Bengts Blogg

Jag hade egentligen inte tänkt skriva något om detta, ärendet hade redan enligt mig fått större mediala proportioner än det förtjänar, men eftersom den tweet jag skickade 28 november uppmärksammas på nyhetsplats i Dagen idag känner jag mig föranledd att reda ut hur jag tänkte.

Felaktiga uppgifter som sedan korrigerades hade blivit dagens sanning och vidarebefordrades både i både kristna och sekulära media. UNT har föredömligt följt upp och korrigerat, men på Kyrkans tidnings hemsida ligger fortfarande en artikel med uppgifter utan korrigering av vad som framommit senare. På Dagen gjordes stor sak av det hela med ledarartikel av Elisabeth Sandlund med krav på omförhandling av pensionsavtalen som fick korrigeras med ny sådan redan samma dag efter presmeddelandet från LO. Jag tyckte man kunnat vänta till bilden klarnat mera. Därför slängde jag iväg följande tweet 28 nov vilken föranledde Carl-Henric Jaktlund att gå i svaromål, vi hade sedan en lång konversation på twitter.

I min tweet länkade jag till pressmeddelandet från Livets Ord som lagts ut på deras Facebook-sida samma dag. Jag återger delar av pressmeddelandet här:

————-
Livets Ord den 28 november Angående pensionsavtalet för styrelsens ursprungsmedlemmar:

Det finns sedan ett antal år tillbaka ett avtal mellan Livets Ord och stiftelsens fem ursprungliga styrelsemedlemmar, som innebär att den anställde efter sin pensionering får ut en tjänstepension från Livets Ord. Det belopp som betalas ut är mellanskillnaden mellan den allmänna pensionen och den slutlön den anställde har vid pension. Efter tio år trappas beloppet ner succesivt till 75% av slutlönen. Detta avtal finansieras genom en tjänstepensionsförsäkring och en kapitalförsäkring som Livets Ord tecknat, samt avsättningar i Livets Ords budget.

2007 införde Livets Ord ett tjänstepensionsupplägg för hela personalen, där ett belopp motsvarande 3% av lönesumman sätts av till pension. Som en engångskompensation kompenserades alla som var anställda vid 2007 års början retroaktivt för alla år utöver 10 anställningsår. Anställda som hade fyllt 55 år den 31/12 2006 kompenserades retroaktivt för alla år utöver fem anställningsår. Den 1 januari 2015 kommer Livets Ords pensionsavtal istället att motsvara ITP1-planen för alla anställda. Samma avtal gäller även för oss och övriga nyvalda styrelseledamöter.

Några saker bör här nämnas som ger en mer komplett bild:

– Ulf och Birgitta Ekman valde själva redan strax efter sin konvertering i våras att avstå från mellanskillnaden mellan pension och ordinarie lön, och att inte heller i framtiden göra några ekonomiska anspråk utifrån ursprungsstyrelsens pensionsavtal. Det som betalas ut till dem, såväl idag som framåt, är med andra ord endast de pensionsmedel som redan tidigare avsatts för detta syfte.

– Den pension Livets Ord idag betalar ut utifrån den ursprungliga styrelsens pensionsavtal, utöver tidigare avsatta medel, är totalt c:a 36000 kr/månad. Här bör markeras att Svante Rumar själv valt att arbeta kvar på heltid även efter sin pension, utan någon ytterligare ersättning.

– Pensionsvillkoren för de ursprungliga styrelsemedlemmarna var ett förslag som togs fram av Livets Ords personal- och ekonomiavdelning, för att hedra de centralgestalter som pionjerat och lett hela Livets Ords arbete under dess första 30 år. Liknande villkor för övriga styrelsemedlemmar eller andra i ledningen existerar inte, och är heller inte aktuella i framtiden.

…..

– Vi slutligen understryka att vår tydliga ambition är öppenhet, kommunikation och transparens i Livets Ords arbete. Vi genomför nu löpande en rad åtgärder för att ytterligare stärka detta. Bland annat kommer det att tillsättas en extern nämnd som ger råd och rekommendationer angående löner och förmåner till styrelsemedlemmar, pastorer och personer i chefsposition på Livets Ord.

Joakim Lundqvist, Pastor Livets Ord

Jonathan Ekman, Ordförande Stiftelsen Livets Ord
————–

Livets Ord har under tidigare år varit en nagel i ögat på sekulära media och kultureliten som haft en vulgäruppfattning av evangelikal kristendom och den s.k. ”framgångsteologin”, hur man nu skall beskriva den. Under en viss period var förföljelsen enorm och resulterade i bombdåd mot Livets Ords lokaler och mot familjen Ekmans hem, busschaufförer som inte ville släppa av barnen vid Livets ords skola m.m. som man kan läsa om i Ulf Ekmans memoarbokserie del 2. Men när det var som värst började förföljelserna ebba ut och man fick t.o.m. en del sympatier efter bombdåden.

Svårast att acceptera Livets Ord har nog ändå delar av övriga kristenheten haft, och många har intill dags dato inte kunnat släppa motståndet. För en del, också vissa i den sekulära kultureliten är och förblir det ett axiom att Livets ord är en sekt.

Om akt 1 var motståndet under de första åren,  så var akt 2 den inomkristna kritiken kanaliserad bl.a. genom bloggen aletheia.se där Livets Ords ledning anklagades för att svika evangelikala värden och genomdriva en smygkatolicering av församlingen. Konspirationsteorier florerade friskt, trots att den dåvarande ledaren Ulf Ekman under alla år varit tydlig och öppen med sitt teologiska tänkande genom böcker och predikningar.

Nu bevittnar vi akt 3: Kritiken av pensionerna och anklagelser att ledningen fortfarande går bakom församlingens rygg genom finansiella transaktioner som man inte säger hela sanningen om. Dagen har ägnat saken två huvudledare under sista veckan. Jag är skeptisk till denna uppståndelse i kristen rikspress som bottnar i information som gavs på ett medlemsmöte i Livets ord för några veckor sedan angående frågor om den tidigare styrelsens pensionsavtal och där några missnöjda medlemmar tydligen gått till pressen, Upsala Nya tidning som ursprungligen skrev om detta.  I den ursprungliga artikeln får vi veta att några medlemmar är upprörda över höga pensionsavtal, det finns också fakta som UNT tagit fram angående Ekmans slutlön (49.000 kr i månaden). Artikeln följs sedan upp med de fakta som kommit fram sedan dess, jag tycker på ett helt juste sätt.

Jag ser följande komponenter i den turbulens som uppstått:

1. Kritik av ett alltför förmånligt tjänstepensionsavtal för medlemmarna i Livets Ords ursprungliga styrelse, och i synnerhet att det också gäller Ulf o Birgitta som blivit katoliker.

2. Att dåvarande styrelsen inte informerade medlemmarna om detaljinnehållet i pensionsavtalet då man fattade beslut om det.

3. Att insynen fortfarande är för dålig och krav att ”alla kort måste läggas på bordet”.

4. Att ledningen inte var tillräckligt snabb att omedelbart på förfrågan servera journalisterna alla fakta.

5. Att det finns ett stort missnöje från några medlemmar som gärna pratar med utomstående om det, att det finns andra mera realistiska kritiker som ser att församlingen utvecklas och kan lära av sina misstag.

6. Att utomstående utifrån några individrapporter spekulerar och drar långtgående slutsatser hur det står till med förhållandet mellan ledning och medlemmar i församlingen.

7. Att det finns en grupp som alltid hakar på kritik av Livets Ord och oberoende av halten av faktaunderlag hakar på och mistänliggör och hånar på ett obehagligt sätt.

Ad 1: Vi vet alla att det finns dels den allmänna statliga pensionen, dels tjänstepension som avsätts från lönen i det företag man arbetar. Ibland avsätts inte medel som täcker  hela pensionsavtalet i samband med löneutbetalningarna, utan när pensionen sedan skall betalas ut sker det via löpande budget. Så sker som jag förstår också i Stockholms Läns Landsting. Jag känner mig lite jävig i detta eftersom jag har många års tjänst i Stockholms Läns Landsting och kan se fram mot en bra tilltagen tjänstepension, förmodligen bättre än styrelsemedlemmarnas (men jag har inte räknat siffermässigt på det än).

Jag har förståelse för den som tycker att ersättningsnivån är för hög, men finner det samtidigt hycklande att moralisera över detta då det finns mycket mycket mera flagranta exempel på liknande tjänstepensions- och fallskärmsavtal på andra håll. Sett till vad som är gängse i det civila samhället är detta inget som avviker i extrem riktning. T.ex. biskopar i Svenska kyrkan har liknande nivåer på sina pensioner skulle jag gissa. Vi har lätt att kritisera andras höga förmåner men avstår inte så gärna själva från något då det väl kommer till krita.

Jag kan speciellt förstå Elisabeth Sandlunds upprördhet. Hon tillhör en betydligt fattigare församling än Livets Ord, S:ta Clara kyrka i Stockholm där prästerna, diakonerna och andra avlönade funktionärer säkert har ganska låga löner, och mycket arbete sker av volontärer med ingen lön alls. Ändå utför man ett beundransvärt socialt arbete bland alla de fattiga och mest behövande i Stockholms city. Lokalmässigt har man en underbar kyrka med vackra valv att fira gudstjänst i, men knappast funktionella lokaler för att bedriva arbete i. Diakonissan har ett minimalt rum med ingång från vapenhuset dit kön ringlar sig lång av hjälpbehövande under öppettiderna.

Livets Ord är en rik församling med helt andra resurser och ändamålsenliga lokaler och anställda med förmodligen helt andra lönenivåer. Livets Ord representerar en ny typ av inte samfundsansluta församlingar, ofta i storstäder som inte drar sig för att kreativt använda entrepenörsanda av samma slag som uppmuntras i det privata näringslivet för att skapa tillgångar och värden, också i evangeliets tjänst. Man tillämpar samma principer som i näringslivet när det gäller lönesättning etc.

Även om mitt hjärta ligger närmare de fattigas kyrka, så kan man inte säga att det är något fel i detta, om tillgångarna i form av materiella resurser, ekonomi och mänskligt kapital i form av mänsklig kreativitet och begåvning i kombination med andliga nådegåvor används på ett etiskt sätt för att tjäna Guds rike.

Resonemanget att ge styrelsen något extra för de oerhört tuffa åren på 1980-talet tycker jag inte man behöver håna, det är inte orimligt. Att Ulf och Birgitta då de blev katoliker ändå avsade sig den extra förmånliga tjänstepensionen var förutseende då de nog anade att den diskussion som uppstått idag skulle komma förr eller senare.

Ad 2: Kritiken att man inte informerade församlingen om detaljerna i det hela, speciellt som styrelsen tilldelade sig själva detta är förståelig. Det kanske fanns en fartblindhet, det gick bra för församlingen, man bedrev mission och öppnade bibelskolor över hela världen, och människor offrade gärna till allt detta. Att också funktionärerna och ledningen skulle avlönas och ha pension var det kanske inte så många givare och församlingsbor som bekymrade sig om.  Nu i ett senare skede då församlingen konsoliderats och mognat finns en ny dynamik, både med nyktert kritiska medlemmar (t.ex. David Nyström som intervjuas i Dagen) som förstår att ställa relevanta frågor och en ledning som inser att detta med öppenhet och transparens är viktigt.

Ad 3. Att insynen och informationen är dålig har jag som utomstående lite svårt att förstå. Årsredovisningar har Stiftelsen Livets Ord haft under många år offentligt tillgängliga på internet (för verksamhetsåret 2013/2014 här). Där finns balansräkningar, inkomster och utgifter, löner, vad som avsätts till pensionsfonder etc. Naturligtvis inte ner på individnivå, så att man kan utläsa vad var och en har i lön, där är det rimligt att det finns en viss sekretess, vilket Jonatan Ekman har en poäng med då han var återhållsam med detaljerad information till jobbet. Det intressanta är vilken typ av pensionsavtal som givit styrelsen, vilket också gavs information om på mötet som vi kan förstå av nyhetsrapporteringen, men hur det ser ut för varje individ och huruvida Ulf o Birgitta utnyttjar sina förmåner eller inte är egentligen inte intressant.

Resonemanget att det skulle vara särskilt olämpligt att Ulf och Birgitta utnyttjar sina avtalade förmåner bara för att de lämnat Livets Ord finner jag särskilt stötande. Som om min pension skulle ifrågasättas för att jag skriver kritiskt om Landstinget eller ändrar livsåskådning. Ett pensionsavtal är arbetsrättsligt en avtal med en person som gäller den tid han/hon tjänade i företaget, och avtalet gäller oberoende av vad man hittar på sedan.

Ad 4 Att Dagen försvarar sitt sätt att skriva som de gör med att Livets Ords ledning inte var snabba nog att svara på frågor finner jag vara journalistisk hybris. Jag hävdar fortfarande att man kunde ge sig rådrum. Då hade man sluppit ändra ledarartiklar redan samma dag, och man har nästan målat in sig i ett hörn då man i efterhand måste försvara sitt handlande. Elisabeth Sandlunds ledare i dag andas lite av sådant konstruerat försvar i efterhand. ”Av allt att döma skakas Livets ord i Uppsala just nu av något som kan leda till den värsta krisen i församlingens drygt trettioåriga historia”, skriver hon. Det återstår att se, jag tycker ej alls man kan sluta sig till det utifrån nuvarande rapportering, det kan lika gärna vara en mediakonstruktion. Hon fortsätter: ”…att inte när först UNT och sedan Dagen tar kontakt omedelbart säga hela sanningen är inget annat än en informationsmässig härdsmälta. Tills klara bevis presenteras kommer misstanken om att det handlar om en efterhandskonstruktion – ett vackrare ord för osanning – att hänga kvar”. Återigen, långtgående slutsatser på magert underlag. Till sist håller jag med henne om vad som är Dagens publicistiska ansvar, nämligen att ”så långt möjligt klargöra och analysera vad som hittills hänt och vad som sker nu, att ge utrymme för den oro som församlingsmedlemmar känner men också för de svar som ledningen är villig att ge.”

När det gäller nyhetsartiklarna i Dagen märker jag i skrivande stund ett alltmer hysteriskt uppskruvat flöde av påståenden och dementier. Detta är verkligen en prövning för Jonathan och pastor Joakim att hålla jämna steg med denna accelererande process där man försöker informera församlingen via e-mail, men där någon/några som misstolkar det hela genast läcker till pressen (Dagen, andra tidningar är kanske kloka nog att inte hoppa på detta) som genast agerar språkrör åt de missnöjda. Kanske var det oklokt att i det läge som var för några dagar sedan försöka nå ut med information via en pressrelease. Istället kanske man skulle ha haft is i magen och samla sig till en mera djupgående information till hela församlingen och i samband med det också informera utåt.

Nu handlar det om att alla sansade Livetsordare, ledning såväl som medlemmarna att hålla huvudet kallt medan allt i lugn och ro kan redas ut. Att Dagen genom snabba uppdateringar av artiklar på sin nätupplaga bidrar till detta kaos känns för mig i alla fall inte riktigt professionellt.

Jag tror församlingen kommer att lära sig mycket av detta och att den kan gå styrkt ur det hela i slutändan. Vad medlemmarna måste ta ställning till är om de så här i efterhand accepterar de förmånliga pensionsavtalen, och om inte, om de i så fall ändå är beredda att försonas med det som varit och ge förtroende åt sina ledare utifrån den grundval Jonathan och pastor Joakim angav i pressreleasen och som säkert också informerats om inåt till medlemmarna. Som utomstående tycker jag inte avtalen är av en sådan art att man med moralisk emfas kan kräva att de skall förhandlas om. Lämna den gamla styrelsen i fred och fokusera på framtiden istället.

Ad 7: Till sist noterar jag att bloggen aletheia.se fortsätter med spekulationer och konspirationsteorier. För dem verkar det som ett axiom att styrelsen ljuger. Katolsk vision verkar haka på lite i samma anda. Det är ett sätt att tala illa om varandra som jag inte tycker anstår kristna bröder och systrar. Har man något emot varandra går det också att framföra med saklighet och respekt.