Mitt under pågående biskopsynod om familjen träffades det europeiska bönenätverket European Union of Prayer i Rom för att be för Europa. Bönenätverket består av en ledningsgrupp sammanstatt av personer från olika länder med Ortwin Schweitzer från Stuttgart som ledare och från Sverige är prästen Peter Artman (SvK) med. Det var han som inbjöd mig att vara med på mötet i Rom. 2 gånger om året träffas nätverket, i det land som för närvarande har ordförandeskapet i EU´s ministerråd.
Under bönevandring i staden gick en grupp till Petersplatsen. Bön för enhet bland de kristna.
Vi var ett fyrtiotal personer representerande många länder i Europa och olika samfund. De flesta som deltog var ledare i bönegrupper och förbönstjänster i sina hemländer och på så sätt aktivt engagerade i förbönsarbete med breda kontakter på hemmaplan. Två katoliker medverkade, förutom jag Maria Hildingsson som arbetar med familjefrågor i Federation of Catholic Family Associations in Europe i Bryssel.
Mötet innehöll sakkunniga presentationer av Stephen och Mary Coats som båda jobbar nära EU om olika problemområden som vi sedan lyfte upp i förbön. För att undvika alla missförstånd: det handlar naturligtvis inte om förbön att en viss politisk agenda skall segra, utan att i god kristen anda be om Guds välsignelse, beskydd och ledning över våra länder och de ledare vi har. Dock inte ospecifikt, utan med kunskap medvetet be för de teman som Anden visar oss är angelägna. Vi bad för Europeiska rådets nye ordförande Donald Tusk, för EU-kommissionen med dess kommissionärer där ledningsstrukturen nu gjorts lite annorlunda med ordförande (Jean-Claude Juncker) en förste vice orförande och sex vice ordföranden och för Europaparlamentet.
Exempel på områden som särskilt lyftes fram var flyktingfrågorna och behovet av gemensam flyktingpolitik. Vi har tragedin med de många flyktingar som omkommer i Medelhavet i sina försök att komma in i Europa. Vi talade om säkerhetsfrågor: Rysslands aggressiva uppträdande och ungdomar som sympatiserar med militant islamism och åker för att kriga för IS, vilket också utgör ett hot mot Europa eftersom en del kan återvända som terrorister. Familjen var ett viktigt ämne, och vi fick information om den pågående biskopssynoden i Vatikanen som pågick parallellt med vårt möte. Givetvis bad vi för det också, som påven uppmanat alla att göra, och i skrivande stund (lördag kväll) ser jag att man just publicerat ett meddelande från synodfäderna och vi väntar på en slutrapport.
Peter från Sverige och Attila från Ungern på väg in i möteslokalen, en baptistkyrka i Trastevere
Möteslokalen var för ovanlighetens skull i Rom inte en katolsk plats, utan en liten baptistkyrka i Trastevere i övre salen ovanför kyrkorummet. Gruppen besjälades av en önskan om en gemenskap som omfattar hela Kristi kropp, i vilken jag kände igen samma anda som i JP II´s ekumenikencyklika Ut unum sint. Många var öppna med att de haft förutfattade meningar och motstånd mot det katolska, på samma sätt kan vi katoliker erkänna att vi inte varit tillräckligt kritiska mot missförhållanden i vår egen kyrka såsom maktmissbruk och korruption i Vatikanen och prästers sexuella utnyttjande va barn vilket orsakat så mycket lidande för många. Jag talade med några deltagare från Irland som hade blivit offer för detta och som lämnat Katolska kyrkan och var med i frikyrkor istället. För en av deltagarna var det en självövervinnelse att resa till Rom, men upplevde mötesdagarna som en process av inre helande och försoning. Jag var helt tagen av alla de människor jag mötte och hur jag fick betyda mycket bara genom att vara där.
Oreste Pesare och Julia Elena Torres tog emot vid besöket på ICCRS-kontoret i Rom
Eftersom vi var i Rom kunde det inte undvikas att vi också mötte Katolska kyrkan. Det skedde genom ett besök på ICCRS huvudkontor i Palazzo San Calisto i Trastevere på onsdagförmiddagen. Där tog kontorets föreståndare Oreste Pesare emot tillsammans med Julia Elen Torres, president för Catholic Fraternity of Charismatic Covenant Communities and Fellowships, emot. Vi fick också möjlighet att träffa f Raniero Cantalamessa som höll ett anförande.
