I början av veckan talade påve Franciskus i Europaparlamentet och Europarådet. Det var starka tal om grundläggande mänskliga värden, han fick stående ovationer i Europaparlamentet. Igår reste han till Turkiet för en tre dagars visit hos politiska, muslimska, ortodoxa ledare, och han träffar också den lilla katolska gemenskapen i Turkiet. Jag hinner inte kommentera så mycket om allt detta, men länkar här till nyheter och kommentarer:
Igår ägde begravning rum i S:t Botvids katolska kyrka i Fittja för Franceska Balingit. Vår familj har känt Franceska ända sedan vi kom till Stockholm, och hon har varit till stor tröst och glädje för oss, liksom för så många andra människor hon mötte. Tre saker var viktiga för henne, Gud, kyrkan och nästan, sade biskop Anders i predikan.
Hon var tidigare med i bönegruppen i Katolska domkyrkan och betydde mycket för introduktionen av bönegrupper och Karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan i Stockholmsregionen.
3 november 2014 avled hon 79 år gammal efter en kamp mot en tids sjukdom. Hon kom från Filippinerna från en mycket katolsk familj, och alltsedan hon kom till Sverige har hon engagerat sig som aktiv medhjälpare i Stockholms församlingar och bidragit till att människor känt sig sedda och välkomna.
Kyrkan var hennes andra hem, och ett liv utan den vore otänkbart för henne. Under senare år har hon varit aktiv i S:t Botvids församling i Botkyrka. Hon var ”alltid anspråkslös, tyst och ödmjuk och samtidigt alltid fylld av omsorg för Kyrkans bästa”, sade kyrkoherde Zdzislav Lepper under begravningsmässan.
Det är aldrig helt och hållet svart och sorgset när en troende människa lämnar jordelivet. Visserligen känner vi sorg och saknad att inte ha henne hos oss mer. Döden tvingar oss att släppa allt det som är tidsbundet och som vi gärna vill klamra oss fast vid, men det som är av Gud, äkta kärlek, osjälviskt tjänande av nästan, det har ett värde som inte går förlorat. I den andan inspireras vi av andras exempel att fortsätta tjäna för att bygga Kärlekens civilisation här på jorden och göra denna värld mera Kristus-lik, och helgonen i himlen, till vars skara jag tror Franceska sällat sig fortsätter att mana gott för oss. Kyrkan är en levande gemenskap genom alla tider av de nu levande och de som gått före oss in i evigheten.
Tack Franceska för alla goda år, all tröst, glädje och inspiration du givit.
De rättfärdigas själar är i Guds hand, och ingen plåga skall nå dem. I dåraktiga människors ögon är de döda; deras bortgång kallas olycka och deras hädanfärd förintelse,men de är i frid. Även om de har straffats, så som människor ser det, har de rikt hopp om odödlighet. (Vish 3:1-4)
Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig. (Fil 3:20-21)
21 november för 50 år sedan avslutade Andra Vatikankonciliet sin tredje session. Följ konciliet dag för dag 50 år i backspegeln på CNS-bloggen Vatican II 50 years ago today. Man kan också följa konciliet dag för dag genom Yves Congars konciliedagbok My Journal of the Council. Congar var en fransk teolog som deltog som periti, medhjälpare till biskoparna, precis som Joseph Ratzinger. Concar tillhörde en grupp teologer vars arbete under tidigare delen av 1900-talet utövat stort inflytande på koncilie-processen.
Andra Vatikankonciliet kom att få en avgörande betydelse för Katolska kyrkans utveckling och kapacitet att möta dagens värld och de utmaningar evangelisation i en alltmer sekulariserad omgivning innebär. Samtidigt har det alltid varit så i kyrkohistorien att det tar lång tid för ett koncilium att slå igenom, så också med detta koncilium. Delvis har det skett en tillbakagång, delvis har konciliets radikalitet misstolkats som att öppnandet av kyrkans fönster mot omvärlden varit ekvivalent med att anpassa sig efter det sekulariserade västerlandets agenda.
