Fader Raniero Cantalamessa, under tre påvar det påvliga hushållets predikant och välkänd från många besök i Sverige har nu inlett sina fastepredikningar för den Romerska kurian. I predikan han höll 27 februari utgick han från påve Franciskus apostoliska maning Evangelii Gaudium (Evangeliets glädje) som jag tidigare skrivit om som ett nyckeldokument för vad påve Franciskus vill åstadkomma under sitt pontifikat. Det är en evangelisk programförklaring som tar sitt fokus i en ny evangelisation för vår tid och anknyter till den tidigare apostoliska maningen av påven Paul VI Evangelii Nuntiandi (Om evangeliets förkunnelse i vår tid). Grundtanken är att evangeliets vittnesbörd måste förkunnas i ord och handling på ett sätt som är anpassat för vår tid, och att evangelisationen är en uppgift för varje döpt kristen, ej ett företag för specialister. Det personliga mötet med Jesus från Nasaret Grunden för att kunna vittna om sin tro är att man själv har haft ett personligt möte med Jesus från Nasaret, ej blott är nominellt kristen. Detta var temat för f Cantalamessas första predikan som jag återger delar av här:
…it is not on this point that one must look for the novelty of Pope Francis’ Evangelii Gaudium. He only confirms what his predecessors inculcated over and over. The novelty is to be sought elsewhere: in the appeal he addresses to the readers at the beginning of the letter and which, I believe, constitutes the heart of the whole document: “I invite all Christians, everywhere, at this very moment, to a renewed personal encounter with Jesus Christ, or at least an openness to letting him encounter them; I ask all of you to do this unfailingly each day. No one should think that this invitation is not for him or her” (EG, nr. 3). This means that the ultimate purpose of evangelization is not the transmission of a doctrine, but an encounter with a person, Jesus Christ. The possibility of such a face to face encounter depends on the fact that Jesus, risen, is alive and desires to walk next to every believer, as he really walked with the two disciples on the road to Emmaus; more than that, as he was in their very heart, when they returned to Jerusalem, after having received him in the broken bread.
F Cantalamessa konstaterar sedan att detta språkbruk (personligt möte med Jesus) inte varit särskilt inne i katolsk kontext. I katolska ögon har det en lätt protestantisk touch. I katolska sammanhang talar man hellre, något mera opersonligt, om Kyrkan som möter Kristus genom sakramenten. Genom att vi är inlemmade i Kyrkan har vi delaktighet i Kristus. F Cantalamessa kommenterar detta:
”Obviously the Pope is not thinking of a personal encounter that substitutes the ecclesial. He only wishes to say that the ecclesial encounter must also be free, willed, and spontaneous, not purely nominal, juridical or habitual.”
Sedan ger F Cantalamessa en återblick på hur man sett på det personliga mötet med Jesus under historiens lopp.
Under de första århundradena var det personliga mötet avgörande och viktigt. Att upptas i kyrkan föregicks av ett katekumenat, och det var resultatet av ett medvetet personligt beslut, också ett riskfyllt sådant, eftersom kristna förföljdes och många blev martyrer.
Situationen ändrades då kristendomen genom Konstantins edikt 313 blev inte bara tillåten utan också främjad. Kristendomen blev lierad med staten. I början på 400-talet utfärdade kejsaren Theodosius II en lag som sade att bara döpta kunde komma i fråga för offentliga tjänster. Invasioner av olika barbar-folk ändrade den politiska och religiösa situationen totalt i Romarriket.
I de delar där romarriket bestod (i Öst samt i centrala Italien) blev beslutet att bli kristen inte längre ett resultat av personligt avgörande utan genom samhället, och dopet administrerades regelmässigt till barn. När det gällde barbarrikena följde undersåtarna med kungen, så när kungen blev kristen, så blev hela folket det också. Så skedde t.ex. då frankernas kung Klodvik döptes av biskopen av Reims 498 eller 499. (Till Sverige kom kristendomen på 800-talet genom Ansgar, men missionen i Birka tog aldrig riktig fart, det var först när kungen Olof Skötkonung döptes i Husaby kring år 1000 som kristnandet på allvar kom igång). F Cantalamessa kommenterar denna situation:
”…the accent is no longer put on the moment or on the way in which one became Christian, namely on the coming to the faith, but on the moral exigencies of the faith itself, on the change of customs, in other words, on morality. Despite everything, the situation was less grave than might appear to us today because, with all the inconsistencies that we know, the family, the school, the culture and little by little also the society, still helped, almost spontaneously, to absorb the faith. Without counting that, since the beginning of the new situation, forms of life were born, such as monasticism and then various Religious Orders in which baptism was lived in all its radicalism and Christian life was the fruit of a personal, often heroic, decision.”
