Äktenskap och familj i fokus i Katolska kyrkan. Eftersträvas god pastoral hållning utan att kompromissa med läran.

Publicerat den 22 mars, 2015 av Bengt Malmgren

Katolska kyrkans arbete med äktenskap och familj fortgår. Hösten 2014 hölls en extraordinarie biskopssynod i Rom som förberedde frågorna (slutdokument här), i höst följs den upp under den ordinarie biskopssynoden 4-25 oktober som kommer att fortsätta behandla frågorna. I höst hålls också en internationell katolsk familjekongress i USA dit också påve Fransiskus kommer. Aldrig tidigare har skett en så öppen debatt där biskopars och kardinalers olika synpunkter på frågan öppet redovisats i media, och katolska lekmän och lekmannaorganisationer har varit aktivt involverade i processen.

Det har funnits en skriande och förtigen diskrepans mellan en strikt kyrklig lära å ena sidan, och å andra sidan majoriteten av västvärldens katoliker som lever i glad ignorans av den (skiljer sig, gifter om sig, gör abort, använder preventivmedel) eller att läran missbrukas och förfelar sitt syfte och blir till ett auktoritärt system som bidrar till förtryck av kvinnor och förhindrar god mödra- och barnhälsovård i fattiga länder. Denna diskrepans är inte längre möjlig att upprätthålla eller sopa under mattan, det fanns inget val, kyrkans högsta ledning, påven och biskopskollegiet måste helt enkelt förr eller senare sätta fokus på detta och ha en dialog med de katolska lekmännen så som nu sker.

Kardinal Walter Kasper har uppmanat katoliker att berätta för sina biskopar om de förhoppningar och överväganden de har inför den kommande biskopsynoden om familjen, och ännu viktigare, att be att den Helige Ande leder biskoparna i deras överläggningar. Biskoparnas uppgift är att komma fram till hur man kommunicerar dessa frågor med världens familjer och hittar en bra balans mellan att å enas sidan inte kompromissa med kyrkans grundläggande lära, å andra sidan inte låta lagiskhet bli det godas fiende genom att ignorera barmhärtighet och förståelse för den enskilda människan i olika svåra situationer så att också de som upplevt misslyckanden i sitt sakramentala äktenskap kan känna sig inkluderade.

Påve Franciskus gav våren 2014 kardinal Kasper i uppdrag att göra en presentation för kardinalskollegiet angående möjliga vägar för Katolska kyrkan att göra det möjligt för skilda omgifta katoliker att åter få tillgång till sakramenten och gå till kommunion. Frågan debatterades livligt på den extraordinäre synoden hösten 2014. Alla biskopar vid synoden var eniga om det grundläggande att äktenskapet är för hela livet, men hur man skall hantera frågan pastoralt fanns många meningar om. En av de största kritikerna till att rucka på nuvarande ordning var Kardinal Burke som menade att det låter sig inte göras utan att kompromissa med grundläggande lära, vilket Kyrkan inte har mandat att göra.

Cardinal Kasper (CNS/Paul Haring)Kardinal Kasper kommenterade frågan i samband med en presentation av sin nya bok ”Pope Francis´Revolution of Tenderness and Love” (Paulist Press) den 19/3, Cindy Wooden rapporterar på Catholic News Service blogg:

”Cardinal Kasper said Pope Francis’ approach to the synod is that it is an appropriate forum for discerning, with the help of the Holy Spirit, how best to respond to the faith and needs of the Catholic people. Synodality does not weaken the papacy, but is a complementary structure that allows a universal breadth of input, he said.

For the synod to live up to its potential and to give the pope the information and inspiration he needs, Cardinal Kasper said, the participating bishops must hear from Catholic faithful and be supported by their prayers.

The pope and the synod must decide what steps to take next, he said, but decide after they listen.”

I detta sammanhang är det också värt att nämna att påve Fransiskus utlyst ett barmhärtighetens jubelår 2015-2016. Kardinal Kasper kommenterade också detta den 19 mars. Han sade att barmhärtighet är något helt annat än en pastoral låt gå-mentalitet:

When the pope speaks about God’s mercy, it “captures the hearts of many people” because it is a source of joy and of hope. “Who does not need a merciful God? Who does not need merciful neighbors?”

“Mercy is, theologically, the expression of the inner nature of God: God is love.” God cannot be other than merciful “if he is to be true to his own essence; he has to be merciful,” the cardinal said.

The church, as the sacrament of God’s presence in the world, must spread God’s mercy, he said. “God does not let fall anybody who cries, who wants; God does not abandon anybody who hopes for a new start, a new beginning, a new chance.”

Mercy is not “pastoral softness” or the denial of the truth of human sin; granting mercy assumes that a person does not deserve such benevolence, the cardinal said.

“Mercy is not against the commandments; it is a commandment, and it is not an easy thing.”

In preaching the centrality of God’s mercy, Cardinal Kasper said,“Pope Francis stands in the tradition of many saints in the church, especially the holy women Catherine of Siena and Therese of Lisieux,” both of whom are recognized as doctors of the church.

Låt oss följa Kardinal Kaspers uppmaning att be för familjesynoden i höst, att både trohet mot  det Evangelium Kyrkan fått att förvalta och ge vidare samt nåd och barmhärtighet, som är en integrerad del av Evangeliet, skall vara ledstjärna så att hon kan vara både salt och ljus i världen och utan kompromissande tjäna mänsklighetens bästa.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | 5 kommentarer

Cardinal Kasper urges prayers for upcoming synod on family

Publicerat den 21 mars, 2015 av Bengt Malmgren

Profilbild för Administrator1Synod of Bishops on the family

Cardinal Kasper (CNS/Paul Haring) Cardinal Kasper (CNS/Paul Haring)

By Cindy Wooden Catholic News Service

ROME (CNS) — Catholics should let their bishops know their hopes and concerns for the upcoming Synod of Bishops on the family, but even more importantly, they should pray that the Holy Spirit guide the bishops’ deliberations, said German Cardinal Walter Kasper.

”We should all pray for it because a battle is going on,” he said March 19 in a speech presenting his new book, ”Pope Francis’ Revolution of Tenderness and Love,” published in English by Paulist Press.

Visa originalinlägg 537 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Kvinnors kraft i Katolska kyrkan och spänningsfältet kvinnligt/manligt

Publicerat den 10 mars, 2015 av Bengt Malmgren

Jag har länge tänkt skriva om detta men kommer nu äntligen till skott.

I mitt förra inlägg aktualiserade jag kvinnors många gånger fruktansvärt utsatta läge i världen. Det kräver vår reaktion, så kan det inte fortgå. Katolska kyrkan som framhäver kärleksbudskapet och alla människors lika värde måste vara en stark aktör i världen för att främja kvinnors likaberättigande och motverka förtryck.

Det kräver att vi själva som kyrka har koll på vad vi pratar om och vår egen tolkning av manligt-kvinnligt-mänskligt och att vi släpper fram den kvinnokraft som finns i Katolska kyrkan. För att det finns en sådan, det demonstrerades inte minst på konferensen i Rom på Internationella kvinnodagen arrangerad av Voices of Faith, ett initiativ från Liechtenstein-baserade Fidel Götz Foundation och sponsrad av USA´s ambassad vid Heliga Stolen, Caritas Internationalis och Jesuit Refugee Service.