Intressant nyutkommen bok vars perspektiv hjälper oss att förstå Andra Vatikankonciliets betydelse idag, 50 år senare.
Men det vi ser nu är kanske början till att konciliets frukter börjar mogna. Kardinal Suenens, en av de tongivande kardinalerna under konciliet, liknade de olika konciliedokumenten vid rosenknoppar som väntar på att slå ut i blom. Kardinal Newman var en annan teolog vars banbrytande arbeten under 1800-talet bedömts ha haft en stor inverkan på konciliet. Jag har just läst en intressant nyutkommen bok av Ian Ker, Newman on Vatican II som både ger det historiska perspektivet och försöker förstå vad som händer i nutiden sett ur konciliets perspektiv. Den boken rekommenderar jag.
Här en lista över vad som åstadkommits under konciliets tre första sessioner, höstterminerna 1962, 1963 och 1964 (en fjärde och avslutande session hölls hösten 1965):
Färdigställda och utgivna dokument:
Liturgikonstitutionen Sacrosantum Concilium (1963)
Dekretet om massmedia Inter Mirifica (1963)
Konstitutionen om Kyrkan Lumen Gentium (1964)
Dekretet om ekumeniken Unitatis Redintegratio (1964)
Dekretet om östkyrkorna Orientalium Ecclesiarum (1964)
Texter som debatterades, förbättrades men som ännu inte hunnit röstas om och funnit sin slutgiltiga form:
Dekretet om biskoparna Christus Dominus
Deklarationen om icke-kristna religioner inkl judarna Nostra Aetate
Texter som debatterats och returnerats för rättning och förbättringar:
Om Uppenbarelsen Dei Verbum
Om ordenslivet
Om prästutbildningen
Det som skulle bli pastoralkonstitutionen om Kyrkans roll i den moderna världen Gaudium et Spes
Om lekmännens ansvar i kyrkan Apostolicam Actuositatem
Om kristna utbildningsfrågor
Texter som debatterats och returnerats för total revision:
Om missionen Ad Gentes
Om prästernas uppgifter Presbyterorum Ordinis
Texter som efter inledande debatt direkt sänds åter för ändringar och förbättring:
Deklarationen om religionsfriheten Dignitatis Humanae
Slutligen har debatterats en text som man valde att inte lägga under konciliets auktoritet utan lades i påvens hand att ge ut:
Om äktenskapet
Andra Vatikankonciliets texter äger verkligen relevans för vad som händer i kyrkan och kristenheten idag, och jag rekommenderar verkligen omläsning och kännedom av de stora grundtexterna, främst konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium och pastoralkonstitutonen om kyrkan i den moderna världen Gaudium et Spes.
Jag menar att det tillhör allmänbildning att känna till något om dessa dokument, för en kristen definitivt, men även för alla som inte helt vill stänga sig ute från att förstå religionens betydelse idag och speciellt kristendomens betydelse för Västerlandets utveckling och dess betydelse som global kraft idag.
TEL AVIV, Israel (CNS) — As interreligious and political tensions escalated in Israel, especially in Jerusalem, more than 80 Jews, Christians and Muslims gathered at the home of a U.S. diplomat to celebrate an American tradition: Thanksgiving.
Ambassador Moshe Arens, former Israeli ambassador to the U.S., speaks with Sheik Abdulsalam Manasra during an interfaith Thanksgiving dinner sponsored by U.S. Embassy in Tel Aviv Nov. 20. (CNS/David Azagury)
Deputy Chief of Mission William Grant hosted the Nov. 20 event and highlighted the many initiatives working for increased dialogue and tolerance within Israel. He told those present they must stand against anyone who blindly targets members of a particular religious, racial or ethnic group.
”Returning violence for violence multiplies violence, adding deeper darkness to a night already devoid of stars,” he said, quoting the late Rev. Martin Luther King Jr.
