Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.
Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset.
(Matt 5:13-15)
Debatten om samvetsfriheten har av dess motståndare snävats in till att gälla något helt annat än vad det egentligen är. Mycket har fokuserats på barnmorskan Ellinor Grimmark där det setts som hennes allderles privata egoistiska lyx att kräva att få anställning som barnmorska trots att hon inte vill gå med på att utföra samtliga arbetsuppgifter som arbetsgivaren har i uppdrag att uppföra. Skulle vi gå med på detta skulle vi öppna portarna för allehanda orimligheter, så resonerar man, där privatpersoner kräver att få välja bort uppgifter efter sitt s.k. ”samvete” som att slippa ge blod, ej vårda patienter som misskött sin hälsa, ej baka bröllopstårtor åt samkönade par, att som brandman slippa släcka bränder för att man har böjelse för pyromani (fast det sista tror jag framfördes i ett humorprogram).
Så resonerar Susanna Birgersson i DN och Gert Gelotte i GP. Resonemanget tenderar att underskatta samvetet som en positiv faktor i samhällsbygget, eller alternativt att man inte tror att det är samvetet som Grimmark åberopar, utan en betydligt mer egoistisk böjelse. Birgersson och Gelotte har rätt, såtillvida att samvetet inte kan åberopas lättvindigt som skäl för alla fördelar vi önskar oss i livet, det måste prövas både genom yttre och inre granskning.
Birgerssons och Gelottes argumentation är också förståelig utifrån den argumentation från KD som betonar personalintresset, men inte gärna talar om den etiska grundfrågan om liv och död. Jag tycker man försöker sitta på två stolar samtidigt. Å ena sidan säger man att man vill värna om den fria aborten och kvinnans suveräna rätt att själv bestämma och nämner inget om abort som ett etiskt dilemma, å andra sidan vill man ändå försvara samvetsfriheten, som då blir lite av individens lyx att få fördelar i arbetslivet som ställer till besvär för andra.
Men samvetet kan inte ses som en individuell lyx, utan som ett nödvändigt korrektiv som hindrar samhället att gå i fel riktning. Sanna Rayman på SvD är på rätt spår när hon i ett blogginlägg skriver att detta med samvetsfrihet inte är så enkelt.
Samvetsfrihet är relevant i frågan om aborter just på grund av att abort är en fråga om liv och död, och hellre än att jämföra med vägran att ge blod till patienter eller andra lättviktiga saker, så måste man jämföra med att ställas i situationer att som sjukvårdspersonal tvingas att delta i att ge dödshjälp, eller att som under nazisternas välde delta i utrotning av människor. Vid Nürnbergrättegångarna blev det klarlagt att man i ett sådant läge inte kunde friskrivas från ansvar utifrån motiveringen att man bara lydde order.
Nu vill jag självklart inte jämföra Sverige med Tredje Riket, men historien borde göra oss så pass visa att vi förstår att statens lagar och förordningar inte uttrycker en allsmäktig rätt som står över den naturliga lagen och etiken. Misstag kan begås, även demokratiskt fattade lagar kan leda fel och behöva granskas i ljuset av både den allmänna debatten och den enskildes upplysta samvete. För att undvika totalitarism behövs sprickor i muren och ventiler. Det är här samvetsfriheten kommer in. Enskilda personer som agerar efter sitt samvete i arbetsliv, i juridik och i det offentliga samtalet och som har modet att gå mot strömmen borde betraktas som en tillgång, och ett nödvändigt korrektiv för ett alltför totalitärt samhällsbygge.
Abort handlar om liv och död, och det är ytterst viktigt att den frågan hålls levande och att rösten från dem som inte går med på att det skall vara tingens ordning att massaborter blivit en naturlig del av vår vardag tystas. Påve Franciskus skrev förra året i den apostoliska maningen Evangelii Gaudium:
213. Among the vulnerable for whom the Church wishes to care with particular love and concern are unborn children, the most defenceless and innocent among us. Nowadays efforts are made to deny them their human dignity and to do with them whatever one pleases, taking their lives and passing laws preventing anyone from standing in the way of this. Frequently, as a way of ridiculing the Church’s effort to defend their lives, attempts are made to present her position as ideological, obscurantist and conservative. Yet this defence of unborn life is closely linked to the defence of each and every other human right. It involves the conviction that a human being is always sacred and inviolable, in any situation and at every stage of development. Human beings are ends in themselves and never a means of resolving other problems. Once this conviction disappears, so do solid and lasting foundations for the defence of human rights, which would always be subject to the passing whims of the powers that be. Reason alone is sufficient to recognize the inviolable value of each single human life, but if we also look at the issue from the standpoint of faith, “every violation of the personal dignity of the human being cries out in vengeance to God and is an offence against the creator of the individual”.[176]
214. Precisely because this involves the internal consistency of our message about the value of the human person, the Church cannot be expected to change her position on this question. I want to be completely honest in this regard. This is not something subject to alleged reforms or “modernizations”. It is not “progressive” to try to resolve problems by eliminating a human life.