Chantal Gotz höll ihop konferensen som direktsändes över internet på söndagseftermiddagen. Själv blev jag uppmärksammad på direktsändingen via sociala media först på söndag eftermiddag och kunde bara delvis följa konferensen och tänkte titta på inspelningen i efterhand, då jag tog för givet att det görs tillgängligt precis som brukar ske med allt som direktsänds från Vatikanen. Tyvärr har så inte skett ännu, men jag hoppas verkligen att det kommer att bli utlagt så att fler kan ta del av det.

Deltagare i söndagens Voices of Faith-konferens på Petersplatsen i Rom

Deltagare i söndagens Voices of Faith-konferens på Petersplatsen i Rom

Vi fick stifta bekantskap med många kvinnor som bedriver ett strålande arbete med outtröttligt engagemang för de mest behövande i världen. Det är kvinnor som har den bästa blicken för medmänniskan och medmänniskans behov och även ser till att det praktiskt blir något gjort. Det finns 702529 nunnor och kvinnliga missionärer runt om i världen som befinner sig i första linjen med att hjälpa kvinnor med hälsovård, utbildning och annat de behöver för att kunna ta kontroll över sitt liv, bekämpa människohandel, hjälpa flyktingar etc.

Samtidigt är det männen som dominerar scenen när det gäller att tala om hur saker skall vara, att ha makt och styra. Det finns en obalans i Katolska kyrkan som också kom upp på agendan på det aktuella seminariet. Bara 18% av de anställda i Vatikanen är kvinnor. Den nuvarande påven har signalerat att det inte är tillfredsställande som det är, och att kvinnor och kvinnors kraft måste tas till vara mera i kyrkan, också i beslutsfattande positioner. Det finns vissa ansatser till att få in kvinnor, den italienska franciskansystern Mary Malonewas blev 2014 första kvinnliga rektorn för ett påvligt universitet, Vatikanens kommission för skydd av barn har 8 kvinnor bland sina 17 ledamöter och i Internationella teologikommissionen har man också fått in några kvinnor, men detta är undantag i en fortfarande nästan totalt mansdomierad organisation.

Jämlikhetsfrågorna ventilerades självklart också på söndagens konferens, och man hade ett rundabordsamtal där bl.a. min goda vän, Sveriges tidigare ambassadör vid den Heliga Stolen Ulla Gudmundson deltog. (Ulla är visserligen inte katolik utan tillhör Svenska kyrkan, men det spelar enligt min mening ingen roll. Vi lever i en ekumenisk tid, och när vi delar gemensam tro och gemensamt dop så har vi mer än 90% gemensamt, och vi får ömsesidigt ta del av de olika andliga nådegåvor vi bidrar med i den universella kyrkans gemenskap.) Ulla har mycket att komma med som skarpsynt observatör och kännare av Vatikanen under sina år som diplomat, och hon är inte rädd att dela med sig av sina tankar och ge både ros och ris. Hon tillhör dem som försvarat och sett de positiva sidorna hos förre påven Benedictus XVI som annars blev så kritiserad av många, samtidigt som hon inte är rädd att peka på svagheterna hos den nuvarande påven så älskad och upphöjd av alla som han är.

En fråga som Ulla och jag snuddat vid i våra samtal är hur det egentligen antropologiskt/ontologiskt förhåller sig med skillnaden mellan man och kvinna i skapelsen. Ulla tillhör dem som vill betona att vi alla, män och kvinnor, först och främst är människor och att det är det som är väsentligt, skillnaderna är av mindre vikt. Jag kan delvis hålla med, men tycker Ulla underbetonar det som skiljer, därför att om man inte tar med skillnaderna också, så gör man inte rättvisa vare sig åt det manliga eller kvinnliga och gråar ner en väsentlig dimension i tillvaron. Katolska kyrkans officiella teologi lyfter fram särarten mellan man och kvinna. Detta betyder inte en rangordning mellan könen, så att det ena skulle vara mer värt än det andra, nej fullständig jämlikhet, men män och kvinnor är olika och kompletterar varandra. Därför uttrycker 1 Mosebokens skapelseberättelse något väsentligt då det sägs: Gud skapade människan till sin avbild… som man och kvinna skapade han dem. (1 Mos 1:27). Människan är relation, inte en individ sig själv nog. Spänningen mellan man och kvinna är väsentligt för att förstå människan. Johannes Paulus II utvecklade synen på mannen och kvinnan i Kroppens teologi som han utlade i ett antal betraktelser i samband med onsdagsaudienserna på 1980-talet. Kroppen, biologin, mannenens kropp, kvinnans kropp uttrycker något väsentligt också ontologiskt, menade påven Johannes Paulus II. Kroppens teologi är en teologi om människan som man och kvinna.

Att det biologiskt både i djurriket och hos människan finns hankön och honkön, och att skapelsen är så inrättad att båda behövs för att ge upphov till nytt liv är ett självklart konstaterande. Psykologiskt har vi en känsla som gör att vi betecknar vissa egenskaper som endera manliga eller kvinnliga, dock inte så att biologiska män skulle ha enbart manliga och biologiska kvinnor enbart kvinnliga egenskaper, utan det finns en mix av båda hos båda könen. I katolsk teologi uppfattas människan som en helhet, biologi och psykologi är integrerad i det andliga.

Ulla Gudmundson deltog i februari i ett annat seminarium i Vatkanen anordnat av Påvliga kulturrådets om kvinnors kultur. I samband med det minns jag att hon skickade några  twitter-reflektioner, att om det nu finns en ontologisk skillnad mellan män och kvinnor, desto viktigare då att den andra halvan av mänskligheten, kvinnorna får tala i egen sak om hur de uppfattar detta. Det tyckte jag låg mycket i.

När påve Franciskus talar om kvinnor och upphöjer kvinnans roll på olika sätt tycker Ulla Gudmundson ofta att han blir för abstrakt. Kvinnor är ingen amorf massa, ingen abstraktion. I samband med ett möte med påve Franciskus 2013 räckte Ulla Gudmundson över en lista på ett antal framstående kvinnliga teologer som hon rekommenderade påven att lära känna närmare.

I den apostoliska maningen Evangelii Gaudium från 2013 som får ses som en programförklaring för påve Franciskus pontifikat tar han upp också genusfrågorna.

”I think, for example, of the special concern which women show to others, which finds a particular, even if not exclusive, expression in motherhood. I readily acknowledge that many women share pastoral responsibilities with priests, helping to guide people, families and groups and offering new contributions to theological reflection. But we need to create still broader opportunities for a more incisive female presence in the Church. Because “the feminine genius is needed in all expressions in the life of society, the presence of women must also be guaranteed in the workplace”[72] and in the various other settings where important decisions are made, both in the Church and in social structures.”
(EG p103)

Påven använder termen ”feminine genius”, vilket är hämtat från ett kompendium om Katolska kyrkans sociallära utgivet av Justitia et Pax under påve Johannes Paulus II´s pontifikat. Där sägs:

”The feminine genius is needed in all expressions in the life of society, therefore the presence of women in the workplace must also be guaranteed. The first indispensable step in this direction is the concrete possibility of access to professional formation. The recognition and defence of women’s rights in the context of work generally depend on the organization of work, which must take into account the dignity and vocation of women, whose “true advancement … requires that labour should be structured in such a way that women do not have to pay for their advancement by abandoning what is specific to them”.[636] This issue is the measure of the quality of society and its effective defence of women’s right to work.

