Jag noterar att det i dagarna hållits ett interreligiöst symposium om komplementariteten mellan man och kvinna i äktenskapet i Rom, sponsrat av Vatikanens Troskongregation tillsammans med de påvliga råden för familjen, för interreligiös dialog och för främjandet av kristen enhet. Symposiet var inte religiöst utan allmänmänskligt och tog fasta på äktenskapet som antropologisk funktion i mänskligheten. Där fanns ledare från olika religioner, men det är frapperande att alla har en likande syn på komplementariteten mellan man och kvinna i äktenskapsförbundet som är den grundläggande plats där nya människor blir till och fostras. Alla betonade att äktenskapet är något viktigt och grundläggande, och att det är mellan  man och kvinna.

Det är viktigt att föra olika röster samman till att delta i dialogen om äktenskapet, därför att det runt om i världen nu finns mycket förvirring kring vad äktenskapet handlar om och om den underliggande antropologin, säger ärkebiskop Fischer från Sydney till CNA. Mer ur intervjun:

Questions that arise out of this confusion, he said, zero-in what it means to be human, whether sexual differences between men and women really matter and whether or not these differences are genuine or mere social constructs. This confusion is played out in several ways, including the current debates surrounding same-sex “marriage,” polygamy and the concept of marriage as a lifelong commitment, the archbishop noted. If we work together from different spiritual traditions, “we can bring some real strengths to this which each of us individually don’t have (and) we can have more influence on our culture and on our politics if we stand together on issues like this one.”   Topics such as marriage can also serve as a means of positive inter-religious dialogue, he said, because rather than being a high point of theological or philosophical discussion, it’ something that everyone can relate to. “Something like marriage is very real for ordinary people,” Archbishop Fisher said, adding that if you can find specific areas to work together, there might still be points of diversion, but “we’ll find a much closer relationship with people of other faiths.” —— Archbishop Fisher also spoke on Pope Francis recent announcement that he will attend next year’s World Meeting of Families in Philadelphia. Falling directly between last month’s extraordinary synod on the family and next year’s ordinary synod on the same topic, the encounter of families will be something that grabs the public eye, he said. “People are interested, it’s on the front page of the newspapers. You don’t normally get that with Catholic issues…I think we could have a real, common discussion and a passionate discussion about marriage.”

Läs också påve Franciskus tal till mötesdeltagarna här. Jag håller verkligen med om att det är viktigt att alla röster måste göra sig hörda, helst på ett sådant sätt att man inte bara försöker överrösta varandra, utan att det blir en äkta dialog och belysning av ämnet. Mot synen på äktenskap som ett komplementärt förbund mellan man och kvinna ställs ofta en annan syn, att detta inte alls är viktigt, att kropp och kön är sekundärt. Könet framställs rentav en social konstruktion enligt vissa teorier och att det viktiga är att vara människa bortom all komplementaritetsantropologi.

Min grundhållning är att jag tror att komplementariteten mellan manligt och kvinnligt verkligen är inbyggd i naturen, och att kroppen, kvinnans och mannens, komplementerande varandra i den äktenskapliga föreningen är ett uttryck för detta. Sedan finns det variationer på temat, men dessa variationer, som i hbt-personer, definieras ju också på något sätt i förhållande till grundmönstret. Men det är viktigt att heteronormen här inte blir förtryckande, utan att hbt-personer accepteras fullt ut i samhället då de söker sin identitet i detta varierade spektrum.

Att män kan ha inneboende kvinnliga egenskaper, och kvinnor manliga dito är naturligt, men på ett plan tror jag att kropp och person hör ihop, så är vi människor skapade, det kan vi inte kränga av oss utan att göra våld på naturen. Jag tror således inte på de genusteorier som säger att könet är en social konstruktion, det ligger djupare än så. Men eftersom jag är man kan jag inte utifrån min egen position som just man fullt ut förstå och uppfatta vad det är att vara kvinna, eller vad det är att som man och kvinna i gemenskap gestalta detta fantastiska att vara människa, skapad till Guds avbild, till man och kvinna.

Jag tror det alltid helt naturligt kommer att finnas en spänning mellan man och kvinna som inte kan lösas upp utan bara levas ut i kärlek där var och en, man och kvinna är trogen i att leva ut sin natur. Men detta kan jag bara ana, eftersom jag inte ser detta i fågelperspektiv utan i egenskap att vara en del av systemet, en person skapad som man.

Just nu är teologiprofessorn och feministteologen Tina Beattie i Stockholm. Igår höll hon ett föredrag med titeln Woman in the Story of Salvation: what can we learn from medieval art and devotion? i S:ta Eugeniakyrkan i Stockholm. Det var mycket intressant. I katolsk liturgi har det manliga kommit att överbetonas på bekostnad av det kvinnliga, så att många kvinnor inte upplever att liturgin fullt ut gestaltar vad det är att vara människa och kvinna. Också männen definierar kvinnornas roll, de tillåts inte att göra detta själva. Jag kan ana vad de talar om. Feministteologin vill beskriva detta utifrån kvinnors eget perspektiv. Det intressanta är, vilket Tina illustrerade genom många bilder från medeltiden, att detta dominerande mansperspektiv inte alls var så självklart då, det är en utveckling som kommit senare. Maria och Eva är vanliga motiv i medeltidskonsten, och inte bara som varandras motsatser, utan Maria som den nya Eva som också utverkar frälsning för Eva. Maria som ammande moder är ett vanligt motiv. Mjölk är också blod, och här får blodet inte bara meningen som det som utgjuts som ett offer, utan som det som ger näring och liv. Tina Beatties föreläsning gav upphov till många tankar att begrunda vidare…

T.v. ammande Maria, Brygge, sent 1400-tal. T.h. Dödens och livets träd. Framställer Maria som den nya Eva. Från ett missale från Salzburg, 1400-tal.