Därefter följer den moderna epoken initierad av humanismen och accelererad av den Franska revolutionen och Upplysningen vilket ledde till att kyrka och stat skildes åt, betoningen av den individuella friheten och en alltmer radikal sekularisering som idag grundläggande ändrat förutsättningarna för tron i samhället. Vi är framme i vår tid, och F Cantalamessa kommenterar situationen såhär:
”Hence the urgency of a new evangelization, namely, of an evangelization that moves from bases that are different from the traditional ones and that takes into account the new situation. It is, in practice, about creating for the men of today occasions that enable them to take, in the new context, that free, personal and mature decision that Christians took at the beginning on receiving baptism, and that made them real, not nominal, Christians.”
Predikan fortsätter med huvudrubrikerna:
- How to respond to the new needs?
- The Gospel Fills with Joy the Heart and Life of the Believer
- Faith, Works and the Holy Spirit
Jag går inte igenom det här, men var och en som vill kan läsa och reflektera över hela denna innehållsrika predikan som återges på engelska här. Till sist: Citat från inledningen av Evangelii Gaudium i inofficiell svensk översättning av diakon Göran Fäldt:
1. Evangeliets glädje uppfyller hjärtat och livet i alla som möter Jesus. De som tar emot hans frälsande inbjudan blir fria från synden, sorgsamheten, den inre tomheten och ensligheten. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna Uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att öppna ett nytt glädjefyllt kapitel i spridandet av evangeliet och samtidigt ange riktningen för Kyrkans resa under de kommande åren.
2. En glädje som alltid är ny och som vi delar med honom och varandra. Den stora faran i vår värld av i dag, som är så genomsyrad av konsumtionsbegär, är den sorg och den oro som föds i ett både självbelåtet och girigt hjärta som med ett avtrubbat samvete febrilt jagar efter ytliga nöjen. Så fort vårt inre liv trasslar in sig i oro för egen vinning finns inte längre plats för de andra och inget rum för de fattiga. Guds röst hörs inte längre och man känner inte längre av glädjen i hans lugna kärlek och längtan att få göra det goda tonar bort. Det är en verklig fara också för troende. Många råkar ut för det och blir griniga, argsinta och apatiska. Det är inte så man kan leva ett fullkomnat och värdigt liv. Det är inte det Gud vill med oss och det är inte heller Andens liv som har sin källa i den uppståndne Kristus och i hans hjärta.
3. Jag inbjuder alla kristna var de än befinner sig i detta ögonblick att återigen möta Jesus Kristus personligen eller att åtminstone öppna sig för Hans vilja att möta dem. Jag ber er all att utan undantag göra detta varje dag. Ingen får tänka att denna inbjudan inte skulle gälla honom eller henne, eftersom ”ingen är utesluten från den glädje Herren ger”…
[Läs en sammanfattning av Evangelii Gaudium här]
[Evangelii Gaudium, hela dokumentet, engelsk text]
Jag önskar oss alla en välsignad fortsättning på fastetiden och att den för oss närmare Jesus Kristus så att vi kan ge ett levande vittnesbörd till gagn för våra medmänniskor.
Bengts Blogg 
Reblogga detta på Tankar i natten och kommenterade:
Bengt Malmgrens bloggtext griper in i de fastefunderingar jag just nu är inne i. Texten är också en vägledning för det nya steg jag förbereder.
Texten behöver inga ytterligare kommentarer
Förstår inte p. Catalamessa. Är det formell kristendom som varit största hotet i världen? Knappast.: Risken med detta resonemang är att man skapar sig en idealbild av hur kristna är som personer. Skulle man inte kunna vara kristen utan ett personligt förhållande med Jesus Kristus? Det hade ju inte ens Paulus. Med detta innebär inte att man inte inser vad Kristendomen för med sig, vilka sanningar den förmedlar, som är helt avgörande för människosynen och verklighetsuppfattningen. Det finns omvändelsehistorier där Jesus inte kommer inte kanske förrän på dödsbädden som en personlig relation! Ät tradionellt kristna mindre kristna? Nej, nej, sakta i backarna. Och – vad menar han med ”an evangelization that moves from bases that are different from the traditional ones”? ”Moves from bases…”.??? Oj oj! Här behövs talas ur skägget.
Ulf!
Nu är det ju inte Cantalamessas ide, detta med den personliga Kristus-relationen, utan han utgår från påve Franciskus apostoliska maning Evangelii Gaudium som uppmuntrar till detta. Ställer du inte heller upp på följande formulering av F Cantalamessa:
”Obviously the Pope is not thinking of a personal encounter that substitutes the ecclesial. He only wishes to say that the ecclesial encounter must also be free, willed, and spontaneous, not purely nominal, juridical or habitual”?