Each guest’s place setting included a little information about the American feast of
Jag noterar att det i dagarna hållits ett interreligiöst symposium om komplementariteten mellan man och kvinna i äktenskapet i Rom, sponsrat av Vatikanens Troskongregation tillsammans med de påvliga råden för familjen, för interreligiös dialog och för främjandet av kristen enhet. Symposiet var inte religiöst utan allmänmänskligt och tog fasta på äktenskapet som antropologisk funktion i mänskligheten. Där fanns ledare från olika religioner, men det är frapperande att alla har en likande syn på komplementariteten mellan man och kvinna i äktenskapsförbundet som är den grundläggande plats där nya människor blir till och fostras. Alla betonade att äktenskapet är något viktigt och grundläggande, och att det är mellan man och kvinna.
Det är viktigt att föra olika röster samman till att delta i dialogen om äktenskapet, därför att det runt om i världen nu finns mycket förvirring kring vad äktenskapet handlar om och om den underliggande antropologin, säger ärkebiskop Fischer från Sydney till CNA. Mer ur intervjun:
Questions that arise out of this confusion, he said, zero-in what it means to be human, whether sexual differences between men and women really matter and whether or not these differences are genuine or mere social constructs. This confusion is played out in several ways, including the current debates surrounding same-sex “marriage,” polygamy and the concept of marriage as a lifelong commitment, the archbishop noted. If we work together from different spiritual traditions, “we can bring some real strengths to this which each of us individually don’t have (and) we can have more influence on our culture and on our politics if we stand together on issues like this one.” Topics such as marriage can also serve as a means of positive inter-religious dialogue, he said, because rather than being a high point of theological or philosophical discussion, it’ something that everyone can relate to. “Something like marriage is very real for ordinary people,” Archbishop Fisher said, adding that if you can find specific areas to work together, there might still be points of diversion, but “we’ll find a much closer relationship with people of other faiths.” —— Archbishop Fisher also spoke on Pope Francis recent announcement that he will attend next year’s World Meeting of Families in Philadelphia. Falling directly between last month’s extraordinary synod on the family and next year’s ordinary synod on the same topic, the encounter of families will be something that grabs the public eye, he said. “People are interested, it’s on the front page of the newspapers. You don’t normally get that with Catholic issues…I think we could have a real, common discussion and a passionate discussion about marriage.”
Läs också påve Franciskus tal till mötesdeltagarna här. Jag håller verkligen med om att det är viktigt att alla röster måste göra sig hörda, helst på ett sådant sätt att man inte bara försöker överrösta varandra, utan att det blir en äkta dialog och belysning av ämnet. Mot synen på äktenskap som ett komplementärt förbund mellan man och kvinna ställs ofta en annan syn, att detta inte alls är viktigt, att kropp och kön är sekundärt. Könet framställs rentav en social konstruktion enligt vissa teorier och att det viktiga är att vara människa bortom all komplementaritetsantropologi.
Min grundhållning är att jag tror att komplementariteten mellan manligt och kvinnligt verkligen är inbyggd i naturen, och att kroppen, kvinnans och mannens, komplementerande varandra i den äktenskapliga föreningen är ett uttryck för detta. Sedan finns det variationer på temat, men dessa variationer, som i hbt-personer, definieras ju också på något sätt i förhållande till grundmönstret. Men det är viktigt att heteronormen här inte blir förtryckande, utan att hbt-personer accepteras fullt ut i samhället då de söker sin identitet i detta varierade spektrum.
Att män kan ha inneboende kvinnliga egenskaper, och kvinnor manliga dito är naturligt, men på ett plan tror jag att kropp och person hör ihop, så är vi människor skapade, det kan vi inte kränga av oss utan att göra våld på naturen. Jag tror således inte på de genusteorier som säger att könet är en social konstruktion, det ligger djupare än så. Men eftersom jag är man kan jag inte utifrån min egen position som just man fullt ut förstå och uppfatta vad det är att vara kvinna, eller vad det är att som man och kvinna i gemenskap gestalta detta fantastiska att vara människa, skapad till Guds avbild, till man och kvinna.