On the other hand, it is also true that we have done little to adequately accompany women in very difficult situations, where abortion appears as a quick solution to their profound anguish, especially when the life developing within them is the result of rape or a situation of extreme poverty. Who can remain unmoved before such painful situations?
Detta är ett radikalt program som kolliderar med den dödskultur som tycks råda i vårt samhälle. Men så länge religionen får vara en privatsak och kyrkan inte äger relevans i samhällslivet låter man henne hållas. Men människor som Ellinor Grimmark och andra utmanar systemet och visar på att det kan inte finnas några vattentäta skott mellan tro och liv. De skall inte tystas utan ses som parter i det engagerade offentliga samtalet. Att Ruth Nordström och SHRL bidrar till att pröva hur juridik, etik och naturrätt hänger samman är av vitalt intresse i det öppna rättssamhället.
Och nog finns det sprickor i dödskulturen också. De flesta människor är emot helt fri abort. Även vår nuvarande abortlag innehåller begränsningar. Och när man ropar i öknen får man svar. Som organisationen MRO (människorätt åt ofödda) som känner sig kallade att uppmärksamma aborterna genom att visa upp realistiska bilder på lemlästade aborterade foster: Att deras tilltag väcker ilska istället för likgiltighet är faktiskt ett hoppfullt tecken. Dödens kultur är inte cementerad i vårt land, de flesta förstår vad det handlar om, även om vissa helst skulle vilja tysta alla som inte inrättar sig i ledet.
Se också min artikel i Keryx från 2011: Dödens eller livets kultur? (Klicka på bilden)
Bengts Blogg 
Själv tänker jag att blodiga äckliga operationsbilder nog skulle väcka äckel och avsky oavsett vad det gäller för operationer. Att börja exponera sådana kan förmodligen vara ett verksamt sätt att få människor att avstå från att vara med om kirurgiska operationer i flera fall.
Äckel har oftast inte mycket med moral att göra.
Rebella! Ditt påstående är ett förnekande av problematiken. Som om det skulle vara likgiltigt att de blodiga slamsorna just är resterna av ett foster… Nej, åtminstone inte för mig.
Nej, det är det inte. Däremot valde jag att inte gå in på den, jag ville bara kommentera den urusla argumentationen ”blodiga abortbilder. Så okej, jag gör det, efter lång tvekan.
Du talar här om DIN reaktion på bilderna, utifrån DIN åsikt delvis skapad av eller i dialog med DIN katolska tro. Målgruppen för bilderna är nu rimligen inte vare sig troende katoliker eller protestanter av sådan sort som redan anser att abort är fel. Den som anser att tidiga aborter är relativt oproblematiska (alternativt att aborter som sådana är det) kommer inte att reagera som du.
Den som anser att tidiga aborter är någorlunda oproblematiska resonerar rimligen utifrån minst en av två följande ståndpunkter:
1) Tanken att människolivet uppstår i ett visst ögonblick saknar vetenskapligt stöd. En exakt tillblivelsepunkt är inte möjligt att prata om. ”Livet uppstår vid befruktningen” sade Erwin Bischofberger, men det är bara en dogm. Vetenskapen har ingen exakt definition av liv och det är exakt lika relevant att anse att äggcellen är liv, liksom för den delen spermien. Äggceller dör regelbundet på detta stadium, likaså gör spermier. Sammansmältningen mellan ägg och spermie är förvisso ett stort steg för utan det blir spermiens resp. äggets liv kort, och utvecklingsmöjligheterna är helt annorlunda, men det är inte där livet uppstår. Det finns redan innan.
Ju senare missfall, desto värre brukar det uppfattas. Ett barn som dör i moderlivet en månad före förlossningen upplevs säkerligen av de flesta verkligen som ett barn. I ett tidigt missfall, däremot, finns inte lika mycket ”barn” att sörja. Detta är vår intuition på gruppnivå i detta fall och jag menar att den har rätt. OBS att enskilda individer kan sörja tidiga missfall djupt! men den som hett längtar efter barn kan faktiskt även sörja att man fått mens, t.ex. efter ett försök till inseminernig eller något annat som gett skäl att tro ”nu blev jag nog gravid”. Mao är det kanske i de fallen snarare sitt hopp om ett barn man sörjer – vilket givetvis inte gör den sorgen mindre riktig, men det är en annan sak.