Nej, jag tror inte traditionellt kristna är eller behöver vara mindre kristna, och för övrigt, -tar man sin traditionellt kristna tro på allvar och har kateketisk kunskap, om Treenigheten, frälsningen, tar emot Kristus i kommunionen och förstår vikten av goda gärningar som en frukt av sin tro, så kan det väl inte helt och hållet saknas en Kristus-relation i detta.
Man kan kanske reflektera över Johannes av Korsets dunkla natt. Och S. Teresa av Calcutta som tyckte sig leva i ett totalt trons mörker.Personal encounter uteblivet. Och tron desto starkare!
Pingback: Bo Rothstein utmanar kyrkorna | Bengts Blogg
”William of St. Thierry positively delighted in our mind’s incapacity to see that God is present, for he counted on love to make good the deficiencies of our feeble intellect. Love is the eye with which we see God, William said; love itself is understanding. But love is not to be confused with mere feelings. Feelings burn out too easily; they can be manipulated or seduced. The love by which we see God must be an act of the will rather than a passing affection of the heart. ” och häpnadsväckande detta om S Moder Teresa: ”— on after she left the convent and began her work among the destitute and dying on the street, the visions and locutions ceased, and she experienced a spiritual darkness that would remain with her until her death. ” Andligt mörker! Under HELA hennes verskamma period i livet! Intill döden! Se hela artikeln här: http://www.firstthings.com/article/2003/05/the-dark-night-of-mother-teresa
Ursäkta dubbelpostningen!:
Ulf!
Sammanfattande kommentar ang dina inlägg med kritik av betoningen av den kristnes personliga relation till Jesus:
1. Jag noterar att din första ansats inte är att avfärda den personliga relationen, men varna för faran att överbetoningen av den med överidealisering som följd och att man nedvärderar traditionell kristen tro och det heroiska kämpandet i ökenvandringen. Så långt är jag ense med dig.
2. Men även på den traditionalistiska sidan finns diken att hamna i. Att överbetona askesen och nedvärdera behovet av Jesus-relationen och de andliga nådegåvorna leder lätt till en elitism där tron förvandlas till ideologi och rent mänsklig ansträngning.
3. Att du framhäver själens dunkla natt och MT´s tvivel betyder inte att Johannes av Korset och Moder Terese inte också har upplevt sin första kärlek, tröst genom den helige Ande och ett möte med Jesus. Den kristna vandringen har både sina förklaringsberg och sina öknar. Det gäller också Paulus, Johannes av Korset och Moder Teresa. Hur du kan säga att Paulus saknar personlig relation till Jesus är mig obegripligt. Hans omvändelse på vägen till Damaskus var ett mycket påtagligt Jesus-möte, och hans texter är en kraftfullt vittnesbörd om en levande Jesus-relation.
4. Jag tror påven har rätt att vi idag behöver betona vikten av och inbjuda människor att öppna sig för en levande Jesus-relation. Därigenom blir vi också mottagliga för Anden och nådegåvorna som Jesus ger åt de troende. Ökenvandringen behöver vi inte söka, den kommer ändå och hör till det vi behöver kunskap om och vägledning att hantera under vår fortsatta vandring på trons väg.
Jag får lov att – tack vare Bengts skarpa påpekande – ta till¨baka en sak här. Detta med Pauli Kristusrelation., Vad jag for efter var den intellektuelle Paulus, som påve Benedikt beskriver honom: ”Från första stund hade han förstått att detta är en verklighet, som inte bara berör judarna eller en viss krets människor, utan att den är av universell betydelse och angår alla, eftersom Gud är alla människors Gud.” Men självklart var omvändelsen ett våldsamt personligt möte med den uppståndne! Likväl vidhåller jag att påtala risken med att så att säga utkräva någon sorts Kristusupplevelse av de troende. Tron kan vara helt utan sådant dock! Inför Det Allrahegaiste Sakramentet har vi förvisso en Kristusrelation. men den kan lika gärna vara en monolog. Alltså att vi själva talar till Kristus, vi överlåter oss i tro, utan att för den skull uppleva något annat än just denna viljeakt. Många fnyser åt att tron skulle vara ett försanthållande enbart. Men visst kan den vara just detta – i själva verket kanske det handlar om detta för de allra flesta. Man förstår att det som det kristna tron förkunnar är något gott, sant och rätt, och därför håller man sig till den främste, till Jesus Kristus och de läror som han grundade. Påve Benedikt utmålade en mindre kyrka, men mera trovärdig. Detta fick kritik på sina håll; en elkitkyrka? Vad han menade var att vi inte kan välja och vraka bland trossatserna. Kyrkan är inte betjänt av kompromissande kristna, av ett sorts ”verklighetens folk” som styr och ställer och stryker efter behag bland synder och plikter. Vad han dock inte menade var att vi måste alla vara heliga eller alla ha en personlig upplevelse av Jesus..