till kommunion som nu rör upp så våldsamma känslor därför att Müller och den konservativa falangen anser att den ”grundläggande tron” på äktenskapets oupplöslighet luckras upp.
Du må personligen ha vilken tolkning du vill av begreppet ”klassisk kristen tro” men i folkmun har det blivit en TVÄRKYRKLIG beteckning för förbud MOT legal abortlagstiftning, förbud MOT homosexuellas likaberättignade och förbud mot kvinnliga ämbetsbärare.
Det är dessa frågor som idag splittrar kristendomen just genom olika syn på vad som är föränderligt och oföränderligt, vad som är grundläggande och inte inom den kristna LÄRAN.
// Irène
Men jag vill nog inte att det fina begreppet ”klassisk kristen tro” skall kidnappas för en så speciell särbetydelse utan slår ett slag för att det skall beteckna just det klassiska, oföränderliga.
Jag ser inte klassisk kristen tro som en avgränsning gentemot dem som har andra uppfattningar i de frågor du nämner, utan mera som en avgränsning mot liberalteologi i allmänhet.
Bengt
Tänk efter !
Vilka är det som ”kidnappat det fina begreppet klassisk kristen tro” ?
Dvs vilka är det som i tid och otid talar om ” klassisk kristen tro” ?
Du svarar de som vill ”en avgränsning mot liberalteologi i allmänhet.”
Kom igen Bengt ! Vad innebär ”liberalteologi i allmänhet ” i praktiken ?
// Irène