The persistence of many forms of discrimination offensive to the dignity and vocation of women in the area of work is due to a long series of conditioning that penalizes women, who have seen “their prerogatives misrepresented” and themselves “relegated to the margins of society and even reduced to servitude”.[637] These difficulties, unfortunately, have not been overcome, as is demonstrated wherever there are situations that demoralize women, making them objects of a very real exploitation. An urgent need to recognize effectively the rights of women in the workplace is seen especially under the aspects of pay, insurance and social security.”
(Compendium of the Social Doctrine of the Church  p638)

Att kvinnorna nu kommer mera i förgrunden i Katolska kyrkan och kvinnliga teologer som Tina Beattie son nyligen var i Stockholm och andra tar sin plats så att det blir ett mera fullödigt samtal med både kvinnliga och manliga röster tycker jag är spännande.

Kvinnor, män -jämlika, olika, tillsammans gestaltande mänskligheten

Kvinnor, män -jämlika, olika, tillsammans gestaltande mänskligheten

En del tycker det går alltför långsamt med jämställdhetsarbetet i Katolska kyrkan. Trots god vilja från en del dras vi med patriarkala strukturer som gör att somliga kvinnor känner sig marginaliserade.  Andra tycker inte om ens de begynnande nya vindar som blåser och är rädda för att hela ordningen skall rubbas om den manliga hegemonin inte får råda. Jag läste t.ex. denna kommentar till söndagens evenemang av en obs kvinnlig bloggare. Det är inte så att männen står på ena sidan och kvinnor på den andra, utan det finns män och kvinnor på båda sidor i denna polarisering som förhoppningsvis inte skall vara destruktivt låsande utan dynamiskt fruktbar och föra oss närmare en ökad insikt i människans väsen.

———————————-
Mer om söndagens konferens:
Crux
National Catholic Reporter

Diverse dokumentation från mötet här.

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , | 70 kommentarer

Indien, IS, Saudiarabien, mitt ibland oss själva: Skrämmande kvinnoförtryck

Publicerat den 9 mars, 2015 av Bengt Malmgren

I globalt perspektiv finns verkligen svårartad diskriminering och kränkning av kvinnors person och mänskliga rättigheter. I samband med Internationella kvinnodagen sattes fokus på detta i flera medier.

Det skrämmande är att gruppvåldtäckterna i Indien verkar vara del i ett system, förövarna är inte bara enstaka psykopater, utan bildade studenter, och inte nog med det: Deras advokater ger uttryck för samma skrämmande människosyn vilket framgår i Leslee Udwins dokumentär Indiens Dotter.  Anna Hedenmo intervjuade regissören i gårdagens Agenda. Se programmet här, missa inte det!

IS och Boko Haram som kidnappar, mördar, våldtar och förtrycker kvinnor. Saudiarabien som kränker och behandlar kvinnor som andra klassens medborgare. Nu hör jag att Saudiarabien stoppat Margot Wallströms tal på Arabförbundets möte idag. Enl henne själv är den förklaring man fått att Sverige uppmärksammat situationen för demokrati och mänskliga rättigheter och att det är därför man inte vill att hon skall tala. Andra länder i Mellanöstern är inte mycket bättre.

Men hur vaccinerade är vi i Sverige och övriga delar av världen mot denna typ av diskriminering? Är inte våld mot kvinnor i hemmen ett stort problem idag? Mördas inte en kvinna per vecka i Sverige? Köper inte svenska män sex och ger på så sätt näring åt traffickingindustrin som också omfattar barn? Och hur är attityderna bland de unga? Så många som 300 jihadister kan ha rekryterats till IS, en del intervjuas och är helt öppna med sitt stöd för jihadismen. Rätt som det är sker gruppvåldtäckter med svenska skolgossar som förövare, och undersöker man attityderna bland skolpojkar blir man lätt mörkrädd.

Sensmoralen: Det sker fruktansvärda saker i andra delar av världen, men vi kan inte svära oss fria på hemmaplan heller. När vi fokuserar på saker som kvotering till bolagsstyrelser och föräldrapenning och utjämning av löneskillnader mellan män och kvinnor kan det tyckas att våra problem är rätt idylliska. Jag säger inte att detta inte också är viktiga frågor, men tappa inte fokus på de verkligt allvarliga förtrycket. Ibland har jag en känsla att vi hellre tittar bort.

Här behövs ett realistiskt erkännande av problemets diginitet. Vi får inte tappa taget om detta. Här behövs goda förebilder som kan ge verkligt hopp och inspiration.

Publicerat i Samhälle | Märkt , | 5 kommentarer

Bo Rothstein utmanar kyrkorna

Publicerat den 6 mars, 2015 av Bengt Malmgren

1/3 skrev Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet en debattartikel i DN där han framförde synpunkten att trots att religionerna har föresatser att bidra till det goda samhället, så går det inte att med statistik visa att mera religiösa samhällen är bättre, mindre korrumperade och tilliten större, än sekulariserade samhällen. Korrelationen tycks istället vara lite åt andra hållet: Ju mer religiöst, ju mindre tillit och ju mer korruption.

Hans slutsats: -”att argumentet att samhället blir mera etiskt och moraliskt högstående eller att vi får mera mänsklig välfärd om vi utövar mer religion eller för in mer religion i politiken visar sig helt sakna bäring” om man använder statistiska metoder för att hitta evidens.

Det han tillfogar att ”som mycket annat av livets goda gör sig religionsutövning noga sett bäst när den förbehålls privatlivet” uppfattar jag som ett subjektivt tyckande och ingen slutsats man kan dra av det statistiska materialet. Att situationen är mera komplex än så visas i de repliker som skrivs av bl.a. Joel Halldorf, Stefan Swärd, Stefan Gustavsson och biskop Antje Jackelen m.fl företrädare för Sveriges interreligiösa råd.

Ytterligare repliker:

Bo Rothstein står emellertid på sig och skriver i sin slutreplik:

”Samhällen där en högre andel människor uppger sig vara religiösa visar sig ha mer omfattande korruption och en lägre allmän tillit människor emellan. Som av religiösa maktstrukturer oberoende forskare har jag tagit mig friheten att granska om de positiva effekter som de religiösa samfunden påstår att deras verksamhet skall bibringa oss faktiskt existerar och jag visar att så inte är fallet. Det finns självklart många andra faktorer än religion som kan förklara graden av korruption och tillit i ett samhälle. Effekten av religion på samhällets etik kan enligt dessa data vara alltifrån noll till mycket negativ. Men om det inte finns något positivt samband kan det inte heller finnas en positiv effekt. Idén att jag, med nu trettio års erfarenhet av empirisk samhällsforskning på internationell nivå, skulle förväxla korrelation med kausalitet får nog sägas vara en smula frivol.”

