Igår ägde begravning rum i S:t Botvids katolska kyrka i Fittja för Franceska Balingit. Vår familj har känt Franceska ända sedan vi kom till Stockholm, och hon har varit till stor tröst och glädje för oss, liksom för så många andra människor hon mötte. Tre saker var viktiga för henne, Gud, kyrkan och nästan, sade biskop Anders i  predikan. 

Hon var tidigare med i bönegruppen i Katolska domkyrkan och betydde mycket för introduktionen av bönegrupper och Karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan i Stockholmsregionen.

3 november 2014 avled hon 79 år gammal efter en kamp mot en tids sjukdom. Hon kom från Filippinerna från en mycket katolsk familj, och alltsedan hon kom till Sverige har hon engagerat sig som aktiv medhjälpare i Stockholms församlingar och bidragit till att människor känt sig sedda och välkomna.

Kyrkan var hennes andra hem, och ett liv utan den vore otänkbart för henne. Under senare år har hon varit aktiv i S:t Botvids församling i Botkyrka. Hon var ”alltid anspråkslös, tyst och ödmjuk och samtidigt alltid fylld av omsorg för Kyrkans bästa”, sade kyrkoherde Zdzislav Lepper under begravningsmässan.

Det är aldrig helt och hållet svart och sorgset när en troende människa lämnar jordelivet. Visserligen känner vi sorg och saknad att inte ha henne hos oss mer. Döden tvingar oss att släppa allt det som är tidsbundet och som vi gärna vill klamra oss fast vid, men det som är av Gud, äkta kärlek, osjälviskt tjänande av nästan, det har ett värde som inte går förlorat. I den andan inspireras vi av andras exempel att fortsätta tjäna för att bygga Kärlekens civilisation här på jorden och göra denna värld mera Kristus-lik, och helgonen i himlen, till vars skara jag tror Franceska sällat sig fortsätter att mana gott för oss. Kyrkan är en levande gemenskap genom alla tider av de nu levande och de som gått före oss in i evigheten.

Tack Franceska för alla goda år, all tröst, glädje och inspiration du givit.

Läsningarna i mässan var: Vish 3:1-9, Fil 3:20-21 och Joh 14:1-6

De rättfärdigas själar är i Guds hand, och ingen plåga skall nå dem. I dåraktiga människors ögon är de döda; deras bortgång kallas olycka och deras hädanfärd förintelse,men de är i frid. Även om de har straffats, så som människor ser det, har de rikt hopp om odödlighet. (Vish 3:1-4)

 

Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig. (Fil 3:20-21)