Sålunda går det inte att likställa ett tidigt fosters liv med framfött liv. Exakt var en gräns ska gå blir svårt att slå fast, men all strävan efter att förbjuda eller försvåra tidiga aborter är med detta resonemang absurt.
2) Ingen är skyldig att använda sin kropp för att rädda någon annans liv. Jag är inte tvingad att donera organ. Jag är inte heller tvingad att i nio månader upplåta min kropp att föda, nära och hysa en annan varelse. Min rätt och fostrets krockar och min går före, liksom din rätt att behålla dina organ går före den som dör i väntan på en donator.
Jag förmodar att du ser bägge argumenten, och särskilt tvåan, som motbjudande. Tvåan kräver också en del utveckling (vilket jag inte vet om jag är kapabel till då det eg. inte är mitt eget argument) men jag är nu inte ute efter att argumentera med dig i sakfrågan. Jag vill kommentera argumentationsmetoden ”blodiga bilder på aborterade foster”.
Den som inte anser att tidig abort nödvändigtvis är fel gör det knappast för att den bara inte råkat ”inse det självklara” med mänskligt liv. Då framstår de blodiga bilderna som nonsensargument, som ren äckelpropaganda.
Ville man peka på fostrets mänsklighet skulle man snarare använda Lennart Nilssons klassiska foton (som ju inte är tagna i livmodern utan utanför och alltså inte längre är levande) men det gör man inte. Jag utgår från att alla som läser din blogg är tillräckligt intelligenta för att förstå att den bild som nyligen spreds på Facebook, som sades föreställa ett tolvmånaders foster i en mänsklig hand, är en förfalskning http://www.snopes.com/photos/medical/12weekfetus.asp Ett tolvmånaders foster ser alltså inte tillräckligt mänskligt ut för att framkalla den önskade effekten. Då tar man till blod och äckel. Längst ner på snopes-sidan finns ett riktigt tolvveckorsfoster i ett hand, dock utan blod. Den bilden är enligt min mening helt utan konnotationer av argument åt någondera hållet i abortfrågan. Behöver man ta till blod och äckel försöker man tala till människans instinkter kopplade till äckel och illamående, de som gör så man tappar lusten för den maträtt man åt precis innan man blev magsjuk. Det är inte hederligt – som sagt kan samma metod användas för att avskräcka från kirurgi i allmänhet.
Således framstår ”blodiga bilder”-kampanjer inte som en metod för att nå fram till de som har annan syn på abort än en själv, utan mest som ett sätt för de självutnämnda rättfärdiga att bli mer övertygad om sin egen rättfärdighet alltså ett sätt att slå sig själv för bröstet.
Således finner jag din analys av reaktionerna på sådana kampanjer helt felaktig.
Jag delar inte din uppfattning. Du tar upp många teman:
När börjar mänskligt liv? Ej en akademisk fråga, de flesta är ense om att ett foster är mänskligt liv oberoende av bildningsgrad. Intiutivt inser man detta.
Två skyddsvärda individer. När är den ena juridiskt ansvarig för att ta hand om den andra. Moralen går här längre än juridiken. Du är ej skyldig att donera organ, men det kan vara förtjänstfullt och heroiskt att göra det. Att stillatigande se på när någon annan misshandlas utan att ingripa anser de flesta moraliskt förkastligt, även juridiskt föreligger här en skyldighet i vissa avseenden.
Jag söker förgäves efter prolajfare som engagerar sig för alla stackars barn som ligger i frys, och småningom kommer att tas ut därifrån och bara kasseras. Befruktade ägg, alltså, som väl möjligen har delat sig ett par gånger bara när de fryses ner. Om livet börjar vid befruktningen så…?
Den som inte ser befruktade ägg i frys som barn, har faktiskt accepterat att det finns en stegvis utveckling från befruktat ägg – som givetvis är mänskligt liv – till ett barn, till en människa.
Bengt,
Det är en sak att diskutera ett svårt etiskt dilemma som abort, en annan att försöka tvinga andra att anpassa sig till ens egen åsikt i frågan. Att använda sig av operationsbilder och hot är inte att föra en seriös diskussion i ämnet anser jag.