Rothstein påpekar att ingen av hans replikanter har efterfrågat det empiriska forskningsunderlag han bygger sina påståenden på, utan endast trosvisst förkunnat att religionen gör mycket gott. Vill man inte ta reda på hur det faktiskt förhåller sig och vad man egentligen åstadkommer, frågar han sig och avslutar:

”Om detta är vad svensk teologi förmår prestera när det gäller evidensbaserad forskning får man hoppas att utövarnas böner blir hörda ity hjälp från högre makter lär de behöva.”

Jag tycker att replikanderna framför viktiga synpunkter som kompletterar Rothsteins perspektiv, som annars skulle te sig  väldigt ensidigt och begränsat. I sin slutreplik är Rothstein mera ödmjuk och avgränsar vad han ville säga och vad han inte avsåg att säga och som var övertolkningar av hans artikel.

Rothstein anlägger ett forskningsperspektiv på naturvetenskaplig/positivistisk grund, och han har tyvärr förmodligen rätt i att man med statistiska metoder inte kan visa att samhällen som nominellt är mera religiösa är moraliskt bättre än mera ateistiska sekulariserade samhällen. Vi vill hoppas och tro att det vi ibland hör om, pedofiliskandaler i Katolska kyrkan, fusk med bidrag, pastorer som lever i äktenskapsbrott är olycksfall i arbetet och enstaka övertramp. Vi vill inte heller kännas vid att IS hämtar sin inspiration ur Islam utan att det är en kriminell terrororganisation vilken som helst och därmed rädda religionens goda rykte.

Tyvärr får vi ingen hjälp av statistik här, och det borde vi se som ett stort problem och en utmaning inte minst för oss kristna. Det är ett faktum att korruptionen är mer utbredd i det religiöst starka södra Italien än i andra mera sekulära stater. Den oförglömliga scenen från filmen Gudfadern symboliserar tyvärr något som inte är helt utan verklighetsbakgrund: Maffiabossen som är med i kyrkan på sitt barnbarns dop och samtidigt i skymundan via mobiltelefonen planerar ett mord.

Men statistik kan inte uttömmande beskriva vad kristendomen är och står för.  Replikanderna utgår i sina svar från ett förståelseperspektiv, en hermeneutisk tolkningsmodell. Som själv varande kristen utgår jag också från en sådan tolkningsmodell. Det som är viktigast och mest grundläggande i livet måste vi välja utan att ha full vägledning av positivistisk vetenskap. Våra mest fundamentala grundantaganden i livet är existentiella och utgår från hur vi förstår och uppfattar existensen. Det handlar om mål och mening, varifrån vi kommer, vart vi är på väg, varats innersta väsen och varför det överhuvud taget finns någonting istället för ingenting.

Jag tror verkligen att det judiskt-kristna arvet, har betytt mycket för Europas utveckling av vetenskap, demokrati och syn på mänskliga rättigheter. Även den arabiska kulturen har bidragit med mycket för vetenskapens utveckling i Europa. De tio budorden, kärleksbudskapet att älska sin nästa som sig själv, synen på människan som inte perfekt vilket satt fokus på förbättringsutrymme och omvändelse har varit viktiga faktorer för Europas utveckling, det är jag övertygad om men kan inte belägga det med empirisk kunskap. Även sekulariserade europeer skördar frukterna av detta arv som paradoxalt nedvärderas eller förnekas idag.

I den kristna tron integreras ande och materia, ögonblicket och evigheten. Gud blev människa för att människan skulle bli gudomliggjord. Frälsningens fullbordan finns visserligen bortom här och nu, men börjar redan här genom kärleksbudet och fokuseringen på nästan. Därför innefattar den kristna tron en etik, en sociallära som sätter människan i centrum.

Men god etik och att bygga kärlekens civilisation är inget vi av egen kraft presterar. Även som kristna tenderar vi att falla tillbaka i egoism och prioritera egennyttan framför omsorgen om medmänniskan och det allmänna bästa. Vi behöver därför hela tiden vända om och låta oss utsättas för Guds nåd som verkar genom den helige Ande. Hemligheten är att komma närmare Jesus som är den som förmedlar Anden och vända om från vår liknöjdhet och självcentrering. Det är vad vi som kristna försöker göra särskilt nu under fastetiden. Jag kan inte tro att det är ett dåligt program att sträva mot detta och uppmuntra andra att göra det också, vad statistiken än säger.

Läs också min förra bloggpost som anknyter till temat att komma närmare Jesus: F raniero Cantalamessas fastepredikning från 27 februari: Det personliga mötet med Jesus Kristus avgörande för varje kristen.

(texten uppdaterad 2015-03-07 kl 07.25)

självrannsakan

Publicerat i Church, Politik, Samhälle, Tro och vetande | Märkt , , | 7 kommentarer

Fader Cantalamessa till kurian: Det personliga mötet med Jesus från Nasaret avgörande för varje kristen

Publicerat den 4 mars, 2015 av Bengt Malmgren

cantalamessapredikarFader Raniero Cantalamessa, under tre påvar det påvliga hushållets predikant och välkänd från många besök i Sverige har nu inlett sina fastepredikningar för den Romerska kurian. I predikan han höll 27 februari utgick han från påve Franciskus apostoliska maning Evangelii Gaudium (Evangeliets glädje) som jag tidigare skrivit om som ett nyckeldokument för vad påve Franciskus vill åstadkomma under sitt pontifikat. Det är en evangelisk programförklaring som tar sitt fokus i en ny evangelisation för vår tid och anknyter till den tidigare apostoliska maningen av påven Paul VI Evangelii Nuntiandi (Om evangeliets förkunnelse i vår tid). Grundtanken är att evangeliets vittnesbörd måste förkunnas i ord och handling på ett sätt som är anpassat för vår tid, och att evangelisationen är en uppgift för varje döpt kristen, ej ett företag för specialister. Det personliga mötet med Jesus från Nasaret Grunden för att kunna vittna om sin tro är att man själv har haft ett personligt möte med Jesus från Nasaret, ej blott är nominellt kristen. Detta var temat för f Cantalamessas första predikan som jag återger delar av här:

…it is not on this point that one must look for the novelty of Pope Francis’ Evangelii Gaudium. He only confirms what his predecessors inculcated over and over. The novelty is to be sought elsewhere: in the appeal he addresses to the readers at the beginning of the letter and which, I believe, constitutes the heart of the whole document: “I invite all Christians, everywhere, at this very moment, to a renewed personal encounter with Jesus Christ, or at least an openness to letting him encounter them; I ask all of you to do this unfailingly each day. No one should think that this invitation is not for him or her” (EG, nr. 3). This means that the ultimate purpose of evangelization is not the transmission of a doctrine, but an encounter with a person, Jesus Christ. The possibility of such a face to face encounter depends on the fact that Jesus, risen, is alive and desires to walk next to every believer, as he really walked with the two disciples on the road to Emmaus; more than that, as he was in their very heart, when they returned to Jerusalem, after having received him in the broken bread.

F Cantalamessa konstaterar sedan att detta språkbruk (personligt möte med Jesus) inte varit särskilt inne i katolsk kontext. I katolska ögon har det en lätt protestantisk touch. I katolska sammanhang talar  man hellre, något mera opersonligt, om Kyrkan som möter Kristus genom sakramenten. Genom att vi är inlemmade i Kyrkan har vi delaktighet i Kristus. F Cantalamessa kommenterar detta:

”Obviously the Pope is not thinking of a personal encounter that substitutes the ecclesial. He only wishes to say that the ecclesial encounter must also be free, willed, and spontaneous, not purely nominal, juridical or habitual.”

