Vad är vad? Begreppen är uppradade i någon slags ordning som är tänkt att spegla människosjälen. Debattens vågor går höga kring rasism och främlingsfientlighet, Israels försvarskrig i Gaza, islamistisk fundamentalisms roll i de hemskheter som sker i Mellanöstern idag, och inte sällan ligger i våra cementerade åsikter ofta föreställningar om dessa värdeladdade begrepp och vem som står för vad.

Vissa ateister säger att all religion är av ondo och står för det mesta av fanatismen, hatet och fundamentalismen i världen, medan vissa kristna säger att all religion är bara god, och fanatismen och fundamentalismen beror på andra världsliga konflikter som rör pengar och makt, och att de som hatar missuppfattat vad tron går ut på. Båda förhållningssätten är enögda.

Först bör vi konstatera att alla vi människor har en benägenhet att hysa de själstillstånd som speglas av begreppen i rubriken till detta inlägg. Både kärlek och hat är djupt mänskliga känslor. Mognad är att utan att förtränga våra naturliga känslor välja ett medvetet förhållningssätt där jaget styr vårt handlande istället för att våra okontrollerade och omedvetna känslor styr oss. I det senare fallet kan det ta en ända med förskräckelse, särskilt om vi har mycket makt och tillgång till farliga vapen.

Bön kan försätta berg. Påven i bön vid muren mellan Israel och Väsbanken

Hoppet är det sista som lämnar en människa brukar man säga. Och de allra flesta av oss betraktar kärlek som något positivt, vi vill gärna säga om oss själva (även om vårt beteende tyder på motsatsen) att vi handlar av kärlek. En del har en naiv tro på människans inneboende kärlek och att hon av naturen är god, bara hon får utvecklas under de rätta betingelserna. Men människans beteende styrker inte en sådan tro.
 Vi har också en hatisk, ondskefull sida inom oss som får oss att agera ut och skada andra människor eller som vi vänder inåt i bitterhet och begränsar vår konstruktiva potential och blir bara en skugga av oss själva. Om vi utsätts för övergrepp, våld, tvång så närs hatet inom oss, men vi har också alltid ett eget ansvar att välja hållning till vårt lidande. Jesus talar om behovet av omvändelse, som börjar med självkännedom och fortsätter med att bejaka Guds kärlek som blivit uppenbar i Jesus Kristus och låta Anden omvandla oss och åstadkomma det under vi inte av egen kraft kan utverka.

Om vi inte lyckas bemästra vårt hat, utan det styr oss kan det leda till fanatism. Fanatism och hat liksom hopp hoch kärlek är djupt mänskliga känslor som alla förstår utan att blanda in religionen. Men människan är också en andlig och religiös varelse, på gott och ont. Hoppet och kärleken föder tro på att det inte bara är slumpen som styr, utan att det finns en Gud bakom allt.

Kristendomen är en uppenbarelse-religion. Frälsningshistorien beskriven i Gamla Testamentet och tolkad i ljuset av Jesus Kristu,s som är världens ljus enligt vår tro, utgör grunden. Detta innebär ju att vår tro är grundat i något konkret: skrifterna, frälsningshistorien, Jesus Kristus, Kyrkans tradition, den helige Ande i våra liv. Denna bas är fundamentet i vår tro, därför kan man i någon mån säga att det finns en kristen fundamentalism som är av godo.

Men om inte fundamentalismen balanseras av tro, kärlek och hopp, utan snarare närs av rädsla och tvivel så kan fundamentalismen urarta i fanatism.

Omvänt, om inte vår tro, hopp och kärlek balanseras av en realistisk uppfattning av människans mörka sidor och att vi skräms av vårt eget hat och förtränger det, så urartar tron hoppet och kärleken till en allmän snällhetslära som är kraftlös och inget förmår att uträtta.

Den kristna tron hjälper oss att uppnå just denna balans. En realistisk uppfattning av våra egna brister och behovet av omvändelse, vilket mobiliserar människans förbättringspotential i kombination med ett obändligt hopp är kristendomens styrka.

Vi tror att människan inte bara är kropp och psyke som ett derivat av kroppen, utan också ande och att den andliga dimensionen är av största betydelse för vårt liv här på jorden.

Vi tror att Jesus Kristus har uppenbarat vem Gud är och sänder oss den helige Ande som en källa till kraft och urskiljning. Allt kommer inte från Gud bara för att det framstår som andligt.

Katolska kyrkan har i grunden en positiv inställning till andra religioner och ser dem som ett led på vägen i människans Guds-sökande.