Läs gärna min blogg i ämnet och signaturen Inez kloka och faktarika kommentar till den http://annelimagnusson.wordpress.com/2014/11/17/tro-ett-funktionshinder-eller-en-arbetsskada/
Anneli
Tveksam till kopplingen till bibelcitaten. Grundproblemet är att vi inte erkänner något samvete ö.h.t. Begreppet finns inte i vår lagstiftning, inte någonstans. Olyckligt att röra ihop grundproblemet med tanken att det skulle betyda precis det motsatta – att allt vore respektvärt och tillåtet utifrån individuella intressen.
Rätten till liv, frihet och egendom är grundläggande naturrättigheter i Europeisk tradition. Vi kanske behöver fler. Det vore värt en eftertanke i form av offentligt samtal och några kloka föregångare.
Samvetskänslighet kan knappast anses vara något särskilt kristligt i allmänhet. Ett samhälle som inte erkänner samvetet, dvs principer som går utöver de makthavande, går under. Där är vi idag. Sanningsbegreppet är ett sådant. Vi behöver bl.a. en poliskår som tror att det är fel att stjäla, inte därför att riksdagen har beslutat så utan därför att det är fel..
Dödshjälpfrågan är ett annat exempel. Om det inte i grunden är fel att avsluta ett liv förlorar vi känslan för vad som är upp och ned.
Med stora steg bygger vi idag ett tänk som är direkt jämförbart med rättstanken i det gamla maktstaterna. Det är farligt. Jämförelse med Tredje riket är ju relevant och viktig. Svensk lärarutbildning har vid ett par tillfällen vänt begreppen så pass att det är den kristne tyske soldaten som skjuter judebarnen. I själva verket vilar det mesta av vår nuv lagstiftning på samma rättsliga principiella grund som Weimarrepubliken.
Kristligt blir det om samvetet får styras av evangeliet! Men det kristna samvetet säger att du ska kunna offra dig som Jesu lärjunge. Det tror jag ingen av de drivande hävdar. Kristna är alldeles för kärleksfulla när det gäller frågor om liv, frihet och egendom, eller?
Bengt, stort tack för dina kunniga och kloka tankar kring denna svåra fråga. Ibland undrar man vad som blivit så tokigt i Sverige – det känns som om allt som på minsta sätt berör det ”heligaste av det heliga” – den fria aborträtten – tar känslorna över all logik och förnuft.
Ibland kan det vara nyttigt att gå tillbaka till den tid när vår abortlag togs fram. I propositionen till denna lag konstaterade dåvarande departementschefen att ”det är klinik- och blockcheferna som enligt sjukvårdskungörelsen har det primära ansvaret för sjukvårdspersonalens arbetsfördelning. Cheferna bör vid denna fördelning tillmötesgå anställdas intressen i största möjliga utsträckning. Den personal som av moraliska eller religiösa skäl inte vill arbeta med abortverksamhet bör inte tas i anspråk för sådant arbete.”
Ja, det är väl ungefär så man hanterar denna svåra fråga i Norge – det verkar ju funka, så varför inte i Sverige.
Faktum är att många internationella organisationer också har en syn som återspeglas i citatet ovan. En av dessa är ICM som stödjer, representerar och arbetar för att stärka barnmorskeföreningar runt om i världen. Svenska barnmorskeförbundet är en av de 108 nationella sammanslutningar som är medlemmar i ICM. ICM har tagit fram en en etisk kodex som vägledning för barnmorskors utbildning, arbete och forskning. Enligt denna får barnmorskor vägra att delta i verksamhet för vilken de har stora samvetsbetänkligheter. Detta får emellertid inte innebära att kvinnor berövas sin rätt till nödvändig hälsovård.
Så här handlar det om att organisera arbetet på ett sjukhus – hur detta kan vara ett jätteproblem är svårt att förstå. I synnerhet när vi numera kraftigt centraliserat BB-verksamheten.
Motsvarande syn har WHO, World Health Organization (WHO), som arbetar med hälsofrågor inom FN-systemet: I sin guide ”Safe abortion: technical and policy guidance for health systems”, står det bland annat att enskilda vårdgivare har rätt att av samvetsskäl vägra att utföra abort, men detta ger dem inte någon rätt att hindra kvinnor från att få tillgång till säker abort.
Hur kan denna syn som också praktiseras i många länder, i Sverige utgöra ett sådant hot mot i princip all sjukvård – enligt skribenter som G Gelotte, statsministern och det svenska Barnmorskeförbundet? Var finns logiken och förnuftet?
Logiken,om man kan kalla det logik,är att vårt motstånd,när vi vägrar delta i abortverksamheten,är att människor då blir påminda om att den som blir aborterad kunde ha fötts som en av oss. En liten människa. Många abortförespråkare vill inte veta av detta för det väcker deras eget samvete! Och med samvetets uppvaknande kommer tanken på Gud som ju inte heller ska finnas.
