Den palestinske prästen Mitri Raheb predikade i Svenska kyrkans Teologifestivals högtidsgudstjänst i söndags. Två präster, Annika Borg och Johanna Andersson visade i en debattartikel i DN att hans böcker och förkunnelse innehåller flera element som associerar till antisemitism:

• Förnekelse av judarnas historiska rötter. Raheb ifrågasätter den judiska kopplingen till Israel och för fram tankar om att föreställningen om en judisk-kristen tradition egentligen är en sentida uppfinning. ”Israel” har inga historiska eller teologiska rötter utan planterades i regionen av det Brittiska imperiet.
• Alludering på tankefiguren om judar som dödar barn (israeliska tjänstemän på flygplatsen liknas vid kung Herodes, som slaktade gossebarn när Jesus hade fötts).
• Tanken på en judisk världskonspiration (enl Raheb finns starka judiska lobbygrupper som påverkar hela världsopinionen och har makt att ge oliktänkande repressalier. Israel och den judiska maktlobbyn sorteras in under begreppet ”imperiet” som står för den förtryckande makten. Att gå emot imperiet har ett pris, för Jesus var det korsfästelsen).

I sin bok Faith in the Face of Empire: The Bible through Palestinian Eyes ifrågasätts judarnas anspråk på att vara ett genetiskt sammanhållet folk. I själva verket, framhåller Raheb, kan den lokala befolkningen i Palestina rasmässigt vara närmare judar än t.ex. centraleuropas eller sydeuropas judar (s 12-13) i det han citerar Ber Borochow som skriver:

”The local population in Palestine is racially more closely related to the Jews than any other people, even among the Semitic ones. It is quite probable that the fellahin in Palestine are direct descendants of the Jewish and Canaanite rural population, with a slight admixture of Arab blood… Hence, the racial difference between the diaspora Jews and the Palestinian fellahin is no more marked than between Ashkenazi and Sephardic Jews.”
(Borochow, ”on the issue of Zion and the Territory” in Works [Hebrew], Tel Aviv 1955 quoted in Shlomo Sand, The Invention of the Jewish People (engelsk upplaga London 2009).

I en föreläsning från 2010, under konferensen Christ at the checkpoint i Betlehem, menade Mitri Raheb att palestinier som han har en dna-gemenskap med de bibliska förfäderna, vilket många judiska israeler inte har:

”Jag är säker på att om vi gjorde ett dna-test på David, som var från Betlehem, och Jesus, född i Betlehem, och Mitri, född tvärs över gatan från den plats Jesus föddes, så är jag säker på att dna skulle visa att det finns ett spår. Medan om du tar kung David, Jesus och Netanyahu så skulle du inte få något, eftersom Netanyahu kommer från en östeuropeisk stam som konverterade till judendomen på medeltiden.” (Citat från Borgs o Anderssons DN-artikel)

Idén att Östeuropas judar inte härstammar från det ursprungliga judiska folket utan är ättlingar till andra folk som konverterat till judendomen härstammar bl.a. från Artur Koestlers bok Den trettonde stammen. Koestler studerade ett intressant turkiskt folk, khazarerna som levde mellan Svarta havet och Kaspiska havet och som konverterade till judendomen på 900-talet (s.k. bergsjudar). Koestlers hypotes är att dessa migrerade västerut till Europa på 1300- och 1400-talen när Khazar-riket kollapsade och att dagens östeuropeiska judar är ättlingar till dem. Samma tes framförde Shlomo Sand i den ovan citerade boken The Invention of the Jewish People. Men denna teori är knappast bevisad och får betraktas som ett hugskott idag, även om den gärna används av personer som vill förneka staten Israels legitimitet.

Att konversioner till judendomen förekommit är inte kontroversiellt, inte heller att ingiften ”spätt ut” det judiska blodet, men att Europas judar inte skulle ha ett släktskap med de judar som lämnade Palestina finns inga vetenskapliga data som styrker. Genetiska studier på senare tid styrker tvärtom att det faktiskt föreligger ett klart släktskap mellan dagens europeiska judar och en gemensam judisk anfader. Jag kan inte se det på annat sätt än att Raheb bedriver desinformation och antijudisk propaganda.