Jag tror det alltid helt naturligt kommer att finnas en spänning mellan man och kvinna som inte kan lösas upp utan bara levas ut i kärlek där var och en, man och kvinna är trogen i att leva ut sin natur. Men detta kan jag bara ana, eftersom jag inte ser detta i fågelperspektiv utan i egenskap att vara en del av systemet, en person skapad som man.
Just nu är teologiprofessorn och feministteologen Tina Beattie i Stockholm. Igår höll hon ett föredrag med titeln Woman in the Story of Salvation: what can we learn from medieval art and devotion? i S:ta Eugeniakyrkan i Stockholm. Det var mycket intressant. I katolsk liturgi har det manliga kommit att överbetonas på bekostnad av det kvinnliga, så att många kvinnor inte upplever att liturgin fullt ut gestaltar vad det är att vara människa och kvinna. Också männen definierar kvinnornas roll, de tillåts inte att göra detta själva. Jag kan ana vad de talar om. Feministteologin vill beskriva detta utifrån kvinnors eget perspektiv. Det intressanta är, vilket Tina illustrerade genom många bilder från medeltiden, att detta dominerande mansperspektiv inte alls var så självklart då, det är en utveckling som kommit senare. Maria och Eva är vanliga motiv i medeltidskonsten, och inte bara som varandras motsatser, utan Maria som den nya Eva som också utverkar frälsning för Eva. Maria som ammande moder är ett vanligt motiv. Mjölk är också blod, och här får blodet inte bara meningen som det som utgjuts som ett offer, utan som det som ger näring och liv. Tina Beatties föreläsning gav upphov till många tankar att begrunda vidare…
T.v. ammande Maria, Brygge, sent 1400-tal. T.h. Dödens och livets träd. Framställer Maria som den nya Eva. Från ett missale från Salzburg, 1400-tal.
En ny debatt om krigen i Gamla testamentet har blossat upp, först i Svenska Dagbladet och sedan i tidningen Dagen. I båda fallen är religionsfilosofen Martin Lembke inblandad, och i båda fallen är det domen över moabiterna i Fjärde Moseboken 31 som ligger i skottgluggen.
Man kan ju inte gå in i alla debatter, och denna gång har jag därför valt att ligga lågt. Däremot vill jag tipsa om mina egna tidigare inlägg just apropå denna text, som du finner här, här och här.
Utifrån Lembkes första inlägg i SvD vill jag också komma med några viktiga påpekanden:
Jag älskar påve Franciskus som i sin vardagliga realism så ofta sätter fingret på våra ovanor och olater i vardagen. Vardagsskvaller kan tyckas oskyldigt, men det finns inget oskyldigt sådant. Visserligen åstadkommer det inte samma omedelbara våldseffekt som den terrorism som nu utövas av IS, al Qaida, talibanerna, Boko Haram och andra grupper, men det sår split och misstro som på längre sikt kan leda till värre konsekvenser. Påve Franciskus tar i sina predikningar och tal ofta upp detta ämne, och nu sist i ett tal till italienska ordenspersoner som skildras på denna video från Rome Reports som också Dagen har uppmärksammat.
Lugnt och lågmält kikar han upp över läsglasögonen då han talar till ordensbröderna och prästerna och ber dem sluta skvallra och prata skit om varandra:
”Snälla, ta avstånd från skvallrets terrorism. Kasta bort det. Har du någonting emot din broder, säg det till honom direkt. Ni kanske ryker ihop – men det är inte fel. Det är bättre än att terrorisera varandra med skvaller”.
Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.
Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset.
(Matt 5:13-15)
Debatten om samvetsfriheten har av dess motståndare snävats in till att gälla något helt annat än vad det egentligen är. Mycket har fokuserats på barnmorskan Ellinor Grimmark där det setts som hennes allderles privata egoistiska lyx att kräva att få anställning som barnmorska trots att hon inte vill gå med på att utföra samtliga arbetsuppgifter som arbetsgivaren har i uppdrag att uppföra. Skulle vi gå med på detta skulle vi öppna portarna för allehanda orimligheter, så resonerar man, där privatpersoner kräver att få välja bort uppgifter efter sitt s.k. ”samvete” som att slippa ge blod, ej vårda patienter som misskött sin hälsa, ej baka bröllopstårtor åt samkönade par, att som brandman slippa släcka bränder för att man har böjelse för pyromani (fast det sista tror jag framfördes i ett humorprogram).