Staffan W.
Det du skriver om Norge stämmer inte, jag citerar här signaturen Inez:
”Förespråkarna framhåller ofta Norge som det goda exemplet där samvetsklausul för abort fungerar smidigt. Det stämmer inte. Det ursprungliga lagförslaget i Norge gällde även att vårdpersonal skulle kunna vägra att hänvisa patienter vidare för preventivmedelsrådgivning och assisterad befruktning. Det senaste lagförslaget innebar att läkare skulle ha rätt att vägra hänvisa abortsökande patienter vidare till gynekolog, därmed skulle kvinnor som bor på mindre orter utan sjukhus riskera att bli skickade mellan olika samvetsömma läkare. Det skulle också innebära att kvinnor riskerar att inte få abort i tid eftersom Norges gräns för fri abort dras vid vecka 12. Lagförslaget avslogs efter en häftig debatt. Petter Sortland (Ap) vände i ett uttalande blicken till patienten:
”Vi var samde om at det i dette tilfellet er snakk om ein sterk part, og ein svak og sårbar part. Den svake parten er kvinna.”
http://www.nrk.no/sognogfjordane/alle-seier-nei-til-reservasjonsrett-1.11683222 ”
Anneli
Anneli!
Här finns olika bedömningar. Se t.ex. denna artikel i SvD: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/samvetsfrihet-inget-problem-i-grannlander_4116471.svd
Anneli,
den svagaste parten är väl ändå det ofödda barnet?
Nu kommenterar du själva abortfrågan, Bengt. Jag försökte vara extremt tydlig med att jag inte försöker diskutera ta upp den debatten. Självklart delar du inte min uppfattning (vilket jag också skrev) och jag tycker inte att dina argument direkt bemöter mina där – t.ex. har jag ingenstans påstått att inte ett foster är ett mänskligt liv. Om ingen av oss har större lust att föra den diskussionen kanske vi bara kan släppa den.
Min poäng gällde alltså de blodiga bilderna, den enda del av ditt blogginlägg jag ursprungligen kommenterade. Du skrev att jag ”förnekar problematiken”, jag säger nej inte alls. Jag har bara en annan åsikt än du, en åsikt mot vilken blodiga bilder är dåliga argument.
Bengt,
Jag kopierade vad som gäller från tidningsartikeln och det verkar som om läkare kan säga nej till abort om de har ett avtal med en läkare som kan utföra det att hänvisa patienten till. Om jag förstår norskan rätt. Så det finns om inte annat kraftiga begränsningar för samvetsfriheten, så att inte patienten ska drabbas. Men frågan är om det är dessa nya regler som avslogs?
”Nye regler for reservasjonsmulighet
Fastleger skal kunne reservere seg mot henvisning og behandling ved alvorlige samvittighetskonflikter knyttet til liv og død, først og fremst abort. Aktiv dødshjelp vil også være omfattet dersom dette skulle bli tillatt.
Forskrivning eller innsetting av prevensjon eller henvisning til assistert befruktning, er derimot ikke omfattet.
Høringsutkastet fra Helse- og omsorgsdepartementet legger opp til at det er kommunene som avgjør om de vil inngå avtaler med fastleger som reserverer seg.
Fastlegen som reserverer seg, må ha inngått en skriftlig avtale med en kollega som forplikter seg til å ta imot de berørte pasientene.
Fastlegen skal også informere de berørte pasientene om at de kan henvende seg direkte til sykehuset uten henvisning fra fastlege.
Personer som står på listen til fastlegen skal kunne skifte til en fastlege som ikke har reservert seg, uten at dette regnes som et av de to skiftene de etter reglene kan gjennomføre per kalenderår.
Før kommunen inngår en avtale med en fastlege om reservasjon, må den forsikre seg om at det er andre fastleger i nærheten med åpne lister.
Fastlegen skal informere alle på sin liste om reservasjonsavtalen straks avtalen er inngått.
Kommunen skal sørge for at alle innbyggerne får informasjon om hvilke leger som til enhver tid har reservert seg slik at innbyggerne er kjent med det når de skal velge fastlege.
Kilde: Helse- og omsorgsdepartementet
En fråga som måste diskuteras i det här sammanhanget är varför vårdpersonalens samvete ska väga tyngre än patientens när det gäller preventivmedel, IVF-behandling, sterilisering och abort? Alltså de förbehåll ”pro-life”-rörelsen vill göra bl.a. i Norge och utgår jag från här i Sverige. Även om man varit smart nog att bara ta strid mot legala aborter.
Anneli