Sedan ger F Cantalamessa en återblick på hur man sett på det personliga mötet med Jesus under historiens lopp.

Under de första århundradena var det personliga mötet avgörande och viktigt. Att upptas i kyrkan föregicks av ett katekumenat, och det var resultatet av ett medvetet personligt beslut, också ett riskfyllt sådant, eftersom kristna förföljdes och många blev martyrer.

Situationen ändrades då kristendomen genom Konstantins edikt 313 blev inte bara tillåten utan också främjad. Kristendomen blev lierad med staten. I början på 400-talet utfärdade kejsaren Theodosius II en lag som sade att bara döpta kunde komma i fråga för offentliga tjänster. Invasioner av olika barbar-folk ändrade den politiska och religiösa situationen totalt i Romarriket.

I de delar där romarriket bestod (i Öst samt i centrala Italien) blev beslutet att bli kristen inte längre ett resultat av personligt avgörande utan genom samhället, och dopet administrerades regelmässigt till barn. När det gällde barbarrikena följde undersåtarna med kungen, så när kungen blev kristen, så blev hela folket det också. Så skedde t.ex. då frankernas kung Klodvik döptes av biskopen av Reims 498 eller 499. (Till Sverige kom kristendomen på 800-talet genom Ansgar, men missionen i Birka tog aldrig riktig fart, det var först när kungen Olof Skötkonung döptes i Husaby kring år 1000 som kristnandet på allvar kom igång). F Cantalamessa kommenterar denna situation:

”…the accent is no longer put on the moment or on the way in which one became Christian, namely on the coming to the faith, but on the moral exigencies of the faith itself, on the change of customs, in other words, on morality. Despite everything, the situation was less grave than might appear to us today because, with all the inconsistencies that we know, the family, the school, the culture and little by little also the society, still helped, almost spontaneously, to absorb the faith. Without counting that, since the beginning of the new situation, forms of life were born, such as monasticism and then various Religious Orders in which baptism was lived in all its radicalism and Christian life was the fruit of a personal, often heroic, decision.”

Därefter följer den moderna epoken initierad av humanismen och accelererad av den Franska revolutionen och Upplysningen vilket ledde till att kyrka och stat skildes åt, betoningen av den individuella friheten och en alltmer radikal sekularisering som idag grundläggande ändrat förutsättningarna för tron i samhället. Vi är framme i vår tid, och F Cantalamessa kommenterar situationen såhär:

”Hence the urgency of a new evangelization, namely, of an evangelization that moves from bases that are different from the traditional ones and that takes into account the new situation. It is, in practice, about creating for the men of today occasions that enable them to take, in the new context, that free, personal and mature decision that Christians took at the beginning on receiving baptism, and that made them real, not nominal, Christians.”

Predikan fortsätter med huvudrubrikerna:

  • How to respond to the new needs?
  • The Gospel Fills with Joy the Heart and Life of the Believer
  • Faith, Works and the Holy Spirit

Jag går inte igenom det här, men var och en som vill kan läsa och reflektera över hela denna innehållsrika predikan som återges på engelska här. Till sist: Citat från inledningen av Evangelii Gaudium i inofficiell svensk översättning av diakon Göran Fäldt:

1. Evangeliets glädje uppfyller hjärtat och livet i alla som möter Jesus. De som tar emot hans frälsande inbjudan blir fria från synden, sorgsamheten, den inre tomheten och ensligheten. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna Uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att öppna ett nytt glädjefyllt kapitel i spridandet av evangeliet och samtidigt ange riktningen för Kyrkans resa under de kommande åren.

2. En glädje som alltid är ny och som vi delar med honom och varandra. Den stora faran i vår värld av i dag, som är så genomsyrad av konsumtionsbegär, är den sorg och den oro som föds i ett både självbelåtet och girigt hjärta som med ett avtrubbat samvete febrilt jagar efter ytliga nöjen. Så fort vårt inre liv trasslar in sig i oro för egen vinning finns inte längre plats för de andra och inget rum för de fattiga. Guds röst hörs inte längre och man känner inte längre av glädjen i hans lugna kärlek och längtan att få göra det goda tonar bort. Det är en verklig fara också för troende. Många råkar ut för det och blir griniga, argsinta och apatiska. Det är inte så man kan leva ett fullkomnat och värdigt liv. Det är inte det Gud vill med oss och det är inte heller Andens liv som har sin källa i den uppståndne Kristus och i hans hjärta.

3. Jag inbjuder alla kristna var de än befinner sig i detta ögonblick att återigen möta Jesus Kristus personligen eller att åtminstone öppna sig för Hans vilja att möta dem. Jag ber er all att utan undantag göra detta varje dag. Ingen får tänka att denna inbjudan inte skulle gälla honom eller henne, eftersom ”ingen är utesluten från den glädje Herren ger”…

Papal audience

[Läs en sammanfattning av Evangelii Gaudium här]

[Evangelii Gaudium, hela dokumentet, engelsk text]

Jag önskar oss alla en välsignad fortsättning på fastetiden och att den för oss närmare Jesus Kristus så att vi kan ge ett levande vittnesbörd till gagn för våra medmänniskor.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , , | 8 kommentarer

Är den Katolska kyrkan ingen kristen kyrka? 

Publicerat den 4 mars, 2015 av Bengt Malmgren

Tommy Dahlman om en del pingstkarismatiska kristnas obenägenhet att betrakta Katolska kyrkan som en kristen kyrka

Profilbild för tommydahlmanTommyDahlman

Efter min bloggartikel som jag kallade ”Kristen enhet går först, inte religionsdialog” har en del kritik framkommit. Många har varit ärliga och nyktrai sina påpekanden och istället för att gå händelserna i förväg har de ställt sina frågor. Sådankritik ska man alltid lyssna på. Andra uttalanden har varit rena påhoppen som egentligen aldrig går att besvaraeftersom motiveni sådana fallsällanhandlar om att vilja reda ut frågeställningarna.


Orsaken till en del av frågorna var att jag nämnde den Katolska kyrkan som en av många andra kristna kyrkor. Detta uttrycker jag i en mycket kort passus men bygger ingen som helst tes kring påståendet. Ärendeti artikelnvar att prioritera den andliga gemenskapen med andra bibeltroende över samfundsgränserna framför den strävan efter religionsdialog som finns från olika kristna håll.


När jag nämnde den Katolska kyrkan såsom en kristen kyrka var detta i första hand…

Visa originalinlägg 566 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jesus till Mulla Krekar och jihadister: Stick svärdet i skidan!

Publicerat den 26 februari, 2015 av Bengt Malmgren

Mulla Krekar, kvotflykting från Irak till Norge 1991, uppsatt på FN´s terrorlista och just utsläppt ur norskt fängelse där han avtjänat straff för brott mot rikets säkerhet har gett en intervju i Norsk TV där han säger att de som ritar Muhammedkarikatyrer måste dödas, och att han är glad för terrorattacken mot Charlie Hebdo i Paris nyligen. Mulla Krekar var tidigare ledare för Ansar al-Islam i Irak, en föregångare till IS. Även om hans stöd även bland muslimer I Norge är minimalt, så är han tyvärr inte ensam utan tillhör en militant skara islamistiska ledare som påtar sig rollen att tala för Islam och som skamlöst pläderar för våld och dödande i religionens namn och ger näring åt den pågående radikaliseringen bland unga.

