Mulla Krekar, kvotflykting från Irak till Norge 1991, uppsatt på FN´s terrorlista och just utsläppt ur norskt fängelse där han avtjänat straff för brott mot rikets säkerhet har gett en intervju i Norsk TV där han säger att de som ritar Muhammedkarikatyrer måste dödas, och att han är glad för terrorattacken mot Charlie Hebdo i Paris nyligen. Mulla Krekar var tidigare ledare för Ansar al-Islam i Irak, en föregångare till IS. Även om hans stöd även bland muslimer I Norge är minimalt, så är han tyvärr inte ensam utan tillhör en militant skara islamistiska ledare som påtar sig rollen att tala för Islam och som skamlöst pläderar för våld och dödande i religionens namn och ger näring åt den pågående radikaliseringen bland unga.

Ironiskt nog är det det västerländska samhälle vars liberala syn på yttrandefrihet som han föraktar som nu skyddar honom mot utvisning genom att det inte kan garanteras att han inte skulle dödas i det Irak som nu är destabiliserat genom IS´ härjningar. Ironiskt nog är det också personer uppväxta och fostrade i det västerländska samhället som nu levereras som radikaliserade IS-krigare.  De vittnar om att de i sin nyvunna religiösa övertygelse finner en identitet och tillhörighet de inte funnit i den västerländska miljö de fostrats i. Ett underbetyg åt västerlandet och tecken på vår civilisations bräcklighet. Enligt IS förtjänar många ”otrogna” att dö.

Nyss avrättades 21 kristna kopter i Libyen och de assyriska kristna i Syrien och Irak håller på att utrotas. Situtionen är fruktansvärd i de byar i norra Syrien som IS nu intagit och där civilbefolkningen inte hann fly utan blev kidnappade av IS-soldaterna. Världsamfundets reaktion är sval, likgiltig. Vad blev det av de stolta deklarationerna ”aldrig mer” efter massakrerna på Balkan och folkmordet i Rwanda?

Att döda i religionens namn är självklart fel. IS är en totalt hänsynslös terrorsekt. Om nu de islamistiska våldsuppviglande ledarna och den hord av terrorister de får med sig påstår sig tro på samma ende Gud som kristna, så måste de klart ha misstolkat situationen. Som kristna vill vi inte missunna någon enda människa säkerhet och respekt för hennes liv, tankefrihet och religionsfrihet. Genom Jesus Kristus har vi lärt känna Gud som kärlekens Gud. Vårt moraliska förnuft säger oss att ta till vapen och bruka våld kan vara tillåtet som försvar av sitt eget liv och säkerhet, men absolut inte i angreppssyfte och bara för att en annan människa har annan tro eller andra värderingar än vi själva.

I Evangelium vitae skriver Johannes Paulus II: ”Evangeliet om Guds kärlek till människorna, evangeliet om personens värdighet och evangeliet om livet är ett enda och odelbart evangelium. Fördenskull utgör människan, den levande människan, kyrkans första och främsta väg” (p 2). Att ha omsorg om medmänniskan, visa henne kärlek och barmhärtighet är till och med viktigare än rätt liturgi. Vi kan inte fira gudstjänst om vi inte först har förlåtit våra medmänniskor och gjort vad vi kan för att hjälpa dem. Och vem är då vår medmänniska, vår nästa? Att det inte bara är den egna gruppen, utan just också främlingen visar Jesus oss tydligt genom liknelsen om den barmhärtige samariern (Luk 10:25 ff).

Det finns klart krigiska drag hos Islam, särskilt hos den sene Mohammed, och det är fel att säga att jihadistkrigarna inte är religiösa och inte hämtar sin inspiration från religionen Islam och Koranen, även om de flesta muslimer inte vill se sin religion tolkad i den riktningen. Islam utbreddes ju med svärdets makt redan från dess start på 600-talet e.Kr, och redan tidigt fanns en diskussion om detta som förre påven Benedictus XVI anknöt till i sin berömda Regensburg-föreläsning år 2006. Då ådrog sig påven raseri från västvärldens vänsterliberala intellektuella som anklagade honom för hets mot muslimer. Föreläsningen handlade inte om islam, utan pläderade för att religion och förnuft hör ihop, men i en passus citerade en bysantinsk kejsares kritik av utbredande av Islam med svärdets makt.

Att Islam idag har ett problem med en krigisk våldsbejakande sida är uppenbart. Påven Benedikt XVI hade helt rätt i att förnuft och religion hör ihop och att religioner visst bör kunna bedömas och kritiseras med förnuft och samvete som instrument. Ironiskt nog (för tredje gången) är många intellektuella i det västerländska samhälle som jihadisterna vill angripa själva kritiska till den kristna tron och har upphöjt relativismen till högsta norm.

Genom att förneka den kristna trons positiva inflytande på västerlandets utveckling av människans samvete och förnuft, vilket främjat vetenskap och forskning, demokrati och deklarationer om mänskliga fri- och rättigheter, så sågar man av den gren man själv sitter på. Genom att håna för hånets egen skull lyckas man inte bara reta fundamentalistiska extremister, utan också beröva västerlandets dess moraliska auktoritet som försvarare av sanning och mänskliga värden.  På köpet avhändar de sig möjligheten till religionskritik på förnuftets grund.  Islamkritik är endast intressant ur synpunkten att man vill stämpla dem som utövar sådan som hetsare och islamofobiker, detta hybridbegrepp som använts så extensivt att det inte längre är användbart. Religionssatir kan ibland bara vara klumpigt dum och sårande, därför hör jag inte till dem som gärna sträcker upp handen och bekänner ”Je suis Charlie”.  Men präster, prelater och kristna är också människor i maktpositioner som måste tåla kritik och se att ironi kan hjälpa oss att upptäcka vårt förbättringsutrymme. Ibland är satiren träffande och alls inte bara hånfull. Katolska kyrkan och påven blir ju ofta hårt åtgången i dessa sammanhang,   men det skulle aldrig falla oss kristna in att ropa på hämnd eller att döda för den skull.

Det martyrskap jihadistkrigarna söker är helt annorlunda än kristet martyrskap. Jihadistkrigarna söker aktivt att bli martyrer genom att själva bruka våld. Kristna martyrer söker aldrig detta aktivt, men å andra sidan måste vi som kristna vara beredda att bekänna vår tro till och med om det skulle kosta oss livet, så som skedde med de 21 egyptiska kristna i Libyen. De 21 har fått martyrstatus i Koptiska kyrkan, en ikonmålare har redan tagit sig an att framställa en bildmässig tolkning av det hela som jag återger nedan. Bilden utstrålar ett lugn och ger ett perspektiv längre än till det hemska och skrämmande i det bestialiska våld och dödande vi bevittnar idag: Himlen öppnar sig för martyrerna som skådar Kristus. Ett liv i bekännelse förkortat av martyrskapet är helare och mera fullbordat än ett långt liv i förnekelse. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?

Bilden får mig att associera till Stefanus som led martyrdöden genom stening. (Apg 7:54 ff). Intet nytt under solen kunde man säga apropå det som sker idag. Att bli dödad för sin tros skull har förekommit i alla tider. Idag upprepas det barbari som vi trodde bara hörde historien till. Civilisationens fernissa krackelerar. Oswald Spengler,  författaren till Der Untergang des Abendlandes har rätt: Civilisationens utveckling är inte linjär från klarhet till klarhet, utan hela tiden finns möjligheten att förlora det man uppnått. Men en av dem som var med vid Stefanus stening och tyckte det var riktigt att han stenades till döds var Paulus som senare omvände sig och blev en av de stora kristna apostlarna. Så hoppet är inte ute för jihadistkrigarna. De har alla möjlighet till omvändelse. Den energi de nu lägger på destruktivitet och splittring kan de välja att lägga på att bidra till att bygga kärlekens civilisation.

Jesus säger till Mulla Krekar och alla jihadistkrigare samma sak som han sade till Petrus som drog sitt svärd då vakterna kom för att hämta honom i Getsemane: ”Stick ditt svärd i skidan” (Joh 18:11). Ett tydligt kristet vittnesbörd uttalat i tro och handling, i tjänst åt medmänniskan, i en tydlig bekännelse som inte ryggar ens för martyriet, tror jag är ett svar på vår tids identitetslöshet som bär också över de stora avgrunderna som västerlandets självgodhet, konsumism, girighet och egocentrering inte förmår överbrygga.

”Så äskade Gud världen att han gav den sin ende Son för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”  (Joh 3:16)

Vi som kallar oss kristna har en stor utmaning att göra detta budskap tydligt särskilt för dem som bäst behöver det istället för att predika det i nästan tomma kyrkor för redan invigda. Programförklaringen har ni här:

Påve Franciskus apostoliska maning:

Evangelii Gaudium

Läs också i dagens DN: Chris Patten: En lag för såväl hög som låg

Tillägg 3 mars:

Sanna Raymans blogg: Vem sätter taxan för yttrandefriheten?