Bengts Blogg

Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.
Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset.
(Matt 5:13-15)

 Debatten om samvetsfriheten har av dess motståndare snävats in till att gälla något helt annat än vad det egentligen är. Mycket har fokuserats på barnmorskan Ellinor Grimmark där det setts som hennes allderles privata egoistiska lyx att kräva att få anställning som barnmorska trots att hon inte vill gå med på att utföra samtliga arbetsuppgifter som arbetsgivaren har i uppdrag att uppföra. Skulle vi gå med på detta skulle vi öppna portarna för allehanda orimligheter, så resonerar man, där privatpersoner kräver att få välja bort uppgifter efter sitt s.k. ”samvete” som att slippa ge blod, ej vårda patienter som misskött sin hälsa, ej baka bröllopstårtor åt samkönade par, att som brandman slippa släcka bränder för att man har böjelse för pyromani (fast det sista tror jag framfördes i ett humorprogram).

Så resonerar Susanna Birgersson i DN och Gert Gelotte i GP. Resonemanget tenderar att underskatta samvetet som en positiv faktor i samhällsbygget, eller alternativt att man inte tror att det är samvetet som Grimmark åberopar, utan en betydligt mer egoistisk böjelse. Birgersson och Gelotte har rätt, såtillvida att samvetet inte kan åberopas lättvindigt som skäl för alla fördelar vi önskar oss i livet, det måste prövas både genom yttre och inre granskning.

Birgerssons och Gelottes argumentation är också förståelig utifrån den argumentation från KD som betonar personalintresset, men inte gärna talar om den etiska grundfrågan om liv och död. Jag tycker man försöker sitta på två stolar samtidigt. Å ena sidan säger man att man vill värna om den fria aborten och kvinnans suveräna rätt att själv bestämma och nämner inget om abort som ett etiskt dilemma, å andra sidan vill man ändå försvara samvetsfriheten, som då blir lite av individens lyx att få fördelar i arbetslivet som ställer till besvär för andra.

Men samvetet kan inte ses som en individuell lyx, utan som ett nödvändigt korrektiv som hindrar samhället att gå i fel riktning. Sanna Rayman på SvD är på rätt spår när hon i ett blogginlägg skriver att detta med samvetsfrihet inte är så enkelt.

Samvetsfrihet är relevant i frågan om aborter just på grund av att abort är en fråga om liv och död, och hellre än att jämföra med vägran att ge blod till patienter eller andra lättviktiga saker, så måste man jämföra med att ställas i situationer att som sjukvårdspersonal tvingas att delta i att ge dödshjälp, eller att som under nazisternas välde delta i utrotning av människor. Vid Nürnbergrättegångarna blev det klarlagt att man i ett sådant läge inte kunde friskrivas från ansvar utifrån motiveringen att man bara lydde order.

Nu vill jag självklart inte jämföra Sverige med Tredje Riket, men historien borde göra oss så pass visa att vi förstår att statens lagar och förordningar inte uttrycker en allsmäktig rätt som står över den naturliga lagen och etiken. Misstag kan begås, även demokratiskt fattade lagar kan leda fel och behöva granskas i ljuset av både den allmänna debatten och den enskildes upplysta samvete. För att undvika totalitarism behövs sprickor i muren och ventiler. Det är här samvetsfriheten kommer in. Enskilda personer som agerar efter sitt samvete i arbetsliv, i juridik och i det offentliga samtalet och som har modet att gå mot strömmen borde betraktas som en tillgång, och ett nödvändigt korrektiv för ett alltför totalitärt samhällsbygge.

Abort handlar om liv och död, och det är ytterst viktigt att den frågan hålls levande och att rösten från dem som inte går med på att det skall vara tingens ordning att massaborter blivit en naturlig del av vår vardag tystas. Påve Franciskus skrev förra året i den apostoliska maningen Evangelii Gaudium:

213. Among the vulnerable for whom the Church wishes to care with particular love and concern are unborn children, the most defenceless and innocent among us. Nowadays efforts are made to deny them their human dignity and to do with them whatever one pleases, taking their lives and passing laws preventing anyone from standing in the way of this. Frequently, as a way of ridiculing the Church’s effort to defend their lives, attempts are made to present her position as ideological, obscurantist and conservative. Yet this defence of unborn life is closely linked to the defence of each and every other human right. It involves the conviction that a human being is always sacred and inviolable, in any situation and at every stage of development. Human beings are ends in themselves and never a means of resolving other problems. Once this conviction disappears, so do solid and lasting foundations for the defence of human rights, which would always be subject to the passing whims of the powers that be. Reason alone is sufficient to recognize the inviolable value of each single human life, but if we also look at the issue from the standpoint of faith, “every violation of the personal dignity of the human being cries out in vengeance to God and is an offence against the creator of the individual”.[176]

214. Precisely because this involves the internal consistency of our message about the value of the human person, the Church cannot be expected to change her position on this question. I want to be completely honest in this regard. This is not something subject to alleged reforms or “modernizations”. It is not “progressive” to try to resolve problems by eliminating a human life.

On the other hand, it is also true that we have done little to adequately accompany women in very difficult situations, where abortion appears as a quick solution to their profound anguish, especially when the life developing within them is the result of rape or a situation of extreme poverty. Who can remain unmoved before such painful situations?

Detta är ett radikalt program som kolliderar med den dödskultur som tycks råda i vårt samhälle. Men så länge religionen får vara en privatsak och kyrkan inte äger relevans i samhällslivet låter man henne hållas. Men människor som Ellinor Grimmark och andra utmanar systemet och visar på att det kan inte finnas några vattentäta skott mellan tro och liv. De skall inte tystas utan ses som parter i det engagerade offentliga samtalet. Att Ruth Nordström och SHRL bidrar till att pröva hur juridik, etik och naturrätt hänger samman är av vitalt intresse i det öppna rättssamhället.

Och nog finns det sprickor i dödskulturen också. De flesta människor är emot helt fri abort. Även vår nuvarande abortlag innehåller begränsningar. Och när man ropar i öknen får man svar. Som organisationen MRO (människorätt åt ofödda) som känner sig kallade att uppmärksamma aborterna genom att visa upp realistiska bilder på lemlästade aborterade foster: Att deras tilltag väcker ilska istället för likgiltighet är faktiskt ett hoppfullt tecken. Dödens kultur är inte cementerad i vårt land, de flesta förstår vad det handlar om, även om vissa helst skulle vilja tysta alla som inte inrättar sig i ledet.

Se också min artikel i Keryx från 2011: Dödens eller livets kultur? (Klicka på bilden)