Bengts Blogg

Den extraordinarie biskopsynoden i Rom med 140 biskopar och några gifta par från världens alla hörn har avslutats. Nu skall frågorna som togs upp fortsätta att diskuteras i hela världskyrkan för att sedan tas upp på nytt vid den ordinarie biskopsynoden 2015

En reflektion: I den sekulära pressen fokuserar man på konflikter och att biskoparna inte är överens om allt. Särskilt intressant är det när de inte är överens om sådant som har med hbtq-frågor och skilsmässor att göra. Men det är naturligt och bevis på en levande kyrka att det inte är konsensus om allt utan att det är en livlig diskussion. Genomgående i kommentarerna är att upplevelsen inifrån är inte att det råder konflikt, utan ett levande samtal där man respektfullt tillsammans söker sig fram till en god pastoral praxis i dessa frågor.

Det handlar inte om att upphäva eller skriva om det som varit kyrkans grundsyn under 2000 år utan att hitta ett pastoralt förhållningssätt och en dialog med den moderna världen där man också tar in ny kunskap och nya erfarenheter istället för att isolera sig mot världen. Härvidlag måste man se den extraordinarie biskopsynoden 2014 som ett genombrott där dialogen med den västerländska kulturen i frågor kring könsidentitet, sexualitet, skilsmässa, familj och barn verkligen slagit igenom. Nu fortsätter den processen fram till synoden 2015, därefter förväntas påven ge ut ett herdabrev med nya pastorala riktlinjer. Synoden hade föregåtts av ett långt förarbete där frågeformulär hade skickats ut till alla världens stift och alla katoliker hade möjlighet att svara på det, vilket många också gjorde. Se mina tidigare artiklar om familjesynoden.

Påven höll sig i bakgrunden och förblev lyssnande så att alla deltagarna verkligen fick utrymme att tala fritt, och gav därmed utrymme för den kollegialitetsprincip enligt vilken det är meningen att kyrkan skall fungera. Men vid avslutningen höll han ett tal som satte fokus på den balansgång synoden hade att gå mellan obarmhärtig lagiskhet och destruktiv falsk allgodhet som förbinder såren utan att ta itu med radikal behandling av underliggande sjukdom. Han beskrev synoden som en resa:

…it has been “a journey” – and like every journey there were moments of running fast, as if wanting to conquer time and reach the goal as soon as possible; other moments of fatigue, as if wanting to say “enough”; other moments of enthusiasm and ardour. There were moments of profound consolation listening to the testimony of true pastors, who wisely carry in their hearts the joys and the tears of their faithful people. Moments of consolation and grace and comfort hearing the testimonies of the families who have participated in the Synod and have shared with us the beauty and the joy of their married life. A journey where the stronger feel compelled to help the less strong, where the more experienced are led to serve others, even through confrontations. And since it is a journey of human beings, with the consolations there were also moments of desolation, of tensions and temptations, of which a few possibilities could be mentioned:

– One, a temptation to hostile inflexibility, that is, wanting to close oneself within the written word, (the letter) and not allowing oneself to be surprised by God, by the God of surprises, (the spirit); within the law, within the certitude of what we know and not of what we still need to learn and to achieve. From the time of Christ, it is the temptation of the zealous, of the scrupulous, of the solicitous and of the so-called – today – “traditionalists” and also of the intellectuals.

– The temptation to a destructive tendency to goodness [it. buonismo], that in the name of a deceptive mercy binds the wounds without first curing them and treating them; that treats the symptoms and not the causes and the roots. It is the temptation of the “do-gooders,” of the fearful, and also of the so-called “progressives and liberals.”

….

– The temptation to neglect the “depositum fidei” [the deposit of faith], not thinking of themselves as guardians but as owners or masters [of it]; or, on the other hand, the temptation to neglect reality, making use of meticulous language and a language of smoothing to say so many things and to say nothing! They call them “byzantinisms,” I think, these things…

Dessa länkar ger bra sammanfattningar av synoden på svenska:

Sr Madeleine Fredell OP och Alexader Kegel i P1´s Människor och tro talar om dogmers oföränderlighet och dogmutveckling.

Justitia et Pax kommentar till synoden.

Biskop Anders Arborelius intervju med Dagen

Jag rekommenderar också diakon Göran Fäldts artikel i Världen idag ”Synoden vittnar om stor spännvidd”, den finns tyvärr inte på internet.

——————————-

CNS blogg från synoden med rapporter, intervjuer mm

——————————–

Dokument från synoden:

Förberedande dokument från 2013, instrumentum laboris. Beskrivning av de olika problem och frågeställningar som finns på familjens område världen över.

Synodens ”midterm report” på engelska

Vissa förändringar gjordes i slutdokumentet:

Synodens slutdokument på italienska. Engelsk översättning här

I länken till slutdokumentet redovisas också hur man röstade om de olika punkterna. Alla punkterna fick majoritet, och de allra flesta uppnådde erforderliga 2/3 majoritet, vilket krävs för att texten skall godkännas,  endast två punkter hade lägre majoritet, men påven beslutade ändå att hela dokumentets text skulle offentliggöras. Slutdokumentet är inte ett kyrkligt lärodokumenten utan tänkt att fungera som diskussionsunderlag för de fortsatta reflexionerna över familjetemat. I oktober nästa år ska den ordinarie biskopssynoden samlas i Rom för att på nytt behandla frågorna som säkerligen kommer att diskuteras livligt i hela världskyrkan under det kommande året.

——————–

Tidigare påvliga dokument om Familjen:

Humane Vitae (Paulus VI)

Familiaris Consortio (Johannes Paulus II)

Kroppens teologi (Johannes Paulus II)

Foto: Catholic News Service. Mer bilder från synoden: Klicka på denna bild