Fader Raniero Cantalamessa hälsade på besökarna
Ortwin Schweitzer, ledaren för bönenätverket med Oreste Pesare och Julia Elena Torres
Oreste Pesare hälsar välkommen på gården till ICCRS-centret vid Piazza San Calisto. Fr.v. Oreste, Ortwin, Ivano De Gasperis (pastor i Baptistkyrkan vars l0kaler upplåtits åt oss), Leopold och Renee Lobo från Spannien.
På ICCRS-centret. Från bakgrund till förgrund: Ortwin, f Raniero Cantalamessa, Julia Elena Torres, Peter Artman.
En eftermiddag ägnade vi åt bönevandring runtom i staden. Vi delade upp oss och gick till sex olika platser och bad för olika teman som relaterade till platserna. De var:
- Titus triumfbåge (böneämne antisemitism)
- Colosseum (böneämne: förföljelse av kristna idag i Irak, Syrien etc, beskydd mot islamistisk terrorism)
- Konstantins triumfbåge (böneämne: för religionsfriheten)
- Peterskyrkan (böneämne: för påven, för de kristnas enhet)
- Judiska ghettot och synagogan (böneämne: för Israel)
- Capitolium (böneämne: Rom och Italien)
Det kan kännas som en droppe i havet att en så liten grupp som 40 personer kommer samman och ber för en så komplex situation som hela Europa. Men jag tror likande samlingar är av oerhört stor andlig och symbolisk betydelse. Vi alla som var där är kristna som tror på bönens makt hade intentionen att be i tro. ”Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem” (Matt 18:19-20)
Då är det inte så dåligt med 40 personer respresenterande Europas länder med ett hjärta och en själ ber om vad man kommit överens om. Nationella bönenätverk där man ber för nationen har blivit allt vanligare i Europas länder, och de flesta som kom var engagerade i sådant bönearbete i sina respektive hemländer och bönen fortsätter i alla våra lokala bönegrupper och nätverk vi har över hela Europa.
Den dagliga promenaden från hotellet till möteslokalen. Pastor Lajos Racz från Ungern och Ortwin Schweizer från Tyskland i täten
Jag och Oreste
Basilikan Maria Maggiore låg på gångavstånd från Sta Sofia, huset där vi bodde och jag hann med att gå på morgonmässan där en dag. Hit kommer påven för att be varje gång inför att han skall göra en resa.
Bengts Blogg 
Bengt
”…….. som ledare och från Sverige är prästen Peter Artman (SvK) med. Det var han som inbjöd mig att vara med på mötet i Rom. ”
Peter Artman och du har alltså varit i Rom för att be för Europa.
Vi människor ber ju inte för någon eller något om vi inte anser att det är nödvändigt att be.
Att be för Europa är en sak att be för homosexuella är en helt annan sak.
Jag skulle vilja ställa en fråga till dig ang Peter Artman och homosexualitet och bön.
Peter Artman var ju en av prästerna i Uppdrag Gransknings ”Bögbotarna”.
Jag tar avstånd från tillvägagångsstättet att lura präster in i en fejkad själavårdssituation men när jag understryker detta så vill jag samtidigt understryka att jag tar avstånd från protestantiska såväl som katolska präster som har uppfattningen att homosexualitet inte är normalt men som går att bota genom bön om det finns ett önskemål om detta hos den homosexuella personen.
Delar du Peter Artmans uppfattning ?
Jag skulle uppskatta om du svarade bara Ja eller Nej.
Obs ! Jag behöver ingen repetition av katekesens predikan om ”medlidande och respekt ” för homosexuella.
Som katolik har jag behov att veta var du som katolsk bloggare står i frågan ………..
// Irène
PS
http://dagensseglora.se/2014/05/28/bogbotare-forodande-for-kyrkans-trovardighet/
Noterar att Helena Myrstener skrev den texten innan hon sett programmet.
Irène!
Jag kommer definitivt inte att svara ja eller nej på denna fråga.
Förbön, själavård och sexuell identitet och läggning är i sig mångfacetterade och dynamiska företeelser som svårligen låter sig fyrkantigt beskrivas i ja/nej kategorier.
Uppdrag Gransknings program, förmodligen riggat i samråd med en falang inom Svenska kyrkan var ett särdelses dåligt försök att stämpla vissa åsikter på Peter Artman och hans prästkolleger och demonisera dem utan att låta dem komma till tals i ett öppet samtal, dessutom med oetiska metoder som du själv säger.