”The Catholic Church rejects nothing that is true and holy in these religions. She regards with sincere reverence those ways of conduct and of life, those precepts and teachings which, though differing in many aspects from the ones she holds and sets forth, nonetheless often reflect a ray of that Truth which enlightens all men. Indeed, she proclaims, and ever must proclaim Christ ”the way, the truth, and the life” (John 14:6), in whom men may find the fullness of religious life, in whom God has reconciled all things to Himself.” (Nostra Aetate, Andra Vatikankonciliets deklaration om förhållandet till andra religioner)

Framförallt får man inte tvinga andra människors samveten, det är ett brott mot den mänskliga personens värdighet därför är religionsfriheten grundläggande i det mänskliga samhället fastslår Andra Vatikankonciliet i sin deklaration om religionsfriheten Dignitatis Humanae. Och det är klart att Kyrkan värdesätter den islamska religionen då den tillsammans med judendom och kristendom har sina rötter i samma Gammaltestamentliga historia där den ende Guden uppenbarar sig alltmer. Nostra Aetate säger:

”The Church regards with esteem also the Moslems. They adore the one God, living and subsisting in Himself; merciful and all- powerful, the Creator of heaven and earth,(5) who has spoken to men; they take pains to submit wholeheartedly to even His inscrutable decrees, just as Abraham, with whom the faith of Islam takes pleasure in linking itself, submitted to God. Though they do not acknowledge Jesus as God, they revere Him as a prophet. They also honor Mary, His virgin Mother; at times they even call on her with devotion. In addition, they await the day of judgment when God will render their deserts to all those who have been raised up from the dead. Finally, they value the moral life and worship God especially through prayer, almsgiving and fasting.”

Sedan detta är sagt står det väl klart att alla religioner inte är likvärdiga och att uttrycket ”var och en blir salig på sin tro” inte stämmer. Andlighet handlar också om allvar och sanning och alla människor är kallade att söka Gud som vi kristna menar uppenbarar sig mer och mer i historien. Den urskiljningsnyckel vi har som kristna är det dubbla kärleksbudet och formuleringen som återkommer hos Paulus och Johannes: ”Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud.” (1 Joh 4:2-3a)

Ur den aspekten är det klart att vi inte tror att de uppenbarelser Muhammed fick i grottan på berget Hira nära Mekka  600 år E Kr och de krigiskt militanta tolkningar detta gett upphov till är från Gud. När vi ser hur en religion kan komma fram till så krigiska och för samvetsfriheten och människovärdet kränkande tolkningar, så måste det vara riktigt att utöva religionskritik. De flesta muslimer förstår och håller med om detta, de tror som kristna att Gud är kärleken och vill leva i fred med andra människor, men tyvärr har dessa krigiska islamistiska tolkningar fått en spridning i många länder och omfattas av en minoritet som har makt och tillåts dominera då andra skräms till tystnad. Endera omfattar ledarna själva denna krigiska tolkning, eller också utnyttjar de sådana föreställningar i folkdjupen för att befästa sin makt.

Det var något av detta påven Benedikt XVI på akademisk nivå försökte beröra i sin berömda föreläsning i Regensburg 2006. Det var ju ett självmål av militanta islamistiska grupper att bli rasande över detta, men ännu mer anmärkningsvärt var kritiken av påven från västvärldens intelektuella, även många kristna som gav påven skulden att vara militant som väckte sådan upprördhet hos muslimerna. Den akademiska föreläsningen handlade om att 1) kristen tro skall aldrig utbredas med hjälp av våld och 2) att tro och förnuft hör ihop. Påven gjorde en historisk återblick och citerade vad en kejsare för 700 år sedan sade om Islam. Det var aldrig hans avsikt att förolämpa muslimer. Den kraftiga reaktionen kan knappast skyllas på påven utan på stridigheten hos vissa islamistiska grupper som tar varje tillfälle i akt att markera. Men Ratzinger som är en klok man vände det hela i något positivt genom att dialogen med Islam intensifierades. Läs min bloggtext Vad sade påven egentligen i Regensburg?

Att som prästen Ulf Lindgren säga att Isis härjningar med utrensningar av kristna och förstörande av heliga platser i norra Irak och Syrien inte har med religion att göra är aningslöst och kränkande mot de kristna som blir mördade och fördrivna. Grupper som al-Qaida, Isis och Boko Haram som vi brukar kalla islamistiska verkar helt klart religiösa och bygger på en fundamentalistisk islam-tolkning.

Hur det förhåller sig med Hamas är mera osäkert. Åtminstone om man lyssnar till forskaren Björn Brenner vid Försvarshögskolan som menar att Hamas inte drivs av religiös övertygelse på samma sätt, utan utnyttjar mera de fundamentalistiska religiösa stämningarna hos befolkningen om det passar deras syften. De är pragmatiska, fanatiska och helt hänsynslösa och drar sig inte heller för att utnyttja befolkningen i Gaza som mänskliga sköldar om det passar deras syften. Ledare som Saddam Hussein och Syriens president Bashar al-Assad tycks inte heller vara religiösa fanatiker, utan mera pragmatiska maktmänniskor. Under deras regim kunde olika folkgrupper leva i fred med varandra så länge de inte hotade diktatorns makt.