 

Ironiskt nog är det det västerländska samhälle vars liberala syn på yttrandefrihet som han föraktar som nu skyddar honom mot utvisning genom att det inte kan garanteras att han inte skulle dödas i det Irak som nu är destabiliserat genom IS´ härjningar. Ironiskt nog är det också personer uppväxta och fostrade i det västerländska samhället som nu levereras som radikaliserade IS-krigare.  De vittnar om att de i sin nyvunna religiösa övertygelse finner en identitet och tillhörighet de inte funnit i den västerländska miljö de fostrats i. Ett underbetyg åt västerlandet och tecken på vår civilisations bräcklighet. Enligt IS förtjänar många ”otrogna” att dö.

 

Nyss avrättades 21 kristna kopter i Libyen och de assyriska kristna i Syrien och Irak håller på att utrotas. Situtionen är fruktansvärd i de byar i norra Syrien som IS nu intagit och där civilbefolkningen inte hann fly utan blev kidnappade av IS-soldaterna. Världsamfundets reaktion är sval, likgiltig. Vad blev det av de stolta deklarationerna ”aldrig mer” efter massakrerna på Balkan och folkmordet i Rwanda?

 

Att döda i religionens namn är självklart fel. IS är en totalt hänsynslös terrorsekt. Om nu de islamistiska våldsuppviglande ledarna och den hord av terrorister de får med sig påstår sig tro på samma ende Gud som kristna, så måste de klart ha misstolkat situationen. Som kristna vill vi inte missunna någon enda människa säkerhet och respekt för hennes liv, tankefrihet och religionsfrihet. Genom Jesus Kristus har vi lärt känna Gud som kärlekens Gud. Vårt moraliska förnuft säger oss att ta till vapen och bruka våld kan vara tillåtet som försvar av sitt eget liv och säkerhet, men absolut inte i angreppssyfte och bara för att en annan människa har annan tro eller andra värderingar än vi själva.

 

I Evangelium vitae skriver Johannes Paulus II: ”Evangeliet om Guds kärlek till människorna, evangeliet om personens värdighet och evangeliet om livet är ett enda och odelbart evangelium. Fördenskull utgör människan, den levande människan, kyrkans första och främsta väg” (p 2). Att ha omsorg om medmänniskan, visa henne kärlek och barmhärtighet är till och med viktigare än rätt liturgi. Vi kan inte fira gudstjänst om vi inte först har förlåtit våra medmänniskor och gjort vad vi kan för att hjälpa dem. Och vem är då vår medmänniska, vår nästa? Att det inte bara är den egna gruppen, utan just också främlingen visar Jesus oss tydligt genom liknelsen om den barmhärtige samariern (Luk 10:25 ff).

 

Det finns klart krigiska drag hos Islam, särskilt hos den sene Mohammed, och det är fel att säga att jihadistkrigarna inte är religiösa och inte hämtar sin inspiration från religionen Islam och Koranen, även om de flesta muslimer inte vill se sin religion tolkad i den riktningen. Islam utbreddes ju med svärdets makt redan från dess start på 600-talet e.Kr, och redan tidigt fanns en diskussion om detta som förre påven Benedictus XVI anknöt till i sin berömda Regensburg-föreläsning år 2006. Då ådrog sig påven raseri från västvärldens vänsterliberala intellektuella som anklagade honom för hets mot muslimer. Föreläsningen handlade inte om islam, utan pläderade för att religion och förnuft hör ihop, men i en passus citerade en bysantinsk kejsares kritik av utbredande av Islam med svärdets makt.

 

Att Islam idag har ett problem med en krigisk våldsbejakande sida är uppenbart. Påven Benedikt XVI hade helt rätt i att förnuft och religion hör ihop och att religioner visst bör kunna bedömas och kritiseras med förnuft och samvete som instrument. Ironiskt nog (för tredje gången) är många intellektuella i det västerländska samhälle som jihadisterna vill angripa själva kritiska till den kristna tron och har upphöjt relativismen till högsta norm.

 

Genom att förneka den kristna trons positiva inflytande på västerlandets utveckling av människans samvete och förnuft, vilket främjat vetenskap och forskning, demokrati och deklarationer om mänskliga fri- och rättigheter, så sågar man av den gren man själv sitter på. Genom att håna för hånets egen skull lyckas man inte bara reta fundamentalistiska extremister, utan också beröva västerlandets dess moraliska auktoritet som försvarare av sanning och mänskliga värden.  På köpet avhändar de sig möjligheten till religionskritik på förnuftets grund.  Islamkritik är endast intressant ur synpunkten att man vill stämpla dem som utövar sådan som hetsare och islamofobiker, detta hybridbegrepp som använts så extensivt att det inte längre är användbart. Religionssatir kan ibland bara vara klumpigt dum och sårande, därför hör jag inte till dem som gärna sträcker upp handen och bekänner ”Je suis Charlie”.  Men präster, prelater och kristna är också människor i maktpositioner som måste tåla kritik och se att ironi kan hjälpa oss att upptäcka vårt förbättringsutrymme. Ibland är satiren träffande och alls inte bara hånfull. Katolska kyrkan och påven blir ju ofta hårt åtgången i dessa sammanhang,   men det skulle aldrig falla oss kristna in att ropa på hämnd eller att döda för den skull.

ch ch2

Det martyrskap jihadistkrigarna söker är helt annorlunda än kristet martyrskap. Jihadistkrigarna söker aktivt att bli martyrer genom att själva bruka våld. Kristna martyrer söker aldrig detta aktivt, men å andra sidan måste vi som kristna vara beredda att bekänna vår tro till och med om det skulle kosta oss livet, så som skedde med de 21 egyptiska kristna i Libyen. De 21 har fått martyrstatus i Koptiska kyrkan, en ikonmålare har redan tagit sig an att framställa en bildmässig tolkning av det hela som jag återger nedan. Bilden utstrålar ett lugn och ger ett perspektiv längre än till det hemska och skrämmande i det bestialiska våld och dödande vi bevittnar idag: Himlen öppnar sig för martyrerna som skådar Kristus. Ett liv i bekännelse förkortat av martyrskapet är helare och mera fullbordat än ett långt liv i förnekelse. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?

21koptiskamartyrer

 

Bilden får mig att associera till Stefanus som led martyrdöden genom stening. (Apg 7:54 ff). Intet nytt under solen kunde man säga apropå det som sker idag. Att bli dödad för sin tros skull har förekommit i alla tider. Idag upprepas det barbari som vi trodde bara hörde historien till. Civilisationens fernissa krackelerar. Oswald Spengler,  författaren till Der Untergang des Abendlandes har rätt: Civilisationens utveckling är inte linjär från klarhet till klarhet, utan hela tiden finns möjligheten att förlora det man uppnått. Men en av dem som var med vid Stefanus stening och tyckte det var riktigt att han stenades till döds var Paulus som senare omvände sig och blev en av de stora kristna apostlarna. Så hoppet är inte ute för jihadistkrigarna. De har alla möjlighet till omvändelse. Den energi de nu lägger på destruktivitet och splittring kan de välja att lägga på att bidra till att bygga kärlekens civilisation.