I den nämnda boken Faith in the Face of Empire skriver Raheb (Sid 5):

”The occupation of Palestine by Israel today is thus another link in a long chain of uniterrupted occupation. Such occupation is the defining feature of our history, beginning with
the Assyrians (722 BC),
the Babylonians (587 BC),
the Persians (538 BC),
the Greeks (333 BC),
the Romans (63 BC),
the Byzantines (326),
the Arabs (637),
the Tatars (1040),
the Crusaders (1099),
the Ayyubids (1187),
the Tatars (1244),
the Mamluks (1291),
the Mongols (1401),
the Ottomans (1516),
the British (1917),
and the Israelis (1948/67), to name just the major occupiers.”

Jag tog med hela listan pga det historiebildande innehållet. Mitri Raheb driver tesen att Israel  är en terrorstat, arvtagare till såväl den romerska ockupationen av området som korsfararna. Med samma metoder och motiv som dessa imperier terroriserar israelerna den palestinska befolkningen. ”Imperiet” blir namnet på maktens terrorism och förtryck under alla tiden där Israel är det sista konkreta uttrycket i raden av dess representanter, arvtagare till den västerländska kolonisationen. Jesus betraktas som en palestinsk jude som på sin tid kämpade mot den tidens imperium.

En teologi som proklamerar att judendomen är obsolet och inte längre har existensberättigande utan har ersatts av kristendomen är kärnan i det vi kallar ersättningsteologin.  Om det inte finns sådana drag i Rahebs förkunnelse, så vet jag inte vad man kan kalla ersättningsteologi. Men Raheb förnekade i sin predikan i Uppsala att han stöder ersättningsteologi, men frågan är om han menar samma sak, så här sade han:

”Ersättningsteologi… är farlig därför att den är exklusiv, den tolererar inte pluralism… den bygger på arrogans. När folk tar sig rättigheten att bestämma vem som är utvald och vem som inte är det, vem som är ond och vem som inte är det, då handlar det om hybris, och det har ingenting med sann tro att göra. Sann tro inkluderar människor, exkluderar dem inte. Sann tro är ödmjuk och hopas på frälsning för alla människor…

Problemet med ersättningsteologi är att den har ersatt en trosuppfattning med en religiös ideologi. På trons område finns det ingen plats för ideologi.”

Den inomkristna debatt som uppstått efter Rahebs Sverige-besök har blivit polariserad i för eller emot. Eftersom Raheb säger att han inte är för ersättningsteologi, så är han väl inte det resonerar en del, men andra känner i det innehåll han presenterar igen tydliga ersättningsteologiska element, vad han än säger sig vara för eller emot. Nåväl, låt oss inte fastna i etiketterande utan diskutera innehållet i  förkunnelsen.

I den citerade passusen från predikan pläderar Raheb mot en alltför fundamentalistisk tolkning av tron som bara ser till dogmerna i yttre mening och mera är ute efter att kontrollera andras rättrogenhet än att verkligen låta sig förvandlas av Guds kärlek och inkludera andra i den.  Jag associerar genast till påve Franciskus som ofta återkommer till samma kritik, t.ex. i Evangelii Gaudium:

 ”Spiritual worldliness, which hides behind the appearance of piety and even love for the Church, consists in seeking not the Lord’s glory but human glory and personal well-being. It is what the Lord reprimanded the Pharisees for: ‘How can you believe, who receive glory from one another and do not seek the glory that comes from the only God?’ (Jn 5:44). It is a subtle way of seeking one’s ‘own interests, not those of Jesus Christ’ (Phil 2:21). It takes on many forms, depending on the kinds of persons and groups into which it seeps. Since it is based on carefully cultivated appearances, it is not always linked to outward sin; from without, everything appears as it should be. But if it were to seep into the Church, it would be infinitely more disastrous than any other worldliness which is simply moral. (p 93)

I Faith in the Face of Empire drar Raheb parallellen mellan Imperiet och byggandet av Babels torn (1 Mos 11). Mot-berättelsen blir den första pingsten som beskrivs i Apg 2. Pingstberättelsen representerar den spiritualitet som behövs i Mellanöstern. Jerusalem den första pingsten som korrektiv till Imperiet och Babel.