Ännu större skandal var att han och hans prästkolleger inte fick någon uppbackning av deras biskopar och ärkebiskopen.
Det smygfilmade fejkade själavårdsamtalet som Peter lurats in i säger mycket lite om hur han ser på dessa frågor. Bättre hade varit om man öppet stämt träff med honom för en initierad intervju. Då hade det kunnat bli ett riktigt intressant program som kunde ha bidragit till analys och fördjupning av dessa frågor. Nu blev det bara plumt.
Var jag står i frågan borde du veta ganska väl. Jag har skrivet omfattande på min blogg sista åren om både förbön och homosexualitet.
Bengt
”Bönenätverket består av en ledningsgrupp sammanstatt av personer från olika länder med Ortwin Schweitzer från Stuttgart som ledare och från Sverige är prästen Peter Artman (SvK) med.”
Ortwin Schweizers hemsida talar sitt tydliga språk eller rättare sagt sitt otydliga språk. Det allt går ut på är att be för de kristna i Europa (underförstått inte muslimer ), be för den traditionella familjen som består av mamma, pappa, barn (underförstått inte samkönade familjer), be för sexuella relationer mellan man och kvinna (underförstått inte mellan homosexuella). Be för Israel (underförstått inte för palestinier).
Klicka för att komma åt PS_Mai_2014.pdf
Om du vill tillhöra en sådan bönegrupp Fine !
Men det blir lite KOMISKT när du SAMTIDIGT refererar till Tina Beattie i ett annat blogginlägg. En sak bör du ha klart för dig Bengt – Peter Artman och Ortwin Schweitzer och Tina Beattie tillhör olika världar. Katoliken Tina Beattie skulle aldrig be Gud om de saker som du och din nya bönegrupp ber Gud om. Tina Beattie har varit modig nog att skriva på ett upprop FÖR samkönade relationer som hon fått betala ett högt pris för.
Hur kan du bara tro att Gud är intresserad av partipolitik? Ortwin Schweizers hela upplägg är tysk partipoitik. Rösta på CDU men varning för SPD och de GRÖNA förkunnar han helt öppet.
Bengt det finns bara en MÄNSKLIGHET och en enda Gud. Denna Gud har skapat alla människor till sin avbild. Män och kvinnor, homo -och heterosexuella , israeler och palestinier, judar och muslimer. You name it!
Gud låter sig inte manipuleras , vilket du och din OKRISTNA bönegrupp tycks tro !
// Irène
Irène!
Jag ser att du gör ditt bästa för att splittra. Självklart är det du påstår att gruppen står för helt galet.
Jag ber med både vänster och höger, ej bara de som delar exakt min politiska åskådning, och jag ber med katoliker och de som har ganska annorlunda syn på enskilda teologiska frågor än Katolska kyrkan. men det går att be ändå, och om vi ber i öppenhet för den helige Ande och inte bara stänger oss för att projicera våra egna preferenser i bönen (då ber vi illa, det blir i själva verket inte alls någon riktig bön) så bygger Anden upp och för oss närmare Jesus, närmare Sanningen, närmare sann enhet. Förbönen är en tjänst för hela kyrkan som bygger upp och helar.
Irène, nu tycks du ha tappat verklighetskontakten. Menar du att din (och Segloras) syn i denna fråga skulle vara mer biblisk än Peter Artmans? Detta får du gärna utveckla, iså fall. Peter menade ju att han genom bön kunde hjälpa en ung, homosexuell, man som var ”förvirrad över sin sexuella läggning”, att ändra sin sexuella läggning. Det finns ju faktiskt många exempel på att bön och stöd hjälpt homosexuella att ändra läggning, om de velat.
Sedan, accepterar du att vi har såväl åsikts- som yttrandefrihet? Ditt guilt by association -tänkande känns väldigt inskränkt och intolerant. Du försöker här både omtolka Bibeln och den kristna historien på ett sätt som ska legitimera de homosexuella livsstilar som du gillar. Där det bibeltexten säger inte är det viktiga, utan vad man själv vill att den ska säga. Och detta är du i din fulla rätt att göra – finns inget förbud mot att förvränga eller tolka Bibelns som man vill.
Men nog borde du både acceptera och respektera alla de som försvarar den konsekvent evangelikala inställningen som följer kristen praxis, historia och tradition. Gud älskar alla människor, men det betyder inte att han accepterar alla livsstilar.
Bengt
”Jag ser att du gör ditt bästa för att splittra.”
Skärp dig ! Det är kristenheten i världen som ÄR splittrad. Det är inte jag som splittrar.
Polariseringen inom och mellan kyrkor och samfund djupnar alltmer mellan bokstavstroende fundamentalister och mer kontextuellt tolkande kristna . Biskopssynoden ett illustrativt exempel.
”Självklart är det du påstår att gruppen står för helt galet. ”
Jag tycker du ska tagga ned en aning.
Varenda ord jag säger finns belagt i den tyska texten jag refererar till från hemsidan som du själv länkade till. Men du kanske inte läst bakgrundstexterna till European Union of Prayer, en täckmantel för vad som brukar kallas sk ”klassisk kristen tro”, något som dessutom brukar gå hand i hand med en mycket ensidig syn på Israel som också visar sig vara ett böneämne. Palestinier verkar vara nonexisting för ”europeiska böneunionen.”
http://www.beter-im-aufbruch.de/
Idag när främlingsfientlighet och rasism och nazism åter fått fäste i hela Europa blir jag mörkrädd när jag läser Ortwin Schweitzers lovsång till Europa och hans förbön för alla europeiska kristna.
I ett Europa där det även bor europeiska muslimer av olika kulörer och människor av många andra konfessioner och kulturer låter Schweitzers BÖNEÄMNEN för kristna heterosexuella europeer såväl rasistiskt som sexistiskt.
Oförblommerat står det om förbön för homosexuella. Om du som psykiatriker inte inser det kränkande och respektlösa i detta så beklagar jag djupt.
// Irène
Irène!
Ja, splittringar i form av att det uppstår olika läger har i alla tider funnits inom kristenheten, det suckade redan Paulus över. Men det är inte det jag talar om. Splittrar gör du genom att ifrågasätta att vi ens kan be tillsamman i de olika lägren. Men om vi ber utifrån det vi har gemensamt, vilket är bra mycket mer än det som skiljer och vi vill följa Jesus och vara öppna för Anden, så blir det en verksam bön som helar och bygger upp kyrkan.
Det är bra att du belyser att splittringen inte bara är mellan samfund, utan inom samfund, du tar de olika lägren bland biskoparna i biskopsynoden som exempel. Men biskoparna firar trots det mässan tillsammans och lägger synodprocessen i Guds händer. Det är viktigare än att det temporärt finns skiljaktligheter i synsätt. Dessa är konstruktiva och skall inte upplösas genom att det ena lägret i mänsklig konkurrens segrar över det andra, utan i en process av bön och andlig urskiljning där man söker sig framåt. Jag tycker media alltförmycket överdriver motsättningarna bland synodfäderna.
Sedan är det viktigt att säga att Ortwins beter-im-aufbruch inte uttrycker det Europeiska bönenätverkets agenda.
Alla människors lika värde inkl palestinier och homosexuella är en självklar värdegrund för oss alla (inkl Ortwin).
Du sätter skiljelinjen mellan ”bokstavstroende fundamentalister” och ”kontextuellt tolkande” kristna. Förvisso två synsätt, men det ena utesluter inte det andra. Framförallt vill jag framhålla att det finns ett trosinnehåll som är uppenbarat. Det goda med de ”bokstavstroende fundamentalisterna” är att de framhåller Bibeln som Guds ord, vilket är väsentligt. De evangelikalas sätt att se skiljer sig från Katolska kyrkan som har en anna tolkningstradition, att det inte är så okomplicerat att var och en kan läsa texten rakt av och förstå, utan ordet måste tolkas i Kyrkans levande tradition under den helige Andes ledning. Men i grunden handlar det om att bejaka att det finns en Uppenbarelse som Kyrkan förvaltar och som inte kan ogiltigförklaras av temporära tankeströmningar i olika tidsepoker. Människan uppfinner inte tron genom en tankeprocess, utan Uppenbarelsen är oss given.
Ser vi till de frågor som nu behandlats på biskopsynoden om familjen, så handlar det ju inte om att upphäva eller skriva om det som varit kyrkans grundsyn under 2000 år utan att hitta ett pastoralt förhållningssätt och en dialog med den moderna världen där man också tar in ny kunskap och nya erfarenheter istället för att isolera sig mot världen. I andra Vatikankonciliets anda, att öppna fönstren mot världen utanför. Härvidlag måste man se den extraordinarie biskopsynoden 2014 som ett genombrott där dialogen med den västerländska kulturen i frågor kring könsidentitet, sexualitet, skilsmässa, familj och barn verkligen slagit igenom. Nu fortsätter den processen fram till synoden 2015.
Det väsentliga i kyrkans syn på äktenskap och familj, som att äktenskapet är livslångt och mellan man och kvinna, att ett av familjens funktioner är att föra släktet vidare och ge trygghet och goda uppväxtförhållanden för barnen, att livet är helgat och skyddsvärt redan från början och att abort därför aldrig kan betraktas som en primär mänsklig rättighet, är sådant jag inte tror kommer att ändras. Det är grundläggande för människan goda värderingar som jag ser grundade redan i naturrätten.
Jag bekänner mig till en kyrka som förvaltar Uppenbarelsen, men att det finns en dogmutveckling och förståelse som växer när vi genom tiderna lever och förvaltar tron i den helige Andes ljus.
En evangelikal bokstavstroende fundamentalism som underskattar svårigheterna med bibeltolkning är lika problematisk som en konservativ katolsk nythomism som ser varje prick i tidigare kyrkliga dokument som huggna i sten och som saknar förståelse för dogmutveckling. Men ibland upplever jag bokstavstroende evangelikala, i varje fall vissa av dem, som mera påverkbara och öppna för sanningen än konservativa traditionalistiska katoliker. De evangelikala är ofta mer öppna för den helige Ande än de konservativa katolikerna. Ortwins ledarskap under bönedagarna präglades av lyssnande och att allas nådegåvor fick komma till uttryck, inte ett auktoritärt begränsande av andra och framhävande av honom själv. Ortwin talar i tungor. Det skulle jag inte tro att kardinal Burke gör.
Bengt
”Splittrar gör du genom att ifrågasätta att vi ens kan be tillsamman i de olika lägren.”
Jag ifrågasätter inte att be gränsöverskridande ”i de olika lägren”. Jag ifrågasätter inte bön över nations- kyrkor eller samfundsgränser. Inte ens bön som är religionsöverskridande.
Var god och tillskriv mig inte sånt jag inte sagt.
Du nämner att ledaren för bönenätverket heter Ortwin Schweitzer och ger länk till hans hemsida där han beskriver olika BÖNEÄMNEN bla att be för homosexuella och för ”mamma, pappa barnfamiljen”.
Antingen bejakar man på ett personligt plan samkönade familjer eller så gör man inte det. Antingen bejakar man att stödja civil lagstiftning för samkönades likaberättigande eller så gör man det inte.
Tillhör man den bejakande sortens människor så ifrågasätter jag HUR man kan be till Gud BARA för heterosexuella familjer tillsammans med den icke bejakande sortens människor.
”Sedan är det viktigt att säga att Ortwins beter-im-aufbruch inte uttrycker det Europeiska bönenätverkets agenda.”
Säger du ja. Andra säger något annat. Faktum kvarstår. Ortwin Schweitzer säger på sin hemsida bla :
”Das Gebet hat in den verschiedenen Netzwerken unterschiedliche Schwerpunkte, verfolgt aber insgesamt das gleiche Ziel: die geistliche Freisetzung Deutschlands als Nation.”
http://www.beter-im-aufbruch.de/
”Bönen har i de olika nätverken olika tyngdpunkter men har i stort sett samma mål. Det andliga frigörandet av Tyskland som nation.”
Hallå där Bengt ! Om inte du och den där Ortwin Schweitzer förstår att det luktar tyskt 30-tal att uttrycka sig på det sättet så kan jag inget mer göra än att djupt beklaga.
”Alla människors lika värde inkl palestinier och homosexuella är en självklar värdegrund för oss alla (inkl Ortwin).”
Om så är fallet varför då EXPLICIT bara i bön benämna Israel och mamma/pappa / barnfamiljer?
På ett ställe refereras till Israels glansdagar på kung Davids och Salomons tid. Tror du det gynnar fredssträvanden 2014 mellan palestinier och judar att åberopa histora från 1000 år f Kr. ?
Om INTE varför då nämna detta ?
”Det väsentliga i kyrkans syn på äktenskap och familj, som att äktenskapet är livslångt och mellan man och kvinna, att ett av familjens funktioner är att föra släktet vidare och ge trygghet och goda uppväxtförhållanden för barnen,”
”Kyrkans syn” säger du. Biskopssynoden har indirekt genom bla Burke och Müller blottlagt frågan vad som menas med ”KYRKAN”.
Bejakande av samkönade familjer hotar inte på något sätt tryggheten för barn från heterosexuella föräldrar. Trots att kardinal Burke och nu även medlemmar i ditt bönenätverk IMPLICIT försöker få det till detta !
”…. att livet är helgat och skyddsvärt redan från början och att abort därför aldrig kan betraktas som en primär mänsklig rättighet, är sådant jag inte tror kommer att ändras. ”
Nu gör du det lätt för dig. Var god och skilj på moralisk RÄTTIGHET och juridisk RÄTTIGHET.
Det som utmärker den kristna högern och sk PRO-LIFE rörelser är att inte vilja tillskriva kvinnor juridisk rättighet och VALFRIHET till abort. Själv blir jag inte så sällan definierad som ABORTFÖRESPRÅKARE bara för att jag pläderar för en lagstiftning som inte kriminaliserar abort dvs jag är PRO CHOICE.
”Ortwin talar i tungor. Det skulle jag inte tro att kardinal Burke gör.”
Jag vet inte vad du vill ha sagt med detta ? Du brukar referera till Katolsk Observatör som är Burkes och Müllers fan club i Sverige. Det är något jag dock vet.
// Irène
Irène!
”Det andliga frigörandet av Tyskland som nation”. Jo, det finns en fara att det kan väcka associationer till tyskt 1930-tal. Nu har ju Tyskland ansträngt sig oerhört mycket att göra upp med det nazistiska arvet, och vi skall väl inte framhärda i att i all evighet stigmatisera nationen för det. Uttrycket har andra möjliga tolkningsbakgrunder också, t.ex. evangeliets maning till omvändelse. Min association går till J S Bachs kantat ”Wachet auf, ruft uns die Stimme…”
Familjen och Israel är företeelser som behöver vårt stöd i denna tid, det betyder inte att man är emot annat. Att stödja och bejaka de samkönade familjekonstellationer som är för handen idag är i sig inget hot mot familjen, det håller jag med dig om.
När det gäller abort avsåg jag just moraliska och naturrättsliga aspekter, inte juridiska.
De som vill harmonisera juridiken med dessa aspekter betraktas i allmänhet som politiskt konservativa. Vissa biskopar säger att katolska politiker är förpliktigade att utifrån dogmatiska skäl inta en sådan ståndpunkt, men långtifrån alla biskopar menar så.
Själv är jag nog inte lika politiskt konservativ som Ortwin, och jag förordar att man har en sekulär stat och att Kyrkan inte skall diktera landets lagar, utan det skall ske genom den demokratiska process vi har. Men det finns en gräns, där samvetet hindrar oss att lyda staten, vare sig det är en diktator eller demokratiskt stiftat lagar som vill tvinga oss att göra saker vårt samvete säger nej till.
Jag tycker de som vill ha snävare abortlagar har all rätt att argumentera för detta inom ramen för det demokratiska samhället.
Men vill man att kyrkan med tvång skall diktera samhällets lagar, då resonerar man som muslimska ideologer som vill införa sharialagar.
Abort som företeelse finns ju och går inte att avskaffa genom förbud. Om vi nu accepterar att den finns så håller jag med om att det är bäst att den gravida kvinnan är den som bestämmer, ingen annan skall bestämma åt henne. ”Pro choice” är en mer acceptabel argumentation än det mera aggressiva uttryckssättet ”rätten till abort” som implicit devalverar människovärdet.
Vad jag vill ha sagt med att Ortwin talar i tungor: Är man öppen för Andens gåvor tror jag också man är mer öppen för att lyssna till tidens tecken och pejla in sensus fidelium. Därför har jag större hop för vissa evangelikala på den konservativa kanten än för t.ex kardinal Burke. Därmed inte sagt att jag inte tror att kard Burke och andra konservativa kardinaler och biskopar har en uppgift i Guds rike genom att förhålla sig till Kyrkans lära på det konservativa sätt de gör. Grundintentionen att bevara läran är god. Anden verkar inte bara genom karismatiska nådegåvor, utan också i tjänstegåvorna som följer med ämbetet. Dogmutveckling sker som en dialektisk process. Var och en måste vara trogen den övertygelse och bedömning ha gör. Det gagnar bäst helheten.