 

Jesus säger till Mulla Krekar och alla jihadistkrigare samma sak som han sade till Petrus som drog sitt svärd då vakterna kom för att hämta honom i Getsemane: ”Stick ditt svärd i skidan” (Joh 18:11). Ett tydligt kristet vittnesbörd uttalat i tro och handling, i tjänst åt medmänniskan, i en tydlig bekännelse som inte ryggar ens för martyriet, tror jag är ett svar på vår tids identitetslöshet som bär också över de stora avgrunderna som västerlandets självgodhet, konsumism, girighet och egocentrering inte förmår överbrygga.

”Så äskade Gud världen att han gav den sin ende Son för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”  (Joh 3:16)

Vi som kallar oss kristna har en stor utmaning att göra detta budskap tydligt särskilt för dem som bäst behöver det istället för att predika det i nästan tomma kyrkor för redan invigda. Programförklaringen har ni här:

Påve Franciskus apostoliska maning:

Evangelii Gaudium

Pope Francis listens to a journalist's question on the flight back to Rome. (CNS/Paul Haring)

Läs också i dagens DN: Chris Patten: En lag för såväl hög som låg

Tillägg 3 mars:

Sanna Raymans blogg: Vem sätter taxan för yttrandefriheten?

Publicerat i Church, Samhälle, Tro och vetande | Märkt , , | 5 kommentarer

Luddigt om ersättningsteologi och Rahebs antijudiska tankefigurer

Publicerat den 11 februari, 2015 av Bengt Malmgren

Den palestinske prästen Mitri Raheb predikade i Svenska kyrkans Teologifestivals högtidsgudstjänst i söndags. Två präster, Annika Borg och Johanna Andersson visade i en debattartikel i DN att hans böcker och förkunnelse innehåller flera element som associerar till antisemitism:

  • Förnekelse av judarnas historiska rötter. Raheb ifrågasätter den judiska kopplingen till Israel och för fram tankar om att föreställningen om en judisk-kristen tradition egentligen är en sentida uppfinning. ”Israel” har inga historiska eller teologiska rötter utan planterades i regionen av det Brittiska imperiet.
  • Alludering på tankefiguren om judar som dödar barn (israeliska tjänstemän på flygplatsen liknas vid kung Herodes, som slaktade gossebarn när Jesus hade fötts).
  • Tanken på en judisk världskonspiration (enl Raheb finns starka judiska lobbygrupper som påverkar hela världsopinionen och har makt att ge oliktänkande repressalier. Israel och den judiska maktlobbyn sorteras in under begreppet ”imperiet” som står för den förtryckande makten. Att gå emot imperiet har ett pris, för Jesus var det korsfästelsen).

I sin bok Faith in the Face of Empire: The Bible through Palestinian Eyes ifrågasätts judarnas anspråk på att vara ett genetiskt sammanhållet folk. I själva verket, framhåller Raheb, kan den lokala befolkningen i Palestina rasmässigt vara närmare judar än t.ex. centraleuropas eller sydeuropas judar (s 12-13) i det han citerar Ber Borochow som skriver:

”The local population in Palestine is racially more closely related to the Jews than any other people, even among the Semitic ones. It is quite probable that the fellahin in Palestine are direct descendants of the Jewish and Canaanite rural population, with a slight admixture of Arab blood… Hence, the racial difference between the diaspora Jews and the Palestinian fellahin is no more marked than between Ashkenazi and Sephardic Jews.”
(Borochow, ”on the issue of Zion and the Territory” in Works [Hebrew], Tel Aviv 1955 quoted in Shlomo Sand, The Invention of the Jewish People (engelsk upplaga London 2009).

I en föreläsning från 2010, under konferensen Christ at the checkpoint i Betlehem, menade Mitri Raheb att palestinier som han har en dna-gemenskap med de bibliska förfäderna, vilket många judiska israeler inte har:

”Jag är säker på att om vi gjorde ett dna-test på David, som var från Betlehem, och Jesus, född i Betlehem, och Mitri, född tvärs över gatan från den plats Jesus föddes, så är jag säker på att dna skulle visa att det finns ett spår. Medan om du tar kung David, Jesus och Netanyahu så skulle du inte få något, eftersom Netanyahu kommer från en östeuropeisk stam som konverterade till judendomen på medeltiden.” (Citat från Borgs o Anderssons DN-artikel)

KoestlerThehirteenthribeIdén att Östeuropas judar inte härstammar från det ursprungliga judiska folket utan är ättlingar till andra folk som konverterat till judendomen härstammar bl.a. från Artur Koestlers bok Den trettonde stammen. Koestler studerade ett intressant turkiskt folk, khazarerna som levde mellan Svarta havet och Kaspiska havet och som konverterade till judendomen på 900-talet (s.k. bergsjudar). Koestlers hypotes är att dessa migrerade västerut till Europa på 1300- och 1400-talen när Khazar-riket kollapsade och att dagens östeuropeiska judar är ättlingar till dem. Samma tes framförde Shlomo Sand i den ovan citerade boken The Invention of the Jewish People. Men denna teori är knappast bevisad och får betraktas som ett hugskott idag, även om den gärna används av personer som vill förneka staten Israels legitimitet.

Att konversioner till judendomen förekommit är inte kontroversiellt, inte heller att ingiften ”spätt ut” det judiska blodet, men att Europas judar inte skulle ha ett släktskap med de judar som lämnade Palestina finns inga vetenskapliga data som styrker. Genetiska studier på senare tid styrker tvärtom att det faktiskt föreligger ett klart släktskap mellan dagens europeiska judar och en gemensam judisk anfader. Jag kan inte se det på annat sätt än att Raheb bedriver desinformation och antijudisk propaganda.

I den nämnda boken Faith in the Face of Empire skriver Raheb (Sid 5):

”The occupation of Palestine by Israel today is thus another link in a long chain of uniterrupted occupation. Such occupation is the defining feature of our history, beginning with
the Assyrians (722 BC),
the Babylonians (587 BC),
the Persians (538 BC),
the Greeks (333 BC),
the Romans (63 BC),
the Byzantines (326),
the Arabs (637),
the Tatars (1040),
the Crusaders (1099),
the Ayyubids (1187),
the Tatars (1244),
the Mamluks (1291),
the Mongols (1401),
the Ottomans (1516),
the British (1917),
and the Israelis (1948/67), to name just the major occupiers.”

Jag tog med hela listan pga det historiebildande innehållet. Mitri Raheb driver tesen att Israel  är en terrorstat, arvtagare till såväl den romerska ockupationen av området som korsfararna. Med samma metoder och motiv som dessa imperier terroriserar israelerna den palestinska befolkningen. ”Imperiet” blir namnet på maktens terrorism och förtryck under alla tiden där Israel är det sista konkreta uttrycket i raden av dess representanter, arvtagare till den västerländska kolonisationen. Jesus betraktas som en palestinsk jude som på sin tid kämpade mot den tidens imperium.