Att kontrastera det pånyttfödda, förlösta mot det korrupta, förfallna är ju vad evangeliet handlar om. Jerusalem kontra Babel, Jesus kontra Adam, Guds rike kontra Mammon,  den pånyttfödda människan kontra den gamla människan, Gudsstaten kontra Djävulsstaten etc. Det är inte svårt att stämma in i mycket av det Raheb säger i denna anda. Ändå blir det något för mig som inte stämmer, hans texter lyfter inte för mig utan dras istället ner i en alltför snäv inomvärldslig tolkning där problemställningen dessutom även som inomvärldslig politisk blir alltför förenklad och snedvinklad.

Anna-Karin Hammar vill bortse från detta i det hon talar om kontexten i vilket allt detta skall förstås: Människorna i det palestinska territoriet som är förtryckta av Imperiet representerat av Israel.

”Det är en kontextuell, partikulär berättelse som får andra berättelser att också framstå som kontextuella, partikulära berättelser. Därmed förlorar imperiet legitimitet som upphöjd sanning.” (AKH på Teologifestivalens blogg)

 Men det kontextuella förhåller sig hela tiden till något, Kyrkan förvaltar tron på Jesus Kristus som den universelle frälsaren och återlösaren. I Rahebs tappning kunde Jesus ersättas med vilken karismatisk frihetshjälte som helst. Om det bara blir kontextualitet men ingen klippa att förankra kontextualiteten till, kastar man då inte ut barnet med badvattnet? Varje anspråk på att förvalta det uppenbarade blir i Anna Karins kontext i sig själv som att ställa sig på Imperiets sida. Jag inser att även jag bara genom att antyda ett sådant resonemang riskerar att betraktas som att jag ansluter mig till Imperiet, enligt Anna Karins tolkning på grund av att jag, liksom DN-artikelns författare drivs av en inre oro att Imperiet skall förlora sin legitimitet.  Här ber jag henne förhålla sig till oss enligt samma skolastiska princip som hon vill att vi skall förhålla oss till gentemot Mitri Raheb: ”Kritik som inte innefattar den skolastiska principen att motståndaren ska kunna känna igen sin egen ståndpunkt är inte trovärdig.” Det är en bra princip Anna Karin!

Och fokuseringen på Israel som enda orsak till problemen i regionen: Var finns igenkänningen av Imperiet på andra håll i regionen? I IS nya imperiebyggande. I Hamas terrror och förtryck också av den egna befolkningen. Vad händer om Hamas samarbetar med IS och Gaza-remsan, Västbanken och Israel införlivas i Kalifatet? Jag tror inte Mitri Raheb är så naiv att han inte funderar och reflekterar över sådant. Därför känns hans texter väldigt propagandistiska.

Till sist vill jag peka på Rahebs kritik av modern västerländsk ekumenik som jag finner intressant. Här sätter han fokus på en viktig skillnad mellan väst och öst: Han menar att västerländs ekumenik lider av en överdriven monopolistisk enhetssträvan som går tillbaka till Konstantin och hans strävan att ena hela kyrkan kring en härskare och en dogmatiskt definierad tro. Denna strävan, som är främmande för de mera pluralistiska kyrkorna i öst sätter fortfarande sin prägel på västerländsk ekumenik. Raheb skriver:

“Emperor Constantine thought that by forcing one creed at Chalcedon, he could unite his empire behind one emperor and one faith. The Oriental identities and expressions of faith were thus declared heretical and were alienated. The ecumenical movement today, centuries later, is still suffering from this forceful unification…

There was never a single Catholic Church that monopolized the Christian faith in the Middle East, but rather national churches: Copts, Syriac, Marinates, Greeks, and so on, each worshiping in its own native language and possessing, as they do today, a distinct cultural identity.” (från Faith in the Face on Empire)