Så resonerar Susanna Birgersson i DN och Gert Gelotte i GP. Resonemanget tenderar att underskatta samvetet som en positiv faktor i samhällsbygget, eller alternativt att man inte tror att det är samvetet som Grimmark åberopar, utan en betydligt mer egoistisk böjelse. Birgersson och Gelotte har rätt, såtillvida att samvetet inte kan åberopas lättvindigt som skäl för alla fördelar vi önskar oss i livet, det måste prövas både genom yttre och inre granskning.
Birgerssons och Gelottes argumentation är också förståelig utifrån den argumentation från KD som betonar personalintresset, men inte gärna talar om den etiska grundfrågan om liv och död. Jag tycker man försöker sitta på två stolar samtidigt. Å ena sidan säger man att man vill värna om den fria aborten och kvinnans suveräna rätt att själv bestämma och nämner inget om abort som ett etiskt dilemma, å andra sidan vill man ändå försvara samvetsfriheten, som då blir lite av individens lyx att få fördelar i arbetslivet som ställer till besvär för andra.
Men samvetet kan inte ses som en individuell lyx, utan som ett nödvändigt korrektiv som hindrar samhället att gå i fel riktning. Sanna Rayman på SvD är på rätt spår när hon i ett blogginlägg skriver att detta med samvetsfrihet inte är så enkelt.
Samvetsfrihet är relevant i frågan om aborter just på grund av att abort är en fråga om liv och död, och hellre än att jämföra med vägran att ge blod till patienter eller andra lättviktiga saker, så måste man jämföra med att ställas i situationer att som sjukvårdspersonal tvingas att delta i att ge dödshjälp, eller att som under nazisternas välde delta i utrotning av människor. Vid Nürnbergrättegångarna blev det klarlagt att man i ett sådant läge inte kunde friskrivas från ansvar utifrån motiveringen att man bara lydde order.
Nu vill jag självklart inte jämföra Sverige med Tredje Riket, men historien borde göra oss så pass visa att vi förstår att statens lagar och förordningar inte uttrycker en allsmäktig rätt som står över den naturliga lagen och etiken. Misstag kan begås, även demokratiskt fattade lagar kan leda fel och behöva granskas i ljuset av både den allmänna debatten och den enskildes upplysta samvete. För att undvika totalitarism behövs sprickor i muren och ventiler. Det är här samvetsfriheten kommer in. Enskilda personer som agerar efter sitt samvete i arbetsliv, i juridik och i det offentliga samtalet och som har modet att gå mot strömmen borde betraktas som en tillgång, och ett nödvändigt korrektiv för ett alltför totalitärt samhällsbygge.
Abort handlar om liv och död, och det är ytterst viktigt att den frågan hålls levande och att rösten från dem som inte går med på att det skall vara tingens ordning att massaborter blivit en naturlig del av vår vardag tystas. Påve Franciskus skrev förra året i den apostoliska maningen Evangelii Gaudium:
213. Among the vulnerable for whom the Church wishes to care with particular love and concern are unborn children, the most defenceless and innocent among us. Nowadays efforts are made to deny them their human dignity and to do with them whatever one pleases, taking their lives and passing laws preventing anyone from standing in the way of this. Frequently, as a way of ridiculing the Church’s effort to defend their lives, attempts are made to present her position as ideological, obscurantist and conservative. Yet this defence of unborn life is closely linked to the defence of each and every other human right. It involves the conviction that a human being is always sacred and inviolable, in any situation and at every stage of development. Human beings are ends in themselves and never a means of resolving other problems. Once this conviction disappears, so do solid and lasting foundations for the defence of human rights, which would always be subject to the passing whims of the powers that be. Reason alone is sufficient to recognize the inviolable value of each single human life, but if we also look at the issue from the standpoint of faith, “every violation of the personal dignity of the human being cries out in vengeance to God and is an offence against the creator of the individual”.[176]
214. Precisely because this involves the internal consistency of our message about the value of the human person, the Church cannot be expected to change her position on this question. I want to be completely honest in this regard. This is not something subject to alleged reforms or “modernizations”. It is not “progressive” to try to resolve problems by eliminating a human life.
On the other hand, it is also true that we have done little to adequately accompany women in very difficult situations, where abortion appears as a quick solution to their profound anguish, especially when the life developing within them is the result of rape or a situation of extreme poverty. Who can remain unmoved before such painful situations?
Detta är ett radikalt program som kolliderar med den dödskultur som tycks råda i vårt samhälle. Men så länge religionen får vara en privatsak och kyrkan inte äger relevans i samhällslivet låter man henne hållas. Men människor som Ellinor Grimmark och andra utmanar systemet och visar på att det kan inte finnas några vattentäta skott mellan tro och liv. De skall inte tystas utan ses som parter i det engagerade offentliga samtalet. Att Ruth Nordström och SHRL bidrar till att pröva hur juridik, etik och naturrätt hänger samman är av vitalt intresse i det öppna rättssamhället.
Och nog finns det sprickor i dödskulturen också. De flesta människor är emot helt fri abort. Även vår nuvarande abortlag innehåller begränsningar. Och när man ropar i öknen får man svar. Som organisationen MRO (människorätt åt ofödda) som känner sig kallade att uppmärksamma aborterna genom att visa upp realistiska bilder på lemlästade aborterade foster: Att deras tilltag väcker ilska istället för likgiltighet är faktiskt ett hoppfullt tecken. Dödens kultur är inte cementerad i vårt land, de flesta förstår vad det handlar om, även om vissa helst skulle vilja tysta alla som inte inrättar sig i ledet.
Se också min artikel i Keryx från 2011: Dödens eller livets kultur? (Klicka på bilden)
Nog har företrädare för den islamska religionen mycket att förklara i dagens värld. Marcus Birro har nyligen twittrat om att mycket av religiöst betingad terror idag sker i Islams namn och för det har han fått en storm av hat över sig, även även mordhot. Och observera att det är inte muslimer som står för detta utan en mobb inspirerad av den vänsterradikala intelligentian i vårt land. Detta är ociviliserat, kriminellt (Birro har polisanmält mordhoten) och fullständigt oacceptabelt. Det Lukas Berggren säger i ledaren i Världen idag är nödvändigt att säga.
Birro kränker 99,9% av världens muslimer skriver Fredrik Virtanen i Aftonbladet. Men hur kan det vara en kränkning att påpeka fakta? Nog måste man säga att Islam har ett problem att förklara allt det våld, kvinnoförtryck, ofrihet som islamistiska grupper tvingar på människor i den islamska religionens namn. Just nu står IS folkrättsbrott i Syrien och Irak i centrum, liksom Boko Harams härjningar i Nigeria. Malala får Nobels fredspris för sin strid för flickors rätt till utbildning i länder med lagar som styrs av en fundamentalistisk koran-tolkning. I Saudiarabien som i sitt statsskick har en wahabistisk tolkning av Islam, samma som IS och andra islamistiska grupper drivs av, förtrycks kvinnor och homosexuella och religionsfrihet finns inget som heter.
Jag håller inte med Fredrik Virtanen om att det är en kränkning av muslimer att problematisera detta. Tvärtom är det Fredrik Virtanen som kränker genom att göra muslimer till mindre tänkande människor som inte förmår att analysera fakta utan istället reagerar med kränkning och som man därför inte kan ställa samma krav på som den kristna västvärldens människor. Istället måste man förstå muslimskt utagerande som ett resultat av deras kränkta känslor, de bär inte själva ansvar för detta utan det är västvärldens fel.
Skulle jag som kristen då på motsvarande sätt bli kränkt av Hitchens, Dawkins eller sekulärhumanisternas ofta vulgära propaganda? Att jag som kristen inte förväntas bli kränkt utan att vara förstående och vidsynt känner jag mig i och för sig hedrad av, men samtidigt är det ju en dubbelhet i detta. Västerlandets kristna rötter som bidragit mycket till den kultur med människovärde, mänskliga rättigheter och friheter, demokrati har frambringat den intelligentia som nu gör allt för att såga av den gren de själva sitter på.
Vi västerlänningar förväntas vara upplysta och skall tåla vad som helst, medan muslimer betraktas som oupplysta och dem kan man inte kan ställa samma krav på som västerlänningar. Snack! Muslimer förstår mycket väl att här föreligger ett problem med Islam, precis som kristna förväntas vara självkritiska då kristna tillämpar kristen tro på ett oheligt sätt.
Men det finns en skillnad. När kristna beter sig illa kan man ofta anklaga dem för att just inte efterfölja Jesus Kristus tillräckligt radikalt och att de uppträder hycklande genom att inte tillämpa kärleksbudet så som de borde, medan Islams våld och förtryck ofta grundar sig på och hämtar sin inspiration i Koranens texter.
För den som vill bilda sig mer på detta område rekommenderar jag Klas Mörlings artikelserie just nu i Världen idag om Koranen i relation till Bibeln och kristen tro. För någon månad sedan hade också DN en stor faktaartikel om Islam och Mellanöstern, den är mycket bra: Det blodiga spelet om Mellanöstern.
På samma sätt som Virtanen och vänsterradikala intellektuella reagerar mot Marcus Birro nu, så reagerade de mot påve Benedikt XVI då han höll en akademisk föreläsning i Regensburg 2006. Talet var en akademisk föreläsning om förhållandet mellan tro och förnuft och en vidräkning med allt religiöst motiverat våld. Fokus var på kristendomen, men i en passus citerar han vad den bysantinske kejsaren Manuel II Palaiologos (1348-1425) sade i ett samtal om islam och kristendom med en bildad persier. Citatet var följande:
”Visa mig då vad nytt Muhammed har kommit med, och du kommer bara att finna sådant som är dåligt och omänskligt, som till exempel när han föreskrev att tron som han förkunnade skulle utbredas med svärdets makt”.
Föreläsningens fokus var som sagt inte kritik av Islam utan hade fokus på Europa och kristendomen och plädering för förnuft och icke-våld i samband med religionsutövande. Men västerländska intellektuella letade fram detta citat och kände sig föranledda att å muslimernas vägnar känna sig kränkta och anklagade påven för att hetsa mot Islam, patetiskt egentligen. Inte desto mindre fick de en del muslimska aktivister att reagera som förmodligen inte alls läst vad påven sade, utan trodde på de hört via de vänsterintellektuella. Men det hela slutade med att påven samlade de muslimska ländernas ambassadörer till ett möte i Vatikanen. Det blev ett mycket positivt möte och efter det var man tämligen överens.
I förrförra numret av Kyrkans Tidning valde ärkebiskop Antje Jackelén att kommentera mina insändare i debatten om rädslans kultur. Detta är jag naturligtvis glad för. Samtidigt måste jag säga att hennes inlägg var en besvikelse. Inte bara för att det var en (i mitt tycke) ganska svårgenomtränglig text, utan framför allt för att hon faktiskt inte besvarade någon enda av mina uttryckliga frågor!
Till dagens KT har jag därför skrivit en replik, som väl i praktiken får betraktas som en ”andra slutreplik” i sammanhanget. Jag hade verkligen önskat att vi kunnat komma längre i detta samtal än vi nu ser ut att göra, men vem vet – vi kanske får fortsätta i något annat forum? Så här skriver jag i alla fall:
Ambassador Moshe Arens, former Israeli ambassador to the U.S., speaks with Sheik Abdulsalam Manasra during an interfaith Thanksgiving dinner sponsored by U.S. Embassy in Tel Aviv Nov. 20. (CNS/David Azagury) 
På samma sätt som Virtanen och vänsterradikala intellektuella reagerar mot Marcus Birro nu, så 
Bengts Blogg 