En teologi som proklamerar att judendomen är obsolet och inte längre har existensberättigande utan har ersatts av kristendomen är kärnan i det vi kallar ersättningsteologin.  Om det inte finns sådana drag i Rahebs förkunnelse, så vet jag inte vad man kan kalla ersättningsteologi. Men Raheb förnekade i sin predikan i Uppsala att han stöder ersättningsteologi, men frågan är om han menar samma sak, så här sade han:

”Ersättningsteologi… är farlig därför att den är exklusiv, den tolererar inte pluralism… den bygger på arrogans. När folk tar sig rättigheten att bestämma vem som är utvald och vem som inte är det, vem som är ond och vem som inte är det, då handlar det om hybris, och det har ingenting med sann tro att göra. Sann tro inkluderar människor, exkluderar dem inte. Sann tro är ödmjuk och hopas på frälsning för alla människor…

Problemet med ersättningsteologi är att den har ersatt en trosuppfattning med en religiös ideologi. På trons område finns det ingen plats för ideologi.”

Den inomkristna debatt som uppstått efter Rahebs Sverige-besök har blivit polariserad i för eller emot. Eftersom Raheb säger att han inte är för ersättningsteologi, så är han väl inte det resonerar en del, men andra känner i det innehåll han presenterar igen tydliga ersättningsteologiska element, vad han än säger sig vara för eller emot. Nåväl, låt oss inte fastna i etiketterande utan diskutera innehållet i  förkunnelsen.

I den citerade passusen från predikan pläderar Raheb mot en alltför fundamentalistisk tolkning av tron som bara ser till dogmerna i yttre mening och mera är ute efter att kontrollera andras rättrogenhet än att verkligen låta sig förvandlas av Guds kärlek och inkludera andra i den.  Jag associerar genast till påve Franciskus som ofta återkommer till samma kritik, t.ex. i Evangelii Gaudium:

 ”Spiritual worldliness, which hides behind the appearance of piety and even love for the Church, consists in seeking not the Lord’s glory but human glory and personal well-being. It is what the Lord reprimanded the Pharisees for: ‘How can you believe, who receive glory from one another and do not seek the glory that comes from the only God?’ (Jn 5:44). It is a subtle way of seeking one’s ‘own interests, not those of Jesus Christ’ (Phil 2:21). It takes on many forms, depending on the kinds of persons and groups into which it seeps. Since it is based on carefully cultivated appearances, it is not always linked to outward sin; from without, everything appears as it should be. But if it were to seep into the Church, it would be infinitely more disastrous than any other worldliness which is simply moral. (p 93)

I Faith in the Face of Empire drar Raheb parallellen mellan Imperiet och byggandet av Babels torn (1 Mos 11). Mot-berättelsen blir den första pingsten som beskrivs i Apg 2. Pingstberättelsen representerar den spiritualitet som behövs i Mellanöstern. Jerusalem den första pingsten som korrektiv till Imperiet och Babel.

Att kontrastera det pånyttfödda, förlösta mot det korrupta, förfallna är ju vad evangeliet handlar om. Jerusalem kontra Babel, Jesus kontra Adam, Guds rike kontra Mammon,  den pånyttfödda människan kontra den gamla människan, Gudsstaten kontra Djävulsstaten etc. Det är inte svårt att stämma in i mycket av det Raheb säger i denna anda. Ändå blir det något för mig som inte stämmer, hans texter lyfter inte för mig utan dras istället ner i en alltför snäv inomvärldslig tolkning där problemställningen dessutom även som inomvärldslig politisk blir alltför förenklad och snedvinklad.

Anna-Karin Hammar vill bortse från detta i det hon talar om kontexten i vilket allt detta skall förstås: Människorna i det palestinska territoriet som är förtryckta av Imperiet representerat av Israel.

”Det är en kontextuell, partikulär berättelse som får andra berättelser att också framstå som kontextuella, partikulära berättelser. Därmed förlorar imperiet legitimitet som upphöjd sanning.” (AKH på Teologifestivalens blogg)

 Men det kontextuella förhåller sig hela tiden till något, Kyrkan förvaltar tron på Jesus Kristus som den universelle frälsaren och återlösaren. I Rahebs tappning kunde Jesus ersättas med vilken karismatisk frihetshjälte som helst. Om det bara blir kontextualitet men ingen klippa att förankra kontextualiteten till, kastar man då inte ut barnet med badvattnet? Varje anspråk på att förvalta det uppenbarade blir i Anna Karins kontext i sig själv som att ställa sig på Imperiets sida. Jag inser att även jag bara genom att antyda ett sådant resonemang riskerar att betraktas som att jag ansluter mig till Imperiet, enligt Anna Karins tolkning på grund av att jag, liksom DN-artikelns författare drivs av en inre oro att Imperiet skall förlora sin legitimitet.  Här ber jag henne förhålla sig till oss enligt samma skolastiska princip som hon vill att vi skall förhålla oss till gentemot Mitri Raheb: ”Kritik som inte innefattar den skolastiska principen att motståndaren ska kunna känna igen sin egen ståndpunkt är inte trovärdig.” Det är en bra princip Anna Karin!

Och fokuseringen på Israel som enda orsak till problemen i regionen: Var finns igenkänningen av Imperiet på andra håll i regionen? I IS nya imperiebyggande. I Hamas terrror och förtryck också av den egna befolkningen. Vad händer om Hamas samarbetar med IS och Gaza-remsan, Västbanken och Israel införlivas i Kalifatet? Jag tror inte Mitri Raheb är så naiv att han inte funderar och reflekterar över sådant. Därför känns hans texter väldigt propagandistiska.

Till sist vill jag peka på Rahebs kritik av modern västerländsk ekumenik som jag finner intressant. Här sätter han fokus på en viktig skillnad mellan väst och öst: Han menar att västerländs ekumenik lider av en överdriven monopolistisk enhetssträvan som går tillbaka till Konstantin och hans strävan att ena hela kyrkan kring en härskare och en dogmatiskt definierad tro. Denna strävan, som är främmande för de mera pluralistiska kyrkorna i öst sätter fortfarande sin prägel på västerländsk ekumenik. Raheb skriver:

“Emperor Constantine thought that by forcing one creed at Chalcedon, he could unite his empire behind one emperor and one faith. The Oriental identities and expressions of faith were thus declared heretical and were alienated. The ecumenical movement today, centuries later, is still suffering from this forceful unification…

There was never a single Catholic Church that monopolized the Christian faith in the Middle East, but rather national churches: Copts, Syriac, Marinates, Greeks, and so on, each worshiping in its own native language and possessing, as they do today, a distinct cultural identity.” (från Faith in the Face on Empire)

 

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt , , , , | 10 kommentarer

Mona Sahlin

Publicerat den 10 februari, 2015 av Bengt Malmgren

Profilbild för AWTimor Dei

isis

Mona Sahlin i Världen idag:
…alla religioner har ju de extrema, farliga fanatikerna; och det är oerhört viktigt både att vi ser dem, att vi fördömer dem, men att vi ser alla. Också den som vägrar utföra abort är, i min mening, en extrem religiös utövare, på ett helt annat plan än vad ISIS är…

Visa originalinlägg

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer